När sommaren blir vinter

Sommaren är svår, sommaren är svår i år sjöng Thåström om olika sätt att tolka vintern på. För vintern är ovanligt svår i år tycker jag som istället börjar känna mig lika butter och sommarkrank som en Ulf Lundell låt. Där allt löser sig bara det blir varmt och frodig grönska. Då vi sitter i kalkstenshus vid havet och dricker rödvin eller i mitt fall tittar ut mot Halsviks horisont med polotröja och vind i saltvattenshår. Men inte ens den tanken hjälper, i år. Antingen har jag mentalt åldrats i rapidfart sedan förra sommaren, eller så har allt till slut eller äntligen kommit ikapp. Jag som trodde mig förskonats från att vara dysterkvist och som oftast ser saker från den ljusa sidan. Som rycker på axlarna åt oliktänkande och inte lagt så stor vikt vid saker som stör mig. Inte heller har jag varit särskilt politiskt lagd eller ägnat mig åt speciellt mycket åt aktivism. Let it be filosofin har varit min trygga boj, vilket kanske enbart varit en skyddsreflex från verkligheten börjar jag sent omsider undra.

I år är det annorlunda på alla plan och jag har undrat varför. Jag tror det började med Alexander Bards invigningstal på Stockholm Pride i somras. Om Ryssland som ligger runt hörnet, alldeles för nära plötsligt. Och allas ansvar för förbättring och påverkan. Allvaret gick inte att skaka av sig, trots schlagerkvällar eller prideparad. Så kom hösten med diverse omröstningar och val i Europa och fientligheten bara ökar. Klimatet hårdnar. En diskriminering kommer sällan ensam som sagt var. Nu senast valet i Schweiz och snart orkar jag inte öppna tidningen på morgonen längre. Och så OS-eländet på det som om det inte räcker och blir över. Det hela stör mig kopiöst, människor som tittar på OS irriterar mig, jag föraktar IOK, även om idrotten bör stå över homofobi. Så gör det ju ändå inte det. Spektaklet får fortgå.

Men när det var Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan 2012 lät det annorlunda minsann. Då var det unisont krav på nedläggning och bojkott och allt möjligt, och detta gällde inte bara den sedvanliga kritiken av kvalitén på bidragen utan även för landets brott mot mänskliga rättigheter. Förutom att arrangörerna och medlemmarna i EBU, Europeiska radio och TV unionen, skulle göra något åt saken så trycktes det även extremt hårt på vilket ansvar artisterna hade för att ta ställning och protestera. I Sverige var vi så tacksamma att det var Loreen som var vår representant och inte Danny eftersom en befarade att bara Loreen vågade göra något, vilket hon mycket riktigt gjorde – nough respect. Men om idrottsstjärnornas ansvar för allt annat än en medalj är det märkbart tyst. Och Anja Pärson är med i OS studion, vilket är lika märkligt som Carolina Klüfts plötsliga stockholmska. Jag som är mycket sportintresserad betraktar detta som ett icke OS i år vad gäller prestationerna och har stängt av fullständigt och hoppas att fler gör likadant. Korruption, mutskandaler och andra skandaler brukar ju förvisso svärta ner OS arrangemang för andra värdnationer också, Kina härom året tillexempel. Eller Albertville kontra Falun 1992, iallafall enligt Faluborna... Det borde dock räcka med allt det andra för att bojkotta, men visst släng lite homoförbud också för att se hur långt vi kan gå i brott mot mänskliga rättigheter medan delar av världen applåderar som om ingenting har hänt.

Som om det inte räcker med detta har den här fientligheten smugit sig på liksom ännu närmare. Människor, tyvärr inte allt för långt bort min omgivning börjar plötsligt viska om att eventuellt rösta på SD i år och då känner jag hur något brister inom mig, fullständigt. Nu har jag ingen mer ork, lust eller överseende med det här längre. Hur lågt får någon sjunka och HUR i all sin dar kan det här ens övervägas? Vad har hänt? Jag som trodde att en kämpade om olika funderingar kors och tvärs över blockgränserna, där även jag tvivlar på min ideologiska linje ibland. Men SD? Really? Jag kände i affekt att någon borde dra in rösträtten för vederbörande och att dessa är några jag överhuvudtaget inte kommer att ha att göra med eller associeras med i fortsättningen om röstningen verkställs. Åsiktsfrihet i all ära men där går ändå min gräns. Jag kan inte respektera det och jag vill
inte ens försöka förstå. För det finns inga argument. Det finns bara sorg, tomhet och ilska.
Om jag tidigare bekymrade mig för andra saker angående det kommande valet 2014 så är detta ingenting mot vad jag fasar kan komma att hända nu. Om ingen tar ansvar utan SD anhängarna fortsätter metastasera från smårassiga byar i södra Sverige till vanligt folk som borde veta bättre. Förr handlade min fasa vid valår om att se Anna Grens ansikte i varje tuva i lingonskogen, i ett rött lingon som vänligt men bestämt blinkar till mig att nu är det dags, nu byter vi. Nu handlar det istället om panikkänslan över att det troligen finns någon i min direkta närhet som röstar på SD, statistiskt sett. Och vad kommer det att leda till? Inte så bra helt enkelt. Det är inte bara Paradise Hotel deltagarna som borde skickas till Hunger Games, det är tydligen var och varannan medborgare också om (när) SD får allt större mandat. Vintern blir då inte bara svår, den blir lång. Minst fyra år.

Som en lisa för själen kom då Jills Veranda och Kakan. Med en Jill som erkänner att allt det här utrymmet med att vara lesbisk blev lite tjatigt tills hon insåg varför. För att det är tjatigt att varenda dag komma ut. Jag gick till en zonterapeut för jag hade ont i min nacke och ville vara alternativ rehabmässigt sett. En spännande upplevelse och den rara terapeuten frågade mig vid andra besöket om min man, om jag hade någon för jag hade ju inte nämnt det vid första besöket. Inre tvekan följt av what the heck och nej jag har ingen man, däremot världens bästa fru. Tjatigt för mig att våndas men kanske en tankeställare för zonterapeuten. Tänk om hon också ska rösta på SD? Paranoia.

Jag kommer sitta på min egen veranda i sommar och dricka Jim Beam och Ginger Ale över stormigt hav och tänka på Jill och Kakan och lyssna på Red dirt girl eller Give me hope Joanna. Och inte längre känna så stor oro över att det blir fastighetsskatten som tar oss tillslut. För må så vara, det är inte längre en issue i sammanhanget. Det har seglat upp helt andra mörka

moln på min regnbågsfärgade västkusthimmel. Det blir inte fastighetsskatten som tar oss, det blir SD. Så om det här fortgår kommer jag när hösten kommer i så fall att ta min fru, katt och Faderittan och ta anställning på sjukvårdsrådgivningens Thailandsbaserade enhet där jag kanske får min inre frid och eviga Ulf Lundellsommar. Iallafall på betryggande avstånd från järnrör och skev verklighetsuppfattning.