Dina svärdöttrar brukar ondgöra sig över att du har präglat dina mer bisarra sidor på dina barn. Att du är vår stora hjälte när det kommer till beteende, ett gammeldags språkbruk och så det där sinnet för ovidkommande detaljer. Som vill väl men inte alltid lyckas förmedla det. Min fru avskyr när jag nyser eller gäspar högljutt precis som du; "nääe,nu låter du precis som Jörgen". Och fyller ut tystnad med betydelselösa fraser som vi hört dig säga i åratal. Jajja för all del, tillexempel. Eller använder ord från överlulebondskan, en dialekt från din uppväxt i Norrbotten med bisarra formationer av ord som bara vi vet vad det betyder. Såsom slolta (sylt), schmule nedi (hemmagjorda flingor av knäckebröd) eller stitjfäre. Det sistnämnda betyder någon form av lös mage för kännedom. Fraser och ord som också fungerar som en aldrig sinande källa till unika lösenord för olika webbplatser.
Min uppfattning av dig skiljer sig förstås från mina bröders har jag förstått på olika sätt. Det ligger mycket i det, vi har alla varsitt perspektiv och olika minnen. Jag vet bara att du och jag hade liksom inget annat val än att bli bundsförvanter, en överlevnadsinstinkt utan mamma kanske. Det blev trots allt du som fick lotsa mig genom att bli myndig, ta studenten, välja inriktning, snubbla och ta sig upp igen. Och att komma ut. Om vi inte hade kommit överens hade ju allt det här blivit så mycket värre i en tid som var tillräckligt jobbig ändå. Men att känna sig nära sin pappa kommer ju inte bara automatiskt för att ens mamma plötsligt dör. Det hade du långsamt byggt upp genom åren, säkrat mitt förtroende på olika sätt. Detta genom att du och jag alltid hamnade tillsammans i slutändan. Kanske av en slump men så föll det sig.
Som barn följde du mig tålmodigt på alla mina träningar i diverse sporter, eviga promenader till och från sporthallarna med tid för samtal. Mest dina samtal och jag lyssnade eller tänkte på annat. Dina ordrika monologer fortsatte oavsett, vilket blev en slags trygghet och avkoppling på något sätt. Du lärde mig allt om reflektion; att åsikten i sig inte kanske var viktigast utan det var viktigare att ha en åsikt, och att argumentera för den. Du lärde mig litteraturen och fantasin genom bokläsningen om kvällarna och viktigast av allt, språkets alla nyanser. Som vuxen är det en god grund att stå på både som individ och för far-dotter relationen.
Ändå har jag genom allt detta alltid irriterat mig fasansfullt på att du som är så klok samtidigt kan framstå som disträ och sluten när det kommer till saker som inte intresserar dig. Nästan nonchalant. Plötsligt minns du inte personer eller händelser som betyder något för mig. Du kan eller vill inte svara på frågor om för mig intressanta detaljer om till exempel barndomen. Som hur länge vi ammades eller om vi skrek mycket. Då svarar du svävande att ”ja det var nåt sånt”. Du minns istället detaljer som att jag inte pratade rent och brukade beställa frukost med orden ”vanlig mlött pappa, inte filmlött” när du serverade mig. Eller att jag bajsade på badstranden på Styrsö och du blev generad. Selektivt minne alltså och ofta orsak till irritation eller diskussioner.
Det har tagit mig 36 år att förstå innebörden av varför du inte tror på ursäkter ”under galgen”. Och att inte jag heller gör det trots allt. Ändå blir jag fortfarande lika arg när du inte minns namn eller kan placera vem jag pratar om trots att du träffat vederbörande massor av gånger. Min ilska gör dig obekväm men inget försök till överslätande eller ursäkter. Det kan ta några dagar sedan ringer du upp och berättar om en annan situation i din egen bekantskapskrets där du inte kan placera namnet på en person andra pratar om, som du borde känna till. Då gör jag kopplingen, det är din ursäkt. Inget att ta personligt alltså. Och då minns jag. Det har alltid varit så för dig med namn och situationer. Att du trodde min första flickvän från England hette Milkis hur länge som helst. Att du namnmässigt blandade ihop min kompis Jerk med min katt Täppas och ropade Jeeeeerk när katten skulle in en kväll och Jerk var på besök. Nu förstår jag att du har ett eget system för alla Saror jag känner. Det räcker inte med att namedroppa, du måste ha en egen detalj kring personen, och först då minns du. En slags mekanism för att inte belasta minnet i onödan säger du.
Sådant kanske inte gör så mycket i slutändan. Det kanske trots allt är viktigare med andra saker som du har tagit fasta på. Såsom att du hävdar att jag som liten och ända upp i tonåren hade mottot ”det är roligt nästan jämt” (utan att vara ironisk) och brukade enligt dig gå runt och säga det titt som tätt. Sådant minns inte jag och då är vi kanske kvitt. Du har ju andra kvalitéer. Som att du för att uppmuntra mig vid pluggångest, inte helt olikt pappan i Fucking Åmål, berättade den långsökta historien om lärarinnan i Boden utan förutsättningar men som läste och grinade, grinade och läste. Och som till slut klarade sin examen. Eller för att du samtalar med min katt som om han vore en person när du är på besök. Och för att du kostymklädd ända in i Dicksonska Palatset i Göteborg vid min hemliga vigsel fortfarande trodde att vi var på väg till en restaurang. Och på frågan ”men pappa?! ” svarade du bara att ”en ska inte spekulera så mycket, är det sagt att vi ska på restaurang så är det väl så”.
Du är något av en gåta och gåtfullare blir du. Men allt det du byggt upp är grundmurat i mig och jag hoppas jag kan ge dig något i gengäld nu. Det är detaljerna som räknas, inte nödvändigtvis de som syns mest. Du är en ung själ i en nu ålderstigen kropp och för mig är det tvärtom. En gammal själ i en medelålders kropp och vi fortsätter att mötas över gränserna. Tills tiden rinner ut and then some.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar