Systrarna

Detta är tillägnat vår morfar, mamma och moster och dem av oss som hade turen att få dela en tid av livet med dem.
Systrarna Anita & Lena Isacsson födda och uppvuxna i Halsvik, Styrsö under 40-50-talet var onekligen två kvinnor med pondus, stil och inflytande utan att vara auktoritära. Deras autonomitet som matriarker i sina familjer var på olika sätt självklar och odiskutabel. De hade god smak enligt sin omgivning vad gällande det mesta och tillsammans roddade de sina familjer och sitt umgänge med fast men vänlig hand.

Vi barn och kusiner kallade dem rätt och slätt Mammorna, för tillsammans stod de alltid enade och med mycket klara direktiv över uppförande, rätt och fel. Det gemensamma mottot för dessa systrar kan bäst sammanfattas av konceptet att utropa ”himla käckt” antingen glatt entusiastiskt eller missnöjt ironiskt när någon klantat till det. Då med tillägget Du på slutet vid det sistnämnda. Allt på en klingande men ändå subtil skärgårdsvariant av göteborgsdialekt.

Utöver det hade vi ynnesten att ha urfadern morfar Ivar med oss ända in på 90-talet trots att denna Bohuslegend var född på 1800-talet och en kärv sjöman i själ och hjärta. Han byggde huset i Halsvik i början av 30-talet eftersom han ville vara nära havet även efter att ha gått iland. Mormor Astrid fick jag aldrig riktigt lära känna eftersom hon dog i början av 80-talet, annat än till anekdoter eller berättelser. Vad jag förstår var även hon en matriark som måste ha satt en tydlig prägel i familjen.
Morfar var på äldre dagar en lågmäld men godhjärtat man på sitt karga vis och med mycket egensinniga visdomar. Han lät mammorna styra och ställa men tyckte kanske att vi barnbarn var lite stimmiga och enfaldiga emellanåt och det lät han påskina då och då. ”Inte bara läckergom” var en av hans varnande uppmaningar när vi tjatade om godis innan maten eller hans pannkakor. Ett annat var det uppbragda konstaterandet ”vad liknar sånt” när han inte höll med om uppförande eller later.

Morfars signum var att rensa fisk på ett barbariskt men effektivt sätt med hänförda barnbarn som storögt och vördnadsfullt fick bära ner fiskrenset till viken och måsarna efteråt. Vilket alltid var något av en högtidsstund för alla inblandade. Han tog en hutt whiskey om dagen, rökte John Silver utan filter och snusade röda lacket. Och under stundom tog han igen sig med att blossa på sin pipa på verandan i stillhet. Han bodde för det mesta ensam i huset i Halsvik utom när huset fylldes av oss på somrarna och på vintrarna då han flyttade hem till någon av döttrarna i antingen Falun eller Göteborg.

När morfar var hemma hos oss i Falun blev det plötsligt andra regler och ordning som gällde. Han brukade med mammas goda minne få dundra över köksbordet att ”här i huset äter vi all mat” när det kom till krabba och makrill som han som 90 åring ofta och gärna lagade åt oss. Och möttes han då av missnöjt rynkade barnanäsor så kom det vittnesmål i emfas om det tuffa livet på världshaven.
När det ringde i telefonen hemma brukade han svara och lägga på i samma manöver med orden ”ingen hemma!” som enda upplysning. Utan att lyssna på vem som ringde eller i vilket ärende. Trots att vi andra kunde befinna oss precis intill. Jag tror allt sammantaget att min ena bror har tagit lite för mycket intryck av morfar helt enkelt.

Vi spenderade som barn alla våra långa sommarlov på Styrsö med morfar och mammorna och är idag inne på fjärde generationen. Det är ett fint men strävsamt arv efter dessa legendarer som vi försöker förvalta efter bästa förmåga och med varierad framgång. Detta är koncentrerat till platsen Halsvik och Styrsö i Göteborgs södra skärgård och som alltså utgjorde fundamentet i deras liv. Där öarna ligger som pärlor utmed havet. Det känns konstigt och tomt att det nu endast är vi efterlevande som finns kvar på denna underbara plats, i sinnet eller fysiskt. Inte bara för att hela familjen Isacsson nu vilar på öns kyrkogård utan för hela ön andas dem, och där är vi nära.

                                                  
                                                      

Trots mammornas goda omdöme och smak i de flesta sammanhang så hade de i slutet av 80-talet en fäbless för Vikingarnas (!) ”fina bit” Ljus och Värme. Så fort den spelades på radio började de unisont vicka på höfterna, stampa takt och knäppa med fingrarna i takt till musiken. Men för att nu inte svärta ner deras musiksmak postumt så var Taubes Briggen Blue Bird av Hull en annan stor favorit, så det var tvära kast på smaken.

Hursom, detta pekoral Ljus och Värme älskades så till den grad att de lyckades förmå sina yngsta söner Viktor och Henrik som då var 13-14 år att uppträda som trubadurer. Alltså att framföra Ljus och Värme live på diverse middagar och tillställningar i sommarträdgårdarna i Halsvik eller i huset i stan. Att valet av trubadurer föll just på dessa två ynglingar var ju självskrivet, den ena kallade sig nämligen för Våfflan och den andra gick under namnet Faluns John Travolta.
Våfflan skötte synten och tillsammans med Faluns John Travoltas stämma blev det två skrala pojkröster sjungandes innantill. Inte helt rent och inte helt tonsäkert, lite som rösten på Karl Bertil Jonsson. Artisnamnet på duon var rätt och slätt The Blondies. Säkerligen var det helt bedårande och gjorde mammorna stolta och nöjda ända in i själen. Övriga gäster kanske kände sig mer fastnaglade och tvungna att applådera spektaklet men det spelade mindre roll.

                                                           

Ändå har den där låten gjort ett avtryck, vad man än må tycka om dansbandsmusik. Texten har visat sig ha en mer djupsinnig och betydande innebörd än vid första anblicken, och visade sig vara något av en självuppfyllande profetia. Märkligt framsynt, och som alltid undrar jag om det fanns en djupare mening med The Blondies annat än att få reta dem för det i all framtid.

För nog sjönk mörkret ner. Framtiden gav mycket riktigt ett arv som var tungt att bära och visst kom det frågor. Och det blev klander, misstanke och svek. Många tårar och tunga stunder.
Men varje gång jag tittar ut över solnedgången över Halsviks horisont så finns mammorna och morfar där och skiner för oss, ger oss tro och hopp. Måsarnas skrin visar vägen till frihet och trots allt lämnar det lite ljus och värme efter sig. Och hade vi kunnat gömma alla tunga tankar när solen jagat natten så hade vi krupit intill dem. Frågat om deras liv och skratt och om regnet och om solen. Och fått de svaren som inte fanns igår.
Det enda vi inte ser skymten av nuförtiden är The Blondies tyvärr.