Så här i påskatider kan ens frågeställningar kring livsåskådning
bli ganska centrala, oavsett om det gäller någon världsreligion eller annan
existentiell frågeställning kring lidande och mening. Och jag har kört fast.
Kört fast rejält i livsåskådningen som jag egenhändigt har döpt till ”Ibland
blir det inte som en tänkt sig!”
Detta är en fras eller ett fenomen som jag otaliga gånger
den senaste tiden har fått slängt i ansiktet på mig, i synnerhet när någonting
oerhört viktigt fallerat bortom min kontroll. Stort som smått. Som om den
förklaringen på något sätt skulle förmildra den belägenhet jag i och med detta
då hamnat i.
Skulle det nu inte vara den mänskliga faktorns fel utan det
faktum att om ens livsöde vore en pokerhand så har jag helt enkelt ur vissa
perspektiv fått en rätt usel giv. Och med mitt obefintliga pokeransikte därtill
är det bara att bita i det sura pokeräpplet; Nej det blev inte som en hade
tänkt sig, när korten väl delats ut. Om det nu någonsin blir det.
Eller, ”Om det var Gud som delade ut tänder till människorna
så stod jag sist i kön! Du ser ju själv mina risgryn till garnityr” som en av
mina favoritexcentriska barndomskamrater ilsket brukade uttrycka sin syn på det
här med en dålig pokerhand, eller tandrad då. Jag brukade kontra vederbörande med att proppa min egen
tandrad full med antingen läkerol eller extragula majskorn men det hjälpte
liksom inte.
Och här sitter jag nu och har uttömt alla mina tårar,
svordomar, förbannelser eller böner. Inget tycks ju hjälpa. Pokerhanden är i mitt
tycke fortfarande i vissa avseenden raka motsatsen till vad den borde vara. Det
enda som lindrar för stunden är tanken på läkerolen eller majsen på tänderna,
men bara för en kort stund. Sedan är jag tillbaka till verkligheten igen där
lidandet har fått en ny dimension.
Jag har hitintills haft min mammas sjukdom och för tidiga
bortgång som yttersta referensram till mitt och min familjs personliga lidande,
åtminstone psykiskt sett. Nu vet jag att den gränsen är passerad för såväl
psykisk som fysisk. Jag som trodde att cellgifter was it. Djupare ner i
lidandets avgrund borde en inte kunna komma, i sammanhanget. Chemo är kort sagt
lidandet förkroppsligat.
Jag borde egentligen redan ha uppfyllt min lidandekvot för
länge sedan när jag tänker efter. Som när jag okontrollerat drog iväg min rosa
glittriga älsklings-studsboll rätt upp i porslinslampan så skärvorna ringlade
ner över fröken och mamma där i vestibulen i Södra Skolans vestibul mellan
ettornas klassrum på skolavslutningen. Eller när jag i ett fast örongrepp åkte
ut från syslöjden för att jag
1. Stimmade upp de andra flickorna
2. Inte kunde vare sig sy, tråckla eller virka (okej, Marie
jag erkänner, jag är värdo på att sy, tråckla eller laga något överhuvudtaget.
Olika varianter av männiksosår undantaget. Samt ett par mat-paradrätter jag faktiskt
kan laga, så länge vi har Piffi allroundkrydda hemma).
Jag tyckte länge, väldigt länge att jag trots ovanstående
plumpar i husmors och lidande protokollet att jag helt självklart var
wifematerial. A keeper. Jag hade lätt gift mig med mig själv tänkte jag helt
sonika. Jag kunde liksom överglänsa det där med tråckleriet, piffi-matlagningen
och mitt heart of darkness med andra oemotståndliga charmerande tricks (de
flesta inspirerade från min pappa) eller pick up lines. För att inte tala om
mina färdigheter på dansgolvet – så länge jag är in charge av musiken då.
Tyvärr föll jag ändå ofta precis på målsnöret eftersom jag
vid pressade lägen ofta lyckas framställa mig som både kategorisk och tramsig.
Därutöver brukade jag om jag någon gång ändå fick napp strunta i att ringa quinnan
i fråga på ett par dagar eftersom jag brukade följa diverse värdelösa, icke
verklighetsförankrade råd från Sex and the City. Det vill säga, efter en tête a
tête så ringer en INTE kvinnan i fråga förrän efter minst tre dygn, allt annat
verkar desperat. Varav eventuell drömkvinna då noterat ointresset och jag har istället
fått moving on med hjälp av Sarah Dawn Finer.
Men hur skulle jag kunna veta att när det verkligen gäller
så har jag inte hade ett enda klätt kort i min hand att spela ut i vissa
avgörande lägen? Inget ess i rockärmen. Oavsett charmerande tricks och allt
detta? Att jag stod sist i kön och verkligen hamnade i ”de bra kortens värld”
som musketören Anna Gren irriterat och ironiskt brukade svära om vid diverse
kortspel i ungdomens flickrum när korten var utdelade. Av någon anledning
hamnade hon i och för sig alltid i de bra kortens värld, bokstavlig talat, till
min och övriga medspelares förtjusning.
Men ändå. Hur hanterar en den insikten i själva livet när
allt kommer omkring? Ett sätt är ju som bekant genom en kurator eller dylikt.
Jag har naturligtvis blivit erbjuden diverse kuratorer ända sedan
jag fick min diagnos. För ja, det har ändå hänt en hel del vad gäller
själavården för utsatta mänskor i sjukvården på de 18 år som har gått sedan min
mamma tog sitt sista andetag framför våra ögon och vi fick lomma hem med hennes
saker och en klapp på axeln.
Men ändock, jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att
det här med kuratorsbiten mer har känts som en del i cancerpaketet. Alltså mer
för själva formens skull, än att läsa av patientens faktiska behov. För Gud
förbjude om det skulle framkomma att patienten faktiskt har andra behov av
själavård än vad resurserna räcker till än just ett par standardiserande samtal
med en landstingsansluten (no offense) kurator i en färgglad Kinnarpsfåtölj. Vart
landar vi då? Och vad är egentligen rehabilitering när det kommer till
själavård i svensk sjukvård nufört’in?
Eftersom jag aldrig har varit en rebell så visst, jag har
deltagit. Jag har gått till kuratorn. Och det har hjälpt, åtminstone till viss
del. Hade min kurator nu haft en ottoman hade jag dessutom sträckt ut mig på
den och pratat nonstop om oväsentligheter. Jag tänker lite på Klara Zimmergrens
lite torra kuratorsversion i Mia&Klara säsong 2 blandat med min far, även
han kurator till yrket.
Min kurator är ingen Klara Zimmergren och hon har inte
heller någon ottoman tyvärr. Och inte en enda likhet med min käre far. Men genom
ordflödet eller tystnaden så har hon ändå försett mig med det värdefullaste
verktyg för rehabilitering, eller sorg för den delen. Nämligen förmågan till
reflektion istället för sorg eller vrede.
För som Ung Cancer formulerar det; ” vad är rehabilitering
för oss kontra sjukvården? Det är att våga hoppas och kanske falla. Att testa för
att ibland misslyckas. Att pusha sig själv ur sin comfortzone. Det är att lära känna sig själv på
nytt. Det är INTE att försöka hitta tillbaka till livet innan sjukdomen, utan
det är att långsamt hitta ett nytt förhållningssätt till livet. Livet efter
sjukdomen”.
Dessa ord från dem förändrade mig mer än alla kuratorstimmar jag må
ha försökt förbinda mig till under hösten. Det nya förhållningssätt som mer handlar
om min dyrbara framtid, istället för att försöka acceptera och hitta tillbaka
till något som inte längre finns. Allt
detta som på ett klumpigt sätt skulle kunna sammanfattas med ett ’nej det blir
sällan som en tänkt sig’. Eller att en dålig giv ändå kan vändas till en vinst,
men bara om någon annan om möjligt har en ännu sämre hand (som Anna Gren i kortspel,
i övrigt har hon in fact a pretty damn good hand) blandat med lite tur och
synsätt. Hur det skulle fungera i verkliga livet i mitt fall har jag ännu inte
räknat ut, men ändå.
Jag fastnade framför ett par random avsnitt av just Sex and
the city häromdagen. Det råkade handla om när Samantha fick diagnosen bröstcancer.
Förstås. Och om Charlottes
barnlöshet.
Jag tillhör dem som tyckte att Samantha hade det roligaste
manuset med bäst oneliners, men i övrigt så fastnade serien inte riktigt hos
mig som något som tog upp viktiga ämnen utöver sex kring relationer.
Nu satt jag plötsligt och grät. Över hur Samanthas kompisars
oväntade insikt över att ingen minsann går säker, utan självaste Samantha har faktiskt
råkat ur för något riktigt farligt. Även om hon själv mest bekymrade sig över
sin pojkväns premiär som tyvärr råkade sammanfalla med hennes första håravfall
i samband med chemo. Hur peruk efter peruk ratades och cancertillvaron blev
alltmer påtaglig genom detta. En fick se hur väninnorna delade hennes första
chemo med varsin isglass (det får en inte i landstingets chemobehandling by the
way) och peppning. En fick se lidandet i Charlottes ögon varje gång barnämnet
kom på tal i förhållande till hennes ålder (38) och slutligen hur den
hår-fåfänge men ack så fagre pojkvännen Smith rakar av sig sitt vackra hårsvall
för att sympatisera med Samantha. Nu är han förvisso man och ursnygg oavsett,
som Posh säger om Becks, men själva handlingen i sig för en något daterad serie
som Sex and the city tog mig helt på sängen, s’att säga. Verklighetens cancer
är synonymt med håravfall och proppmätta kinder, i alla fall till dess att
forskningen hittar en målinriktad behandling.
Och som vanligt får jag igen. Vid alla dessa tillfällen då
jag gått på fest i en rolig peruk så människor som inte känner mig tror att jag
bär peruk pga håravfall. Även om mitt vanliga hårsvall kan lura en och annan on
a bad hairday så ger pokerhanden igen. En religiös person skulle kunna till och
med kunna göra denna visdom till ett elfte och ett tolfte av Guds bud helt
enkelt;
11. Du skola icke bedriva lyteskomik (porslinsöga, träben,
läkerol på tanden och peruk) för du kan hamna där själv just genom denna
handling (Sod’s law). Eller att hamna sist i kön som sagt var.
12. Allt (inget) bliva icke alltid som du tänkt dig, oavsett
Gudstro eller ej. Var flexibel och gör vad du kan med din pokerhand. Eller gå
till kuratorn och maxa lidandet. Det blir vad det blir, oavsett vad du tänkt
dig. Huvudregeln är dock att det är ingen annan som har mandat att kasta detta stigma
i ansiktet än du själv. Du äger frågan om vem som tänker vad som blivit eller ej.