Fadren

Som kontrast till mammorna så har vi som tur är de respektive papporna kvar, som på olika sätt fyller ut tomrummet för oss som berövats våra mödrar alltför tidigt i livet. En är ju förälder livet ut konstaterade pappa en gång när vi alla tre vuxna barn flyttat hem till honom samtidigt långt efter det att vi officiellt sett lämnat boet.

Pappa har många tankar om fadersrollen och om att vara närvarande och jämställd. Jag hörde tidigt talas om den omoderna mansrollen som han hade mycket åsikter om när jag växte upp men som jag inte riktigt förstod. Pappa lagade vår frukost, lärde oss att cykla, åka skidor och att simma. Han införlivade biblioteket och museet i vår värld och undervisade oss detaljrikt om Falu gruva. Vidare skjutsade han mig entusiastiskt fram och tillbaka på spark till mina tennisträningar om vintern och han lärde mig sin inrutade tandborstrutin; att räkna till 10 under borstning och sedan säga sitt namn för varje avslutad tandrad. Vilket jag gör än idag, och därav får gå regelbundet till tandhygienist.

Alltid närvarande i varje ögonblick med stor passion och en enorm uthållighet. Som farförälder har pappa dikterat att han avskyr ordet barnvakt utan föredrar att kalla det barnomsorg. Ett barn skall inte bara passas utan även få en upplevelse samtidigt anser han. Detta är en fin egenskap hos pappa som jag värdesätter och som jag ser att mina brorsdöttrar nu får ta del av. Det gäller i stort sett för allt, utom när det kommer till praktiska eller tekniska spörsmål. Då blir han som förbytt, en mycket begränsad och omodern man, totalt ointresserad och en aning snarstucken. Han själv kallar det för en ojämn begåvningsprofil.

Pappa anser sig nämligen vara en litterär person, i motsats till tekniskt intresserad eller praktiskt lagd. Han sätter en ära i sin teknikfientlighet och tycker att annat är viktigare helt enkelt.

Det här med den litterära övervikten har satt sin prägel i hans sätt att uppfostra oss vid sidan av mammas ideal. Det innebar tillexempel att vi som bebisar under pappas tillsyn befriades från lekhagen och helt sonika släpptes ut på vad han kallade långkrypning. Vi fick alltså krypa runt ohämmat i trädgården för egen maskin och själva bestämma riktning medan han släntrade efter med ett vaksamt öga. Långkrypning skulle stärka kreativiteten och förmågan att fatta beslut ansåg pappa. När vi sedan blev större var det han som ansvarade för sago och bokläsningen vid sänggåendet. Han läste utvalda böcker med största inlevelse för att öka vårt ordförråd och vår känsla för språket och litteraturen. Vi var således de enda barnen i kvarteret som sa verktyg istället för bestick och använde ord som sänglinne, kuddvar och karott. Och kanske är vi fortfarande de enda moderna människorna med dessa ord frekvent använda.

Detta har speglat av sig en hel del på oss som vuxna för hur vi än försöker faller sig det där tekniskt praktiska inte riktigt naturligt. Inte på samma sätt som att tillgodogöra sig innehållet i en bok eller använda en metafor. Det blir mer åt farbror Melker-hållet när något ska lagas eller byggas och alltså ett äventyr att driva sommarhuset på Styrsö tillsammans. Där det inte hjälper med ett Eyvind Johnson citat när trimmern ska monteras eller lägga tak för att skydda mot storm. Där har vi antingen våra två händiga fruar att förlita oss på eller den andra pappan/morbrorn i huset intill som med stort tålamod och generositet alltid ställer upp och delar med sig av sin expertis när villa Adolphson/Peltola är i teknisk nöd. Och det är ganska ofta det.

Det finns ändå olika exempel på hur det litterära ibland trots allt kan rädda en ur penibla situationer när det praktiska har låst sig och frustrationen måste avledas. Det är pappa expert på. Om jag som barn hade haft sönder något och irriterat krävde att han skulle laga det åt mig brukade pappa svara an med ett filosofiskt ” ja du, om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta”? Eller när min ena brorsdotter var spädbarn och vi var på besök hos hemma pappa och upptäckte att han inte ordnat med badbalja till henne. Tillslut rengjorde vi diskhon och fyllde med vatten och badade henne där med irriterade ögonkast till pappa. Han stod i bakgrunden och bevakade det hela och utbrast lyckligt ”åh det är precis som i Martin Bircks ungdom”.
När han låg på sjukhus på en 4-sal härom året efter en omfattande operation och i väntan på ronden satt vi och lyssnade på hur doktorn samtalade med var och en av medpatienterna. Pappa bekymrade sig mest över det omoderna och ineffektiva rondsystemet och bestämde sig då för att han borde skriva en essä när han kom ut från sjukhuset med titeln ”Lågmälda samtal på allmän sal”. Den ser även jag fram emot.

Det litterära stycke som dock gjort mest intryck på pappa och som han älskar att citera och dra fram i diverse familjesamanhang eller när det skall repareras eller byggas på Styrsö är ”En gamling” av Dan Andersson. Även om han hjälper till så mycket det går med arbetet eller kommer med goda råd i bakgrunden kan det ändå uppstå en viss irritation hos oss andra. Och då kommer harangen, jag kan den utantill numera;

”Jag fick bröd, men jag vet icke huru, det kom liksom ovanifrån, och jag byggde av otäljd furu, ett pörte vid Savonaån. Jag åt bark med de mina om våren, och till drick jag tappade sav, jag timrade giller i snåren och var nöjd med vad Herren gav”.
Då går det liksom inte att fortsätta vara sur, hur ineffektivt och långsamt arbetet än må vara.

Nuförtiden ansvarar pappa prestigelöst för barnbarnens väl och ve när vi andra arbetar med Styrsöhuset, vilket ett kvitto på hans ständiga devis om den närvarande fadersrollen. I synnerhet när vi hör småflickorna citera utantill vid dagens slut ” Och åt mäj, som var gammal och styvbent, sa han aldrig ett hugnesamt ord, fast jag timrat de hus han fått äga, fast jag röjt varje tum av hans jord”..

Det ligger något i det.