fredag 11 oktober 2013

A weak heart to blame

Efter att det stormiga havet lagt sig och livet äntligen börjat att ta form så stannade ett hjärta. Bara så där, en helt vanlig dag när våren hoppfullt börjat närma sig och Martin Stenmarck obegripligt kammat hem det årets vinst i Melodifestivalen.

En orsak till förmågan att lära sig hantera och stå ut med livets påfrestningar kan härledas till godhjärtade människor som sprider kärlek och hopp omkring sig. Jag har flera sådana människor i min närhet och en av dem är min svägerska. Hon har, liksom min förlorade och återfunna vän, samlat ihop spillrorna av mig ett flertal gånger efter olika händelser. Det blir lite av en terapeutisk situation där hon med osvikligt tålamod bjuder på hemrullade köttbullar och avledande sällskap och jag får beklaga mig ohämmat.

Den här gången hjälpte hon mig att hämta lite saker ur en lägenhet under en separation. Hon nämnde då i förbifarten att min bror ringt henne från Falun och beklagat sig över att han känt sig kravvlig. Vi utbytte ett igenkännande ögonkast för vad gäller honom på den tiden var det mycket man-colds och ömkande.

Vi packade saker och småpratade om relationer och krossade hjärtan när min bror ringde upp ytterligare en gång. Jo han var verkligen kravvlig. Hon räckte över luren till mig. Han meddelade då att han känt sig förkyld under dagen, tagit bilen hem och dessutom svimmat av en stund trodde han. Jag föreslog ambulans, han sa tvärt nej. Med motiveringen att dörren var låst, han var för matt för att ta sig upp och då får de ju bryta sig in… Otänkbart alltså.

Jag gick vid detta tillfälle näst sista terminen på sjuksköterskeutbildningen och hade nyligen gjort praktik på en intensivvårds avdelning. Där räknade vi mest puls och kollade temp så jag föreslog just det. Att han skulle sätta sig upp och högt räkna sin puls för mig i telefonen. Inte för att jag på förhand tänkt ut vad jag skulle göra med den informationen men det visade sig inte behövas. För han kom bara till tolv sen blev det tyst i luren.

Vi ringde 112 via mobilen medan jag hade förbindelsen kvar i en tom lur på den fasta telefonen. Lite drygt sju-åtta minuter senare hör jag från min fasta lur i Stockholm hur ambulanspersonal stormar in i det lilla huset på Elsborg i Falun. Jag hör hur de utbyter stressade, korthuggna kommandon till varandra och något om att det är bråttom. På några ögonblick har de lämnat, i ilfart vad jag förstod.

Jag och min svägerska försökte lugna varandra i denna plötsligt lite overkliga situation, och bestämde oss för att vi skulle ringa akuten på Falu Lasarett efter tio minuter, för så är gången hade jag nyligen lärt mig. Efter tio minuters obehaglig väntan ringde vi och fick då beskedet att min bror har fått upprepade hjärtstillestånd och mer visste de inte. Upplysningen om att ”vi jobbar med honom nu” var vad vi lämnades med.

Vi har alltså gått igenom en hel del som närstående min svägerska och jag. Bland annat en tre timmars makaber bilresa där vi inte visste om min bror skulle överleva, och om han gjorde det – i vilket skick? Hur många gånger hade hjärtat stannat innan vi pratade? Hur länge var hjärnan utan syre tänkte jag och gick igenom förloppet gång på gång. Handlade det om sekunder eller minuters syrebrist? För varje gång mobilen ringde förväntade vi oss ett dödsbud. No news are good news upprepade jag som ett inre mantra hela resan.

Jag minns hur de provade att väcka honom ur respiratorn morgonen efter och hur hans ögon först förvånat och sedan sorgset kisat mot oss alla som satt där på IVA med skrämda fågelholksansikten. Vi visste allt, han visste inget. Hur vi fått ringa hans arbete och våra egna och leverera den mest bisarra av sjukanmälningar. Att det kryllande av oroliga polisuniformer på avdelningen utanför. Hur vi spenderat natten på sjukhuset jag och svägerskan. I varsin fåtölj i ett avskilt anhörigrum hade vi funderat på vår fortsatta relation om han nu inte skulle klara sig. Ovisst. Vi hade pratat om hur det här kunde hända den starkaste kroppen av oss alla?
Då och då gick vi ner till hans rum under natten för att se att hjärtat slog och då även sett hur pulsen gick upp när vi pratade med honom eller rörde vid honom. Det var ett gott tecken för tillfriskning upplyste oss den osynliga vårdpersonalen som hela tiden vakade i bakgrunden tillsammans med oss.

Jag pratade dock inte så mycket. Jag tänkte på mamma och pappa. Hur hon alltid oroat sig lite extra för mellanbarnet, sin yngste son och min storebror, en av dem. Precis som i vissa andra lägen så levde hon kanske livet lite på förhand, och kanske anat sig till saker som hon inte skulle vara med om. Jag undrade om hon kunde hjälpa honom, och om det pågick en slags förhandling dem emellan på ett själsligt plan. Det är lätt att falla hän till övernaturliga krafter som en liten extra boost vid sidan om den medicinska vetenskapen i dessa lägen.
Jag tänkte på pappa, hur jag ringt honom och meddelat att hans 30 årige son ligger på akuten med ett hjärtstillestånd. Hur pappa formellt och metodiskt vidtagit nödvändiga åtgärder. Vi började ju bli vana nu. Jag tänkte vidare att jag inte skulle skälla på pappa mer för att han curlat honom, lite befogat hade det nu kanske ändå varit.

Jag tänkte på hjärtan som slår, att jag alltid avskytt pulsljud som i den där Gyllene Tider låten som börjar med hjärtslag. Hur jag nu plötsligt hankade mig fram vid varje slag på monitorn, ville höra ljudet för att bekräfta liv.
Jag minns ironin i att lyssna på Tom Petty and the Heartbreakers, som min gode väns pappa tidigare påpekat.
Och jag tänkte på min svägerska. Att inga köttbullar i världen skulle kunna återgälda vad hon och vi kanske stod inför.

Hur det nu än var så klarade sig det svag-starka hjärtat tack och lov. Hjärtat som blivit sin egen största fiende, precis som kebabsåsen på Falu Salladsbar. Starkt, svagt och gott (det visade sig sen att han trots upprepade hjärtstillen släpat sig upp mellan svimningarna och låst upp dörren).

Och mellan svägerskorna vävdes det en tunn osynlig tråd av styrka, förtvivlan och hopp. Där nu hemrullade köttbullar har fått en viktig symbolisk roll i umgänget.

3 kommentarer:

  1. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Starkt är det. Bra skriver du. Hurra för det stark-svaga hjärtat och osynliga styrketrådar! Puss på er alla 3.

    SvaraRadera
  2. Tack! Minns du förresten att jag avskydde den där Gyllene Tider låten? Puls tror jag den heter ironiskt nog...

    SvaraRadera