Farligt begär

Artikelserierna den senaste tiden om smartphoneberoende, nätbeteende och vilken impact sociala medier har på livet utanför har avlöst varandra. Nu senast togs det upp om att leva helt utanför internet. Tidningen i fråga hade en dam på imponerande 83 år som minsann stod utanför det hela. Om det inte vore för att jag faktiskt kände damen i fråga hade jag raskt bläddrat vidare och avfärdat det hela med ytterligare ett PK inlägg i debatten. Det hade ju kanske varit mer uppseendeväckande om artikeln hade handlat om en hen mitt i livet och karriären, som hade gjort samma sak. Inte för att jag är åldersdiskrimerande utan för att en äldre person ofta aktivt måste välja att bruka internet medan yngre person istället måste välja det motsatta. Att välja bort internet blir en helt annan aktiv handling då än vad det blir för den 80åriga personen är min tes. Om en blir ännu mer dristig i resonemanget skulle det i förlängningen handla om ett liv utan sociala medier. Jag börjar svettas av bara tanken och tänker genast på Helen Sjöholm och Du måste finnas; ” Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”.

Det intressanta med artikeln och damen utan internet var däremot att hon upplevde att hon hamnat utanför i vissa sammanhang. Åtsidosatt. Hon missar information och blir av med olika nätverk eller åtaganden eftersom hon inte går att nås via mail, vilket blir ett hinder för övriga menade hon på. Min pappa lever också utan internet och ser inga som helst problem med det eftersom han inte är särskilt intresserad. Inte heller känner han sig åtsidosatt. Men likt damen i artikeln så påpekar han ofta att han är den enda som fortfarande får stenciler med information om aktiviteter i hans nätverk eller umgänge. Eftersom pappa är van vid att uppfattas som något excentrisk så lägger han ingen större vikt vid det, möjligen som en slags positiv särbehandling då. Jag har ju varit med honom på diverse tillställningar i dessa sammanhang och noterat just detta. Han blir uppmärksammad för att han inte har en mailadress utan får istället informationen om nästa träff i handen, före alla andra. Däremot älskar han att påpeka att i ett av dessa nätverk, hans morgonbadarklubb BadBoys (!) som består av enbart medelålders män och gubbar så verkar samtliga ha mail, fast det är fruarna som sköter det. Och de är väl också 80 plus en del av dem.

Jag har hittills avfärdat det här med smartphone/internetberoende och tyckt att det är en aning överspänt att hetsa kring det. Låt folk hålla på och själva avgöra när det är ok att ta upp mobilen. Sakteliga har jag börjat ändra uppfattning dock, efter observationer om hur det faktiska, pågående sociala mötet irl påverkas av att ständigt vara utsatt för konkurrens. Mina syskonbarn är ett exempel. Hur intresserad av dem verkar jag när jag samtidigt gör in en ytterligare meningslös check in eller kollar ytterligare en dussinbild från nåns thailandsresa på insta samtidigt som de försöker prata med mig. Vad sänder det för signal om att vara sedd och hörd? Eller äktenskapet för den delen. Jag har oerhört svårt att koncentrera mig på flera saker som det är, och blir således frånvarande så fort jag blickar ner i min mobil. Jag har kämpat emot detta länge nog nu, envisats med att det inte är något fel med att kolla mobilen även under ett pågående samtal. Vis av erfarenhet vet jag nu bättre efter stickprov eller följdfrågor som jag inte kan besvara eftersom jag inte lyssnat när jag gjort ett mikroavbrott i samtalet för att titta något i mobilen. Det är den är snabbaste vägen till att på sikt skapa sig en riktigt dålig relation. Att parallellt ha blicken i mobilen under samvaro är helt enkelt ett uttryck för att vederbörande lockar till ointresse. Ändå ser jag hur det alltmer tjafsas i relationerna
runtom i min bekantskapskrets om just detta, mobilen och sociala medier. Go together lika a horse and carriage (just like marriage).

Jag skrev en uppsats i beteendevetenskap under sjuksköterskeutbildningen om mobilens inverkan på det sociala mötet och hur det påverkade samtalet. Det är nu tio år sedan. Det var en observationsstudie om hur folk hanterade sina mobiler under ett pågående möte, tillexempel en fika, och hur närvarande de verkade vara eller inte var. Jag minns att kontentan av det hela var just att mobilen tycktes vara ett störande moment när personen hela tiden har tentakler ute för andra pågående dialoger samtidigt som den fysiska äger rum. Detta var alltså innan smartphonen gjorde sin revolution för umgängesformerna. Jag orkar inte tänka på hur min tolkning hade sett ut idag. Men eftersom jag arbetar med livsstilsförändring så är jag intresserad och måste i vanlig ordning börja med mig själv. Och hamnade då omedelbart i en slags Herkuleshistoria med en fru Dygd som förnumstigt påpekar att det djärvaste en kan göra nuförtiden är att gå ur facebook, twitter och insta. Skulle jag kunna göra det? Men bloggen då kontrade genast fru Lusta. Det går ju inte. Eller gör det? Varför syssla med blogg/insta/facebookfriending överhuvudtaget? Vilket bränsle ger det och vad ligger bakom behovet att synliggöra sig?

Jag fick i samma veva en fråga om hur många som läser min blogg. Det märkligt överraskande är att flera för mig oväntade personer har tagit den här bloggen till sitt hjärta, och många som jag inte hade kunnat föreställa mig har hört av sig med fina omdömen. Det gör mig oerhört glad och stolt. Jag hade trott att jag på min höjd skulle ha högst tolv läsare av kompisskäl när jag startade bloggen och ett halvår senare med facit i hand har jag ett växande antal läsare och har fortfarande inte förstått att så många faktiskt läser. Det värmer och det ger inspiration. Men beroende? Mer en hobby och ett skönt sätt att få gehör och utlopp för tankar försvarar jag mig. Faktum kvarstår, det tar tid och framförallt fokus från närvaron i hemmet, liksom den dagliga kollen av sociala medier och skulle jag göra slag i saken och ställa mig utanför ryker ju även Sinkadus. Annars är det fusk. Eller går det att förhandla sig till en undantagsklausul för bloggande? Motivera sitt facebookbruk till enbart nätverkande? Och vad blir semestern utan rätt instafilter? Skulle jag bli så mycket mer närvarande i nuet utan sociala medier då är frågan? Eller skulle jag bli världsfrånvänd? Miss out on allt som pågår runtom?
Jag använder ofta mig själv som ett experiment när det kommer till förändringar. Jag har slutat röka, snusa, jag har provat de flesta dieterna, jag har haft vita månader och jag har av och till avant mig från kaffe. Allt i olika omgångar för att se om det går. Och hur jag fungerar i processen. Nu verkar jag inte vara någon beroendemänniska utan snarare en rutinmänniska. Är det te som gäller från en dag till annan så är det så. Det som återstår är då kartläggning och insikt om hur jag och varför jag använder sociala medier. Tanken är svindlande och framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen vill göra uppror och säga nej. Men frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.

Kolingsborg

Andres Lokko skriver i sin krönika i SvD om sin historia till Kolingsborg och att lokalen nu nått vägs ände genom ombyggnationen av Slussen. Med tårade ögon läste jag krönikan och föll i djup nostalgi över gröttallriken och kastades tillbaka tio år i tiden. It’s the end of an era hade jag lust att förfärat utropa där i ensamheten vid frukostbordet i ottan en gråkallmorgon i januari modern tid. För även om inte jag delar just Andres historia med punk och rockkonserter på Kolingen så har han så oerhört rätt i en sak. Kolingsborg fungerade som hem för udda subkulturer.

Naturligtvis är det ofrånkomligt att det rivs i takt med att Slussens nya framtid tar form, jag hade bara inte insett vidden av att ännu en gayepok går i graven i och med detta. Jag kommer osökt att tänka på Nyårsklockan återigen; ”Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.". Nu kanske inte Slussen i sig innehåller något av detta men Kolingsborg däremot innehöll ju allt. Mänsklighetens regnbågsfärgade fana, stolthet, lömskhet, avund men även triumf. Triumf och stolthet över att ha vågat sig dit överhuvudtaget, och upptäcka att här fanns fler som du, här fanns allt. Hela spektrat från Sveriges alla småorter och en och annan Stockholmare förstås. Samlade i Stockholms kanske fulaste källarlokal. Lömskhet och avund lurade i de dunkla hörnen, ögon sökandes i mörkret. ”Vi närmade oss nedgången till klubben, som låg i den pissgula kaklade tunneln vid Slussen; en plats med anstrykning av tonåring och arbetarklass” som Lousie Boije av Gennäs skrev i Stjärnor utan Svindel. Den boken som blev min och många andras flatpraktika under några år, och som förde klassfrågan in i det hela. Som det inte räckte med själva homogrejen.

Jag hade hemma i flickrummet läst i Stjärnor utan Svindel om gula gången och undrat, längtat och befarat. Men mest längtat. Om Tip Top var nervöst så var Bitch, som den åsyftade klubben hette, rena rama skräcken som nykläckt. Här var det precis som i boken fast ändå inte. Det var bokstavligt talat befrielse och samtidigt en aning inrutat. Om 90-talet var hemmafesternas era så var 2000-talet utgångens. När jag flyttade till Stockholm 2001 fanns det en uppsjö gayklubbar, ändå var det inte tillräckligt tyckte jag (då).
En typisk utekväll inleddes på Häcktet med afterwork på deras fantastiska innergård eller i trängseln på minidansgolvet. Alla var där. Vi stannade till stängning och för att fortsätta i samlad tropp till antingen TipTop på Sveavägen eller Bitch på Kolingsborg. Hur kön än ringlade sig i gula gången kom vi alltid in. Oavsett. Med en sträng blick från den hårda kvinnan i dörren med det långa håret och skinnvästen.
Det tog ett tag att lära sig att känna sig hemma på Bitch. Hela saken tillhörde en slags nollningsprocess egentligen. Istället för strykjärn användes ölglas eller helt enkelt verbala hot när din relation utsatts för den första externa lömska flirten. Allt kunde hända och allt hände inne i den där fula murriga runda lokalen. En nattklubb för enbart kvinnor. Och en och annan transa emellanåt. Det var under tidevarvet av när Can’t get you out of my head, Sexual revolution och såklart Håkan Hellströms Kom igen Lena fyllde dansgolven. Bortsett från transorna så var det inte så uppklätt, alla kom som de var, det var mer kodex och symboler som var viktigare än en snygg partyoutfit. Långt ifrån dagens homogena men ändå utslätade Moxyfester. För att inte tala om panoramabaren i källaren med utsikt över vattnet med dans till gryningen där det aldrig handlade om prestige eller var försent för Simply the best. Där vakten ibland lät dig röka i dörren, men bara ibland.

Till skillnad från mig så romantiserar inte Andres Lokko. Han är inte heller särskilt nostalgisk utan konstaterar fakta; vad Kolingsborg som punk och rockklubb har betytt för honom. Så fungerar det inte för mig. Jag älskar att romantisera och vältra mig i nostalgi. Kanske som ett steg i frigörelseprocessen från något man måste skiljas från. Och visst har vi tvingats att skilja oss från i stort sett alla de gamla peach pit pärlorna vi en gång i tiden betraktade som våra egna festvardagsrum; TipTop, Häcktet, Cattelin, Momma, Lino och Roxy. Det är nog bara Torget som finns kvar om än i annan regi. Och Moxy förstås. Fast i en annan tappning. Borta är de där lite udda men ändå familjära inslagen som gjorde att vi fortsatte vallfärda till halvtaskiga lokaler och dricka öl ur plastglas. Jag sörjde Tip Top och jag sörjde Häcktet. Och Roxy. Mer för att det var en påminnelse om att åren går och behovet av klubbutbud förändras men även för att var sak har sin tid. Och de ”vi” jag syftar på är de bögar, flator och transor som jag inte ser röken av nuförtiden. Som jag regelbundet träffade varje veckoslut under flera år.

Kolingsborg kommer jag sörja av ytterligare en anledning. Cirkeln började där och den slutade där. Bitch var första gången jag någonsin besökte en klubb för enbart kvinnor. Gula gången, Kolingsborg. Nervöst klädd i wranglerjeans, mittbena, fotriktiga skor och min lila tröja med kvinnosymbolmotiv framtill. Mina femton minuters av att vara anarkalesbian tyckte jag själv, medan pappa glatt berömde mig för att sprida budskapet om Falun, gruvan och Stora stöten till stockholmare. Om jag där och då storögt vetat att jag en dag skulle träffa vad som sedan kom att bli min fru är en hisnande tanke. Mitt på det stora dansgolvet där allt och ingenting har hänt.
Så mycket HBTQ historia som den har staden vittnar om på numera trista inrättningar såsom Lidl eller tråkiga mainstreampubar. Och snart kommer alltså även ett av de roligaste och mest händelserika dansgolv någonsin att ligga begravd under det nya Slussen och andas sina historier och sina schlagerhits i tysthet.

Falu gruva med sitt feministiska budskap.

Kolingsborg från det absolut sista besöket.

Lotta, panoramabaren och gryning.

Sandra is simply the best

Förgänglighetens kranka eftertanke

Under nyårshelgen hade mina gästande vänner från Göteborg ett intressant samtal kring det här att haka upp sig på materiella saker och bli förtvivlad över till exempel ett par borttappade handskar under en utekväll. Hur fina, dyra eller unika handskar det än må vara, var går gränsen över hur stora proportioner det får ta? Exemplet i fråga handlade om att den borttappade persedeln blev överordnat allting annat den kvällen och inte gick att avleda ens med drinkar eller intressanta samtal. Vederbörande var knäckt.

Jag nickade instämmande att ja det här lät ju lite överdrivet minsann. Kom sedan att tänka på ett av mina nyårslöften om att bli mer sann och rättfärdig och blev då tvungen att moloket erkänna att jag faktiskt också är precis en sådan som kan bli totalt förtvivlad över att tappa bort något. Som sedan får oanade proportioner och därefter omöjlig att avledas. Vissa kallar det att vara enkelspårig, andra att vara en drama queen. Sällskapet i fråga som har varit med förr stannade upp i diskussionen och höll visserligen med, men undrade ändå om inte detta trots allt tillhörde det förflutna för min del. Hur gärna jag än ville att det skulle vara passerat så var jag tvungen att tillstå att så inte är fallet. Det är inte en mognadsprocess utan hände senast i somras. Då när även jag fick se döden i vitögat. Nåväl hamnade på sjukhus iallafall. Min fru tog då med sig min lilla nalle vid namn Faderittan till sjukhuset för att jag skulle ha sällskap under natten i sjukhussängen.

När jag stod inför en långresa till Australien 1999 fick jag på Arlanda av min nu bortgångna moster en c:a 10 cm stor nalle som pappa vid samma tillfälle döpte till Faderittan. För att jag inte skulle vara så ensam på resan menade de. Faderittan har sedan dess hängt med överallt. Till de länder jag besökt, till alla ställen där jag bosatt mig på och lärt känna diverse roomates, flickvänner och svärmödrar. Om jag bor på hotell så är det ett nöje att varje morgon att se städerskornas innovativa hantering av honom. Ibland har han legat korrekt nerbäddad på kudden men ibland placerats på nattlinnet i en indignerad pose. Då Faderittan tillexempel glömdes på ett hostel på Nya Zealand ringde föreståndaren till chauffören av den kiwi experience buss jag färdades på endast för att meddela att ”the swedish girl left her little man behind”. Han budades över till nästa ort en dag senare och lyckan var så total att han skickades upp med en tillfällig vän i ett skydive, för att fira återkomsten.
Omgivningen tycks inte riktigt förstå magnituden av nallens betydelse bortsett från två av mina brorsdöttrar. De avgudar Faderittan eftersom han är lite av förbjuden frukt för dem. De vet att han alltid är med och de behandlar honom med respekt. En vuxen-nalle! Ibland döper de till och med sina egna nallar till Faderittan för att understryka detta, vilket är en fin handling.

Om min katts päls rymmer tusen tårar så bär Faderittan på mitt mentala välbefinnande har det visat sig. Kort sagt har han blivit en symbol för tidens gång och allas vår skröplighet genom våra äventyr. Så självklart var han med mig på sjukhuset. Men eftersom jag samtidigt tyckte det var en aning genant så vaknade jag mitt i natten och placerade honom i ett litet utrymme i hurtsen intill sjukhussängen. Det vore ju oerhört pinigt att ertappas i mitt eget skrå med en 10 cm nalle tryckt i handen på morgonronden.

När jag så kom hem från sjukhuset började jag efter några nätter att vakna i ett panikartat tillstånd varje natt av mardrömmar, hjärtklappning eller gälla utrop. Och en oklar känsla över att ha missat något. Glömt. Jobbet? Familjen? Katten? Vigselringen? Jag kunde inte förnimma vad. Inte förrän jag en fredagkväll tre veckor efter utskrivning plötsligt drabbades av den hjärtskärande insikten av att Faderittan saknades. Glömd på sjukhuset. Som en slags nallversion av Karl Stranne som stått surrad och glömts ombord.
Jag blev otröstlig, grät hejdlöst halva natten och min fru ringde till sjukhuset för att fråga efter nallen. De hade inte tid att kolla. Sagt och gjort, vi åkte dit nästa dag och rödgråten stapplade jag in på avdelningen och mötte samma sjuksköterska som haft ansvar för mig och som av en händelse var i tjänst. Förvånat undrade hon om jag blivit sjuk igen. Skrapandes med foten i golvet frågade jag henne om hon sett en liten nalle, möjligen på den salen jag låg för tre veckor sedan. Hon sken upp och sa ” åh är det din nalle? Jag såg honom för några dagar sedan, vänta ska jag gå och se efter”. Så hastade hon iväg, jag blundande och höll andan och så kom hon tillbaka med Faderittan i handen. Som om det vore en självklarhet. Han hade suttit i fönstret med slutet ansikte i tre veckor och förgyllt tillvaron för sjukare människor än jag, tydligen.

Livet är tillbaka ännu en gång, tänkte jag och gick därifrån med Faderittan i krampaktigt grepp och gråten i halsen av ren och skär lycka. Att min nall-reaktion sedan inte stod i proportion till den eventuella förlusten var en diskussion som min fru klokt nog valde att inte ta tag i. Och just därför älskar jag henne lite extra mycket.

Detta fick jag alltså i sammanhanget nu lov att berätta för mina vänner. Vi skrattade bort det hela och sedan tog nyårsfesten vid. För att sedan sluta på exakt samma vis märkligt nog. Mitt i natten kom jag ut från toaletten och såg min rosa schlagerhatt trasig på dansgolvet. Min enda statussymbol i den här världen. Den vita fjädertråden på brättet elakt avriven och sågs viftandes med i en väns hand. Jag blev så förtvivlad att jag har förträngt resten. Jag fick sedan återberättat för mig att jag hittats sittandes på golvet bakom sängen i sovrummet med hattspillrorna i famnen och förkrossat utbrustit; ”Vi åker i maj. Till eurovision. Vem kan ha gjort något sådant sabotage?” (Den enda som rimligen kan leva sig in i denna förlust är min esc kompanjon Hélène, aka Dr.Rosso). Vi var sammanlagt sex personer kvar på festen vid det tillfället och tydligen hade jag likt ett nyårsCluedo gått igenom persongalleriet efter tänkbar förövare. Professor Plommon med sina bara händer i vardagsrummet.
En sådan tur att vi hade haft Faderittan-diskussionen tidigare på dagen, min gäst vidtog nämligen raskt nödvändiga åtgärder och letade upp Karlssons klister och limmade på fjädertråden igen. Jag vaknade på nyårsdagen på ett oroligt humör men fick syn på hatten och sken upp. Förgänglig och återuppstånden!

Affektionsvärde slår tydligen ut all logik och reson, och jag kan inte värja mig utan blir lika förvånad varje gång. Jag och övriga får helt enkelt försonas med detta karaktärsdrag, hur materiellt och bagatellartat det än kan te sig. Osunt och överspänt muttrade min kära fru åt det hela. Gärningsmannen/kvinnan för hatt-attentatet däremot är och förblir en gåta. Ännu har ingen tagit på sig det formella ansvaret. Still waiting.