söndag 6 oktober 2013

Somebody that I used to know

Ofta önskar jag att jag hade varit begåvad med förmågan att skriva låttexter eftersom jag tycker att det vore ett suveränt sätt att bearbeta olika processer. Nu är jag tyvärr totalt omusikalisk och dessutom alldeles för långrandig för att inskränka en text till 3 minuters sång. Too many darlings to kill. Istället förlitar jag mig på andras låttexter och det går alldeles utmärkt det också.

Om jag nu hade kunnat sammanfatta vissa skeenden till en låt hade det blivit en fusion av Gotyes Somebody that I used to know, Säkerts Är du fortfarande arg och Winnerbäcks Om du lämnade mig nu. Dessa tre sammanfattar enligt mig det komplexa ämnet separationer och uppbrott vars känslor är så svårt att omsätta i ord och som drabbar oss alla i olika former. Oavsett karaktär och vilket perspektiv du som berättare har.

Jag är såklart långt ifrån den enda som har en kavalkad av olika relationer bakom mig, och jag syftar inte heller enbart på kärleksrelationer. I dessa låtar ryms för mig även de trassliga relationer av vänskap eller familjekaraktär som finns eller funnits i livet och som av olika skäl fått sig en törn och lämnats därhän.

Jag fick på betryggande avstånd en glimt av mitt förflutna häromdagen, på väg hem. Ett liv som hade kunnat vara, och som faktiskt var mitt liv under relativt många år. Det var en märklig känsla. Nu har det gått så pass lång tid att det inte direkt är förenat med vemod eller nostalgi, utan snarare av den enormt märkliga känslan av att förhålla sig till den personen som en total främling. För det är ju så det ofrånkomligen måste bli. Jag ropade inte hej utan lät ögonblicket passera.
Även om jag i teorin ibland fylls av en känsla av att vilja ringa och berätta att allt är bra, rapportera om vardagliga detaljer som hänt och höra om hon fortfarande är arg. Inte för att den handlingen blir av utan mer för att det känns som om att det borde höra till. Det är ju ändå någon som under en period i livet stod mig närmare än någon annan. Men som nu är en främling. Och då handlar känslan handlar snarare om an addiction to a certain kind of sadness, like a resignation to the end always the end.

Jag har tänkt mycket på det, uppbrott av olika slag och hur det har påverkat mig. En del i teflonutvecklingen har inneburit att jag jobbat med det där nostalgiska och sentimentala draget jag led av relativt länge. Separationsångest. Att bryta upp från vänner jag träffat på mina resor, eller ta avsked av arbetskamrater som slutar. Det fyllde mig med ångest, jag avskydde avsked, uppbrott och avbrott. Och i förlängningen började jag sluta knyta an eftersom jag som sagt inte orkade med förändring.
Nu har jag härdat mig, jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt även utan min favoritarbetskamrat. Jag har lärt mig att olika människor passerar revy och jag har lärt mig att minnas dem med glädje och värme istället för att sörja.

Det är de lite mer varaktiga relationerna där det blir lite svårare. Personer som finns i den direkta närheten på ett eller annat sätt men vars band och egenskaper inte vårdats tillräckligt. It takes two to tango och jag har många gånger varit den vänsterfotade. Varför undrar jag. Varför slarvar jag bort vissa relationer och låter de planas ut till ingenting? Till en Somebody that I used to know. Trots att vederbörande har en plats i mitt hjärta och vars band jag egentligen vill underhålla?

I andra fall är jag mer aktiv att låta relationen upphöra eftersom jag har ett drag som inte går att försonas med. Inte heller går det att jobba bort. Långsintheten.
Kanske har det med mitt goda minne att göra men jag glömmer inte oförrätter. Jag minns till och med dem som hände på lekis. Jag minns i stort sett varenda en jag anser mig ha råkat ut för. Vad gäller de oförrätter jag själv stått för är minnet tyvärr lite mer selektivt..

Jag har under åren däremot lärt mig att en del av de här oförrätterna jag mentalt beskyllt någon för egentligen har haft mig själv att göra. Vänsterfoten i tangon. Mina förväntningar på något eller någon, och som inte den personen har levt upp till. Detta har gjort mig besviken, och då har jag dragit mig ur på ett eller annat sätt. Rationaliserat bort personen för att livet ändå består av saker som inte går att påverka.

Jag insåg vidden av detta nyligen när någon som står mig nära sa till mig att ”jag kan ju inte ta ansvar för dina förväntningar”. En av få aha upplevelser i mitt liv. Vad består mina förväntningar i? Är de orimliga? I vissa fall ja. Det som då är smärtsamt är hur många andra förväntningar som jag ställt på människor men inte själv levt upp till. För att jag fokuserat på annat. På guld som glimmat och mindre på det som brunnit svagt i bakgrunden.

I samma veva som denna aha upplevelse inträffade råkade jag stöta ihop med en person som jag trodde aktivt hade brutit med mig. Den första vännen som brutit med mig och inte tvärtom. För att jag inte levt upp till förväntningarna trodde jag. Men som jag inte fått en chans att ta ansvar för heller. Allt visade sig bero ett horribelt missförstånd och det blev en försoning 3 år senare ala Hollywood och som jag nu kommer värna om, mer än jag troligen gjort tidigare. Överlag handlar det om att göra en omvärdering av det som skall värnas om.

För när allt kommer omkring så har jag tagit lite fasta på Mian Lodalens ord om att våga bryta upp och lämna en sunkig relation. Oavsett vänskap eller kärlek. Och när det väl är gjort är det inte så dumt att andas i tomrummet eller helt enkelt söka upp den där kontakten som jag tappat. Låta blicken möta andra ögon. Där vänskap är en låttext och jag bestämmer det lyckliga slutet.

1 kommentar: