Först och främst vill jag tacka för att de som följt Sinkadus
tidigare ändå troget har fortsatt att besöka henne under mitt frånfälle. Nu är
vi tillbaka, och när livet plötsligt vänt har vi blivit smått beroende av
varandra. Det är en fin tröst att ha med sig när ”stunden tar en tugga till av
den tid som rullar på”. Ofrånkomligen gör den ju det. Tuggar på och klipper av.
Vingklippt.
Jag skrev i ett tidigare blogginlägg, i vad som nu känns som
en annan tidsålder, om min finfina hälsa som fått sig en törn efter en yrselåkomma
och som föranledde att jag var tvungen att skaffa mig en husläkare på någon av
alla de upptänkliga vårdcentraler som finns i Stockholm.
Jag hade fram till dess satt en ära i att vara olistad. Mig
skulle ingen vårdcentral ha som listad och då tjäna pengar på själva listningen,
eftersom jag inte hade behövt uppsöka en vårdcentral som patient i hela mitt
liv. Listad i det tysta är ändå en listning när det kommer till ersättning från
beställarna i Landstinget.
Jag minns emellertid att jag även beskrev det förfarandet
som att valet av husläkare och vårdcentral skedde med en känsla av lotteri.
Eller tombola som är det nya favorituttrycket hos många partiledare när det
kommer till att beskriva vården.
Och med facit i hand ett år senare var det just det. En
tombola där jag drog nitlotten.
Det blev ingen sommar
för min och min frus del i år. Det blev inte ens vår. Istället tog något annat
vid efter vintern. En ny vinter, efter vad som i det närmaste kan liknas vid Palmeutredningen
fast där gärningspersonen till slut hittades, i en mycket otrevlig form.
Nackdiskbråck hette det
först. Efter axeln då. Och axeln var ingenting i jämförelse mot hur en förmodad
inklämd nerv vill få dig att göra vadsomhelst bara smärtan upphör.
De flesta människor med
svår kronisk smärta vet det.
Jag visste det dock inte
men jag fick en brysk insikt i mina tillkortakommanden som sjuksköterska. Jag
insåg att jag varit oförmögen att ta till mig av patienters beskrivning av sin
smärta, inte heller på djupet leva mig i det eller förstå, i den mån jag kom i
kontakt med smärtpatienter i yrket. Inte förrän det blev självupplevt alltså. Då
blev det annat ljud i skällan.
Det är nog också det
enda draget jag har gemensamt med den husläkaren i livets tombola som av
systemet utsetts till att bli till min.
Att tolka och förstå den
smärta som jag mellan januari och juni försökte beskriva, gång på gång. Hur jag
var tvungen att ligga dubbelvikt eller stå helt spikrakt för att kroppen inte
tillät annat, och knappt det. Känslan av att något skar sig igenom min torso
från en punkt till en annan, och allt jag kunde tänka på var hur smärtan liksom
fortplantade sig genom överkroppen och inte ens tårar hjälpte. Att gråta gjorde
bara mer ont.
Ändå hade jag gråtit mig
igenom hela april, maj och halva juni. Inför sjukgymnaster och husläkaren. Av
ren frustration, rädsla eller utmattning.
Smärta ger ångest och
den relationen hade för mig varit obekant tidigare. Eller iallafall inte
självupplevd.
Hur jag delade dygnets
alla timmar på hur lång tid det var till nästa tablett smärtlindring. Och hur
det än är har dygnet alldeles för många timmar i förhållande till hur mycket
paracetamol eller opioider du kan stoppa i dig.
Fast vad spelar det för
roll, tänkte jag under den mest desperata tiden. Att bli paracetamolförgiftad
kan ju inte vara värre än denna smärta. Eller?
Därtill en orolig fru
som masserade, smorde med liniment i parti och minut för att lindra.
Axeln, nacken, skuldran och diskbråck. Inget blev bättre.
Bara värre och värre. Invärtes smärta i snart hela vänster bröstkorg. Allt
medan tombolan liksom kört fast med det här nackdickbråcket. Som visade sig
egentligen inte vara ett diskbråck utan utbuktningar som jag haft en lång tid. Men
hen la ändå till för säkerhetsskull till att jag kanske skulle få leva med den
här smärtan då eftersom inget verkar hjälpa. En lungröntgen ansågs inte vara
nödvändig som diagnostiskt redskap här.
Eh, jaha. Kul liv.
Jag tröskade på dag för dag, omedveten om att våren blommat
ut i försommar.
Plötsligt en dag kom svärmor på besök och hon passerade mig med
lätthet de 93 branta trappstegen upp till vår oas över Mälaren där vår lägenhet
ligger. Medan jag fick stanna med andan i halsen efter var tionde trappsteg med
ena handen på ledstången och liksom huka mig för att kippa efter luft.
Jag anade oråd. Utan att ändå våga tänka tanken att det
liksom var lite för många olika symtom på samma gång som inte stämde överrens.
Vilket kan säga en hel del om min sjuksköterskekompetens, för att inte tala om
tombolans förmåga att selektera farligt från ofarligt i allmänmedicin.
Vederbörande arbetar alltså inte på min arbetsplats bör här poängteras. Och när
det kommer till en själv är det svårt att tolka sin kropp som nu började bete
sig mycket märkligt.
Plötsligt kunde jag inte gå och prata samtidigt. Andtruten
av minsta möjliga fysiska ansträngning. Tog up det med tombolan.
Ansträngningsastma hade ju tidigare konstaterats fick jag till svar. Kanske med
inslag av pollenallergi nu med tanke på årstiden, och då blir en ju andfådd.
Jag uppmanades ta inhalationsläkemedel såsom Bricanyl och Pulmicort. Fast jag
är ju inte pollenallergisk svarade jag. Ont i revbenet hade jag nu också. Lönlöst.
Och fortfarande ingen lungröntgen.
En av min frus absolut närmaste och klokaste vänner
tipsade mig då om en zonterapeut hon kände till och som tydligen var bra på det
här med nackar och diskbråck. Sagt och gjort, jag bokade en tid. Något måste ju
göras.
Vederbörande utförde sedvanlig zonterapi på fötternas alla
tänkbara zoner och bad mig vända mig om på britsen för att massera och kolla
nacken och axeln. Efteråt sa hen bekymrat ” du må se ung ut men du rör dig som
en 90-åring . Och det handlar inte om nacke eller diskbråck. Du har något i din
vänstra lunga. Det var det enda du reagerade på av zonterapin. Nacken är det
ingen fara med. Gå till doktorn, be om en lungröntgen och kolla upp att du
verkligen mår bra i lungan, sen bokar du en tid hos mig igen”.
Jag våndades på min långsamma väg tillbaka till jobbet. Jag
har ju gått regelbundet hos tombolan sedan februari. Ska jag nu ringa upp
vederbörande och säga att min zonterapeut sagt åt mig att röntga lungan. Då
blir det nog ett blankt nej och ett litet crazy eyes utropstecken i journalen.
Jag resonerade fram och tillbaka och kom fram till att jag helt enkelt får säga
till tombolan att mina kollegor på min arbetsplats rekommenderat följande
åtgärd. A white lie told for the greater good. Och helt livsomvändande visade
det sig.
Jag fick en akutremiss, och tänkte glida in och göra denna
röntgen mitt emot jobbet, sedan jobba ett par timmar. Därefter glida vidare mot
Hälsingland och fira midsommar där jag äntligen skulle få träffa ett par av de
människor som min fru talar så mycket och så varmt om, men som jag
fortfarande inte fått nöjet att få göra, ännu. Men ibland blir det inte som en
tänkt sig.
Jag hade inför mötet med min frus goda och omtalade vänner
våndats inför packningen för idel nya människor. Outfit efter outfit skulle
komma ur min väska var det tänkt, dock inte folkdräkten eftersom en aldrig vet
hur det landar i början av en ny relation med vänner. Jag försökte mig på ett
Mia&Klara resonemang; Lill Lindfors i en blandning av Kristin Kaspersen kanske?
Eller kanske Claire Wickholm med en blandning av Åsa Domeij? Jag ville så
desperat bryta den sedvanliga trenden med blandningen av Bridget Jones och Fru
Storch.
Kanske lyckades jag i mitt nytänk av åtminstone reseklädsel
eftersom lungläkaren hastigt kom ut från röntgen och återigen fick jag höra
orden ” du ser så ung och frisk ut, men din lunga gör det inte”. Sedan upprepade han detta konstaterande
en gång till för att verkligen få ihop den där röntgenbilden med den ung-gamla
kvinnan Peltola i nya kläder framför sig.
Det blev en akut och förvirrande bussresa till Karolinska.
Väl där visade det sig att hela vänstra lungan var så pass vätskefylld att den
hade fallit ihop. Därav andfåddheten. Och därav smärtan, som plötsligt blev
högsta prioritet.
Därefter morfin, töcken, en slang i lungan för att dränera
ur vätskan. Och innan jag visste ordet av hamnade jag i dimman på en lungmedicinsk
avdelning. Dit jag skickar mina egna KOL patienter när de är för dåliga för
primärvården. Yes the irony.
Jag visste nästan omgående.
Där doktor tombola kört fast, och som ändå skulle krävas sju
veckors inläggning och ett Dr House fall. Så hade jag redan tjuvsmakat på det
kanske tråkigaste ordet som finns.
Jag listade om mig till en annan vårdcentral bara för att
göra något. Hit it where it hurts liksom. Men åtminstone så fick tomobolan tillbaka
röntgenbilderna. Åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar