Hela sviten av familjen krämpa inleddes drastiskt när jag var 18 år, gick mitt andra år på gymnasiet med tonårsbekymmer och Kevin Costner som Robin Hood på flickrummets väggar. Min tillvaro var på det hela egentligen ganska sorglös och bestod av vänner, Bevvan och folkölsfester.
Plötsligt insjuknade min mamma matriarken med trötthetssymtom och fick diagnosen obotlig hjärntumör. Hon och vi levde med detta i 2 ½ år, sedan somnade hon in en eftermiddag på Falu Lasarett i hjärtat av sommaren. Med mig och pappa vid sängkanten och det kaos som uppstår då allt man vet försvinner i ett andetag.
Fullt så fridfullt var det ju naturligtvis inte, det blev gradvis försämring och sista tiden var väldigt plågsam. Även om hon inte var vid medvetande de sista veckorna så verkade hon lida av någon slags primal smärta eller ångest. Vi fick aldrig riktigt klarhet i vilket som var vad, bara den förfärliga insikten att de aldrig lyckades dämpa det fullt ut.
Sommaren som tiden stannade hade jag precis fyllt 20 år och stod vid avsatsen för mitt fortsatta liv. Ville otåligt vidare, inte fastna i sorg och dessutom vara moderslös. Därtill hade jag helt andra bekymmer, nämligen insikten om att jag en dag skulle komma att behöva berätta om något ohyggligt jobbigt och life altering för min familj och mina vänner och för kommande nya vänner. Inte så hemskt som det vi och mamma varit med om men nästintill. Livet as I know it är troligen slut även för mig tänkte jag dystert. Skönt att jag slapp berätta för mamma åtminstone tänkte jag sedan. Sedan stoppade jag bandet. För var det så egentligen? Så här långt efter är det svårt att veta vad som är minnen, fakta och vad som är en efterhandskonstruktion.
Min mamma var en verksam person med ett stort umgänge, och en framträdande parant personlighet med tydliga gränser för vad som var rätt och fel här i världen. Och med en enorm humörskala där det gick från noll till hundra och tillbaka igen.
Hon såg med fast hand till att jag och de andra i familjen hade det bra, lärde mig att jag alltid skulle behandla människor väl, uppträda artigt och belevat samt fattade de flesta avgörande besluten åt mig.
I övrigt delade jag mina privata tankar och känslor med mina vänner, vilket innebär att mor-dotter relationen inte hann utvecklas förbi det stadiet innan det var försent. Med konsekvens att mina föräldrar och syskon stod ganska utanför större delen av mitt känsloliv.
Sjukdomen gjorde många saker, en av de bra sakerna var att jag uppfattade att min mamma blev mer lyhörd för känslolägen och mående på gott och ont. Vi spenderade mycket tid ihop hennes sista halvår och bland annat följde jag med henne på hennes rehab-övningar som innefattade sjukgymnastik, logogped och bad i tempererad bassäng. Det var vi och pensionärer.
Mamma som var ur-öbo från västkusten och van vid isande morgonbad hade alltid avskytt att bada i bassänger, än mindre en tempererad sådan. Hon hade många principer och en efter en betade vi av dem, och så befann oss där i en varm bassäng bland blåhåriga tanter och ironin undgick henne inte.
Så plötsligt en dag i bassängen ställde hon en fråga, eller ett påstående snarare. Att jag verkade så ledsen över något, och som inte handlade om henne; det faktum att min mamma var svårt sjuk. Nej, det var något utöver det fastställde hon. Någonting tyngde mig. Jag som inte var van att känna mig så iakttagen försäkrade henne att jag mådde bra, trots allt.
När man förlorar någon handlar det ofta mycket om att minnas, hålla levande och att ångra. Spola tillbaka tiden. I början mer, sedan ändrar det karaktär. Så även för mig. Allt utom en sak som är oförändrad hur tiden än går. Det finns fortfarande ett ögonblick jag vill spola tillbaka till och det är just det. I bassängen. För hon hade rätt, jag var ledsen och bekymrad. Framförallt var jag olyckligare än vad jag någonsin hade varit och skulle komma att bli.
Att ögonblicket passerade beror väl främst på att jag inte hade det formulerat orsaken för mig och inte heller orden. Bara känslan och magnituden av det.
Orsaken är egentligen mindre viktig om det inte vore för att det så småningom ändrade hela min självbild och konstruerade värld. Life as I knew it. Och hon borde ha haft förtur till det.
Jag känner däremot inte att jag slapp berätta för henne utan att jag valde, men att hon kanske visste, eller vet. Mamma och möjligen Kevin Costner som där på väggen i flickrummet hela tiden haft sin pilbåge siktad mot min trygga konstruerade idé om hur livet och kärleken såg ut. Bara väntat på att skicka iväg pilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar