Häromveckan var jag, min fru och hennes familj och tittade på musikalen Priscilla öknens drottning på Göta Lejon. Jag var lite nervös innan eftersom jag dyrkar filmen och inte gärna ville se någon klåpare göra våld på denna fantastsiska skapelse. Jag har dessutom lite svårt för musikaler överlag, och ända sedan jag såg Sound of music med Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson i huvudrollerna så jag har direkt avstått från musikaler punkt slut. Nu har ju Priscilla alla förutsättningar för att bli en bra sådan, musikmässigt och kostymmässigt. Men hur skulle någon, NÅGON kunna göra Bernadette såsom Terence Stamp? Det var nog det jag oroade mig mest över. Samt Pernilla Wahlgrens medverkan i det hela. Även om översättningen bearbetats av min stora idol Edward af Sillén så kan ju saker och ting gå snett ändå.
För jag och många andra undrar ju, hur spännande och udda är det nuförtiden med transor och bögar? Är det verkligen så hot stoff att det är värdigt att göra ytterligare en musikal på? Dessutom när den som filmisk gestaltning redan är fulländad. Är inte ämnet som sådant ganska uttömt i Sverige efter att After Dark blivit folkliga och Babsan är lika frekvent i våra vardagsrum som Richard Sjöberg? Har inte I will survive urlakats vid det här laget?
Det är i högsta grad befogade frågor för nej, det har vi tydligen inte. Ämnet är av allt att döma fortfarande fängslande. Större delen av klientelet i publiken var nämligen kostymgubbar med fruar i 60 årsåldern. Åtminstone den lördagskvällen jag var där. Jag tjuvlyssnade på deras samtal och omdömen efteråt och mycket riktigt. Man hade inte förstått varför Adam/Felicia satt i klackskon på busstaket och spelade opera mitt i natten. Och tydligen gick hela grundbudskapet ” That's just what this country needs: a cock in a frock on a rock” totalt förbi.
Som musikal och underhållning är Priscilla helt okej men enbart om var och en återerinrar sig varför filmen gjordes och dess grundbudskap som är långt utöver fräcka scenkläder, popmusik och snabba oneliners. A cock in a frock on a rock var i Australien på 90-talet extremt provokativt och a contradiction in terms inbakat i diverse andra stereotyper som lever utanför normen som möts av standardiserade fördomar. Nämligen den vite äldre mannen som lever med en ung asiatisk kvinna och som vid blotta anblicken ter sig som en typisk redneck. Australien har en mörk historia av rasism och kraftig homofientlighet på landsbygden, fjärran från Mardis Gras i Sydney och med det i åtanke är Priscilla kantad av utanförskap, mod och allvar. Inlindat i ”men mest är det en fest” som Svenskans recensent uttryckte det. Såhär nästan 20 år senare är det kanske vardagsmat med rosa bussar och fjollor i de priviligierade länder i världen som har tolerans och allas lika värde på agendan.
Trodde jag ja. För det är en sak på papper och en sak i verkligheten. I helgen tog jag in på ett hotell med min fru för att fira vår årsdag, en trevlig tradition vi har. Det är dock alltid lite svårt det där med själva bokningen. För hur kommer sängarna att vara placerade? Måste vi uppge dubbelsäng eller hur ska vi göra? Den här gången bokade jag i mitt namn för två personer med tillägget dubbelsäng, för säkerhetsskull. Och när vi skulle checka in hade vi av receptionistens bemötande att döma lika gärna kunna ha gjort entré inrullandes i gynställning i en varsin gigga klackso i glitteroutfit ackompanjerat av ett operastycke på högsta volym.
Tjejen i receptionen var max 25 år och kunde liksom inte dölja sin reaktion när hon knappade in mitt namn och fick upp bokningen. Ja, vi är ett par hade jag lust att säga till henne men avstod. Det stod ju redan skrivet i och med sängönskemålet kom jag på. Min fru som sällan kommer av sig blev så irriterad att hon helt sonika tog ett steg åt sidan med en emoji smileys ansiktsuttryck. Receptionisten liksom granskade oss på det där sättet som när någon inte riktigt kan dölja att här har vi något utöver det vanliga. Inte med avsmak eller roat utan bara obehagligt nyfiket granskande. Sådär så att känslan av att vi var något för henne väldigt annorlunda riktigt lyste igenom.
Det var otroligt länge sedan jag råkade ut för något dylikt i ett sammanhang som detta. Förra gången var 2001 när jag skulle ordna ett svensk personnummer åt min brittiskt invandrade dåvarande flickvän. På migrationsverket hade de aldrig varit med om något liknande, en efter en kom de och tittade på oss genom glasrutan. Det finns några exempel på detta under åren men jag kan räkna dem på min hand. Relativt förskonad alltså och därför blir jag lika paff varje gång. Som referens kan nämnas att när jag och min eurovisions(hetero)väninna checkade in på hotell i Oslo bad de omgående om ursäkt för att vi fått enkelsängar och det var ett gott betyg. Vi antogs vara ett par och hurra för Norge jublade vi.
En behöver alltså inte ge sig ut i Australiens obygd i dragutstyrsel utan det räcker att åka till Nacka och ta in på hotell. Om det ändå varit ett etablissemang med rooms rented by the hour så hade reaktionen kanske stått i proportion. Den enda musikalen jag tycker om är för övrigt Cabaret och det föreslog jag diskret där i hotellobbyn. Vi kanske verkligen skulle ge henne något att titta på. Om vi kommer ner i fishnet stockings, korsetter och tophats, saxandes diagonalt över foajen med en sån där danspinne snurrandes i händerna. Då kanske.
Men för att det nu inte skulle läggas sordin på stämningen och vårt firande genom att agera Mia&Klara så tänkte jag på Priscilla där vi stod framför den snipiga receptionisten som uppenbarligen aldrig satt sin fot på södermalm eller någonsin checkat in ett samkönat par på sitt hotell. Jag kände att vi var lika långt borta från hennes värld som hon från vår och ibland är jag tacksam över att våra världar slipper mötas. Jag tänkte på Bernadette’s uppiggande ord; ”We all sit around mindlessly slagging off that vile stink-hole of a city. But in its own strange way, it takes care of us. I don't know if that ugly wall of suburbia's been put there to stop them getting in, or us getting out”.
Stockholm är alltså fortfarande litet och provinsiellt i vissa avseenden, frågan är om det är bra eller dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar