torsdag 17 oktober 2013

När garderoben öppnats

Så vad hände sen då? När Pandoras box väl öppnats fanns det såklart ingen återvändo. När all olycka flugit ut kom då även hoppet sist utsvävandes. Även om jag inte själv slagit upp dörrarna utan fick de uppbaxade åt mig, så började MITT liv äntligen att ta form. Där jag själv kunde ta plats och våga välja.
Det visade sig emellertid inte alls enbart vara en dans på rosa bo’or och glamour så som jag hade förväntat mig. Det blev istället många grusade förväntningar och krossade hjärtan, helt enkelt en slags nollningsprocess som jag inte var beredd på.

I mitt fall tilldrog sig detta i början av 2000-talet, innan det i Sverige var tillåtet med könsneutrala äktenskap, lesbiska inseminationer och innan L-word revolutionen. Det var alltså en relativt omodern tidsanda i jämförelse med dagens betydligt mer frikostiga attityd. Det var dock inte det enda som visade sig vara omodernt.

Känslan av att gå på TipTop för första gången var obeskrivlig, hisnande och skräckinjagande på samma gång. Bittersweet. Jag visste inte hur jag skulle klä mig och hur jag än gjorde förblev jag straight och intetsägande i betraktarens ögon, och det i fel etablissemang var INTE populärt. Jag längtade tillbaks till Grand i Falun där det räckte med coola jeans och kråsblus. Eller ännu hellre, stanna hemma i gula paviljongen hos pappa med en gin&grumlig i handen. Återigen lite som när tjuren Ferdinand släpats till tjurfäktningsarenan och förskräckt tittar ut.

Jag passade helt enkelt inte in. Kvinnor var antingen väldigt maskulina eller transexuellt feminina tyckte jag, och drog då slutsatsen att då måste även jag förvandlas till någon av dessa motpoler. Det var lite som att bli tonåring på nytt; leva ut och samtidigt smälta in men ändå göra avtryck. Det var en enorm kodex med symboler, beteende och intressen som var totalt nytt för mig. Var fanns alla Efvor&Evor som då hittills varit min enda referensram? Plötsligt kände jag mig som en person som inte längre kunde läsa av sociala koder eller beteendemönster i ett sammanhang. The odd one out i dubbel bemärkelse.

Jag antogs till exempel ofta vara en s.k faghag, ett på den tiden för mig totalt okänt begrepp. Ingen tar ju kontakt med någon som inte ser ut att ha något på ett gayställe att göra, det var tydligen allmänt vedertaget. Omvända fördomar alltså. En sluten gayvärld hård och dömande med grupperingar som var omöjliga att bryta. Och eftersom jag var (är) en notorisk wallflower vågade jag ju aldrig ta kontakt med någon tjusig donna på dessa ställen heller. Jag lärde mig nämligen blixtsnabbt att det kunde vara förenat med livsfara att ta kontakt med fel person, det kunde ju vara någons ex, och nästan alla var ju någons ex insåg jag besviket. Så jag fick helt enkelt finna mig i att vara vingklippt. Bojad i ett fack, försedd med frihet i en för trång kostym.

Under samma period började killar att visa ett underligt intresse, vilket var oerhört märkligt och frustrerande. För på den tiden jag bespetsade mig på dem var intresset ofta relativt svalt tyckte jag. Kevin Costner undantagen. Nu plötsligt skulle det dejtas eller omvändas hit och dit. För kanske hade jag helt enkelt inte träffat rätt kille än, resonerade de flesta som jag träffade. Så hur jag än ville njuta av uppvaktningens sötma så förblev den något besk. Eller smaklös. För det var ju fel målgrupp plötsligt. Jag hade således kunnat ge låten Ironic ett ansikte. Jag ville tillbaka till garderoben och till den tiden då jag kunde förhålla mig till att män var män, kvinnor var kvinnor och fikus var en blomma. Dessa så kloka ord som min vän Sandra har försett mig med, med oklar genes.

Detta resulterade i sin tur att jag blev oerhört kategoriskt lagd och alldeles ängslig över alla bokstäver utom H:et i HBTQ. Ängslig över allt jag inte förstod och som jag trodde mig måste förstå och förklara. Placera i fack liksom andra placerat mig. Mest av allt blev jag ängslig över att på något sätt vara en representant för samtliga HBTQ bokstäver bara för att jag hade en flickvän (numera känt som Anja Pärsonsyndromet). Svara på påståenden och aktivisma mot allmänna fördomar trots att jag inte vågade eller hade kunskap.

På sikt ledde det även till att jag i stil med If you can’t beat them - join them började vältra mig i HBTQvärldens lite mer inskränkta företeelser. Lika barn leka bäst. Gå på en och samma klubb alltid och grupp-ogilla de som såg ut som faghags. Klä mig i stora jeans och ett svart brottarlinne. Sprejad snedlugg, lång gylf, svarta läderarmband. Gärna en slips på det för att visa att jag också utmanade könsrollerna. Min pappa lånade frikostigt ut sin svarta Odd Fellow slips som han även lärde mig att knyta för ändamålet. Kanske ville även han att jag skulle smälta in och stöpas i samma form för en gångs skull. Eller så var han nöjd med att sprida lite ordensällskapsanda i en för Odd hittills outforskad del i samhället. Precis som att gå på båtmässan eller ett dataspelskonvent. Lite olika beteendekodex bara.

Detta pågick tills min svägerska en dag över ett par hemrullade köttbullar undrade vad jag egentligen hade gemensamt med mina nya bekantskaper, utöver läggningen och bisarr klädstil då. De var inte intresserade av att umgås med nån trökig hetero hade både hon och jag konstaterat vid ett par tillfällen. Hon hade många gånger troget följt med mig ut på olika klubb privé etablissemang men var liksom inte riktigt välkommen i egenskap av heterosvägerska, trökig eller ej.

Jag hade inget bra svar på det. För egentligen var många av dem jag umgicks med på den tiden ganska olika mig på det personliga planet. Det var vid närmare eftertanke brist på överrensstämmande värderingar, humor och gemensamma nämnare överlag.
Nu har jag förlikat mig med fenomenet och insett att jag inte riktigt kan eller behöver bli stöpt i någon form oavsett, men i takt med att samhället förändras känns det inte heller särskilt aktuellt längre. Behovet att identifiera sig med andra i samma situation och likasinnade i samma utanförskap har i kontexten planats ut och utgör ingen som helst grund för vänskap.

Fortfarande finns ju allehanda kategorier kvar vilket kan vara precis lika begränsande. Butch, femme, passiv aktiv eller vad det nu kan tänkas vara. Någon gång måste ju behovet av att kategorisera varandra dö ut tänker jag och i väntan på det får jag vara en faghagig wallflower då. Ändå mirakulöst gift då trots min varierande förmåga att visa mig från min bästa sida när det verkligen gäller.

Och mitt tips till nyutkomna då om det finns några i modern tid; kläck aldrig påståendet i en bardisk att du inte tror på bisexualitet. Ett faux pas i alla sammanhang och inget att raljera över. Det finns det vetenskap och beprövad erfarenhet på. Framförallt så får du gå hem extra ensam den kvällen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar