torsdag 2 april 2015

Ibland blir det inte som en tänkt sig


Så här i påskatider kan ens frågeställningar kring livsåskådning bli ganska centrala, oavsett om det gäller någon världsreligion eller annan existentiell frågeställning kring lidande och mening. Och jag har kört fast. Kört fast rejält i livsåskådningen som jag egenhändigt har döpt till ”Ibland blir det inte som en tänkt sig!”
Detta är en fras eller ett fenomen som jag otaliga gånger den senaste tiden har fått slängt i ansiktet på mig, i synnerhet när någonting oerhört viktigt fallerat bortom min kontroll. Stort som smått. Som om den förklaringen på något sätt skulle förmildra den belägenhet jag i och med detta då hamnat i.

Skulle det nu inte vara den mänskliga faktorns fel utan det faktum att om ens livsöde vore en pokerhand så har jag helt enkelt ur vissa perspektiv fått en rätt usel giv. Och med mitt obefintliga pokeransikte därtill är det bara att bita i det sura pokeräpplet; Nej det blev inte som en hade tänkt sig, när korten väl delats ut. Om det nu någonsin blir det.

Eller, ”Om det var Gud som delade ut tänder till människorna så stod jag sist i kön! Du ser ju själv mina risgryn till garnityr” som en av mina favoritexcentriska barndomskamrater ilsket brukade uttrycka sin syn på det här med en dålig pokerhand, eller tandrad då.  Jag brukade kontra vederbörande med att proppa min egen tandrad full med antingen läkerol eller extragula majskorn men det hjälpte liksom inte.

Och här sitter jag nu och har uttömt alla mina tårar, svordomar, förbannelser eller böner. Inget tycks ju hjälpa. Pokerhanden är i mitt tycke fortfarande i vissa avseenden raka motsatsen till vad den borde vara. Det enda som lindrar för stunden är tanken på läkerolen eller majsen på tänderna, men bara för en kort stund. Sedan är jag tillbaka till verkligheten igen där lidandet har fått en ny dimension.
Jag har hitintills haft min mammas sjukdom och för tidiga bortgång som yttersta referensram till mitt och min familjs personliga lidande, åtminstone psykiskt sett. Nu vet jag att den gränsen är passerad för såväl psykisk som fysisk. Jag som trodde att cellgifter was it. Djupare ner i lidandets avgrund borde en inte kunna komma, i sammanhanget. Chemo är kort sagt lidandet förkroppsligat.

Jag borde egentligen redan ha uppfyllt min lidandekvot för länge sedan när jag tänker efter. Som när jag okontrollerat drog iväg min rosa glittriga älsklings-studsboll rätt upp i porslinslampan så skärvorna ringlade ner över fröken och mamma där i vestibulen i Södra Skolans vestibul mellan ettornas klassrum på skolavslutningen. Eller när jag i ett fast örongrepp åkte ut från syslöjden för att jag
1. Stimmade upp de andra flickorna
2. Inte kunde vare sig sy, tråckla eller virka (okej, Marie jag erkänner, jag är värdo på att sy, tråckla eller laga något överhuvudtaget. Olika varianter av männiksosår undantaget. Samt ett par mat-paradrätter jag faktiskt kan laga, så länge vi har Piffi allroundkrydda hemma).

Jag tyckte länge, väldigt länge att jag trots ovanstående plumpar i husmors och lidande protokollet att jag helt självklart var wifematerial. A keeper. Jag hade lätt gift mig med mig själv tänkte jag helt sonika. Jag kunde liksom överglänsa det där med tråckleriet, piffi-matlagningen och mitt heart of darkness med andra oemotståndliga charmerande tricks (de flesta inspirerade från min pappa) eller pick up lines. För att inte tala om mina färdigheter på dansgolvet – så länge jag är in charge av musiken då.
Tyvärr föll jag ändå ofta precis på målsnöret eftersom jag vid pressade lägen ofta lyckas framställa mig som både kategorisk och tramsig. Därutöver brukade jag om jag någon gång ändå fick napp strunta i att ringa quinnan i fråga på ett par dagar eftersom jag brukade följa diverse värdelösa, icke verklighetsförankrade råd från Sex and the City. Det vill säga, efter en tête a tête så ringer en INTE kvinnan i fråga förrän efter minst tre dygn, allt annat verkar desperat. Varav eventuell drömkvinna då noterat ointresset och jag har istället fått moving on med hjälp av Sarah Dawn Finer.

Men hur skulle jag kunna veta att när det verkligen gäller så har jag inte hade ett enda klätt kort i min hand att spela ut i vissa avgörande lägen? Inget ess i rockärmen. Oavsett charmerande tricks och allt detta? Att jag stod sist i kön och verkligen hamnade i ”de bra kortens värld” som musketören Anna Gren irriterat och ironiskt brukade svära om vid diverse kortspel i ungdomens flickrum när korten var utdelade. Av någon anledning hamnade hon i och för sig alltid i de bra kortens värld, bokstavlig talat, till min och övriga medspelares förtjusning.

Men ändå. Hur hanterar en den insikten i själva livet när allt kommer omkring? Ett sätt är ju som bekant genom en kurator eller dylikt.

Jag har naturligtvis blivit erbjuden diverse kuratorer ända sedan jag fick min diagnos. För ja, det har ändå hänt en hel del vad gäller själavården för utsatta mänskor i sjukvården på de 18 år som har gått sedan min mamma tog sitt sista andetag framför våra ögon och vi fick lomma hem med hennes saker och en klapp på axeln.
Men ändock, jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att det här med kuratorsbiten mer har känts som en del i cancerpaketet. Alltså mer för själva formens skull, än att läsa av patientens faktiska behov. För Gud förbjude om det skulle framkomma att patienten faktiskt har andra behov av själavård än vad resurserna räcker till än just ett par standardiserande samtal med en landstingsansluten (no offense) kurator i en färgglad Kinnarpsfåtölj. Vart landar vi då? Och vad är egentligen rehabilitering när det kommer till själavård i svensk sjukvård nufört’in?

Eftersom jag aldrig har varit en rebell så visst, jag har deltagit. Jag har gått till kuratorn. Och det har hjälpt, åtminstone till viss del. Hade min kurator nu haft en ottoman hade jag dessutom sträckt ut mig på den och pratat nonstop om oväsentligheter. Jag tänker lite på Klara Zimmergrens lite torra kuratorsversion i Mia&Klara säsong 2 blandat med min far, även han kurator till yrket.
Min kurator är ingen Klara Zimmergren och hon har inte heller någon ottoman tyvärr. Och inte en enda likhet med min käre far. Men genom ordflödet eller tystnaden så har hon ändå försett mig med det värdefullaste verktyg för rehabilitering, eller sorg för den delen. Nämligen förmågan till reflektion istället för sorg eller vrede.

För som Ung Cancer formulerar det; ” vad är rehabilitering för oss kontra sjukvården? Det är att våga hoppas och kanske falla. Att testa för att ibland misslyckas. Att pusha sig själv ur sin comfortzone.  Det är att lära känna sig själv på nytt. Det är INTE att försöka hitta tillbaka till livet innan sjukdomen, utan det är att långsamt hitta ett nytt förhållningssätt till livet. Livet efter sjukdomen”.

Dessa ord från dem förändrade mig mer än alla kuratorstimmar jag må ha försökt förbinda mig till under hösten. Det nya förhållningssätt som mer handlar om min dyrbara framtid, istället för att försöka acceptera och hitta tillbaka till något som inte längre finns.  Allt detta som på ett klumpigt sätt skulle kunna sammanfattas med ett ’nej det blir sällan som en tänkt sig’. Eller att en dålig giv ändå kan vändas till en vinst, men bara om någon annan om möjligt har en ännu sämre hand (som Anna Gren i kortspel, i övrigt har hon in fact a pretty damn good hand) blandat med lite tur och synsätt. Hur det skulle fungera i verkliga livet i mitt fall har jag ännu inte räknat ut, men ändå.

Jag fastnade framför ett par random avsnitt av just Sex and the city häromdagen. Det råkade handla om när Samantha fick diagnosen bröstcancer. Förstås.  Och om Charlottes barnlöshet.
Jag tillhör dem som tyckte att Samantha hade det roligaste manuset med bäst oneliners, men i övrigt så fastnade serien inte riktigt hos mig som något som tog upp viktiga ämnen utöver sex kring relationer.
Nu satt jag plötsligt och grät. Över hur Samanthas kompisars oväntade insikt över att ingen minsann går säker, utan självaste Samantha har faktiskt råkat ur för något riktigt farligt. Även om hon själv mest bekymrade sig över sin pojkväns premiär som tyvärr råkade sammanfalla med hennes första håravfall i samband med chemo. Hur peruk efter peruk ratades och cancertillvaron blev alltmer påtaglig genom detta. En fick se hur väninnorna delade hennes första chemo med varsin isglass (det får en inte i landstingets chemobehandling by the way) och peppning. En fick se lidandet i Charlottes ögon varje gång barnämnet kom på tal i förhållande till hennes ålder (38) och slutligen hur den hår-fåfänge men ack så fagre pojkvännen Smith rakar av sig sitt vackra hårsvall för att sympatisera med Samantha. Nu är han förvisso man och ursnygg oavsett, som Posh säger om Becks, men själva handlingen i sig för en något daterad serie som Sex and the city tog mig helt på sängen, s’att säga. Verklighetens cancer är synonymt med håravfall och proppmätta kinder, i alla fall till dess att forskningen hittar en målinriktad behandling.

Och som vanligt får jag igen. Vid alla dessa tillfällen då jag gått på fest i en rolig peruk så människor som inte känner mig tror att jag bär peruk pga håravfall. Även om mitt vanliga hårsvall kan lura en och annan on a bad hairday så ger pokerhanden igen. En religiös person skulle kunna till och med kunna göra denna visdom till ett elfte och ett tolfte av Guds bud helt enkelt;

11. Du skola icke bedriva lyteskomik (porslinsöga, träben, läkerol på tanden och peruk) för du kan hamna där själv just genom denna handling (Sod’s law). Eller att hamna sist i kön som sagt var.

12. Allt (inget) bliva icke alltid som du tänkt dig, oavsett Gudstro eller ej. Var flexibel och gör vad du kan med din pokerhand. Eller gå till kuratorn och maxa lidandet. Det blir vad det blir, oavsett vad du tänkt dig. Huvudregeln är dock att det är ingen annan som har mandat att kasta detta stigma i ansiktet än du själv. Du äger frågan om vem som tänker vad som blivit eller ej.