tisdag 8 april 2014

Den ofrivillige wallraffaren

Det är trökigt med sjukdomar, stora som små. I synnerhet om en arbetar med dem dagarna i ända. Då är en liksom fredad från att själv drabbas, trodde jag länge. Ända tills i år. Eftersom jag per definition är allergisk mot att bli sin sjukdom och att vältra sig offentligt med varje förkylning eller krämpa som en kan råka ut för till vardags försöker jag att inte göra det heller. Förkylningar, vinterkräksjuka, influensa hör livet till så är det bara. Ja till och med en och annan yrselhistoria är jag beredd att lägga till på vardagslistan. Livshotande tillstånd eller kroniska sjukdomar av annan allvarlig art är givetvis inte inräknat här. Dessa tillstånd har jag en särskild respekt för och det är upp till var och en att förfoga över hur det ödet bearbetas.

Jag menar de mer vardagliga sjukdomarnas tillstånd. Som svämmar över på vårdcentralerna där de hör hemma men likväl i sociala medier. Kanske är jag yrkesskadad som är beredd att blockera en fb vän som alltför ofta glatt delar med sig av sin förkylning, diarré eller feber. För att inte tala om det ointressanta och återkommande vabbandet. Nu har jag även själv delat med mig av det ena och det andra, det ska tilläggas, men mest för att väcka en sekundär fråga kring det här med karens och annat.

Jag är ganska tålmodig med vinterkräksjuka och förkylningar och andra vardagliga åkommor. Jag vet att de kommer årligen och att det blir påfrestande. Inte minst i lönekuvertet. Nu har jag emellertid tvingats ompröva begreppet påfrestande och alldaglig krämpa för det finns en sak jag inte tidigare har upplevt och som jag bara inte står ut med, tydligen, och det är smärta. Fysisk i sammanhanget. Värk är en sak, men ren och skär smärta. Då bryter jag alla sociala vett och etikett regler och kan inte annat än just vältra mig. Inte för att det hjälper eller för att få bekräftelse utan för att folk omkring mig ska förstå varför jag är lynnig, trumpen eller inåtvänd.

Jag har kanske inte tidigare förstått det här riktigt med kronisk värk eller akut smärta trots att jag dagligen förmedlar patienters klagan och receptönskningar på diverse analgetika. Och eftersom befolkningsunderlaget där just jag arbetar inte verkar ha någon som helst framförhållning så rings det gärna fem-i-fem där det ena argumentet efter det andra levereras för att prioriteras innan stängning. Många kvinnor drar till med att deras värk nu är ”värre än förlossnings-smärtan” medan män påpekar helt sonika att det har ”varit chokat idag, har inte hunnit ringa men jag har jävligt ont nu alltså”.
Jag har inte kunnat relatera till något av dessa argument tidigare. Jag har inte fött barn även om det rent logiskt verkar vara ett primalsmärttillstånd som höjer sig över allt annat. Hur kan något göra ännu mer ont liksom? Och argumentet att ha jävligt ont verkar vara så jobbigt att skulle det hända skulle jag nog se till att kontakta någon a.s.a.p. hur chokad jag än må vara.

Och nu har jag plötsligt det. Jävligt ont.

Min ena axel gick ut led för många år sedan på den tiden det begav sig tennis och basketmässigt sett. Jag fick av en sjukgymnast då reda på att jag hade överrörliga axelleder och med fördel kunde ha blivit gymnast eller cirkusartist. Synd att det inte fanns syokonsulenter för idrott, för en person med överrörliga axelleder bör nog inte ägna sig åt vare sig tennis eller basket egentligen. Många år senare har det alltså plötsligt genererat ett till synes konstant smärttillstånd i samma axel ( 3 months and counting) och jag har för första gången nödgats göra en odyssé i alternativmedicin. Mest för att jag inte var riktigt nöjd med provinsialläkarens vi-kan-inget-göra-gå-på-sjukgymnastik-lösning. Har en riktigt riktigt ont är det som sagt en klen tröst. I synnerhet när sjukgymnastiken i fråga inte hjälper. Det minsta.
Jag har nu blivit en medborgare med frikort på mediciner och som inte går någonstans utan en burk receptbelagda NSAID piller i fickan. Och med Omeprazol i magen har jag de senaste tre månaderna köpt mig till både zonterapi, fått muskelavlappande tejp och nack-knäckning hos kiropraktor. Och nu senast provat alternativet naprapat och till slut akupunktur. Med argumentet vad som helst bara smärtan försvinner och jag kan bli som vanligt igen.

Det blev dock inte den succé jag hade tänkt mig. Zonterapin blev för dyr i förhållande till den uteblivna förbättringen och kiropraktorn tyckte min smärta var för svårbehandlad. Det sista alternativet var en sådan skräckupplevelse att jag efteråt gråtandes fick ringa min fru som lagom till min havererade hemkomst vidtagit nödvändiga åtgärder såsom en kartong IngaBrittas havrebollar, påskmust och nedbäddning i soffan. En mer tragisk fredagskväll har jag inte varit med om sedan jag bodde i Eskilstuna under sjuksköterskeutbildningen. Endast axelsmärtan var fortsatt oberörd av tårar och nålar och fredagskväll.

Naprapaten som var mer en akupunktör hade ingen riktig teori hen arbetade efter hade jag misstänkt redan vid första konsultationen. Ena gången var det förbjudet med massage för det var troligen en inflammation misstänkte hen. Gången efter (2 dagar senare)  kände hon inte igen mig och då var det tvärtom trots samma symtom som gången innan. Plus obehagliga nack-knak trots att jag påpekat att nacken inte är en issue. Ungefär som när frisören i England klippte en Phoebe lugg på mig trots att jag aldrig yppat ordet fringe.

Denna gång som skulle komma att bli den sista, satte naprapaten/akupunktören av misstag en akupunkturnål i ett blodkärl och nerv, kopplade sedan på lätt ström. Med följd av att nålen som satt i blodkärlet eller nerven gav ifrån sig en stöt så att hela axelparitet hoppade ur sin position och tillbaka igen. Ungefär som en defibrillator fast för axeln. Detta var inte bara fruktansvärt obehagligt utan även obeskrivligt smärtsamt. Tårarna rann där jag låg med nålar över nacke, axel och skuldra men naprapaten/akupunktören lät sig icke bekommas, hen hade väl varit med om klena klienter tidigare. Hen ursäktade sig dock för den felplacerade nålen och lämnade sedan rummet i 20 minuter.

Kvar låg jag och försökte föreställa mig den enda smärtan som möjligen kunde vara värre, förlossningssmärtan, och försökte att inte drabbas av panik. Istället erinrade jag mig när Petra lärde oss att förlossnings-profylaxandning fungerade lika bra på förlossningar som inför det iskalla vårbadet på Styrsö förra året. Jag andades och tänkte på friska morgonbad men började plötsligt att oroa mig över att naprapaten/akupunktören skulle få någon plötligt uppkommen sjukdom  och inte komma tillbaka och kunna frigöra mig från de strömförande onda nålarna. Hen hade nämligen mitt under nålkonsultationen intagit en Läkerol för att klara strupen eftersom hen inte hade pratat med någon innan mig på ett bra tag (bara en sån sak). Läkerolen sattes emellertid i halsen vilket ledde till en svår hostattack, andnöd, kraftfulla nysningar och rött ansikte. Inte vidare förtroendeingivande plus det här med nålen då. Jag blir förmodligen liggandes här i min akuta smärta som bara verkade tillta utan att kunna frigöra mig eller ropa på hjälp tänkte jag desperat.

Efter eoner av tid kom hen glatt tillbaka utan Läkerol och konstaterade med klar stämma att jag skulle få ett blåmärke efter den felplacerade nålen och meddelade att hen förstod om jag nu inte ville ha en ny tid. Jag rusade upp från britsen av ren självbevarelsedrift, betalade 500 kronor och proppade i mig mina extra starka Alvedon vid behov för ändamålet godkänt av min provinsialläkare. Och var där och då beredd på att skriva under på att detta är kvacksalveri om något.

Det blev ett ömkligt försoningssamtal till provinsialläkaren om nåd, kortisonspruta  och ortopedremiss. Och en funderare över hur professionell jag egentligen är som uppenbarligen inte kan förstå patienters lidande såvida det inte är självupplevt. Gulity by association. Kanske har jag har sett för mycket av de stora allvarliga sjukdomarna nära inpå att jag glömt de små. Ställt mig över dem.
Eller kanske var det en prövning som primärvårdsguden utsatt mig för så att jag ska bli ödmjukare inför allmänmedicin, människors värk och desperata önskningar om smärtstillande i elfte timmen.

Eller så var det helt enkelt en lärdom om vad som är alternativmedicin och vad som är kvacksalveri. För när jag tänker på vinstincitamentet och den uteblivna förbättringen blir jag skeptisk. Behandlingen som sedan hjälpte har gått på mitt frikort som kostade 1100 i enligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har utöver det alltså lagt ut över 5000 kronor på komplementär behandling för att jag så gärna ville tro på det.

Allt är inte alternativt som glimmar så att säga. Det är bara trökigt. Inpingement var ordet. Och till den som undrar så är en kortisonspruta i en smärtande axelled som en smekning i jämförelse med en strömförande akupunkturnål i ett blodkärl.