Dear old dad

När jag föddes var du 43 år och världens snällaste fadersgestalt och har varit det ända sen dess. Och världens mest irriterande på samma gång. Idag fyller du 80 år vilket känns jättegammalt men ändå ungt för att vara du. Jag kan nog inte ha varit helt lätt att lämnas som ensam vårdnadstagare för, men du har gjort ditt bästa och inte en enda gång har du svikit mig, inte när det verkligen gäller. Svårigheten oss emellan ligger nog i att jag är precis som du. Godhjärtad, envis, retsam och nyckfull med minne för oväsentligheter och flyktig när det kommer till att ställas mot väggen. Eller ställa mot väggen. Det gillar vi inte, någon av oss. Och därför trivs vi i varandras sällskap och har alltid gjort det. Du är däremot inte helt lätt att lära känna har jag förstått och du kan verkligen visa upp flera olika sidor. Pratsam och glad eller tyst och inåtvänd helt beroende på situation och omgivning. Eller gå igång som bara den om det är något du brinner för. Jag har förstått att jag är likadan.

Dina svärdöttrar brukar ondgöra sig över att du har präglat dina mer bisarra sidor på dina barn. Att du är vår stora hjälte när det kommer till beteende, ett gammeldags språkbruk och så det där sinnet för ovidkommande detaljer. Som vill väl men inte alltid lyckas förmedla det. Min fru avskyr när jag nyser eller gäspar högljutt precis som du; "nääe,nu låter du precis som Jörgen". Och fyller ut tystnad med betydelselösa fraser som vi hört dig säga i åratal. Jajja för all del, tillexempel. Eller använder ord från överlulebondskan, en dialekt från din uppväxt i Norrbotten med bisarra formationer av ord som bara vi vet vad det betyder. Såsom slolta (sylt), schmule nedi (hemmagjorda flingor av knäckebröd) eller stitjfäre. Det sistnämnda betyder någon form av lös mage för kännedom. Fraser och ord som också fungerar som en aldrig sinande källa till unika lösenord för olika webbplatser.

Min uppfattning av dig skiljer sig förstås från mina bröders har jag förstått på olika sätt. Det ligger mycket i det, vi har alla varsitt perspektiv och olika minnen. Jag vet bara att du och jag hade liksom inget annat val än att bli bundsförvanter, en överlevnadsinstinkt utan mamma kanske. Det blev trots allt du som fick lotsa mig genom att bli myndig, ta studenten, välja inriktning, snubbla och ta sig upp igen. Och att komma ut. Om vi inte hade kommit överens hade ju allt det här blivit så mycket värre i en tid som var tillräckligt jobbig ändå. Men att känna sig nära sin pappa kommer ju inte bara automatiskt för att ens mamma plötsligt dör. Det hade du långsamt byggt upp genom åren, säkrat mitt förtroende på olika sätt. Detta genom att du och jag alltid hamnade tillsammans i slutändan. Kanske av en slump men så föll det sig.

Som barn följde du mig tålmodigt på alla mina träningar i diverse sporter, eviga promenader till och från sporthallarna med tid för samtal. Mest dina samtal och jag lyssnade eller tänkte på annat. Dina ordrika monologer fortsatte oavsett, vilket blev en slags trygghet och avkoppling på något sätt. Du lärde mig allt om reflektion; att åsikten i sig inte kanske var viktigast utan det var viktigare att ha en åsikt, och att argumentera för den. Du lärde mig litteraturen och fantasin genom bokläsningen om kvällarna och viktigast av allt, språkets alla nyanser. Som vuxen är det en god grund att stå på både som individ och för far-dotter relationen.

Ändå har jag genom allt detta alltid irriterat mig fasansfullt på att du som är så klok samtidigt kan framstå som disträ och sluten när det kommer till saker som inte intresserar dig. Nästan nonchalant. Plötsligt minns du inte personer eller händelser som betyder något för mig. Du kan eller vill inte svara på frågor om för mig intressanta detaljer om till exempel barndomen. Som hur länge vi ammades eller om vi skrek mycket. Då svarar du svävande att ”ja det var nåt sånt”. Du minns istället detaljer som att jag inte pratade rent och brukade beställa frukost med orden ”vanlig mlött pappa, inte filmlött” när du serverade mig. Eller att jag bajsade på badstranden på Styrsö och du blev generad. Selektivt minne alltså och ofta orsak till irritation eller diskussioner.

Det har tagit mig 36 år att förstå innebörden av varför du inte tror på ursäkter ”under galgen”. Och att inte jag heller gör det trots allt. Ändå blir jag fortfarande lika arg när du inte minns namn eller kan placera vem jag pratar om trots att du träffat vederbörande massor av gånger. Min ilska gör dig obekväm men inget försök till överslätande eller ursäkter. Det kan ta några dagar sedan ringer du upp och berättar om en annan situation i din egen bekantskapskrets där du inte kan placera namnet på en person andra pratar om, som du borde känna till. Då gör jag kopplingen, det är din ursäkt. Inget att ta personligt alltså. Och då minns jag. Det har alltid varit så för dig med namn och situationer. Att du trodde min första flickvän från England hette Milkis hur länge som helst. Att du namnmässigt blandade ihop min kompis Jerk med min katt Täppas och ropade Jeeeeerk när katten skulle in en kväll och Jerk var på besök. Nu förstår jag att du har ett eget system för alla Saror jag känner. Det räcker inte med att namedroppa, du måste ha en egen detalj kring personen, och först då minns du. En slags mekanism för att inte belasta minnet i onödan säger du.

Sådant kanske inte gör så mycket i slutändan. Det kanske trots allt är viktigare med andra saker som du har tagit fasta på. Såsom att du hävdar att jag som liten och ända upp i tonåren hade mottot ”det är roligt nästan jämt” (utan att vara ironisk) och brukade enligt dig gå runt och säga det titt som tätt. Sådant minns inte jag och då är vi kanske kvitt. Du har ju andra kvalitéer. Som att du för att uppmuntra mig vid pluggångest, inte helt olikt pappan i Fucking Åmål, berättade den långsökta historien om lärarinnan i Boden utan förutsättningar men som läste och grinade, grinade och läste. Och som till slut klarade sin examen. Eller för att du samtalar med min katt som om han vore en person när du är på besök. Och för att du kostymklädd ända in i Dicksonska Palatset i Göteborg vid min hemliga vigsel fortfarande trodde att vi var på väg till en restaurang. Och på frågan ”men pappa?! ” svarade du bara att ”en ska inte spekulera så mycket, är det sagt att vi ska på restaurang så är det väl så”.

Du är något av en gåta och gåtfullare blir du. Men allt det du byggt upp är grundmurat i mig och jag hoppas jag kan ge dig något i gengäld nu. Det är detaljerna som räknas, inte nödvändigtvis de som syns mest. Du är en ung själ i en nu ålderstigen kropp och för mig är det tvärtom. En gammal själ i en medelålders kropp och vi fortsätter att mötas över gränserna. Tills tiden rinner ut and then some.

När sommaren blir vinter

Sommaren är svår, sommaren är svår i år sjöng Thåström om olika sätt att tolka vintern på. För vintern är ovanligt svår i år tycker jag som istället börjar känna mig lika butter och sommarkrank som en Ulf Lundell låt. Där allt löser sig bara det blir varmt och frodig grönska. Då vi sitter i kalkstenshus vid havet och dricker rödvin eller i mitt fall tittar ut mot Halsviks horisont med polotröja och vind i saltvattenshår. Men inte ens den tanken hjälper, i år. Antingen har jag mentalt åldrats i rapidfart sedan förra sommaren, eller så har allt till slut eller äntligen kommit ikapp. Jag som trodde mig förskonats från att vara dysterkvist och som oftast ser saker från den ljusa sidan. Som rycker på axlarna åt oliktänkande och inte lagt så stor vikt vid saker som stör mig. Inte heller har jag varit särskilt politiskt lagd eller ägnat mig åt speciellt mycket åt aktivism. Let it be filosofin har varit min trygga boj, vilket kanske enbart varit en skyddsreflex från verkligheten börjar jag sent omsider undra.

I år är det annorlunda på alla plan och jag har undrat varför. Jag tror det började med Alexander Bards invigningstal på Stockholm Pride i somras. Om Ryssland som ligger runt hörnet, alldeles för nära plötsligt. Och allas ansvar för förbättring och påverkan. Allvaret gick inte att skaka av sig, trots schlagerkvällar eller prideparad. Så kom hösten med diverse omröstningar och val i Europa och fientligheten bara ökar. Klimatet hårdnar. En diskriminering kommer sällan ensam som sagt var. Nu senast valet i Schweiz och snart orkar jag inte öppna tidningen på morgonen längre. Och så OS-eländet på det som om det inte räcker och blir över. Det hela stör mig kopiöst, människor som tittar på OS irriterar mig, jag föraktar IOK, även om idrotten bör stå över homofobi. Så gör det ju ändå inte det. Spektaklet får fortgå.

Men när det var Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan 2012 lät det annorlunda minsann. Då var det unisont krav på nedläggning och bojkott och allt möjligt, och detta gällde inte bara den sedvanliga kritiken av kvalitén på bidragen utan även för landets brott mot mänskliga rättigheter. Förutom att arrangörerna och medlemmarna i EBU, Europeiska radio och TV unionen, skulle göra något åt saken så trycktes det även extremt hårt på vilket ansvar artisterna hade för att ta ställning och protestera. I Sverige var vi så tacksamma att det var Loreen som var vår representant och inte Danny eftersom en befarade att bara Loreen vågade göra något, vilket hon mycket riktigt gjorde – nough respect. Men om idrottsstjärnornas ansvar för allt annat än en medalj är det märkbart tyst. Och Anja Pärson är med i OS studion, vilket är lika märkligt som Carolina Klüfts plötsliga stockholmska. Jag som är mycket sportintresserad betraktar detta som ett icke OS i år vad gäller prestationerna och har stängt av fullständigt och hoppas att fler gör likadant. Korruption, mutskandaler och andra skandaler brukar ju förvisso svärta ner OS arrangemang för andra värdnationer också, Kina härom året tillexempel. Eller Albertville kontra Falun 1992, iallafall enligt Faluborna... Det borde dock räcka med allt det andra för att bojkotta, men visst släng lite homoförbud också för att se hur långt vi kan gå i brott mot mänskliga rättigheter medan delar av världen applåderar som om ingenting har hänt.

Som om det inte räcker med detta har den här fientligheten smugit sig på liksom ännu närmare. Människor, tyvärr inte allt för långt bort min omgivning börjar plötsligt viska om att eventuellt rösta på SD i år och då känner jag hur något brister inom mig, fullständigt. Nu har jag ingen mer ork, lust eller överseende med det här längre. Hur lågt får någon sjunka och HUR i all sin dar kan det här ens övervägas? Vad har hänt? Jag som trodde att en kämpade om olika funderingar kors och tvärs över blockgränserna, där även jag tvivlar på min ideologiska linje ibland. Men SD? Really? Jag kände i affekt att någon borde dra in rösträtten för vederbörande och att dessa är några jag överhuvudtaget inte kommer att ha att göra med eller associeras med i fortsättningen om röstningen verkställs. Åsiktsfrihet i all ära men där går ändå min gräns. Jag kan inte respektera det och jag vill
inte ens försöka förstå. För det finns inga argument. Det finns bara sorg, tomhet och ilska.
Om jag tidigare bekymrade mig för andra saker angående det kommande valet 2014 så är detta ingenting mot vad jag fasar kan komma att hända nu. Om ingen tar ansvar utan SD anhängarna fortsätter metastasera från smårassiga byar i södra Sverige till vanligt folk som borde veta bättre. Förr handlade min fasa vid valår om att se Anna Grens ansikte i varje tuva i lingonskogen, i ett rött lingon som vänligt men bestämt blinkar till mig att nu är det dags, nu byter vi. Nu handlar det istället om panikkänslan över att det troligen finns någon i min direkta närhet som röstar på SD, statistiskt sett. Och vad kommer det att leda till? Inte så bra helt enkelt. Det är inte bara Paradise Hotel deltagarna som borde skickas till Hunger Games, det är tydligen var och varannan medborgare också om (när) SD får allt större mandat. Vintern blir då inte bara svår, den blir lång. Minst fyra år.

Som en lisa för själen kom då Jills Veranda och Kakan. Med en Jill som erkänner att allt det här utrymmet med att vara lesbisk blev lite tjatigt tills hon insåg varför. För att det är tjatigt att varenda dag komma ut. Jag gick till en zonterapeut för jag hade ont i min nacke och ville vara alternativ rehabmässigt sett. En spännande upplevelse och den rara terapeuten frågade mig vid andra besöket om min man, om jag hade någon för jag hade ju inte nämnt det vid första besöket. Inre tvekan följt av what the heck och nej jag har ingen man, däremot världens bästa fru. Tjatigt för mig att våndas men kanske en tankeställare för zonterapeuten. Tänk om hon också ska rösta på SD? Paranoia.

Jag kommer sitta på min egen veranda i sommar och dricka Jim Beam och Ginger Ale över stormigt hav och tänka på Jill och Kakan och lyssna på Red dirt girl eller Give me hope Joanna. Och inte längre känna så stor oro över att det blir fastighetsskatten som tar oss tillslut. För må så vara, det är inte längre en issue i sammanhanget. Det har seglat upp helt andra mörka

moln på min regnbågsfärgade västkusthimmel. Det blir inte fastighetsskatten som tar oss, det blir SD. Så om det här fortgår kommer jag när hösten kommer i så fall att ta min fru, katt och Faderittan och ta anställning på sjukvårdsrådgivningens Thailandsbaserade enhet där jag kanske får min inre frid och eviga Ulf Lundellsommar. Iallafall på betryggande avstånd från järnrör och skev verklighetsuppfattning.

Göta älv

Humor är ofta en bra lösning för att avväpna laddade eller jobbiga situationer.  Men nej, jag tycker nog inte att Sissela lyckades så vidare värst bra på Guldbaggegalan. Vem godkände detta manus med både rasistiska och förminskande adjektiv i presentationerna av tillexempel Özz Nûjen och Gardell? En sprallig homofil? Jag förstår att Gardell blev vansinnig för även om han må vara en just sådan så uteslöt det allt annat som han också är. Det kanske kommer som en chock men alla homosexuella (män) är alltså inte spralliga stereotypa fjollor. Stoppa pressarna. 

 Men ändå, jag har turen att känna en person som av många skulle kunna uppfattas som just en sprallig bög. Han som en gång i tiden befriade mig från mitt uptighta hämmade och osäkra jag när det kom till att göra intryck på människor. Det som grundlagts i lilla Falun där avvikelser i mitten av 90-talet ännu inte sågs med blida ögon. Det var etablissemang som Valla, Garbo och DeNiro, Oscars och Shopen som gällde vad gällde för fest och dansutbud och möjlig chans till ett förstulet hångel vid Faluån. Eller en vomering i Geishan om hånglet uteblev. Och om inget  annat fanns till hands så återstod det  bara att åka kundvagn längs Hamngatan som lördagsnöje. Jag är nog långt ifrån ensam att känna att detta utbud inte var tillräckligt tillfredsställande eller att det lämnade utrymme för olikheter.

Lägg då till att jag inte heller var (är) särskilt bra på att discodansa snyggt, dessutom har jag svårt för taktkänsla. Denna insikt fick förödande konsekvenser för min förmåga att ragga på ett dansgolv för all framtid. Jag minns en del plumpar i protokollet från den här tiden och det påverkade mitt självförtroende enormt både vad gäller klädsel och att föra sig på ett dansgolv.

Konversera med det motsatta könet har dock aldrig varit ett problem, värre är det med kvinnor. Så när fokuset bytte kön blev min förmåga på dansgolvet om möjligt ännu mer inskränkt.

Vilken tur för mig att jag då fick ynnesten att lära känna Göran, i en annars väldigt känslig och jobbig tid som nyutkommen. Han brukade kalla oss för verklighetens Alice Timander och Kjell Henry fast utan det tråkiga slutet. Göran ändrade min inställning till såväl dansgolv som Lena Nyman och gav mig insikten om det vackra i prestigelösa föremål eller människor. Den olivgröna äggfontänen i porslin till exempel.
Göran lärde mig en hel del om mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Jag som alltid skrattade åt andra men aldrig åt mig själv. Och som kunde lida en hel kväll och bli inåtvänd om jag satt på mig vad som visat sig vara fel outfit. Så blev det aldrig tillsammans med Göran, han skrattade gott och hjärtligt åt alla och sig själv, eftersom han liksom jag älskar dråpligheter. Han lärde mig att anamma de mest eljest personerna i ett sammanhang eftersom de ofta visar sig vara de roligaste att hänga med. Detta genom sitt bisarra sinne för humor som kan bryta den tjockaste av isar. Ibland inte helt okontroversiellt men aldrig elakt. Jag minns en utekväll när vi förfestat tillsammans och som vanligt åkte in till Gretas i Göteborg. Jag hade nogsamt stissat mig med kläder och smink länge och väl medan Göran serverade shots och drinkar. Väl inne på stället säger han sedan glatt ”du vet att du bara har sminkat dig på ett öga va? Jag såg det innan vi åkte men tänkte att det kunde vara kul att gå ut sån”. Och sedan sprang han med ett gapskratt ut på dansgolvet för ställa sig på scenen och dansa så ohämmat som bara han kommer undan med.

Många är de festligheter, incidenter och samtal tillsammans med Göran som har format mig när det kommer till att släppa taget om min självmedvetenhet och inställning till andra människor. Men naturligtvis finns det en baksida av det spralliga myntet. Ingen går helt fri från omvärldens inbrott eller aversion för såna som oss. En natt efter ytterligare en kväll på Gretas fick jag ett samtal. Vi hade tappat bort varandra i vimlet och Göran hade hamnat i älven fick jag höra. Blivit puttad av några för honom okända män. Han hade satt sig ner  en stund vid lejontrappan vid Brunnsparken i centrala Göteborg för att samla sig en stund efter händelse tidigare under kvällen och sedan hände detta. Som tur var lyckades han tillslut ta sig upp men var chockad och ledsen efteråt. Vi andra som var med undrade förstås om förövarna följt efter honom från Gretas vilket i så fall gjorde det till ett hatbrott. Eller om det var en stundens ingivelse från några omdömeslösa slynglar. Göteborg har sin svarta historia av homofober och hatbrott så ingenting är omöjligt.

Det var första gången jag ställts inför en sådan händelse. Allt är inte bara glim och glam alltså. Det var bara så overkligt. Göran som inte är provokativ på något sätt. Som utan tvekan går fram till den stiffa DJ:n på det mest heteronorma utestället med en handskriven lapp om önskemål att spela Siwan. Som givit jordgubbsbubbel och dagskryssningar ett ansikte. Som döpte Styrsö till pingstön när tiderna var lite svårare där. Kanske är det just det som är det provokativa vad vet jag. Den där händelsen förändrade mig med insikten om hur skört allting ändå är där bakom discokulan och Don’t play that song again. Livets oförutsägbarhet lurar alltid en bit bort.

 Oroligt åkte jag till Göran följande morgon för att kolla läget. Vad säger man till någon som puttats i älven? Det är ju fruktansvärt, det går inte att skoja bort ens med Göran. Kom osökt ändå att tänka på Kopparbergsvisan där jag satt på bussen för att lugna mig lite.  När jag kom fram mötte jag honom i morgonrock i dörren. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde såklart. Jodå ok svarade han. Sen tittade han på mig med sin speciella blick och sa ” jag vet vad du tänker”. Vaddå sa jag, jag tänker ingenting, jag är orolig för dig. Nehej du svarade han, ”du tänker fån’t ja en körv så huppe ja i älva”...

Ja vad skulle jag säga. Högst olämpligt. Det bor en Sissela även i mig alltså.