Vid enstaka tillfällen har då kvinnan i fråga gjort slag i saken och blivit tillsammans med en kvinna istället, men då handlar det ofta om något annat (den olämpliga bisexualitetdiskussionen bland annat).
Skämt åsido, allt som oftast handlar det dock om ett unket hypotetiskt antagande att män och kvinnor är väsensskilda när det kommer till relationer. Och ändå ställs ofta frågan om vem som är ”mannen” i den lesbiska relationen (myt nr ett) För någon måste väl vara det?
I wouldn’t know. Jag vet bara att troligen är det inte ett dugg lättare som kvinna att leva med en kvinna än vad det är med en man, kroppsligen eller själsligen. Om en bortser från stereotypa gissningar förankrat i konserverade könsroller och ser till individen. Varför skulle ett samkönat par klara sig bättre från konflikt och trassel än heteros?
Detta fenomen härstammar från en samhällsstruktur där förminskning av samkönade relationer var ett maktuttryck i förhållande till heterorelationen. Detta genom att omvandla kärleksrelationen till vänskap, åtminstone när det kommer till lesbiska, och därmed frånta relationen sin dignitet och verkningsgrad. Om en ska hårdra det.
Visserligen kan jag ibland hålla med om att vissa män känns väldigt träaktiga, men det gör å andra sidan vissa kvinnor också så jag vet inte. Jag skulle mig vilja påstå att den allra vanligaste missuppfattningen i modern tid handlar om just det, att samkönade par är mer kompatibla i parrelation, åtminstone lesbiska. Låten My best friend - Damn I wish a lesbian låten bidrog nog en hel del till det tyvärr.
För nej, det är ju inte en väninna du vill vara ihop med (myt nummer två).
Och alla de saker som hon sjunger, om en tar den låten som utgångspunkt. Att dansa på festivaler, hyra film, skratta åt varandras skämt eller diskutera livet och döden. Det gör väl alla med sin livskamrat på ett eller annat sätt? Måste det stå i motsatsförhållande?
Jag tror däremot att myt nummer tre, en vän är en som vet allt om dig men fortfarande tycker om dig syftar lika mycket till livskamraten, varför skulle någon stå ut i tvåsamhet annars?
De flesta människor behöver ju stimulans i sitt förhållande, utöver logistiken kring att driva företaget familj och heltidsarbete. Som barnfri kan detta te sig något enklare att få till, från ett utanförperspektiv. Mian Lodalen skrev en intressant krönika om att homosar förr i tiden (innan 2005 och inseminaiton)ofta kunde vara tonåringar ända upp i medelåldern just på grund av att de inte hade barn. Och kanske gjorde det relationen lättare, att utifrån konstatera att det verkar enklare att vara tillsammans med någon av samma kön, utan barn. För då kan man bara ha kul jämt och förstå varandra till punkt och pricka?
Vilket i förlängningen i och för sig torde utgöra en plattform för att framgångsrikt skaffa familj, kan en tänka sig.
Men faktum kvartstår, när du verkligen måste fokusera på din relation istället för att mecka ihop dagishämtning , lämning, vabdagar och annat så blir det uppenbart att du ändå inte skulle vilja vara ihop med din väninna. Att de förutsättningarna ändå inte utgör någon garanti. Delar du precis ALLT skojigt med din partner samtidigt som du sorterar dennes smutstvätt, tjafsar om vilken mat som ska lagas till middag av vem och allt annat domestic så utsätts passionen för ständiga påfrestningar. Samkönade par med eller utan barn är naturligtvis inte undantagna. Förutsättningen för att behålla passionen handlar mer om att värna om varandras olikheter och särart men även att ha en levande dialog. Oavsett om det handlar om Eurovision eller kommande valrörelse. Core values alltså.
Samkönade par, i mitt fall tjejer, ställs däremot ofta inför helt andra påfrestningar. Som att flytta ihop efter andra dejten, klä sig i samma outfits och göra allt, allt tillsammans. Ett fenomen kallat ”lesbians urge to merge” på engelska. Flickvännen alltid är välkommen på tjejfest med heterokompisarna trots att ingen annans pojkvän ska komma. Eller att som partner jämföras just med nära tjejkompisar till partnern, trots att detta i sakens natur är väsensskilt.
Och ja, dubbel PMS är liksom inte en fördel. Men vi är de enda som har rätt att raljera om det!
Jag och min fru lånar (oftast) inte varandras kläder eller smink av ren princip. Vi delar inte nödvändigtvis samma syn på intressen eller människor och vi har inte gemensam klädsmak.
Däremot är vi rörande överrens om varandras olikheter och värnar om dessa. Det är ju olikheterna som är det intressanta och som utgör fundamentet i dialogen. Annars skulle ju platoniska relationer vara att föredra och då först skulle familjepolitiken och reproduktionsmedicin se helt annorlunda ut.
Vi har även nyligen blivit smärtsamt medvetna om att
1. Min fru och jag aldrig bör renovera ett helt hus tillsammans.
2. Om en av oss däremot hade varit man hade vissa hanteverkare kanske inte betett sig som skitstövlar per automatik. Vilket leder oss till;
3. Att som kvinna leva med en man är alltså på den punkten möjligen lättare.
Jag ser med spänning fram emot att se filmen Blå är den varmaste färgen och jag hoppas fler gör det eftersom den äntligen tar den här typen av relationer ett steg framåt i filmgestaltning. Nämligen att skildra och synliggöra ojämlikheter, maktstruktur och könsroller även i samkönade par. Efter att det här obligatoriska temat ”hjälp jag är kär i en tjej” har avhandlats.
Och kanske kan den motverka det här väninne-epitet en aning. Fucking Åmål gjorde otroligt mycket på sin tid men nu har vi lämnat högstadietoaletten och klivit in i den ojämna parrelationen. Där vem-är-mannen-i-relationen äntligen har blivit lesbisk mainstream och hamnat i IKEA katalogen. And that, mother Russia, Sarah Palin och random kvinna som tröttnat på pojkvännen, is what really matters.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar