Jag nickade instämmande att ja det här lät ju lite överdrivet minsann. Kom sedan att tänka på ett av mina nyårslöften om att bli mer sann och rättfärdig och blev då tvungen att moloket erkänna att jag faktiskt också är precis en sådan som kan bli totalt förtvivlad över att tappa bort något. Som sedan får oanade proportioner och därefter omöjlig att avledas. Vissa kallar det att vara enkelspårig, andra att vara en drama queen. Sällskapet i fråga som har varit med förr stannade upp i diskussionen och höll visserligen med, men undrade ändå om inte detta trots allt tillhörde det förflutna för min del. Hur gärna jag än ville att det skulle vara passerat så var jag tvungen att tillstå att så inte är fallet. Det är inte en mognadsprocess utan hände senast i somras. Då när även jag fick se döden i vitögat. Nåväl hamnade på sjukhus iallafall. Min fru tog då med sig min lilla nalle vid namn Faderittan till sjukhuset för att jag skulle ha sällskap under natten i sjukhussängen.
När jag stod inför en långresa till Australien 1999 fick jag på Arlanda av min nu bortgångna moster en c:a 10 cm stor nalle som pappa vid samma tillfälle döpte till Faderittan. För att jag inte skulle vara så ensam på resan menade de. Faderittan har sedan dess hängt med överallt. Till de länder jag besökt, till alla ställen där jag bosatt mig på och lärt känna diverse roomates, flickvänner och svärmödrar. Om jag bor på hotell så är det ett nöje att varje morgon att se städerskornas innovativa hantering av honom. Ibland har han legat korrekt nerbäddad på kudden men ibland placerats på nattlinnet i en indignerad pose. Då Faderittan tillexempel glömdes på ett hostel på Nya Zealand ringde föreståndaren till chauffören av den kiwi experience buss jag färdades på endast för att meddela att ”the swedish girl left her little man behind”. Han budades över till nästa ort en dag senare och lyckan var så total att han skickades upp med en tillfällig vän i ett skydive, för att fira återkomsten.
Omgivningen tycks inte riktigt förstå magnituden av nallens betydelse bortsett från två av mina brorsdöttrar. De avgudar Faderittan eftersom han är lite av förbjuden frukt för dem. De vet att han alltid är med och de behandlar honom med respekt. En vuxen-nalle! Ibland döper de till och med sina egna nallar till Faderittan för att understryka detta, vilket är en fin handling.
Om min katts päls rymmer tusen tårar så bär Faderittan på mitt mentala välbefinnande har det visat sig. Kort sagt har han blivit en symbol för tidens gång och allas vår skröplighet genom våra äventyr. Så självklart var han med mig på sjukhuset. Men eftersom jag samtidigt tyckte det var en aning genant så vaknade jag mitt i natten och placerade honom i ett litet utrymme i hurtsen intill sjukhussängen. Det vore ju oerhört pinigt att ertappas i mitt eget skrå med en 10 cm nalle tryckt i handen på morgonronden.
När jag så kom hem från sjukhuset började jag efter några nätter att vakna i ett panikartat tillstånd varje natt av mardrömmar, hjärtklappning eller gälla utrop. Och en oklar känsla över att ha missat något. Glömt. Jobbet? Familjen? Katten? Vigselringen? Jag kunde inte förnimma vad. Inte förrän jag en fredagkväll tre veckor efter utskrivning plötsligt drabbades av den hjärtskärande insikten av att Faderittan saknades. Glömd på sjukhuset. Som en slags nallversion av Karl Stranne som stått surrad och glömts ombord.
Jag blev otröstlig, grät hejdlöst halva natten och min fru ringde till sjukhuset för att fråga efter nallen. De hade inte tid att kolla. Sagt och gjort, vi åkte dit nästa dag och rödgråten stapplade jag in på avdelningen och mötte samma sjuksköterska som haft ansvar för mig och som av en händelse var i tjänst. Förvånat undrade hon om jag blivit sjuk igen. Skrapandes med foten i golvet frågade jag henne om hon sett en liten nalle, möjligen på den salen jag låg för tre veckor sedan. Hon sken upp och sa ” åh är det din nalle? Jag såg honom för några dagar sedan, vänta ska jag gå och se efter”. Så hastade hon iväg, jag blundande och höll andan och så kom hon tillbaka med Faderittan i handen. Som om det vore en självklarhet. Han hade suttit i fönstret med slutet ansikte i tre veckor och förgyllt tillvaron för sjukare människor än jag, tydligen.
Livet är tillbaka ännu en gång, tänkte jag och gick därifrån med Faderittan i krampaktigt grepp och gråten i halsen av ren och skär lycka. Att min nall-reaktion sedan inte stod i proportion till den eventuella förlusten var en diskussion som min fru klokt nog valde att inte ta tag i. Och just därför älskar jag henne lite extra mycket.
Detta fick jag alltså i sammanhanget nu lov att berätta för mina vänner. Vi skrattade bort det hela och sedan tog nyårsfesten vid. För att sedan sluta på exakt samma vis märkligt nog. Mitt i natten kom jag ut från toaletten och såg min rosa schlagerhatt trasig på dansgolvet. Min enda statussymbol i den här världen. Den vita fjädertråden på brättet elakt avriven och sågs viftandes med i en väns hand. Jag blev så förtvivlad att jag har förträngt resten. Jag fick sedan återberättat för mig att jag hittats sittandes på golvet bakom sängen i sovrummet med hattspillrorna i famnen och förkrossat utbrustit; ”Vi åker i maj. Till eurovision. Vem kan ha gjort något sådant sabotage?” (Den enda som rimligen kan leva sig in i denna förlust är min esc kompanjon Hélène, aka Dr.Rosso). Vi var sammanlagt sex personer kvar på festen vid det tillfället och tydligen hade jag likt ett nyårsCluedo gått igenom persongalleriet efter tänkbar förövare. Professor Plommon med sina bara händer i vardagsrummet.
En sådan tur att vi hade haft Faderittan-diskussionen tidigare på dagen, min gäst vidtog nämligen raskt nödvändiga åtgärder och letade upp Karlssons klister och limmade på fjädertråden igen. Jag vaknade på nyårsdagen på ett oroligt humör men fick syn på hatten och sken upp. Förgänglig och återuppstånden!
Affektionsvärde slår tydligen ut all logik och reson, och jag kan inte värja mig utan blir lika förvånad varje gång. Jag och övriga får helt enkelt försonas med detta karaktärsdrag, hur materiellt och bagatellartat det än kan te sig. Osunt och överspänt muttrade min kära fru åt det hela. Gärningsmannen/kvinnan för hatt-attentatet däremot är och förblir en gåta. Ännu har ingen tagit på sig det formella ansvaret. Still waiting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar