Farligt begär

Artikelserierna den senaste tiden om smartphoneberoende, nätbeteende och vilken impact sociala medier har på livet utanför har avlöst varandra. Nu senast togs det upp om att leva helt utanför internet. Tidningen i fråga hade en dam på imponerande 83 år som minsann stod utanför det hela. Om det inte vore för att jag faktiskt kände damen i fråga hade jag raskt bläddrat vidare och avfärdat det hela med ytterligare ett PK inlägg i debatten. Det hade ju kanske varit mer uppseendeväckande om artikeln hade handlat om en hen mitt i livet och karriären, som hade gjort samma sak. Inte för att jag är åldersdiskrimerande utan för att en äldre person ofta aktivt måste välja att bruka internet medan yngre person istället måste välja det motsatta. Att välja bort internet blir en helt annan aktiv handling då än vad det blir för den 80åriga personen är min tes. Om en blir ännu mer dristig i resonemanget skulle det i förlängningen handla om ett liv utan sociala medier. Jag börjar svettas av bara tanken och tänker genast på Helen Sjöholm och Du måste finnas; ” Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”.

Det intressanta med artikeln och damen utan internet var däremot att hon upplevde att hon hamnat utanför i vissa sammanhang. Åtsidosatt. Hon missar information och blir av med olika nätverk eller åtaganden eftersom hon inte går att nås via mail, vilket blir ett hinder för övriga menade hon på. Min pappa lever också utan internet och ser inga som helst problem med det eftersom han inte är särskilt intresserad. Inte heller känner han sig åtsidosatt. Men likt damen i artikeln så påpekar han ofta att han är den enda som fortfarande får stenciler med information om aktiviteter i hans nätverk eller umgänge. Eftersom pappa är van vid att uppfattas som något excentrisk så lägger han ingen större vikt vid det, möjligen som en slags positiv särbehandling då. Jag har ju varit med honom på diverse tillställningar i dessa sammanhang och noterat just detta. Han blir uppmärksammad för att han inte har en mailadress utan får istället informationen om nästa träff i handen, före alla andra. Däremot älskar han att påpeka att i ett av dessa nätverk, hans morgonbadarklubb BadBoys (!) som består av enbart medelålders män och gubbar så verkar samtliga ha mail, fast det är fruarna som sköter det. Och de är väl också 80 plus en del av dem.

Jag har hittills avfärdat det här med smartphone/internetberoende och tyckt att det är en aning överspänt att hetsa kring det. Låt folk hålla på och själva avgöra när det är ok att ta upp mobilen. Sakteliga har jag börjat ändra uppfattning dock, efter observationer om hur det faktiska, pågående sociala mötet irl påverkas av att ständigt vara utsatt för konkurrens. Mina syskonbarn är ett exempel. Hur intresserad av dem verkar jag när jag samtidigt gör in en ytterligare meningslös check in eller kollar ytterligare en dussinbild från nåns thailandsresa på insta samtidigt som de försöker prata med mig. Vad sänder det för signal om att vara sedd och hörd? Eller äktenskapet för den delen. Jag har oerhört svårt att koncentrera mig på flera saker som det är, och blir således frånvarande så fort jag blickar ner i min mobil. Jag har kämpat emot detta länge nog nu, envisats med att det inte är något fel med att kolla mobilen även under ett pågående samtal. Vis av erfarenhet vet jag nu bättre efter stickprov eller följdfrågor som jag inte kan besvara eftersom jag inte lyssnat när jag gjort ett mikroavbrott i samtalet för att titta något i mobilen. Det är den är snabbaste vägen till att på sikt skapa sig en riktigt dålig relation. Att parallellt ha blicken i mobilen under samvaro är helt enkelt ett uttryck för att vederbörande lockar till ointresse. Ändå ser jag hur det alltmer tjafsas i relationerna
runtom i min bekantskapskrets om just detta, mobilen och sociala medier. Go together lika a horse and carriage (just like marriage).

Jag skrev en uppsats i beteendevetenskap under sjuksköterskeutbildningen om mobilens inverkan på det sociala mötet och hur det påverkade samtalet. Det är nu tio år sedan. Det var en observationsstudie om hur folk hanterade sina mobiler under ett pågående möte, tillexempel en fika, och hur närvarande de verkade vara eller inte var. Jag minns att kontentan av det hela var just att mobilen tycktes vara ett störande moment när personen hela tiden har tentakler ute för andra pågående dialoger samtidigt som den fysiska äger rum. Detta var alltså innan smartphonen gjorde sin revolution för umgängesformerna. Jag orkar inte tänka på hur min tolkning hade sett ut idag. Men eftersom jag arbetar med livsstilsförändring så är jag intresserad och måste i vanlig ordning börja med mig själv. Och hamnade då omedelbart i en slags Herkuleshistoria med en fru Dygd som förnumstigt påpekar att det djärvaste en kan göra nuförtiden är att gå ur facebook, twitter och insta. Skulle jag kunna göra det? Men bloggen då kontrade genast fru Lusta. Det går ju inte. Eller gör det? Varför syssla med blogg/insta/facebookfriending överhuvudtaget? Vilket bränsle ger det och vad ligger bakom behovet att synliggöra sig?

Jag fick i samma veva en fråga om hur många som läser min blogg. Det märkligt överraskande är att flera för mig oväntade personer har tagit den här bloggen till sitt hjärta, och många som jag inte hade kunnat föreställa mig har hört av sig med fina omdömen. Det gör mig oerhört glad och stolt. Jag hade trott att jag på min höjd skulle ha högst tolv läsare av kompisskäl när jag startade bloggen och ett halvår senare med facit i hand har jag ett växande antal läsare och har fortfarande inte förstått att så många faktiskt läser. Det värmer och det ger inspiration. Men beroende? Mer en hobby och ett skönt sätt att få gehör och utlopp för tankar försvarar jag mig. Faktum kvarstår, det tar tid och framförallt fokus från närvaron i hemmet, liksom den dagliga kollen av sociala medier och skulle jag göra slag i saken och ställa mig utanför ryker ju även Sinkadus. Annars är det fusk. Eller går det att förhandla sig till en undantagsklausul för bloggande? Motivera sitt facebookbruk till enbart nätverkande? Och vad blir semestern utan rätt instafilter? Skulle jag bli så mycket mer närvarande i nuet utan sociala medier då är frågan? Eller skulle jag bli världsfrånvänd? Miss out on allt som pågår runtom?
Jag använder ofta mig själv som ett experiment när det kommer till förändringar. Jag har slutat röka, snusa, jag har provat de flesta dieterna, jag har haft vita månader och jag har av och till avant mig från kaffe. Allt i olika omgångar för att se om det går. Och hur jag fungerar i processen. Nu verkar jag inte vara någon beroendemänniska utan snarare en rutinmänniska. Är det te som gäller från en dag till annan så är det så. Det som återstår är då kartläggning och insikt om hur jag och varför jag använder sociala medier. Tanken är svindlande och framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen vill göra uppror och säga nej. Men frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.