This is the year

Av alla aftnar är midsommarafton helt klart att föredra. Därefter valborg och på tredje plats kommer nyårsafton. Som så mycket annat så grundläggs ju vissa inställningar till dessa högtider från erfarenheter under uppväxten. Om julafton var glim och glam hopp farallan lej så var det tvärtom med nyårsafton. Åtminstone för min mamma och hon präglade samtliga av oss. Mamma arbetade gärna på nyårafton på den tiden hon arbetade skift. Det gjorde henne inte ett dyft, glatt gick hon iväg till arbetet efter att ha försett oss övriga med pommac och salta pinnar.

Detta visade sig bero på något som hände när hon var liten och i sin tur präglades av sin mamma, mormor Astrid, tillika drottningen i Halsvik. På nyårsafton var de alltid bortbjudna till en gammal faster som mamma och min moster lämnades i händerna på, som hette Soffi. Faster Soffis lämplighet med små barn kan diskuteras eftersom hon brukade göra i ordning kvällsvard och servera den med orden ” ät nu barn, för ni får ingen mat förrän nästa år”. Om man är sju-åtta år i slutet av 40-talet kanske det är svårt att förstå att detta var ett skämt, har mamma berättat med eftertryck. Vilket alltså lade grunden för den dystra känsla som kunde infinna sig hos henne på nyårsafton även som vuxen.

För mig betyder nyårsafton tvära kast. Jag älskar bubbel, glitter, fyrverkerier och att allt till en början är så festligt. Det har jag alltid gjort. Jag blir uppspelt av känslan av att göra slut med det gamla året, sammanfatta och gå vidare. För att sedan återkomma till just det där året och bli nostalgisk. Jag njuter av den porlande känslan som uppstår vid tolvslaget med det nya årets förväntningar. Och förtjusningen om Jan Malmsjö blir om möjligt ännu mer bombastisk i sitt RRRRRRRRIIIIIING, klockaring. Och därefter dansgolv ända in på morgonkvisten där jag har bestämt musiken. Jag är dessutom den typen av person med fallenhet för nyårslöften. Då menar jag inte fåfänga löften om att börja träna och sluta med laster. Dessa ser jag i mitt arbete med livsstilsförändring alldeles för många misslyckas med och är snarare något som skall undvikas. Ändring av livsstilsbetingade vanor bör inte förläggas tills starten på ett nytt år, det säger sig självt.

Istället blir jag full av floskler och högtravande löften om personlig förbättring och förändring. Att jag ska bli mer mångsidig, modig, klokare, smartare, ödmjukare, en bättre fru och massor av liknande (omöjliga) saker. Ytterligare ett år är här med möjligheten att förändra något. Förändringar som tyvärr inte sker som ett trollslag över tolvslaget trots att det vore önskvärt. För när varje år är till ända ser jag ändå oftast bara fortsatta eviga förbättringspotential vad gäller mig själv. Och vilka förutsättningar för förändring finns det egentligen när det nya året ändå oftast inleds på samma sätt med olika nyanser av baksmälla? När ribban har lagts, muntorrt och dystert. Brännhål på duken och bordet eftersom jag i bubbelyran tände alla fem tomtebloss samtidigt i stearinljuset på bordet i.n.o.m.h.u.s kvällen innan. Då frasen ur Abbas Happy New Year “Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more, than confetti on the floor” liksom har klivit ur sitt sammanhang och blivit verklighet. Fast istället för confetti är det lösa boafjädrar som ligger fastklistrade i utspillt bubbelklibb på det provisoriskt ordnade dansgolvet.

Mina nyårsaftnar och nyårsdagar brukar följa det mönstret och mitt osvikliga goda minne gör att jag minns alla nyårsaftnar. Ett nyår firades i Israel och ett annat i Toronto. Ett år blev det tomatsallad i Falun med efterföljande dans på Shopen och ett annat år blev det fyrverkeri i Köpenhamn. Och icke att förglömma det nyåret på söder när samtliga gäster gick beredda med en hammare under sina kappor och det dansandes till en enda låt på repeat natten igenom. Trubbel med Monica Z.

Nuförtiden tenderar nyårsfirandet att pendla mellan Stockholm och Styrsö/Göteborg. Ivanhoe har bytts ut mot Singing in the rain men i övrigt börjar alltså årets första dag oftast på samma sätt. Med känslan av ödesmättat vemod och behovet av något centralstimulerande mot huvudvärken. För när fyrverkerierna har tystnat så ligger den ändå där. Förhoppningen blandat med oron över vad det nya året har att ge; “In another years time, who can say what we'll find, what lies waiting down the line?” Nyårsafton är ju egentligen bara det konkreta beviset på att tiden går och att vi åldrats ytterligare ett år, för den som utgår från den typen av tideräkning. Det fysiska åldrandet står inte heller alltid i proportion till det mentala åldrandet, ett år kan innehålla oändligt mycket upplevelser som bortsett från en och annan fin linje runt ögonen i övrigt inte ses utanpå. Och det är det som genererar en skräckblandad förtjusning hos mig. Vilken alltså inte är grundad i en gammal fasters missriktade skämt om luthersk mathållning utan istället handlar om beredskapen för ett helt nytt år med ännu inte upplevda erfarenheter. Av vad slag de vara månde.

För att inte hänfalla helt åt nostalgi och om-saltet-miste-sin-sälta filosofi har jag så sakteliga gått över från Abbas Happy new year till Marit Bergmans This is the year. För det är väl egentligen det enda raka att tänka där på nyårsdagen. This year is mine! (for better and for worse). Och jag behöver faktiskt inte äta mer förrän nästa år och dessutom är det nu ett steg närmare till vintern har rasat, midsommar och folkdräkten. Bubbel däremot kan drickas året om som tur är.

                                                                  

                                          

      

Räven raskar på samma is

Jag gillar julen, mycket. På ett slags dubbelbottnat sätt. Troligtvis hänger det samman med min uppväxt och att det alltid satsades mycket på julstämningen med pynt, bak, christmas carols och extra allt. En iscensatt Mer Jul med Adolphson&Falk. Varje jul i modern tid blir därför lite av ett återupplivningsförsök av det mamma och pappa i barndomen planterade i oss i juletid.

För egentligen lyckas jag själv aldrig riktigt återskapa den där lyckliga och förväntansfulla julstämningen som jag själv upplevde som liten. Det kan helt enkelt bero på att jag stelnat till vuxen och istället blir en aning stressad av alltihopa. Stressad och överviktig med gallspasm som efter juldagen alltid känns en aning onödig att ha dragit på sig. Fram med blodfettssänkande och ett recept på fysisk aktivitet.
För varför var jag egentligen tvungen att gå loss på julmaten som om det vore no tomorrow när jag egentligen bara gillar ägghalvor och köttbullar? Och lägga mig till med att dricka julmust till frukost varje morgon fram till nyår. Eller spela Mele Kalikimaka på repeat och driva alla inklusive mig själv till vansinne.
I år har jag även lagt mig till med att på arbetsplatsen smyga in passande Karl Bertil Jonsson citat i olika samtal. Jag har några få Karl Bertil-eldsjälar som kan hela manuset utantill precis som jag så där blir det synnerligen lyckat.

Det går emellertid inte att bortse från anledningen till att det här med julen nuförtiden är lite naggat i kanten. Förutom att livet fortgår och tiderna ändras och likaså traditioner så handlar det även om yrkets inverkan. Att en tillräckligt stor del av befolkningen drabbas av fullständig panik och haveri inför julen när vårdcentralerna och mycket annat stänger igen ett par dagar.

Förr levde jag i en ordensfamilj som älskade högtider och ceremonier, nu lever jag i en blåljusfamilj där ingen ledighet under julhelgen är garanterad. Där vittnesmål om fruktansvärda människoöden i signad juletid kommer fram över julskinkemackan. Till exempel den om den gamla damen som påträffades död i sitt trapphus på julafton. Hon hade på vägen ner i källaren för att hämta något stillsamt satt sig ner på ett trappsteg och somnat in. Grannar hade passerat henne med ett God jul i tron om att hon satt och tog igen sig en stund. Det var systern som till slut fick slå larm då den gamla damen inte svarade i telefonen som hon brukade på överrenskommen tid. När patrullen bröt sig in i lägenheten var julskinkan i ugnen och ett litet julbord för en person förberett.
Det är lätt att hela det här julglammet stockar sig av tanken på alla olika öden som samtidigt pågår runtom.

På vårdcentralen blir de sista två veckorna innan jul alltid lite mer hektiska än vanligt. Recept på ångestdämpande ska bunkras upp hos befolkningen, vaccin inför Thailandsresan ordnas, hemsjukvårdens dosetter ska levereras ut, delade för två veckor istället för en. Två veckor dröjer det innan det uppskattade besöket från sköterskan sker nästa gång. Ett av få besök somliga ålderstigna får.
Dagarna precis innan jul trappas det hela upp ytterligare, då kommer de ensamma och utsatta i vallfärd med orosögon och hjärtklappning. Vem och vad ska de vända sig till under alla dessa röda dagar när vårdcentralen och många andra samhällsinrättningar har stängt?

Ett år fick jag dan före dopperedan sitta och skriva en lista med alla upptänkliga telefonnummer till olika jourhjälpinstanser i samhället, jourhavande präst, äldre direkt, akutpsyk och 112 om inget annat hjälper. Sedan gick jag hem till min glöggfryntliga familj och försökte skaka av mig minnet av denna ängsliga blick och personen som jag ägnat 60 minuter åt på drop in mottagningen av de tio jag egentligen hade avsatt. Och då jobbar jag inte ens på fältet. I ambulansen, akuten eller polisen. Att arbeta på vårdcentralen räcker dock gott och väl för att bli påmind om att alla inte har förmånen att inviga sin julklappsbiljard eller få gallspasm av julbordsfett. Kallt lyser julens stjärna även på isterbukar.

Och inte kommer Bosse Thunell att ringa mitt i Benjamin Syrsa i år heller. Det var länge sedan, och ett av familjens favoritinslag om julaftnarna. Bosse, en god vän till föräldrarna och som alltid ringde till oss vid exakt samma tidpunkt på julafton för att önska god jul vilket gladde dem och oss enormt.
Och kanske var det likadant för den gamla damen i trapphuset. Vikten av att någon speciell ringer och önskar god jul en given tidpunkt. Att följa rutinerna kan alltså vara livsavgörande för den ensammaste av själar. Så de år jag inte firar jul med min ursprungsfamilj så ringer jag dem därför alltid mitt i Benjamin Syrsa. Bara för säkerhetsskull. Och för att vederbörande med ett glädjetjut ska få utbrista ” nu ringer Bosse Thunell!”

I år kommer jag inte att ringa. Däremot kommer min fru på kvällskvisten att tacka för maten och dra sig tillbaka från familjens sköte. Istället för tomtekostym kommer hon dra på sig polisuniformen och meddela att hon har arbete att tänka på. Eftersom vi alla andra kommer vara glöggfryntliga så kommer vi ge henne en tia till taxi och se henne köras till slumkvarteren. Kanske kommer hon på sitt sätt ändå sprida lite glädje i samhällets bottenskikt och bland avsekomna som naturligtvis inte behöver hålla sig borta ur folks åsyn. De har ju ingenstans att ta vägen förutom möjligen till mobila poliskontoret vid Björns Trädgård.

Jag för min del kommer troligen inte att kvävas av julilska men inte heller att vakna till julottans glada budskap om frid på jorden. Istället kommer jag att tänka på min fru och hennes kollegor i julnatten och på de sorgsna diversearbetarna på ölkafet. Om än med handen i Aladdinasken tillsammans med mina närstående som jag turligt nog har förmånen att få vara tillsammans med.
Barndomens Mer Jul-tema har alltså blandats upp med Do they know it’s christmas känslan. För den ystra julefrid som då var synonymt med mängden julklappar och snask är nu lite kantad av en aning hets samt ett sting av dåligt samvete över frosseri och konsumtion. Det jag bär med mig julen igenom är tanken på den gamla damen och vikten av samvaro, och på dem som arbetar för de utsatta när vi andra är lediga.

All I want for christmas, är att få höra en oväntat lycklig berättelse från polisnattpasset, så att jag äntligen kan få användning av frasen ”det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”. Det är alldeles för lite sådana nuförtiden i juletid. Till exempel historien om det uppslitande pre-jul grälet som uppstod mellan två stressade fruar och salladsdressing. Någon tog fel dressing på sin sallad och den andra blev fast med fadd Rhode Islands dressing och utbrast i affekt att hon minsann HATAR Rhode Island. Då svarade den 6 åriga brorsdottern som satt intill ”man får inte säga hata. Man ska istället säga -det faller mig inte smaken”. Word.

                                                 
                                                   

                                 

                                                                                       

The L word

Alldeles för många gånger har jag hört uttrycket ” det skulle vara så mycket lättare att vara tillsammans med en tjej istället” från frustrerade kvinnor som lever med frustrerande män. Här kommer ju Ken Rings ”hur fan kan man bli kär i ett arsle” möjligen mer till sin rätt kanske.
Vid enstaka tillfällen har då kvinnan i fråga gjort slag i saken och blivit tillsammans med en kvinna istället, men då handlar det ofta om något annat (den olämpliga bisexualitetdiskussionen bland annat).

Skämt åsido, allt som oftast handlar det dock om ett unket hypotetiskt antagande att män och kvinnor är väsensskilda när det kommer till relationer. Och ändå ställs ofta frågan om vem som är ”mannen” i den lesbiska relationen (myt nr ett) För någon måste väl vara det?
I wouldn’t know. Jag vet bara att troligen är det inte ett dugg lättare som kvinna att leva med en kvinna än vad det är med en man, kroppsligen eller själsligen. Om en bortser från stereotypa gissningar förankrat i konserverade könsroller och ser till individen. Varför skulle ett samkönat par klara sig bättre från konflikt och trassel än heteros?

Detta fenomen härstammar från en samhällsstruktur där förminskning av samkönade relationer var ett maktuttryck i förhållande till heterorelationen. Detta genom att omvandla kärleksrelationen till vänskap, åtminstone när det kommer till lesbiska, och därmed frånta relationen sin dignitet och verkningsgrad. Om en ska hårdra det.

Visserligen kan jag ibland hålla med om att vissa män känns väldigt träaktiga, men det gör å andra sidan vissa kvinnor också så jag vet inte. Jag skulle mig vilja påstå att den allra vanligaste missuppfattningen i modern tid handlar om just det, att samkönade par är mer kompatibla i parrelation, åtminstone lesbiska. Låten My best friend - Damn I wish a lesbian låten bidrog nog en hel del till det tyvärr.

För nej, det är ju inte en väninna du vill vara ihop med (myt nummer två).
Och alla de saker som hon sjunger, om en tar den låten som utgångspunkt. Att dansa på festivaler, hyra film, skratta åt varandras skämt eller diskutera livet och döden. Det gör väl alla med sin livskamrat på ett eller annat sätt? Måste det stå i motsatsförhållande?
Jag tror däremot att myt nummer tre, en vän är en som vet allt om dig men fortfarande tycker om dig syftar lika mycket till livskamraten, varför skulle någon stå ut i tvåsamhet annars?

De flesta människor behöver ju stimulans i sitt förhållande, utöver logistiken kring att driva företaget familj och heltidsarbete. Som barnfri kan detta te sig något enklare att få till, från ett utanförperspektiv. Mian Lodalen skrev en intressant krönika om att homosar förr i tiden (innan 2005 och inseminaiton)ofta kunde vara tonåringar ända upp i medelåldern just på grund av att de inte hade barn. Och kanske gjorde det relationen lättare, att utifrån konstatera att det verkar enklare att vara tillsammans med någon av samma kön, utan barn. För då kan man bara ha kul jämt och förstå varandra till punkt och pricka?
Vilket i förlängningen i och för sig torde utgöra en plattform för att framgångsrikt skaffa familj, kan en tänka sig.

Men faktum kvartstår, när du verkligen måste fokusera på din relation istället för att mecka ihop dagishämtning , lämning, vabdagar och annat så blir det uppenbart att du ändå inte skulle vilja vara ihop med din väninna. Att de förutsättningarna ändå inte utgör någon garanti. Delar du precis ALLT skojigt med din partner samtidigt som du sorterar dennes smutstvätt, tjafsar om vilken mat som ska lagas till middag av vem och allt annat domestic så utsätts passionen för ständiga påfrestningar. Samkönade par med eller utan barn är naturligtvis inte undantagna. Förutsättningen för att behålla passionen handlar mer om att värna om varandras olikheter och särart men även att ha en levande dialog. Oavsett om det handlar om Eurovision eller kommande valrörelse. Core values alltså.

Samkönade par, i mitt fall tjejer, ställs däremot ofta inför helt andra påfrestningar. Som att flytta ihop efter andra dejten, klä sig i samma outfits och göra allt, allt tillsammans. Ett fenomen kallat ”lesbians urge to merge” på engelska. Flickvännen alltid är välkommen på tjejfest med heterokompisarna trots att ingen annans pojkvän ska komma. Eller att som partner jämföras just med nära tjejkompisar till partnern, trots att detta i sakens natur är väsensskilt.
Och ja, dubbel PMS är liksom inte en fördel. Men vi är de enda som har rätt att raljera om det!

Jag och min fru lånar (oftast) inte varandras kläder eller smink av ren princip. Vi delar inte nödvändigtvis samma syn på intressen eller människor och vi har inte gemensam klädsmak.
Däremot är vi rörande överrens om varandras olikheter och värnar om dessa. Det är ju olikheterna som är det intressanta och som utgör fundamentet i dialogen. Annars skulle ju platoniska relationer vara att föredra och då först skulle familjepolitiken och reproduktionsmedicin se helt annorlunda ut.

Vi har även nyligen blivit smärtsamt medvetna om att
1. Min fru och jag aldrig bör renovera ett helt hus tillsammans.
2. Om en av oss däremot hade varit man hade vissa hanteverkare kanske inte betett sig som skitstövlar per automatik. Vilket leder oss till;
3. Att som kvinna leva med en man är alltså på den punkten möjligen lättare.

Jag ser med spänning fram emot att se filmen Blå är den varmaste färgen och jag hoppas fler gör det eftersom den äntligen tar den här typen av relationer ett steg framåt i filmgestaltning. Nämligen att skildra och synliggöra ojämlikheter, maktstruktur och könsroller även i samkönade par. Efter att det här obligatoriska temat ”hjälp jag är kär i en tjej” har avhandlats.

Och kanske kan den motverka det här väninne-epitet en aning. Fucking Åmål gjorde otroligt mycket på sin tid men nu har vi lämnat högstadietoaletten och klivit in i den ojämna parrelationen. Där vem-är-mannen-i-relationen äntligen har blivit lesbisk mainstream och hamnat i IKEA katalogen. And that, mother Russia, Sarah Palin och random kvinna som tröttnat på pojkvännen, is what really matters.

3 december 2013

Idag är en stor dag. Inte en vanlig dag på något sätt trots att den började som de flesta andra dagar, till synes. Bortsett från att vi bor med barnfamiljen Adolphson i Huddinge och inte hemma så är morgonrutinen densamma. Så även idag. Klockan ringer i ottan, katten jamar, får mat. Gröt kokas, promenad till bussen, pendeln och bussen igen. Vårdcentralen, förkylningar och idag strular telefonisystemet.
För många människor är detta ytterligare en vanlig arbetsdag, en i mängden. Dagar lika varandra till form och till viss del innehåll. Inte för min vän Anna och hennes sambo Nikolas. De ska få barn, idag.

Jag har känt Anna i hela mitt liv, känns det som. Iallafall i 30 år vilket är en av mina längsta relationer, ever. Vi gick i olika lekisgrupper, men där någonstans började alltsammans. Lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, universitet och högskola. Uppsala. Göteborg. Stockholm. Det är en enorm mängd ålders och utvecklingsfaser att ta sig igenom tillsammans, men även var för sig på sitt håll.

Anna är en sådan vän som liksom är grundmurad hur tiden än går och hur lite vi än träffas ibland rent fysiskt. Och hur vi än må utvecklas som personligheter. Hon är en av de mest lojala människor jag känner och en av få som jag litar fullständigt på. Att hon vill mig väl och att hon alltid finns där som en trygg punkt i glädje och sorg.
Vi har genomgått alla de här första gången historierna tillsammans; blivit kär, blivit full, blivit sviken, flyttat hemifrån, sommarjobb, resor, blivit vuxen.
Och nu väntar nästa fas för Anna; bli mamma fasen.
Jag ringde henne igår kväll och vi pratade lite om det kommande dygnet. Jag försökte peppa inför själva förloppet och Anna verkade positiv och lite nervös förstås. Sedan tystnade hon och sa att "ja när allt är klart så är jag mamma. Hjälp!"

Anna, mamma tänkte jag. Min Anna Gren ska bli mamma. Anna-Tabbe-tusen, och ett halvt liv flimrade förbi. Videokvällar, pyjamaspartyn, räkmackor, folkölsfester, etapp-permanent, 502 jeans, asperö-discon, hobbyrummet, kung magni och Örnsberg. Alla goda samtal och alla skratt.

Anna och jag är så olika två individer kan bli i många avseenden och det har vi alltid varit. Men med en ömsesidig respekt som har grundlagts och förstärkts genom åratal av upplevelser tillsammans. Och att vi fortsätter välja varandra långt efter barndomen trots alla livets förändringar. Det har gjort att jag har formats att tro på olikheter och vänskap. Anna är realist när jag är utsvävande. Ett av mina favoritsamtal har alltid varit att ge henne olika vad-skulle-du-välja-scenarion ”en schimpanshjärna i en människokropp eller en människohjärna i en schimpanskropp?” eller liknade för att se henne först börja fundera för att sen ilsket avbryta med ett ”meh! jag tänker inte svara för det skulle aldrig hända” på dalmål som förstärks när hon är irriterad.
Eller hur hon bestämmer sig för något utan utrymme för alternativ och sedan frustrationen som riktas när det kanske inte riktigt blir som hon har tänkt sig. Etappklippningen som frisyrval tillexempel. Eller när jag ringde henne och pappa Lars svarade och meddelade att ”det är ingen idé att prata med Anna just nu, hon slog foten i tröskeln och är jättearg”.
Men även hur hon tryggt alltid har en självklar roll när tillvaron pendlat mellan skratt och gråt.

Allt detta och mycket mer som jag kommer att kunna berätta för lilla Glover Gren om vederbörande en dag är nyfiken på hurdan mamma uppfattas av andra närstående.
En liten Glover Gren alltså. Mäktigt, läskigt och ljuvligt på samma gång. Det är svårt att förstå magnituden av detta.

Många av mina vänner har blivit föräldrar vid det här laget ska tilläggas. Det är häftigt och roligt att vara med om och följa sådär på lagom avstånd. Se hur vännerna utvecklas, hur de förvandlas till det ena eller andra som individer, som förälder. Det är extra spännande ju längre bakåt i tiden vänskapen går tycker jag. Ju bredare referensram som finns. Ju mer jag har sett hur personen har formats under åren och hur det här påverkar.

Jag tycker det verkar superläskigt att bli förälder och jag och Anna har haft många spännande diskussioner om detta, att skaffa barn eller inte. Varför eller varför inte. Det måste finnas mer i livet än det, och dessutom vad händer med relationen till medföräldern om någon sådan finns. Många tankar och kloka farhågor har vi dryftat.

Jag är alldeles övertygad om att Anna kommer anamma modersrollen efter bästa förmåga och inställning. Utan att låta det svämma över eller utplåna allt annat. Så har jag uppfattat hennes nio månader åtminstone, och mycket annat hos Anna. En sund inställning och förmåga till avledning och utveckling. Det är ganska unikt i mitt tycke.
Jag ser fram emot att lära känna denna nya individ och även om jag inte skulle definiera mig som direkt spädbarnskär av naturen så får man inte glömma att jag har en 5:a i barnkunskap. Ett betyg som kan komma till nytta nu vill jag påminna om!

Så idag är ingen vanlig dag minsann. Idag börjar ett nytt kapitel i våra liv. Jag och en bebis ska få lära känna Anna som mamma. Jag längtar och jag är lite rädd. Men mest glad. Kanske är det jag som får introducera Dollans Dagis en dag. Jag hoppas det.

Man tror man vet

Bo Sundströms tolkning av Titiyo/Kleerups Longing for Lullabies ”Sjungande sig till sömns” häromveckan är enligt mig en av de bästa omtolkningarna i Så Mycket Bättres historia. Tätt följt av Maja Ivarssons ”Mitt bästa för dig” då förstås.
Inte egentligen för just att Bo sjöng utan för själva bearbetningen av texten, signerat av briljanta Annika Norlin förstås som alltid lyckas fånga det där essentiella.

”Jag har burit på en skuld som blev för tung. Jag lade den på dig. En oförrätt som håller sig för evigt ung. Man tror man vet. Man lever lär. Man trampar snett. Blir den man är. Nånstans bor det vi tror vi glömt. Det ruvar där, sjungande sig till sömns”.

Det där med lev och lär är en trösterik tanke i allt sitt enkla vemod. Jag tror jag vet och jag trodde att jag visste. Vem jag är och hur jag står i tillvaron. Det kan exempelvis gälla förhållandet mellan sin fixerade självbild och omgivningens uppfattning.
På en afterwork nyligen lyftes tankeleken ”Who would play you in a movie?”. Jag svarade självsäkert Michelle Williams. Arbetskamraterna nickade artigt. När jag kom hem berättade jag det för min fru som försiktigt svarade ”nja jag tänker kanske att Renée Zellweger skulle spela dig i någon slags Bridget Jones roll”. Jag fick återigen omvärdera hur jag vill att saker ska vara och hur de kanske uppfattas, enligt my significant other då. Och hon är ju ändå den som ser alla mina sidor, dygnet runt. Jag får lita på det.

Att tro sig veta är kanske ett symtom på rädsla av kontrollförlust, att nagla sig fast de få säkra kort som ändå finns genom sin beprövade erfarenhet. Det torde resultera i att ju äldre man blir desto mer tror man sig veta och då är gränsen för cynism och inskränkthet farligt nära. Orsa kompani lovar ingenting bestämt som en läkare svarade mig på min fråga om garanterat resultat av en symtomlindrande medicin. Det finns inga säkra kort utan det är bara att fortsätta lära sig the hard way. Att trampa snett. Och det har ju hänt ett par gånger, och kommer att fortsätta hända. Jag har tolkat snedtrampen i fråga i mötet med andra människor, relationer, förhoppningar eller mindre lyckade beslut som kan ha tagits under åren.

Ett spår som teologistudierna lämnade (eller om det var Tracy Chapman) är att jag tog fasta på att vara något av en sinnelagsetiker i förhållande till konsekvensetiker. Hur jag än analyserade konsekvenser av en handling eller ett förutsett snedtramp så var det ändå mitt motiv och min intention som låg till grund för om handlingen sedan blev av. Därför att det är min inställning som är avgörande. Vem som än drabbas av konsekvensen. Och jag litar på mitt omdöme. Ett slags ändamål som helgar medlen. Ibland blir det rätt men konsekvensen väldigt fel. Fast ändå rätt, långsiktigt.

Som när jag fick en studsboll av mina föräldrar i 8 års present, en studsboll som jag älskade över allt annat, ett tag. Jag lekte nästan uteslutande med bollar som barn. Speciellt studsbollar eftersom rörelseenergin kunde göra dem kraftfulla och oberäkneliga- trots att de till ytan var oskyldigt rosa och glittrande. Den här studsbollen var just rosa och som ett äpple storleksmässigt och jag hade den med mig på skolavslutningen som inföll några dagar efter födelsedagen och detta var en högtidsdag, min allra första skolavslutning. Mamma hade mot alla odds fått på mig en klänning och en liten stråhatt (!) och kinaskor. Som en katt med halskrage ungefär men jag hade ju studsbollen som vägde upp. Efter ceremonin ville mamma växla några ord med fröken och vi blev sist kvar.
Södra skolans lågstadiebyggnad var en gammal tegelbyggnad med respektingivande takhöjd i den murriga vestibulen som avskilde klass 1A och 1B. Jag blev uttråkad och kände mig samtidigt allt mer fånig i klänningen. Mamma och fröken pratade och pratade. Jag ville ut i friheten till de andra. Till sist fick jag ett infall att studsa med studsbollen, bara lite. För att påkalla uppmärksamhet. Ingen märkte något utan pratet fortsatte. Så drog jag ytterligare ett studs för att avbryta samtalet. Lite hårdare denna gången. Alldeles för hårt och okontrollerat visade det sig och studsbollen for rätt upp i en av de stora vita cirkulära porslinslamporna i taket. Den sprack, det ekade över rummet och glasskärvorna liksom snöade ner och föll med ett kraftfullt klirrande mot marmorgolvet med fossiler i. Samtalet fick ett abrupt slut, fröken försäkrade oss om att det inte gjorde något med orden inget-kalas-utan-kras och jag och troligen mamma skämdes ihjäl. Men ut på skolgården kom jag med buller och bång.
Jag fick inga mera studsbollar men inte heller klänning och stråhatt, sensmoralen var slående. Man lever lär. Att vara och förväntas vara.

Fast om detta utspelats i England hade det troligen inte lagts någon större vikt vid det hela mer än den lakoniska sammanfattningen She’s a bit of an attentionseeker isn’t she? (Jag såg en kvinna ramla handlöst på det fulla dansgolvet på Eurovision i Oslo 2010 och folk rusade fram till undsättning utom just britterna som fällde detta uttalande och dansade obekymrat vidare).

Men trots det faktum att vi lär oss av misstagen, både de större och de mindre så hjälper det inte alltid. Inte när snedtrampen är en handling eller relation som förvandlas till oförrätt och blir evig ung. För precis som i sången; nånstans bor det vi tror vi glömt och ruvar där, sjungande sig till sömns. Det blir inte alltid som man tänkt sig och det utgör diskrepansen mellan det upplevda, det som faktiskt är och dess konsekvens. Men vem har tolkningsrätt?

Det finns många ögonblick i vuxenlivet som då och då tvingar mig tillbaka till södra skolan, mamma, fröken, stråhatten och studsbollen. Eller dansgolvet i Oslo för den delen. Att understryka något under omständigheten som blir viktigare än resultatet. Ibland händer det att jag i vissa lägen bildligt talat drar en studsboll i taket och som på vägen orsakar kaos och förödelse. Men om tanken var god från början är jag alltså utan skuld oavsett konsekvens.

Om det ändå vore så enkelt. För vad händer enligt Annika Norlin och Bo Sundström med en skuld som trots allt blivit för tung? Den läggs på motparten. Studs, studs och borta. Ändå ruvandes.
Men för ögonblicket så tror jag att jag vet. Orsa Kompani lovar ingenting bestämt.

Och att ramla på dansgolv kan vara en effektfull manöver för den som vill ha lite attention, ur ett brittiskt perspektiv.
Det där att vara britt och Bridget känns mer lockande än Michelle Williams när jag tänker efter, åtminstone när det gäller att hantera förmågan att ta sig ur penibla situationer.

A white coat syndrome

När man arbetar i Landstingsdriven vård får man som sagt var finna sig i att stå utanför modets ramar under arbetstid; kägelformade vita see-through-byxor med lång gylf ovan buk och tillhörande luftig bussarong i en urtvättad vattnig blå kulör. Till detta ett par birkenstocks eller foppatofflor. Och när man sitter i sin Kinnarpsstol med benet korslagt över det andra i ett rådgivande samtal kasar de vita byxbenen upp i ett högvatten och blottar ett vinterblekt underben och kulörta strumpor- vilket ger ett Lilla Fridolf intryck av det hela. Plus att byxornas storlekar sorteras efter vikt, vilket sitter märkt som en liten kråsnål framtill. ”Jasså, du väger mellan 60-70 nu ja, var det inte 50-60 innan sommaren har jag för mig?” Jag har övervägt att göra Bjursklippet i byxorna i ren protest, men avstår av fruktan för paragrafen Omplacering på grund av skadeverkan och egenmäktigt förfarande.

Förr i tiden däremot, om jag hade ätit lunch på stan och fick bråttom tillbaka till 13:00 patienten brukade jag ibland slänga på mig en vit rock över de civila kläderna eftersom jag av tidsnöd inte hann byta om till sedvanlig hygienriktig dresscode. Jag fäste min namnskylt, sjuksköterskebrosch och flerfärgspennan från Bic ovan bröstfickan och gick belåtet ut i väntrummet för att ropa upp min patient i tid. Nöjd med tilltaget eftersom det sparade mig tid och blivit en väl utnyttjad lunchrast. Tills jag mötte en doktor på vägen ”Jasså, är du doktor idag?” Ibland irriterat ibland bara ett konstaterande.
Min reaktion på detta blev alltid lite som Kalle Ankas reaktion i djungeln på julafton när han vinkat av sitt hembiträde och nöjt går till jobbet för att sen tvärstanna vid insikten att hembiträdet i själva verket var plågoanden Hacke Hackspett.




Det behöver inte ligga någon värdering i det men det faktum att just det klädbytet aldrig passerade obemärkt var spännande tycker jag. Det hade inte passerat obemärkt om jag dragit på mig bioanalytikernas outfit eller BVC sköterskornas förkläden heller. Men det är något med den vita rocken som väcker reaktioner långt utöver markören för titeln.
Läkarkårens snuttefilt, som en läkare en gång uttryckte det i en debattartikel. Vad står det för? Patienterna kan givetvis ha behov av att urskilja doktorn från sköterskan eller annan vårdpersonal sades det, därav rocken. Den urskiljningen kan vara mycket viktig för patienten ja, men då torde det räcka med en simpel presentation eller namnskylt kan tyckas.
I forna tider hade den vita rocken (och den röda lampan) en annan betydelse på vårdcentralen och vi övriga yrkeskategorier brukade skoja om det sinsemellan. Man kunde höra på doktorns steg och ljudet av rocken om man var i onåd. Ju snabbare steg och ju mer rocken fladdrade desto större tillrättavisning väntade. Om vi nu hade gjort en patientbokning eller receptförnyelse helt uppåt väggarna enligt personen i fråga vill säga.

Det var alltså inte helt lyckat att som sköterska iklä sig den heliga rocken trots tidsnöd, det spelar ingen roll om du sen hade ett lapptäcke av sjuksköterskebroscher över hela torson. Det var en klädkodex som bara inte skulle brytas. Ändå tyckte jag att det var praktiskt. Och kanske var det innerst inne ett litet uppror i överjaget mot den trökiga hierarkin.
Nu förtiden är den vita rockens betydelse som sådan mer eller mindre utdöd åtminstone där jag arbetar. Det är unisont piké/bussarong och de kägelformade Lilla Fridolfbyxorna som gäller för de vårdrelaterade kategorierna. Vilket mest beror på regler från vårdhygien och Socialstyrelsen för hur vårdpersonal bör klä sig. Ibland en vit rock ovanpå men mer för att det i vissa lägen är praktiskt oavsett kategori. I takt med den vita rockens avsymbolisering har dock titelfixeringen och grupperingarna avtagit och teamkänslan tilltagit.

Jag har slutat att göra rocklösningen numera eftersom det är både obekvämt och varmt. Och med min galopperande bacillrädsla vill jag ogärna ha civila kläder på arbetet även under en rock. Men kanske också för den attitydförändring som skett gentemot varandra och det är nog den största vinsten en vårdcentral kan göra. Allas lika värde i samarbetet kring patienten.

Utmaningen nuförtiden ligger i att medvetandegöra min egen yrkeskår om de illasittande koboltblåa koftor som sjavigt hängs över axlarna ovan bussarongen främst vintertid för att förebygga köld, vilket är nästa klädkodex som bör brytas. Nu när vi äntligen bekämpat foppatofflorna och andra statussymboler i klädseln. Det har alltså inget med titlar eller hierarki att göra utan är en rent estetisk fråga. Jag har för egen del tagit kontrollen genom välja ett par ortopediskt olämpliga skodon att kompensera för resten av kläderna med; träskor med kurbitsmotiv inköpta på Dalarnas museum. Dessa är i sig en viktig markering det ska erkännas, fast i ett helt annat avseende (när dialekten är urlakad så måste man skaffa man sig andra attribut).

Lilla Fridolfbyxorna däremot är mer av ett byxmodelltekniskt problem så när det gäller att kombinera stil, finess och hygien på arbetskläder är vi fast i Landstingets händer hur många uppror och Bjursklipp vi än må göra. Och säger de nej så är det nej. Nej!

Stolthet och fördom

Fotbollsgalan 2013. Tittade för en gångs skull för att jag var hemma och var sjuk. Och för att jag följt damlandslagets fantastiska insatser under EM i somras. Blev bara ledsen och irri dock. För trots deras bedrift och enorma publikstöd var det som vanligt mest fokus på det träliga herrlandslaget.
Therese Sjögran fick ingen bil för sina 187 landskamper. Det fick som de flesta vet Anders Svensson för sina 144 landskamper. Nu var det inte det jag främst hakade upp mig på, utan på de reaktioner som Nilla Fischer fick i sociala medier för sitt utseende och sitt tacktal för utmärkelsen årets back, där hon tackade sin fru (heja!).

Det var kränkande och nedsättande omdömen såsom ”hur kan en kille vinna årets back i damlandslaget, hon ser verkligen flatig ut” etc etc. Och det värsta vore ju om tillochmed Asslani skulle ”kasta in handduken och komma ut som flata”.
Alla trevligheter i sin helhet finns att läsa här: http://www.qx.se/sport/25142/flatforaktet-efter-fotbollsgalan …

Japp, som min fru brukar sammanfatta negativa besked. Det väcker reaktioner, still.

Jag tycker mig vara relativt förskonad från detta eller så lever jag med skygglappar, men fick en minisläng av sleven nyligen i ett av mina blogginlägg på Dagens Medicin. Jag hade modifierat ett av mina tidigare sinkadusinlägg om regnbågsflaggan, som jag publicerade där. Kontentan var densamma som tidigare, att jag alltså har en regnbågsflagga på mitt skrivbord i mitt mottagningsrum.

Responsen var för mig lite som ett uppvaknande. Speciellt i jämförelse med responsen i sinkadusbloggen av min privatra sfär. Naturligtvis var det mestadels positiva genmälen av läsarna men det kom även de mest bisarra, motsägelsefulla och korkade invändningar mot denna flagga. Någon tyckte tillexempel att då kunde man ju ha krucifix, islamistiska flaggan eller andra symboler och fylla skrivbordet med. En annan tänkte helt sonika undvika att gå till oss för att vi sysslade med politisk indoktrinering (!). Och en tredje sympatiserade med den personen som uttryckt sitt motstånd till homoäktenskap. Vederbörande utgick i sitt svar ifrån att jag syftat på en man och att jag nekat den mannen hans åsiktsfrihet på något sätt.

www.dagensmedicin/blogg och inlägget heter Hissa Flagg

Jag trodde ett tag att jag misstagit mig för att skriva för Flashback och inte Dagens Medicin. Även om redaktörerna stöttade det hela så blev jag så förvånad. Jag förutsatte att jag vände mig till en läsekrets av yrkesverksamma personer som verkar för människors lika värde i vården. Men icke. Jag tog först oerhört illa vid mig. Att tycka olika är en sak, men att ge sig på symbolen regnbågsflaggan som något negativt och uteslutande? Jag förstår inte.

Trollen finns överallt och de kommer fortsätta dyka upp sa min vän Sandra när jag vände mig till henne. Min fru orkade inte bli upprörd över världsfrånvändhet men gav mig rådet att Don’t play with fire if you can’t take the heat.

Under fotbollsgalan tänkte jag däremot på Pia Sundhage. Detta unikum av självförtroende som hon bara måste besitta. Hon dök upp i jeans, tisha och kavaj bredvid kostymvästen Hamrén och hon osade trygghet, stolthet och självförtroende. Pia som under 80-talet var allas gemensamma referensram till lesbiska OCH damfotboll. Bespottad och hånad. Truckflata. Tusen gånger värre än vad skönheten Nilla Fischer fick höra efter galan och ändå har Pia varit fotbollsvärlden ständigt trogen. Talang hjälper till viss del men inte hela vägen. Om sociala medier och galor funnits när Pia var aktiv fotbollsspelare så vågar jag inte ens spekulera i dåtidens eventuella omdömen och respons. Men att stå kvar i den manliga fotbollsvärlden med sin ständiga tro på förändring och positivism är beundransvärt. Att stå över omvärldens utseendefixering och kategorisering. Pia är bäst på fotboll och ledarskap men det har tagit decennier och framgång för att bli respekterad.

I somras under EM googlade jag på en av mina favoritspelare i landslaget, Lisa Dala Dahlqvist. Råkade då av misstag komma in på Flashback som hade en länk om fotbollsflator. Gravt nedsättande naturligtvis. Det var bara Jossan och Asslani som kom undan men vem vet, det kanske smittar även dem spekulerade dessa manliga snillen om.

Att vara öppet gay inom (dam)fotbollen är modigt och det behövs. Fördomar bekräftas visserligen av det fåtal inskränkta puckon som gör sin röst hörd men hur ska fördomar annars synliggöras och förändras? Varför hamnar fokus på läggning plötsligt och inte på prestation?

Likaså med min flagga alltså. Av de synpunkter och tankar jag dryftat på Dagens Medicin både före och efter flagginlägget så har just flaggan väckt en för mig sovande björn i vården. Det är ledsamt och beklagligt. Vi har en lång väg kvar till nolltolerans. Jag var helt enkelt inte beredd på att leka med elden med ett sådant inlägg, mestadels av män vad jag förstår. Det var kanske inte Nilla Fischer heller men Pia däremot.

Det tog tid att smälta den insikten känner jag. Nu har jag istället ett alster på gång om den vita rockens fenomen och som går under arbetsnamnet Ur askan in i elden. Orka gå i bräschen med maktsymboler eller inte, det är frågan. En vårdens Pia när det kommer till attitydförändring kanske. Eller är skriva silver och tiga still fortfarande en guldboll?

It gets better

Så livet tog en annan väg på fler än ett sätt och mina första 18 år hade alltså inte givit någon som helst hint åt vilket håll det bar, utan chockade mig fullständigt. Det tvingade mig att ta itu med mig själv, min självbild och min förmåga att hantera saker. Eftersom jag är en obotlig fatalist söker jag hela tiden mening i det som händer för att kunna förstå det och acceptera det. Mycket är på något sätt till viss del förutbestämt vill jag tro.

Det fanns ingen annan utväg än att luta mig tillbaka på den av föräldrarna som alltid hade låtit mig bestämma själv över saker, som låtit mina funderingar hållas och inte oroat sig nämnvärt över nyckfulla utspel. Hans taktik till en pekfingrande omgivning vad gällde barnuppfostran hade alltid varit ”jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna”. Och det stod han fast vid, pappa.

När en självklar figur i familjemönstret rycks bort så ändras familjens roll och karaktär. Rollerna byts ut, omskapas. Någon annan familjemedlem måste ju ta vid i vakuumet som uppstår, i synnerhet när det gäller en mamma. Allt detta och lite till fick jag lära mig i den terapi som jag gick året efter min mammas bortgång.

Jag tyckte själv att jag hanterade min sorg och förlust relativt bra genom att stoppa huvudet i sanden och fortsätta mitt liv såsom min inre självbild formulerat det. Jag flyttade till Uppsala och började läsa teologi. Dels för att jag efter min Israelresa och kibbutzvistelse fått ett blomstrande intresse för världsreligioner och trosåskådning överlag, men även för att jag haft en mycket besynnerlig religionslärare på gymnasiet. Hon hade inspirerat mig till att någon bör revoltera och förändra religionsundervisningen på gymnasial nivå, och det skulle jag göra. Alternativt bli präst, om det inte hängde på den liturgiska sången.

Blott 20 år och clueless. Jag var inte alls beredd på studentlivet, religion eller akademisk undervisning överhuvudtaget. Jag hamnade som många andra i Uppsalas baltiska studentområde Flogsta där jag kände mig ensam och teoretiskt obegåvad. Vad hände med mitt åtminstone delvis fungerande läshuvud undrade jag ofta där jag satt och rökte i fönstret och svårmodigt tittade ut mot motorvägen och flygplanen som lyfte från Arlanda som exotiska löften. Stirrade med tom blick ner i kristendomens historia och tyckte att Tracy Chapman hade mer koll på livsåsåskådning än någon annan.

Jag hade vänner och familj omkring mig men ett stort hål i hjärtat som jag inte förstod. Tomrummet gjorde besvärliga saker med mitt sinne och min förmåga att hantera motgångar. Jag var väldigt ofta arg på den tiden, arg och tillbakadragen på samma gång. Lite koleriskt lagd plötsligt. Arg på alla kvinnoprästmotståndare i min kurs. Ilsken mot studentoveraller och de allmänt kufiska individer som bodde i samma studentkorridor som jag. Övervintrade pluggisar på minst 30 år som åt baljväxter och satt uppe på nätterna och tittade på Kvinnofängelset i korridorens allmänna utrymme. Tillslut hamnade jag i en slags andlig pluggkris och kom på helt av mig från alla lärar eller prästtankar. Allt pluggande med studentikosa inslag överlag. Jag hoppade av efter två terminer teologi och flyttade hem till pappa och tog anställning på ett servicehus och började alltså gå i samtalsterapi, på hans inrådan.

Jag har ett par telefonögonblick med pappa som ligger högt på min lista av oförglömligheter, och det ena var när jag en midsommarafton ringde och sent omsider beskäftigt informerade att jag skaffat mig en flickvän ”och så kommer det att vara hädanefter, bara så att du vet”. Det andra ögonblicket var just när pappa ringde mig på mitt studentrum i Uppsala för att efter mycket omsvep och förmodligen en hel del ansikts-gnugg bakom luren bekymmersamt berätta att han tyckte att jag blivit en annan. Affektlabil.
Nog för att jag var flyktig i mitt humör och mycket annat men lynnig och affektlabil? Pappa proklamerade vidare att jag som vuxen kunde få problem om jag inte bearbetade min sorg efter mamma ordentligt. Och då skulle han ju faktiskt få en del av barnuppfostrekritiken enlig egen utsago eftersom jag i så fall skulle bli vuxen och trots allt dysfunktionell.

Nu har det här med terapi och psyke varit lite stigmatiserat hemma hos oss så jag minns att jag kom av mig fullständigt. Men gjorde som pappa sa, på det enda stället jag kände att det skulle kunna gå, i Falun. För att kunna lomma hem till flickrummet efteråt och lägga mig på sängen och studsa en boll mot taket i flera timmar och tycka att mitt autistiska beteende nu var fullkomligt normalt. Under omständigheterna. Lyssna på Felicia Försvann på repeat och vältra mig i något slags icke identifierat melodramatisk ung-vuxen-syndrom.

(Det ska erkännas att det här med ostbåge-i-drinken incidenten lyftes fram hos terapeuten, när han frågade på vilket sätt det affektlabila yttrade sig. Jag upplevde att en mycket god vän till mig i berått mod placerat en ostbåge i min drink på en fest. Ostbågen luckrade upp sig och skapade en fetnad i drinken som enligt mig då blev flytande fett. Vilket skulle vara samma sak som att dricka ren grädde om jag drack upp drinken, och då omedelbart orsaka obesitas. Jag blev så rasande över denna rena och skära elakhet att jag i affekt lämnade festen omgående och i ursinnigt tempo cyklade från Krondiket till Stora torget mitt i natten, mitt i partyt. Mer behöver inte detta utvecklas).

Så vad var det för mening med att bli moderslös, flytta till Uppsala och bli affektlabil över ostbågar i drinkar? Och att komma ut, åtminstone för mig själv? Troligen ingen mer än att det är saker som kan hända i tillvaron i början av livet men som kanske omedvetet styrde mig åt ett annat håll. Som att ödet var en fysisk person som dragit i lite i mina livstrådar åt olika håll. Som Alf Henrikssons bok Ödets fingrar.

Om inte min mamma blivit sjuk hade jag förmodligen aldrig övervägt att jobba inom vården, än mindre bli sjuksköterska. Jag ville plötsligt vidga min referensram. Bort från likriktning och en homogen tillvaro. Hitta andra öden och fördjupa mig i andras lidande för att slippa mitt egna. Det hjälpte nog mer än själva terapin egentligen. Jag har nämligen väldigt svårt att anförtro mig åt främlingar och förmodligen satt jag där i terapin och skruvade på mig, gnuggade mig i ansiktet och svarade svävande och otydligt på frågorna. Fokuserade säkerligen på någon rolig detalj på skrivbordet istället som jag hellre ville prata om.

Och en dag uteblev jag från bokad tid. Färdigbehandlad på eget bevåg. På något sätt gick det alltså att ta sig ur livets första utmaning, om än något ärrad och tilltufsad. Jag skulle inte vilja uppleva det igen även om jag inte ångrar något eftersom jag i så fall varit en annan idag.

Varje gång jag passerar Uppsala fylls jag dock av obehag och önskar att It gets better projektet hade funnits på den tiden. Då hade kanske inte Flogstautsikten tett sig så metaforiskt dyster och Tracy Chapman hade kanske inte fått så stort inflytande. Felicia däremot, forsätter att försvinna och jag har lärt mig varför det måste vara så. Som Viktor säger; man vill mycket men får lite.

Däremot älskar jag fortfarande flygplan som lyfter. Jag tycker om tanken att gå vidare mott nytt och lämna gammalt bakom. Nu börjar äventyret, som min mamma uppspelt brukade säga om lite allt möjligt i livet.

Nurse Ratched

Så hur kommer det sig då att två av tre ättlingar Adolphsonare ändå valde praktiska yrken sin litterära uppfostran till trots? Yrkesvalen lärare, polis och sjuksköterska ser ju i teorin ut att vara en socialdemokratisk dröm och alltså återigen äpplen relativt långt från trädet. Åtminstone vad gäller blockpolitik. Ideologi och värdegrund är en annan sak och i det praktiska yrket kan en teoretiker ha mycket att komma med. I synnerhet med tidens tand av sociala medier, men även när det kommer till struktur och organisation.

Kanske var det därför min mamma inte tyckte att vårdyrket var lämpligt för mig. Kanske skulle jag ha lyssnat på mer på dem på den tiden. Jag ville egentligen bli något inom teatern eller arbeta på cirkus (!) men min scenskräck, höjdrädsla och mina föräldrar satte P för det. Det var innan jag förstått det här med revyer för det hade kanske passat mig.

Ändå kände jag att arbetet med omvårdnad och medicin intresserade mig, när jag väl lyft blicken från egen kropp som arbetsaredskap till andras. Helheten utifrån den sjuka delen. Vad jag däremot inte visste att jag gav mig in på var att man som sjuksköterska även bör ha en vaktmästarutbildning vid sidan om den medicinska/omvårdnadsutbildningen samt vilken hierarki som fortfarande präglar vården samt hur du uppnår status och prestige.

Så hur blir man en bra, proffsig och kunnig sjuksköterska? Om jag sticker en patient snabbt och smärtfritt, sätter dropp på en svårstucken arm, prioriterar patienten till rätt instans med min kliniska blick eller läker ett sår på nolltid? Samtidigt som jag får patienten att känna sig sedd och bekräftad? Får till ett mellanmänskligt möte som det heter i omvårdnadsteorierna.

Detta är naturligtvis avhängigt vilken organisation du arbetar, förebyggande eller åtgärdande eller både och. Och vems perspektiv som åsyftas.
Vårdvetenskap är sjuksköterskans autonoma specialistområde men som alltid kommer i kölvattnet bakom den som hanterar nålar bättre än den som inte gör det. Naturligvis, eftersom det när allt kommer omkring så måste ju nålen på plats och blodproverna bli tagna annars går det inte att sköta sitt jobb. Det som jag ställer mig frågande till är däremot den statusen och prestigen som är förbehållet den som är bäst praktiskt sett men som kanske inte är lika proffsig när det kommer till patientkontakten eller bemötande.
Dessa två komponenter behöver givetvis inte stå i motsatsförhållande eller utesluta varandra. Ändå utgör det ofta grunden för hur proffsig du anses som sjuksköterska. Det tillsammans med den kliniska blicken.
Frågar man patienten däremot så är det minst lika betydelsefullt att sjuksköterskan som med erfaren, varsam hand ger dig sprutan utan att det känns, också är snäll och inkännande. Mot alla oavsett. Med eller utan tapir, krucifix eller regnbågsflagga på skrivbordet alltså.

Sjuksköterskeyrket har blivit ett moment 22 där det sedan 1993 blivit en akademisk yrkesutbildning som dock inte är vatten värd när du väl står där med en kateter i handen utan praktisk erfarenhet. Yrket som sådant är fortfarande, med eller utan kandidatexamen, styrt av praktiska färdigheter och beprövad erfarenhet där den praktiska färdigheten är det som gäller väl på golvet och prestigen därefter.

Det är först dag ett på fältet med legitimationen färsk från tryckeriet som det blir uppenbart hur sjuksköterskeutbildningen har prioriterat. Den treåriga utbildningen gör dig till en teoretisk omvårdnadsexpert med en fil.kand i vårdvetenskap. All praktisk kunskap ska du däremot förskansa dig på den verksamhetsförlagda utbildningen och som jag tidigare skrivit så kan det sluta hursomhelst. Med uppenbara luckor i den specifika omvårdanden där allt det praktiska kommer in i bilden.
Det slår nämligen ofta högre att ta blodprover på de svårstuckna än att i teorin fundera över din värdegrund och hur du bemöter patienter.

Eftersom sjuksköterskeyrket grundar sig lika mycket på omvårdnad baserat på praktiska färdigheter och vårdvetenskapliga teorier så är det som det är med den saken. Fast i verkligheten får teorin alltså betydlige större utrymme än praktiken, åtminstone när jag utbildade mig 2003-2006. Det som broschen symboliserar vid examensdagen finns inte i händerna på ett bra tag, men väl i en C-uppsats. Det bryr sig emellertid dina erfarna kollegor sig betydligt mindre om, än om du inte kan lyckas med ett blodprov. Då hjälper det föga med en väl utvecklad teori i sinnet eller en färdigskriven C-uppsats. Det var ett par tuffa första år på fältet helt enkelt.

Efter åtta år i yrket är måttstocken för förkovran mig själv. Skulle jag som sjuk vilja vårdas av mig själv som sjuksköterska? Skulle jag vilja få en nål satt av mig själv? Skulle jag vilja ha mig själv som kollega? Om det ärliga svaret på frågan är nej så är det bara att sträva vidare. Om svaret är ja får man vara stolt men kanske fråga sig om det är skadligt att anse sig redan vara färdigutvecklad.

Som så mycket annat så är svaret på frågan givetvis fluktuerande och helt beroende på vilken vårdsituation det gäller. Jag skulle gärna få en såromläggning av mig själv men ogärna sätta en PPD tillexempel. Jag skulle hellre gå till en mottagning med regnbågsflagga än ingen flagga alls. Utan att för den sakens skull tro att inte alla (andra) människor också är välkomna dit för den sakens skull.

Problemet som lätt uppstår är att det mätbara i att vara en bra sjuksköterska just handlar om handlaget och praktiska färdigheter. För hur mäter man bemötande? På patientens reaktion eller det skonsamma handlaget vid blodprovstagning? Eller helt sonika att de prover som ordinerats är korrekt utförda?

Ett annat problem är just att prestigen blir ett hinder och den sårade stoltheten gör det svårt att be om hjälp om man mäter praktiska färdigheter som ett mått på framgång. Och det är där den riktiga faran ligger, att inte inse sina begränsningar istället för att be om hjälp och utvecklas.

För egen del sätter jag prestige i att vara prestiglös. Min yrkesstolthet handlar om helt andra saker, förutom att ständigt utveckla mina praktiska färdigheter eller brister så handlar det mest om samarbete och den kliniska blicken. Skulle jag vara bättre än alla andra på nålsättning, port a cather, blodprovstagning, katetrar etc så skulle jag troligen drabbas av hybris.
Kanske ligger det något i mitt hopplöst otekniska sinne att dessa moment som ingår i arbetet men som inte utgör en referensram på hur bra jag är i yrket. Kvittensen på det får jag i första hand från feedback av patienter och i andra hand mina kolleger och arbetskamrater.

Hemligheten är att ett taffligt utfört blodprov alltid kan döljas i en språkligt perfekt journaltext eller förvandlas till en ordrik anekdot. En teoretikers arbete i praktiken innebär att tanken som föregår handlingen är det som räknas, och inte tvärtom.

Priscilla Peltola

Häromveckan var jag, min fru och hennes familj och tittade på musikalen Priscilla öknens drottning på Göta Lejon. Jag var lite nervös innan eftersom jag dyrkar filmen och inte gärna ville se någon klåpare göra våld på denna fantastsiska skapelse. Jag har dessutom lite svårt för musikaler överlag, och ända sedan jag såg Sound of music med Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson i huvudrollerna så jag har direkt avstått från musikaler punkt slut. Nu har ju Priscilla alla förutsättningar för att bli en bra sådan, musikmässigt och kostymmässigt. Men hur skulle någon, NÅGON kunna göra Bernadette såsom Terence Stamp? Det var nog det jag oroade mig mest över. Samt Pernilla Wahlgrens medverkan i det hela. Även om översättningen bearbetats av min stora idol Edward af Sillén så kan ju saker och ting gå snett ändå.

För jag och många andra undrar ju, hur spännande och udda är det nuförtiden med transor och bögar? Är det verkligen så hot stoff att det är värdigt att göra ytterligare en musikal på? Dessutom när den som filmisk gestaltning redan är fulländad. Är inte ämnet som sådant ganska uttömt i Sverige efter att After Dark blivit folkliga och Babsan är lika frekvent i våra vardagsrum som Richard Sjöberg? Har inte I will survive urlakats vid det här laget?

Det är i högsta grad befogade frågor för nej, det har vi tydligen inte. Ämnet är av allt att döma fortfarande fängslande. Större delen av klientelet i publiken var nämligen kostymgubbar med fruar i 60 årsåldern. Åtminstone den lördagskvällen jag var där. Jag tjuvlyssnade på deras samtal och omdömen efteråt och mycket riktigt. Man hade inte förstått varför Adam/Felicia satt i klackskon på busstaket och spelade opera mitt i natten. Och tydligen gick hela grundbudskapet ” That's just what this country needs: a cock in a frock on a rock” totalt förbi.

Som musikal och underhållning är Priscilla helt okej men enbart om var och en återerinrar sig varför filmen gjordes och dess grundbudskap som är långt utöver fräcka scenkläder, popmusik och snabba oneliners. A cock in a frock on a rock var i Australien på 90-talet extremt provokativt och a contradiction in terms inbakat i diverse andra stereotyper som lever utanför normen som möts av standardiserade fördomar. Nämligen den vite äldre mannen som lever med en ung asiatisk kvinna och som vid blotta anblicken ter sig som en typisk redneck. Australien har en mörk historia av rasism och kraftig homofientlighet på landsbygden, fjärran från Mardis Gras i Sydney och med det i åtanke är Priscilla kantad av utanförskap, mod och allvar. Inlindat i ”men mest är det en fest” som Svenskans recensent uttryckte det. Såhär nästan 20 år senare är det kanske vardagsmat med rosa bussar och fjollor i de priviligierade länder i världen som har tolerans och allas lika värde på agendan.

Trodde jag ja. För det är en sak på papper och en sak i verkligheten. I helgen tog jag in på ett hotell med min fru för att fira vår årsdag, en trevlig tradition vi har. Det är dock alltid lite svårt det där med själva bokningen. För hur kommer sängarna att vara placerade? Måste vi uppge dubbelsäng eller hur ska vi göra? Den här gången bokade jag i mitt namn för två personer med tillägget dubbelsäng, för säkerhetsskull. Och när vi skulle checka in hade vi av receptionistens bemötande att döma lika gärna kunna ha gjort entré inrullandes i gynställning i en varsin gigga klackso i glitteroutfit ackompanjerat av ett operastycke på högsta volym.

Tjejen i receptionen var max 25 år och kunde liksom inte dölja sin reaktion när hon knappade in mitt namn och fick upp bokningen. Ja, vi är ett par hade jag lust att säga till henne men avstod. Det stod ju redan skrivet i och med sängönskemålet kom jag på. Min fru som sällan kommer av sig blev så irriterad att hon helt sonika tog ett steg åt sidan med en emoji smileys ansiktsuttryck. Receptionisten liksom granskade oss på det där sättet som när någon inte riktigt kan dölja att här har vi något utöver det vanliga. Inte med avsmak eller roat utan bara obehagligt nyfiket granskande. Sådär så att känslan av att vi var något för henne väldigt annorlunda riktigt lyste igenom.

Det var otroligt länge sedan jag råkade ut för något dylikt i ett sammanhang som detta. Förra gången var 2001 när jag skulle ordna ett svensk personnummer åt min brittiskt invandrade dåvarande flickvän. På migrationsverket hade de aldrig varit med om något liknande, en efter en kom de och tittade på oss genom glasrutan. Det finns några exempel på detta under åren men jag kan räkna dem på min hand. Relativt förskonad alltså och därför blir jag lika paff varje gång. Som referens kan nämnas att när jag och min eurovisions(hetero)väninna checkade in på hotell i Oslo bad de omgående om ursäkt för att vi fått enkelsängar och det var ett gott betyg. Vi antogs vara ett par och hurra för Norge jublade vi.

En behöver alltså inte ge sig ut i Australiens obygd i dragutstyrsel utan det räcker att åka till Nacka och ta in på hotell. Om det ändå varit ett etablissemang med rooms rented by the hour så hade reaktionen kanske stått i proportion. Den enda musikalen jag tycker om är för övrigt Cabaret och det föreslog jag diskret där i hotellobbyn. Vi kanske verkligen skulle ge henne något att titta på. Om vi kommer ner i fishnet stockings, korsetter och tophats, saxandes diagonalt över foajen med en sån där danspinne snurrandes i händerna. Då kanske.

Men för att det nu inte skulle läggas sordin på stämningen och vårt firande genom att agera Mia&Klara så tänkte jag på Priscilla där vi stod framför den snipiga receptionisten som uppenbarligen aldrig satt sin fot på södermalm eller någonsin checkat in ett samkönat par på sitt hotell. Jag kände att vi var lika långt borta från hennes värld som hon från vår och ibland är jag tacksam över att våra världar slipper mötas. Jag tänkte på Bernadette’s uppiggande ord; ”We all sit around mindlessly slagging off that vile stink-hole of a city. But in its own strange way, it takes care of us. I don't know if that ugly wall of suburbia's been put there to stop them getting in, or us getting out”.

Stockholm är alltså fortfarande litet och provinsiellt i vissa avseenden, frågan är om det är bra eller dåligt.

Fadren

Som kontrast till mammorna så har vi som tur är de respektive papporna kvar, som på olika sätt fyller ut tomrummet för oss som berövats våra mödrar alltför tidigt i livet. En är ju förälder livet ut konstaterade pappa en gång när vi alla tre vuxna barn flyttat hem till honom samtidigt långt efter det att vi officiellt sett lämnat boet.

Pappa har många tankar om fadersrollen och om att vara närvarande och jämställd. Jag hörde tidigt talas om den omoderna mansrollen som han hade mycket åsikter om när jag växte upp men som jag inte riktigt förstod. Pappa lagade vår frukost, lärde oss att cykla, åka skidor och att simma. Han införlivade biblioteket och museet i vår värld och undervisade oss detaljrikt om Falu gruva. Vidare skjutsade han mig entusiastiskt fram och tillbaka på spark till mina tennisträningar om vintern och han lärde mig sin inrutade tandborstrutin; att räkna till 10 under borstning och sedan säga sitt namn för varje avslutad tandrad. Vilket jag gör än idag, och därav får gå regelbundet till tandhygienist.

Alltid närvarande i varje ögonblick med stor passion och en enorm uthållighet. Som farförälder har pappa dikterat att han avskyr ordet barnvakt utan föredrar att kalla det barnomsorg. Ett barn skall inte bara passas utan även få en upplevelse samtidigt anser han. Detta är en fin egenskap hos pappa som jag värdesätter och som jag ser att mina brorsdöttrar nu får ta del av. Det gäller i stort sett för allt, utom när det kommer till praktiska eller tekniska spörsmål. Då blir han som förbytt, en mycket begränsad och omodern man, totalt ointresserad och en aning snarstucken. Han själv kallar det för en ojämn begåvningsprofil.

Pappa anser sig nämligen vara en litterär person, i motsats till tekniskt intresserad eller praktiskt lagd. Han sätter en ära i sin teknikfientlighet och tycker att annat är viktigare helt enkelt.

Det här med den litterära övervikten har satt sin prägel i hans sätt att uppfostra oss vid sidan av mammas ideal. Det innebar tillexempel att vi som bebisar under pappas tillsyn befriades från lekhagen och helt sonika släpptes ut på vad han kallade långkrypning. Vi fick alltså krypa runt ohämmat i trädgården för egen maskin och själva bestämma riktning medan han släntrade efter med ett vaksamt öga. Långkrypning skulle stärka kreativiteten och förmågan att fatta beslut ansåg pappa. När vi sedan blev större var det han som ansvarade för sago och bokläsningen vid sänggåendet. Han läste utvalda böcker med största inlevelse för att öka vårt ordförråd och vår känsla för språket och litteraturen. Vi var således de enda barnen i kvarteret som sa verktyg istället för bestick och använde ord som sänglinne, kuddvar och karott. Och kanske är vi fortfarande de enda moderna människorna med dessa ord frekvent använda.

Detta har speglat av sig en hel del på oss som vuxna för hur vi än försöker faller sig det där tekniskt praktiska inte riktigt naturligt. Inte på samma sätt som att tillgodogöra sig innehållet i en bok eller använda en metafor. Det blir mer åt farbror Melker-hållet när något ska lagas eller byggas och alltså ett äventyr att driva sommarhuset på Styrsö tillsammans. Där det inte hjälper med ett Eyvind Johnson citat när trimmern ska monteras eller lägga tak för att skydda mot storm. Där har vi antingen våra två händiga fruar att förlita oss på eller den andra pappan/morbrorn i huset intill som med stort tålamod och generositet alltid ställer upp och delar med sig av sin expertis när villa Adolphson/Peltola är i teknisk nöd. Och det är ganska ofta det.

Det finns ändå olika exempel på hur det litterära ibland trots allt kan rädda en ur penibla situationer när det praktiska har låst sig och frustrationen måste avledas. Det är pappa expert på. Om jag som barn hade haft sönder något och irriterat krävde att han skulle laga det åt mig brukade pappa svara an med ett filosofiskt ” ja du, om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta”? Eller när min ena brorsdotter var spädbarn och vi var på besök hos hemma pappa och upptäckte att han inte ordnat med badbalja till henne. Tillslut rengjorde vi diskhon och fyllde med vatten och badade henne där med irriterade ögonkast till pappa. Han stod i bakgrunden och bevakade det hela och utbrast lyckligt ”åh det är precis som i Martin Bircks ungdom”.
När han låg på sjukhus på en 4-sal härom året efter en omfattande operation och i väntan på ronden satt vi och lyssnade på hur doktorn samtalade med var och en av medpatienterna. Pappa bekymrade sig mest över det omoderna och ineffektiva rondsystemet och bestämde sig då för att han borde skriva en essä när han kom ut från sjukhuset med titeln ”Lågmälda samtal på allmän sal”. Den ser även jag fram emot.

Det litterära stycke som dock gjort mest intryck på pappa och som han älskar att citera och dra fram i diverse familjesamanhang eller när det skall repareras eller byggas på Styrsö är ”En gamling” av Dan Andersson. Även om han hjälper till så mycket det går med arbetet eller kommer med goda råd i bakgrunden kan det ändå uppstå en viss irritation hos oss andra. Och då kommer harangen, jag kan den utantill numera;

”Jag fick bröd, men jag vet icke huru, det kom liksom ovanifrån, och jag byggde av otäljd furu, ett pörte vid Savonaån. Jag åt bark med de mina om våren, och till drick jag tappade sav, jag timrade giller i snåren och var nöjd med vad Herren gav”.
Då går det liksom inte att fortsätta vara sur, hur ineffektivt och långsamt arbetet än må vara.

Nuförtiden ansvarar pappa prestigelöst för barnbarnens väl och ve när vi andra arbetar med Styrsöhuset, vilket ett kvitto på hans ständiga devis om den närvarande fadersrollen. I synnerhet när vi hör småflickorna citera utantill vid dagens slut ” Och åt mäj, som var gammal och styvbent, sa han aldrig ett hugnesamt ord, fast jag timrat de hus han fått äga, fast jag röjt varje tum av hans jord”..

Det ligger något i det.

Systrarna

Detta är tillägnat vår morfar, mamma och moster och dem av oss som hade turen att få dela en tid av livet med dem.
Systrarna Anita & Lena Isacsson födda och uppvuxna i Halsvik, Styrsö under 40-50-talet var onekligen två kvinnor med pondus, stil och inflytande utan att vara auktoritära. Deras autonomitet som matriarker i sina familjer var på olika sätt självklar och odiskutabel. De hade god smak enligt sin omgivning vad gällande det mesta och tillsammans roddade de sina familjer och sitt umgänge med fast men vänlig hand.

Vi barn och kusiner kallade dem rätt och slätt Mammorna, för tillsammans stod de alltid enade och med mycket klara direktiv över uppförande, rätt och fel. Det gemensamma mottot för dessa systrar kan bäst sammanfattas av konceptet att utropa ”himla käckt” antingen glatt entusiastiskt eller missnöjt ironiskt när någon klantat till det. Då med tillägget Du på slutet vid det sistnämnda. Allt på en klingande men ändå subtil skärgårdsvariant av göteborgsdialekt.

Utöver det hade vi ynnesten att ha urfadern morfar Ivar med oss ända in på 90-talet trots att denna Bohuslegend var född på 1800-talet och en kärv sjöman i själ och hjärta. Han byggde huset i Halsvik i början av 30-talet eftersom han ville vara nära havet även efter att ha gått iland. Mormor Astrid fick jag aldrig riktigt lära känna eftersom hon dog i början av 80-talet, annat än till anekdoter eller berättelser. Vad jag förstår var även hon en matriark som måste ha satt en tydlig prägel i familjen.
Morfar var på äldre dagar en lågmäld men godhjärtat man på sitt karga vis och med mycket egensinniga visdomar. Han lät mammorna styra och ställa men tyckte kanske att vi barnbarn var lite stimmiga och enfaldiga emellanåt och det lät han påskina då och då. ”Inte bara läckergom” var en av hans varnande uppmaningar när vi tjatade om godis innan maten eller hans pannkakor. Ett annat var det uppbragda konstaterandet ”vad liknar sånt” när han inte höll med om uppförande eller later.

Morfars signum var att rensa fisk på ett barbariskt men effektivt sätt med hänförda barnbarn som storögt och vördnadsfullt fick bära ner fiskrenset till viken och måsarna efteråt. Vilket alltid var något av en högtidsstund för alla inblandade. Han tog en hutt whiskey om dagen, rökte John Silver utan filter och snusade röda lacket. Och under stundom tog han igen sig med att blossa på sin pipa på verandan i stillhet. Han bodde för det mesta ensam i huset i Halsvik utom när huset fylldes av oss på somrarna och på vintrarna då han flyttade hem till någon av döttrarna i antingen Falun eller Göteborg.

När morfar var hemma hos oss i Falun blev det plötsligt andra regler och ordning som gällde. Han brukade med mammas goda minne få dundra över köksbordet att ”här i huset äter vi all mat” när det kom till krabba och makrill som han som 90 åring ofta och gärna lagade åt oss. Och möttes han då av missnöjt rynkade barnanäsor så kom det vittnesmål i emfas om det tuffa livet på världshaven.
När det ringde i telefonen hemma brukade han svara och lägga på i samma manöver med orden ”ingen hemma!” som enda upplysning. Utan att lyssna på vem som ringde eller i vilket ärende. Trots att vi andra kunde befinna oss precis intill. Jag tror allt sammantaget att min ena bror har tagit lite för mycket intryck av morfar helt enkelt.

Vi spenderade som barn alla våra långa sommarlov på Styrsö med morfar och mammorna och är idag inne på fjärde generationen. Det är ett fint men strävsamt arv efter dessa legendarer som vi försöker förvalta efter bästa förmåga och med varierad framgång. Detta är koncentrerat till platsen Halsvik och Styrsö i Göteborgs södra skärgård och som alltså utgjorde fundamentet i deras liv. Där öarna ligger som pärlor utmed havet. Det känns konstigt och tomt att det nu endast är vi efterlevande som finns kvar på denna underbara plats, i sinnet eller fysiskt. Inte bara för att hela familjen Isacsson nu vilar på öns kyrkogård utan för hela ön andas dem, och där är vi nära.

                                                  
                                                      

Trots mammornas goda omdöme och smak i de flesta sammanhang så hade de i slutet av 80-talet en fäbless för Vikingarnas (!) ”fina bit” Ljus och Värme. Så fort den spelades på radio började de unisont vicka på höfterna, stampa takt och knäppa med fingrarna i takt till musiken. Men för att nu inte svärta ner deras musiksmak postumt så var Taubes Briggen Blue Bird av Hull en annan stor favorit, så det var tvära kast på smaken.

Hursom, detta pekoral Ljus och Värme älskades så till den grad att de lyckades förmå sina yngsta söner Viktor och Henrik som då var 13-14 år att uppträda som trubadurer. Alltså att framföra Ljus och Värme live på diverse middagar och tillställningar i sommarträdgårdarna i Halsvik eller i huset i stan. Att valet av trubadurer föll just på dessa två ynglingar var ju självskrivet, den ena kallade sig nämligen för Våfflan och den andra gick under namnet Faluns John Travolta.
Våfflan skötte synten och tillsammans med Faluns John Travoltas stämma blev det två skrala pojkröster sjungandes innantill. Inte helt rent och inte helt tonsäkert, lite som rösten på Karl Bertil Jonsson. Artisnamnet på duon var rätt och slätt The Blondies. Säkerligen var det helt bedårande och gjorde mammorna stolta och nöjda ända in i själen. Övriga gäster kanske kände sig mer fastnaglade och tvungna att applådera spektaklet men det spelade mindre roll.

                                                           

Ändå har den där låten gjort ett avtryck, vad man än må tycka om dansbandsmusik. Texten har visat sig ha en mer djupsinnig och betydande innebörd än vid första anblicken, och visade sig vara något av en självuppfyllande profetia. Märkligt framsynt, och som alltid undrar jag om det fanns en djupare mening med The Blondies annat än att få reta dem för det i all framtid.

För nog sjönk mörkret ner. Framtiden gav mycket riktigt ett arv som var tungt att bära och visst kom det frågor. Och det blev klander, misstanke och svek. Många tårar och tunga stunder.
Men varje gång jag tittar ut över solnedgången över Halsviks horisont så finns mammorna och morfar där och skiner för oss, ger oss tro och hopp. Måsarnas skrin visar vägen till frihet och trots allt lämnar det lite ljus och värme efter sig. Och hade vi kunnat gömma alla tunga tankar när solen jagat natten så hade vi krupit intill dem. Frågat om deras liv och skratt och om regnet och om solen. Och fått de svaren som inte fanns igår.
Det enda vi inte ser skymten av nuförtiden är The Blondies tyvärr.

                                                    

 

När garderoben öppnats

Så vad hände sen då? När Pandoras box väl öppnats fanns det såklart ingen återvändo. När all olycka flugit ut kom då även hoppet sist utsvävandes. Även om jag inte själv slagit upp dörrarna utan fick de uppbaxade åt mig, så började MITT liv äntligen att ta form. Där jag själv kunde ta plats och våga välja.
Det visade sig emellertid inte alls enbart vara en dans på rosa bo’or och glamour så som jag hade förväntat mig. Det blev istället många grusade förväntningar och krossade hjärtan, helt enkelt en slags nollningsprocess som jag inte var beredd på.

I mitt fall tilldrog sig detta i början av 2000-talet, innan det i Sverige var tillåtet med könsneutrala äktenskap, lesbiska inseminationer och innan L-word revolutionen. Det var alltså en relativt omodern tidsanda i jämförelse med dagens betydligt mer frikostiga attityd. Det var dock inte det enda som visade sig vara omodernt.

Känslan av att gå på TipTop för första gången var obeskrivlig, hisnande och skräckinjagande på samma gång. Bittersweet. Jag visste inte hur jag skulle klä mig och hur jag än gjorde förblev jag straight och intetsägande i betraktarens ögon, och det i fel etablissemang var INTE populärt. Jag längtade tillbaks till Grand i Falun där det räckte med coola jeans och kråsblus. Eller ännu hellre, stanna hemma i gula paviljongen hos pappa med en gin&grumlig i handen. Återigen lite som när tjuren Ferdinand släpats till tjurfäktningsarenan och förskräckt tittar ut.

Jag passade helt enkelt inte in. Kvinnor var antingen väldigt maskulina eller transexuellt feminina tyckte jag, och drog då slutsatsen att då måste även jag förvandlas till någon av dessa motpoler. Det var lite som att bli tonåring på nytt; leva ut och samtidigt smälta in men ändå göra avtryck. Det var en enorm kodex med symboler, beteende och intressen som var totalt nytt för mig. Var fanns alla Efvor&Evor som då hittills varit min enda referensram? Plötsligt kände jag mig som en person som inte längre kunde läsa av sociala koder eller beteendemönster i ett sammanhang. The odd one out i dubbel bemärkelse.

Jag antogs till exempel ofta vara en s.k faghag, ett på den tiden för mig totalt okänt begrepp. Ingen tar ju kontakt med någon som inte ser ut att ha något på ett gayställe att göra, det var tydligen allmänt vedertaget. Omvända fördomar alltså. En sluten gayvärld hård och dömande med grupperingar som var omöjliga att bryta. Och eftersom jag var (är) en notorisk wallflower vågade jag ju aldrig ta kontakt med någon tjusig donna på dessa ställen heller. Jag lärde mig nämligen blixtsnabbt att det kunde vara förenat med livsfara att ta kontakt med fel person, det kunde ju vara någons ex, och nästan alla var ju någons ex insåg jag besviket. Så jag fick helt enkelt finna mig i att vara vingklippt. Bojad i ett fack, försedd med frihet i en för trång kostym.

Under samma period började killar att visa ett underligt intresse, vilket var oerhört märkligt och frustrerande. För på den tiden jag bespetsade mig på dem var intresset ofta relativt svalt tyckte jag. Kevin Costner undantagen. Nu plötsligt skulle det dejtas eller omvändas hit och dit. För kanske hade jag helt enkelt inte träffat rätt kille än, resonerade de flesta som jag träffade. Så hur jag än ville njuta av uppvaktningens sötma så förblev den något besk. Eller smaklös. För det var ju fel målgrupp plötsligt. Jag hade således kunnat ge låten Ironic ett ansikte. Jag ville tillbaka till garderoben och till den tiden då jag kunde förhålla mig till att män var män, kvinnor var kvinnor och fikus var en blomma. Dessa så kloka ord som min vän Sandra har försett mig med, med oklar genes.

Detta resulterade i sin tur att jag blev oerhört kategoriskt lagd och alldeles ängslig över alla bokstäver utom H:et i HBTQ. Ängslig över allt jag inte förstod och som jag trodde mig måste förstå och förklara. Placera i fack liksom andra placerat mig. Mest av allt blev jag ängslig över att på något sätt vara en representant för samtliga HBTQ bokstäver bara för att jag hade en flickvän (numera känt som Anja Pärsonsyndromet). Svara på påståenden och aktivisma mot allmänna fördomar trots att jag inte vågade eller hade kunskap.

På sikt ledde det även till att jag i stil med If you can’t beat them - join them började vältra mig i HBTQvärldens lite mer inskränkta företeelser. Lika barn leka bäst. Gå på en och samma klubb alltid och grupp-ogilla de som såg ut som faghags. Klä mig i stora jeans och ett svart brottarlinne. Sprejad snedlugg, lång gylf, svarta läderarmband. Gärna en slips på det för att visa att jag också utmanade könsrollerna. Min pappa lånade frikostigt ut sin svarta Odd Fellow slips som han även lärde mig att knyta för ändamålet. Kanske ville även han att jag skulle smälta in och stöpas i samma form för en gångs skull. Eller så var han nöjd med att sprida lite ordensällskapsanda i en för Odd hittills outforskad del i samhället. Precis som att gå på båtmässan eller ett dataspelskonvent. Lite olika beteendekodex bara.

Detta pågick tills min svägerska en dag över ett par hemrullade köttbullar undrade vad jag egentligen hade gemensamt med mina nya bekantskaper, utöver läggningen och bisarr klädstil då. De var inte intresserade av att umgås med nån trökig hetero hade både hon och jag konstaterat vid ett par tillfällen. Hon hade många gånger troget följt med mig ut på olika klubb privé etablissemang men var liksom inte riktigt välkommen i egenskap av heterosvägerska, trökig eller ej.

Jag hade inget bra svar på det. För egentligen var många av dem jag umgicks med på den tiden ganska olika mig på det personliga planet. Det var vid närmare eftertanke brist på överrensstämmande värderingar, humor och gemensamma nämnare överlag.
Nu har jag förlikat mig med fenomenet och insett att jag inte riktigt kan eller behöver bli stöpt i någon form oavsett, men i takt med att samhället förändras känns det inte heller särskilt aktuellt längre. Behovet att identifiera sig med andra i samma situation och likasinnade i samma utanförskap har i kontexten planats ut och utgör ingen som helst grund för vänskap.

Fortfarande finns ju allehanda kategorier kvar vilket kan vara precis lika begränsande. Butch, femme, passiv aktiv eller vad det nu kan tänkas vara. Någon gång måste ju behovet av att kategorisera varandra dö ut tänker jag och i väntan på det får jag vara en faghagig wallflower då. Ändå mirakulöst gift då trots min varierande förmåga att visa mig från min bästa sida när det verkligen gäller.

Och mitt tips till nyutkomna då om det finns några i modern tid; kläck aldrig påståendet i en bardisk att du inte tror på bisexualitet. Ett faux pas i alla sammanhang och inget att raljera över. Det finns det vetenskap och beprövad erfarenhet på. Framförallt så får du gå hem extra ensam den kvällen.

A weak heart to blame

Efter att det stormiga havet lagt sig och livet äntligen börjat att ta form så stannade ett hjärta. Bara så där, en helt vanlig dag när våren hoppfullt börjat närma sig och Martin Stenmarck obegripligt kammat hem det årets vinst i Melodifestivalen.

En orsak till förmågan att lära sig hantera och stå ut med livets påfrestningar kan härledas till godhjärtade människor som sprider kärlek och hopp omkring sig. Jag har flera sådana människor i min närhet och en av dem är min svägerska. Hon har, liksom min förlorade och återfunna vän, samlat ihop spillrorna av mig ett flertal gånger efter olika händelser. Det blir lite av en terapeutisk situation där hon med osvikligt tålamod bjuder på hemrullade köttbullar och avledande sällskap och jag får beklaga mig ohämmat.

Den här gången hjälpte hon mig att hämta lite saker ur en lägenhet under en separation. Hon nämnde då i förbifarten att min bror ringt henne från Falun och beklagat sig över att han känt sig kravvlig. Vi utbytte ett igenkännande ögonkast för vad gäller honom på den tiden var det mycket man-colds och ömkande.

Vi packade saker och småpratade om relationer och krossade hjärtan när min bror ringde upp ytterligare en gång. Jo han var verkligen kravvlig. Hon räckte över luren till mig. Han meddelade då att han känt sig förkyld under dagen, tagit bilen hem och dessutom svimmat av en stund trodde han. Jag föreslog ambulans, han sa tvärt nej. Med motiveringen att dörren var låst, han var för matt för att ta sig upp och då får de ju bryta sig in… Otänkbart alltså.

Jag gick vid detta tillfälle näst sista terminen på sjuksköterskeutbildningen och hade nyligen gjort praktik på en intensivvårds avdelning. Där räknade vi mest puls och kollade temp så jag föreslog just det. Att han skulle sätta sig upp och högt räkna sin puls för mig i telefonen. Inte för att jag på förhand tänkt ut vad jag skulle göra med den informationen men det visade sig inte behövas. För han kom bara till tolv sen blev det tyst i luren.

Vi ringde 112 via mobilen medan jag hade förbindelsen kvar i en tom lur på den fasta telefonen. Lite drygt sju-åtta minuter senare hör jag från min fasta lur i Stockholm hur ambulanspersonal stormar in i det lilla huset på Elsborg i Falun. Jag hör hur de utbyter stressade, korthuggna kommandon till varandra och något om att det är bråttom. På några ögonblick har de lämnat, i ilfart vad jag förstod.

Jag och min svägerska försökte lugna varandra i denna plötsligt lite overkliga situation, och bestämde oss för att vi skulle ringa akuten på Falu Lasarett efter tio minuter, för så är gången hade jag nyligen lärt mig. Efter tio minuters obehaglig väntan ringde vi och fick då beskedet att min bror har fått upprepade hjärtstillestånd och mer visste de inte. Upplysningen om att ”vi jobbar med honom nu” var vad vi lämnades med.

Vi har alltså gått igenom en hel del som närstående min svägerska och jag. Bland annat en tre timmars makaber bilresa där vi inte visste om min bror skulle överleva, och om han gjorde det – i vilket skick? Hur många gånger hade hjärtat stannat innan vi pratade? Hur länge var hjärnan utan syre tänkte jag och gick igenom förloppet gång på gång. Handlade det om sekunder eller minuters syrebrist? För varje gång mobilen ringde förväntade vi oss ett dödsbud. No news are good news upprepade jag som ett inre mantra hela resan.

Jag minns hur de provade att väcka honom ur respiratorn morgonen efter och hur hans ögon först förvånat och sedan sorgset kisat mot oss alla som satt där på IVA med skrämda fågelholksansikten. Vi visste allt, han visste inget. Hur vi fått ringa hans arbete och våra egna och leverera den mest bisarra av sjukanmälningar. Att det kryllande av oroliga polisuniformer på avdelningen utanför. Hur vi spenderat natten på sjukhuset jag och svägerskan. I varsin fåtölj i ett avskilt anhörigrum hade vi funderat på vår fortsatta relation om han nu inte skulle klara sig. Ovisst. Vi hade pratat om hur det här kunde hända den starkaste kroppen av oss alla?
Då och då gick vi ner till hans rum under natten för att se att hjärtat slog och då även sett hur pulsen gick upp när vi pratade med honom eller rörde vid honom. Det var ett gott tecken för tillfriskning upplyste oss den osynliga vårdpersonalen som hela tiden vakade i bakgrunden tillsammans med oss.

Jag pratade dock inte så mycket. Jag tänkte på mamma och pappa. Hur hon alltid oroat sig lite extra för mellanbarnet, sin yngste son och min storebror, en av dem. Precis som i vissa andra lägen så levde hon kanske livet lite på förhand, och kanske anat sig till saker som hon inte skulle vara med om. Jag undrade om hon kunde hjälpa honom, och om det pågick en slags förhandling dem emellan på ett själsligt plan. Det är lätt att falla hän till övernaturliga krafter som en liten extra boost vid sidan om den medicinska vetenskapen i dessa lägen.
Jag tänkte på pappa, hur jag ringt honom och meddelat att hans 30 årige son ligger på akuten med ett hjärtstillestånd. Hur pappa formellt och metodiskt vidtagit nödvändiga åtgärder. Vi började ju bli vana nu. Jag tänkte vidare att jag inte skulle skälla på pappa mer för att han curlat honom, lite befogat hade det nu kanske ändå varit.

Jag tänkte på hjärtan som slår, att jag alltid avskytt pulsljud som i den där Gyllene Tider låten som börjar med hjärtslag. Hur jag nu plötsligt hankade mig fram vid varje slag på monitorn, ville höra ljudet för att bekräfta liv.
Jag minns ironin i att lyssna på Tom Petty and the Heartbreakers, som min gode väns pappa tidigare påpekat.
Och jag tänkte på min svägerska. Att inga köttbullar i världen skulle kunna återgälda vad hon och vi kanske stod inför.

Hur det nu än var så klarade sig det svag-starka hjärtat tack och lov. Hjärtat som blivit sin egen största fiende, precis som kebabsåsen på Falu Salladsbar. Starkt, svagt och gott (det visade sig sen att han trots upprepade hjärtstillen släpat sig upp mellan svimningarna och låst upp dörren).

Och mellan svägerskorna vävdes det en tunn osynlig tråd av styrka, förtvivlan och hopp. Där nu hemrullade köttbullar har fått en viktig symbolisk roll i umgänget.

Somebody that I used to know

Ofta önskar jag att jag hade varit begåvad med förmågan att skriva låttexter eftersom jag tycker att det vore ett suveränt sätt att bearbeta olika processer. Nu är jag tyvärr totalt omusikalisk och dessutom alldeles för långrandig för att inskränka en text till 3 minuters sång. Too many darlings to kill. Istället förlitar jag mig på andras låttexter och det går alldeles utmärkt det också.

Om jag nu hade kunnat sammanfatta vissa skeenden till en låt hade det blivit en fusion av Gotyes Somebody that I used to know, Säkerts Är du fortfarande arg och Winnerbäcks Om du lämnade mig nu. Dessa tre sammanfattar enligt mig det komplexa ämnet separationer och uppbrott vars känslor är så svårt att omsätta i ord och som drabbar oss alla i olika former. Oavsett karaktär och vilket perspektiv du som berättare har.

Jag är såklart långt ifrån den enda som har en kavalkad av olika relationer bakom mig, och jag syftar inte heller enbart på kärleksrelationer. I dessa låtar ryms för mig även de trassliga relationer av vänskap eller familjekaraktär som finns eller funnits i livet och som av olika skäl fått sig en törn och lämnats därhän.

Jag fick på betryggande avstånd en glimt av mitt förflutna häromdagen, på väg hem. Ett liv som hade kunnat vara, och som faktiskt var mitt liv under relativt många år. Det var en märklig känsla. Nu har det gått så pass lång tid att det inte direkt är förenat med vemod eller nostalgi, utan snarare av den enormt märkliga känslan av att förhålla sig till den personen som en total främling. För det är ju så det ofrånkomligen måste bli. Jag ropade inte hej utan lät ögonblicket passera.
Även om jag i teorin ibland fylls av en känsla av att vilja ringa och berätta att allt är bra, rapportera om vardagliga detaljer som hänt och höra om hon fortfarande är arg. Inte för att den handlingen blir av utan mer för att det känns som om att det borde höra till. Det är ju ändå någon som under en period i livet stod mig närmare än någon annan. Men som nu är en främling. Och då handlar känslan handlar snarare om an addiction to a certain kind of sadness, like a resignation to the end always the end.

Jag har tänkt mycket på det, uppbrott av olika slag och hur det har påverkat mig. En del i teflonutvecklingen har inneburit att jag jobbat med det där nostalgiska och sentimentala draget jag led av relativt länge. Separationsångest. Att bryta upp från vänner jag träffat på mina resor, eller ta avsked av arbetskamrater som slutar. Det fyllde mig med ångest, jag avskydde avsked, uppbrott och avbrott. Och i förlängningen började jag sluta knyta an eftersom jag som sagt inte orkade med förändring.
Nu har jag härdat mig, jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt även utan min favoritarbetskamrat. Jag har lärt mig att olika människor passerar revy och jag har lärt mig att minnas dem med glädje och värme istället för att sörja.

Det är de lite mer varaktiga relationerna där det blir lite svårare. Personer som finns i den direkta närheten på ett eller annat sätt men vars band och egenskaper inte vårdats tillräckligt. It takes two to tango och jag har många gånger varit den vänsterfotade. Varför undrar jag. Varför slarvar jag bort vissa relationer och låter de planas ut till ingenting? Till en Somebody that I used to know. Trots att vederbörande har en plats i mitt hjärta och vars band jag egentligen vill underhålla?

I andra fall är jag mer aktiv att låta relationen upphöra eftersom jag har ett drag som inte går att försonas med. Inte heller går det att jobba bort. Långsintheten.
Kanske har det med mitt goda minne att göra men jag glömmer inte oförrätter. Jag minns till och med dem som hände på lekis. Jag minns i stort sett varenda en jag anser mig ha råkat ut för. Vad gäller de oförrätter jag själv stått för är minnet tyvärr lite mer selektivt..

Jag har under åren däremot lärt mig att en del av de här oförrätterna jag mentalt beskyllt någon för egentligen har haft mig själv att göra. Vänsterfoten i tangon. Mina förväntningar på något eller någon, och som inte den personen har levt upp till. Detta har gjort mig besviken, och då har jag dragit mig ur på ett eller annat sätt. Rationaliserat bort personen för att livet ändå består av saker som inte går att påverka.

Jag insåg vidden av detta nyligen när någon som står mig nära sa till mig att ”jag kan ju inte ta ansvar för dina förväntningar”. En av få aha upplevelser i mitt liv. Vad består mina förväntningar i? Är de orimliga? I vissa fall ja. Det som då är smärtsamt är hur många andra förväntningar som jag ställt på människor men inte själv levt upp till. För att jag fokuserat på annat. På guld som glimmat och mindre på det som brunnit svagt i bakgrunden.

I samma veva som denna aha upplevelse inträffade råkade jag stöta ihop med en person som jag trodde aktivt hade brutit med mig. Den första vännen som brutit med mig och inte tvärtom. För att jag inte levt upp till förväntningarna trodde jag. Men som jag inte fått en chans att ta ansvar för heller. Allt visade sig bero ett horribelt missförstånd och det blev en försoning 3 år senare ala Hollywood och som jag nu kommer värna om, mer än jag troligen gjort tidigare. Överlag handlar det om att göra en omvärdering av det som skall värnas om.

För när allt kommer omkring så har jag tagit lite fasta på Mian Lodalens ord om att våga bryta upp och lämna en sunkig relation. Oavsett vänskap eller kärlek. Och när det väl är gjort är det inte så dumt att andas i tomrummet eller helt enkelt söka upp den där kontakten som jag tappat. Låta blicken möta andra ögon. Där vänskap är en låttext och jag bestämmer det lyckliga slutet.