lördag 11 januari 2014

Kolingsborg

Andres Lokko skriver i sin krönika i SvD om sin historia till Kolingsborg och att lokalen nu nått vägs ände genom ombyggnationen av Slussen. Med tårade ögon läste jag krönikan och föll i djup nostalgi över gröttallriken och kastades tillbaka tio år i tiden. It’s the end of an era hade jag lust att förfärat utropa där i ensamheten vid frukostbordet i ottan en gråkallmorgon i januari modern tid. För även om inte jag delar just Andres historia med punk och rockkonserter på Kolingen så har han så oerhört rätt i en sak. Kolingsborg fungerade som hem för udda subkulturer.

Naturligtvis är det ofrånkomligt att det rivs i takt med att Slussens nya framtid tar form, jag hade bara inte insett vidden av att ännu en gayepok går i graven i och med detta. Jag kommer osökt att tänka på Nyårsklockan återigen; ”Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.". Nu kanske inte Slussen i sig innehåller något av detta men Kolingsborg däremot innehöll ju allt. Mänsklighetens regnbågsfärgade fana, stolthet, lömskhet, avund men även triumf. Triumf och stolthet över att ha vågat sig dit överhuvudtaget, och upptäcka att här fanns fler som du, här fanns allt. Hela spektrat från Sveriges alla småorter och en och annan Stockholmare förstås. Samlade i Stockholms kanske fulaste källarlokal. Lömskhet och avund lurade i de dunkla hörnen, ögon sökandes i mörkret. ”Vi närmade oss nedgången till klubben, som låg i den pissgula kaklade tunneln vid Slussen; en plats med anstrykning av tonåring och arbetarklass” som Lousie Boije av Gennäs skrev i Stjärnor utan Svindel. Den boken som blev min och många andras flatpraktika under några år, och som förde klassfrågan in i det hela. Som det inte räckte med själva homogrejen.

Jag hade hemma i flickrummet läst i Stjärnor utan Svindel om gula gången och undrat, längtat och befarat. Men mest längtat. Om Tip Top var nervöst så var Bitch, som den åsyftade klubben hette, rena rama skräcken som nykläckt. Här var det precis som i boken fast ändå inte. Det var bokstavligt talat befrielse och samtidigt en aning inrutat. Om 90-talet var hemmafesternas era så var 2000-talet utgångens. När jag flyttade till Stockholm 2001 fanns det en uppsjö gayklubbar, ändå var det inte tillräckligt tyckte jag (då).
En typisk utekväll inleddes på Häcktet med afterwork på deras fantastiska innergård eller i trängseln på minidansgolvet. Alla var där. Vi stannade till stängning och för att fortsätta i samlad tropp till antingen TipTop på Sveavägen eller Bitch på Kolingsborg. Hur kön än ringlade sig i gula gången kom vi alltid in. Oavsett. Med en sträng blick från den hårda kvinnan i dörren med det långa håret och skinnvästen.
Det tog ett tag att lära sig att känna sig hemma på Bitch. Hela saken tillhörde en slags nollningsprocess egentligen. Istället för strykjärn användes ölglas eller helt enkelt verbala hot när din relation utsatts för den första externa lömska flirten. Allt kunde hända och allt hände inne i den där fula murriga runda lokalen. En nattklubb för enbart kvinnor. Och en och annan transa emellanåt. Det var under tidevarvet av när Can’t get you out of my head, Sexual revolution och såklart Håkan Hellströms Kom igen Lena fyllde dansgolven. Bortsett från transorna så var det inte så uppklätt, alla kom som de var, det var mer kodex och symboler som var viktigare än en snygg partyoutfit. Långt ifrån dagens homogena men ändå utslätade Moxyfester. För att inte tala om panoramabaren i källaren med utsikt över vattnet med dans till gryningen där det aldrig handlade om prestige eller var försent för Simply the best. Där vakten ibland lät dig röka i dörren, men bara ibland.

Till skillnad från mig så romantiserar inte Andres Lokko. Han är inte heller särskilt nostalgisk utan konstaterar fakta; vad Kolingsborg som punk och rockklubb har betytt för honom. Så fungerar det inte för mig. Jag älskar att romantisera och vältra mig i nostalgi. Kanske som ett steg i frigörelseprocessen från något man måste skiljas från. Och visst har vi tvingats att skilja oss från i stort sett alla de gamla peach pit pärlorna vi en gång i tiden betraktade som våra egna festvardagsrum; TipTop, Häcktet, Cattelin, Momma, Lino och Roxy. Det är nog bara Torget som finns kvar om än i annan regi. Och Moxy förstås. Fast i en annan tappning. Borta är de där lite udda men ändå familjära inslagen som gjorde att vi fortsatte vallfärda till halvtaskiga lokaler och dricka öl ur plastglas. Jag sörjde Tip Top och jag sörjde Häcktet. Och Roxy. Mer för att det var en påminnelse om att åren går och behovet av klubbutbud förändras men även för att var sak har sin tid. Och de ”vi” jag syftar på är de bögar, flator och transor som jag inte ser röken av nuförtiden. Som jag regelbundet träffade varje veckoslut under flera år.

Kolingsborg kommer jag sörja av ytterligare en anledning. Cirkeln började där och den slutade där. Bitch var första gången jag någonsin besökte en klubb för enbart kvinnor. Gula gången, Kolingsborg. Nervöst klädd i wranglerjeans, mittbena, fotriktiga skor och min lila tröja med kvinnosymbolmotiv framtill. Mina femton minuters av att vara anarkalesbian tyckte jag själv, medan pappa glatt berömde mig för att sprida budskapet om Falun, gruvan och Stora stöten till stockholmare. Om jag där och då storögt vetat att jag en dag skulle träffa vad som sedan kom att bli min fru är en hisnande tanke. Mitt på det stora dansgolvet där allt och ingenting har hänt.
Så mycket HBTQ historia som den har staden vittnar om på numera trista inrättningar såsom Lidl eller tråkiga mainstreampubar. Och snart kommer alltså även ett av de roligaste och mest händelserika dansgolv någonsin att ligga begravd under det nya Slussen och andas sina historier och sina schlagerhits i tysthet.



Falu gruva med sitt feministiska budskap.
Kolingsborg från det absolut sista besöket.
Lotta, panoramabaren och gryning.

Sandra is simply the best

2 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig i Ditt vemod, men inte för att jag var där på 90-talet och dansade. Som barn var jag ofta där, d v s långt innan det blev en festlokal. Min pappa hade under många år sitt kontor i byggnaden och det var för mig ett tryggt ställe att komma till. Margareta (av ngn även kallad Elisabeth:)).

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Jag heter Emanuel Nilsson och skriver min b-uppsats i etnologi på Stockholms universitet. Uppsatsen handlar om människor som har besökt nattklubbar på Kolingsborg. Jag sökte på google och hittade ett inlägg som handlade om ett besök på Kolingsborg.
    Jag undrar om jag får din tillåtelse att citera inlägget i min uppsats. Du kommer självklart att vara anonym.

    Bästa hälsningar
    Emanuel Nilsson
    emanuel.nilsson89[snabela]gmail[punkt]com

    SvaraRadera