Kasam är ett begrepp inom medicinsk sociologi som lanserades av Aaron Antonovsky. Det är ett begrepp som jag kom i kontakt med under sjuksköterskeutbildningen och som jag har funderat mycket på. Det har kommit att bli mitt favoritämne både yrkesmässigt och privat. Enkelt sammanfattat handlar det om vad som skiljer individers olika förmåga att hantera livets påfrestningar och utmaningar. Förutom tvåsamhet är detta livets stora gåta nummer två enligt mig.
Kasam delas upp i tre delar såsom begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Min tolkning av teorin är alltså att det som händer i tillvaron är fullt förståeligt och hör livet till och individen vet vilka resurser som finns att ta till för att kunna hantera saker och ting, motgångar främst. Det är den tredje delen som är mest intressant, meningsfullhet. Hur finner man förmågan att hantera motgångar och hur blir det meningsfullt? Motsatsen vore då att finna sig vara ett offer för omständigheterna.
Jag har en god vän och före detta kollega som jag träffar då och då. Jag ser henne lite som min sjuksköterske-mamma. Hon är en bra förebild på många sätt i yrket och jag har tagit intryck av henne. Alltid en glimt i ögat, vänlig men utan att underkasta sig. Och förutom en fantastiskt egensinnig humor så har hon ett öppet sinne och är alltid fördomsfri. Och framförallt, klok som en bok.
När vi jobbade tillsammans brukade vi ofta diskutera just detta med livets utmaningar utefter hur de framställdes i telefonrådgivningen, men även våra egna utmaningar och motgångar.
Vad är det som gör att en del inte mäktar med motgångar, sådana som kanske ändå hör livet till funderade vi på. Och vad hör då livet till egentligen? Separationer av alla de slag som utlösande faktorer till livskris var det vi främst kom i kontakt med i vår telefonrådgivning. Det var kärleksrelationer som gått i kras, vänner eller familj som betett sig illa, jobbrelaterade konflikter och uppsägningar. Men det var även naturligtvis sjukdom och död och hanteringen av detta.
Alla dessa komponenter kan utlösa en livskris, och detta går inte att rangordna insåg vi. Det går naturligtvis inte att lägga någon värdering i att någons partner varit otrogen och stuckit och vederbörande därför totalt rasat i tillvaron, medan någon som förlorat sin livskamrat i sjukdom ändå strävsamt fortsätter att försöka finna en mening i livet. Istället funderade vi på hur uppbrott, svek sjukdom och sorg kan bli meningsfullt trots individers olika förutsättningar att hantera det.
För egen del har jag vid diverse opåverkbara motgångar alltid åkt hem till min pappa för att undvika en kris. Av oklar anledning hamnar saker och ting alltid lite mer i perspektiv efter en helg med honom. Troligen beroende på att jag efter två dagar drivits till vansinne av långrandiga resonemang om ingenting alls (säkerligen tänkt som avledning) och då blir jag som sagt avtrubbad och hård som flinta. Det som sker sker.
Men eftersom jag liksom pappa ibland har en total oförmåga att sätta ord på känslor verbalt sett så lyckas han i och med det locka mig till reflektion. Han har ju, kurator eller ej, också drabbats av livets nyckfullhet på många sätt. Ändå är han en obotlig optimist som införlivat det som inte är påverkbart. På något obegripligt sett gjort livets svårigheter till något meningsfullt och inte försökt förändra det som inte kan förändras.
Inte utan att reagera eller låtsas som ingenting för den sakens skull. Det sipprar naturligtvis ut ibland och jag blir alltid lite förvånad. Pappa förklarar då att det finns något heter spleen. Inget konstigt alls. Det kan komma hastigt på och försvinna lika fort. Det hör livet till säger han i samma ton som om han pratat om en förkylning och utan att förklara vidare. När jag ser frågande ut upprepar han eftertänksamt ordet spleen, artikulerat med långa i:n och byter sedan ämne; kanske kan vi laga något ur hans receptsamling idag? Och blir jätteglad om jag går med på detta. Så är saken ur världen, den dagen.
Spleen. Mjälte och svart galla tänker jag. Längre än så kommer jag inte. Men hellre en det än fast i villfarelsen om alltings ständiga förträfflighet. En fluktuerande känsla av sammanhang och förmågan att ta in det svåra. Att vara selektiv med fallenhet för avledning. Spleen och teflon alltså. Stort som smått.
Eller som den ljuvliga gamla damen i Stekta Gröna Tomater säger, ¨See, now it’s time for courage. A heart can be broken but it will keep beating just the same”.
Frågan om hur får alltså fortsätta att förbrylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar