tisdag 11 mars 2014

A day in the life

Jag har liksom många andra följt debatten om sjuksköterskornas löneuppror i media, inte minst på Dagens Medicin. Efter att ha läst responsen på tillexempel barnmorskornas kollektiva uppsägning i Uppsala så känner jag plötsligt att jag tröttnat på hela alltet. Att jag ibland vill ge upp, inte bara landstinget utan även yrket. Jag kanske inte orkar vara en del av sjukvårdens hierarki och missunnsamhet längre. Jag läser om de som slutat att vara sjuksköterskor på grund av lönefrågan eller arbetsmiljön och undrar om jag kommer att bli en av dem innan jag fyllt 50? Eller 40 redan? Det är en hisnande tanke. Gäller det mig då, och vad skulle jag annars göra? Eller varför valde jag detta yrke egentligen?
Jag har studerat sammanlagt i fem år på universitet och högskola och kan allt om engelsk litteratur och världsreligioner, men det går ju inte att löneförhandla om på en vårdcentral.

Den dagen jag inte har råd att vara sjuksköterska längre så kanske teologin kan komma till nytta tillsammans med att översätta kiosklitteratur som extraknäck. Då först kanske mina utbildningar lönar sig på mer än ett sätt. Ett uppror över gränserna så att säga. Men vad sa syokonsulenten way back when till mig egentligen, förutom att hon rekommenderade alla att gå naturvetenskapligt program ”för då blev man något vettigt” som hon resonerade. Hon kan inte ha varit särskilt lyhörd om hon rekommenderade detta till mig tänker jag, och då syftar jag inte på en sjuksköterskelön utan på bristen på min naturvetenskapliga fallenhet.
Så hur och varför? Jag var tvungen att gå till källan och hittade i den vevan en dagbok från året då vi stod inför gymnasiet. Memory lane here it comes. Detta tilldrog sig några decemberdagar 1992 och jag gick i 9A på Västra Skolan, Falun.

Idag köpte jag en chokladboll för 3:50 i skolan, såååå gott alltså. Det var sista lektionen i kemi idag. Helt underbart. Jag hatar kemi, matte och biologi. Fysik är inte heller alltför kul. Vi har alltså ingen mer kemi i hela 9:an, Jippie! Jag har namnsdag idag, Astrid! Helle B, Gren, Sara T, Petra, Josse och Vicke grattade mig, tur för dem. Det var adventssamling i kyrkan och Helle B och jag sjöng så högt vi kunde. Sen fick vi tillbaka våra standardprov. Riksmedel var 39,5 vår klass hade 35 som klassmedel. Jag hade 50, över medel alltså. Fast Josse hade 54 och Gren 58. Sen åkte jag med Josse till stan men hon tog 13:47 bussen hem så då gick jag till Domuscafét där Gren, Bella & Erika satt. Sen gick vi till Hammars men Gren skulle hem. Mamma har satt upp en julstjärna i mitt rum, fint. Sara K kom till mig på kvällen, vi tittade på Cindy Crawford på MTV och åt upp halva min Nutellaburk. Imorgon är det skyltsöndag. Vi ska stå i ett gottestånd för basketen, det blir säkert svinkallt.

Mamma och pappa säger att eftersom det är sån kris i Sverige nu så har allt blivit så mycket dyrare och kronans köpkraft har minskat. Men jag har pengar så jag ska köpa Doctor Martens, färga mitt hår ljusare, köpa en svart hatt och mycket mer. Fast i sommar måste jag nog skaffa mig ett sommarjobb i så fall sa de. Suck. Idag kom nya Frida förresten. Stor plansch på Kim Sulocki.
Jag och Sara T färgade håret med spaytoningsfärg inför lucia. Det tar 24 timmar innan det verkar. Vi ska inte vara lucior för det ska Anna H vara. Jag klippte Sara också, det blev lite ojämnt men hon tyckte inte att det gjorde något. Sen målade vi våra lillfingernaglar illröda. Skitsnyggt! Sen gick jag till Lilla pizzerian där jag pryade förra veckan för att köpa pizza. De sa att de tyckte att jag hade varit lite ointresserad av jobbet och jobbat sakta. Det tycker inte jag. Fast till läraren hade dom ändå skrivit att jag var duktig och passade mina tider så det var ju tur. I helgen ska jag spela tenniscup och det har inte blivit någon färg i håret. Skitsprayfärg! Nästa gång ska vi köpa riktig toning, inte 25 kronors skit.
Jag var så trött imorse, jag tittade ju på Våra Värsta År till 23:30 igår och i skolan var det jättejobbigt med många trökiga lektioner på raken. Och så fick jag reda på några av betygen. En jättestark trea i fysik, kanske chans till fyra nästa år. Jag som är så dålig i fysik. Jag fick en trea i franska, vanlig trea blev det. För att jag är intresserad och pratsam på lektionerna men dålig på proven sa läraren. Trea i geografi och fyror i samhällskunskap, svenska och historia. Och gympa förstås fast jag borde ha fått en femma där. Gren och Josse fick båda en femma i matte förresten. Tänk om jag får en etta??
Imorse vaknade jag ändå med magont, det är ju sista dagen i skolan och dags för samtliga betyg. Gulp. Vi började med dans i gympasalen. Jag hade min aprikosa tröja och min svarta väst så det blev ju lite svettigt men vi fick i alla fall dansa min favoritdans Foxtrot. Sedan fick vi hämta våra kuvert med betygen en efter en i bildsalen. Jag fick en tvåa i matte, suck. Jag frågade Älgen sen (matteläraren) om jag borde gå allmän matte istället för att höja betyget. Han sa att det var bättre med särskild matte ändå för mig. Jag deltar ju mycket och försöker på lektionerna och lärde mig på det sättet, men var dålig på proven sa han. Samma sak som på franskan alltså. Däremot dagens bästa, årets bästa! Jag fick en femma i barnkunskap!! Jag blev så glad, en femma! Det har jag tjatat om hela dagen. Fast Gren och Josse tycker att det var tvärtom då, jag är dålig på lektionerna, jag tappade dockan i golvet när läraren inte såg, men hade alla rätt på provet. Spela roll!
På kvällen åkte vi alla till Vicke och tittade på Conan Barbaren. Alla utom jag och Helle B för vi spelade Why Me och skreksjöng för att störa dem, dålig film. Sen satte vi på bra Roxettelåtar istället. Vi ska inte köpa några julklappar i tjejgänget i år bestämde vi utan gå ut och äta istället. Fast Gren och jag köper ändå. Nu ska jag läsa Stekta Gröna tomater boken och sova för imorgon åker vi till Göteborg och firar jul. Men till nyårsafton är jag hemma igen. Hoppas jag får en Sisters of Mercy skiva i julklapp. Eller nya tigertofflor. God natt
”.

Min enda tanke efter ett par generade gapskratt (och ett löfte om detta måste brännas innan jag går hädan) är helt sonika VEM är jag? Eller åtminstone vem var jag? Att läsa sin dagbok är nästan bättre än gestaltterapi och när jag läser femtonåringen som talar till den 36-åriga versionen av mig själv vet jag faktiskt varken ut eller in.
Det är 21 år sedan jag var femton år. Nu skrev jag visserligen dagbok lite sporadiskt och kanske hade jag inte riktigt förmågan att sätta ord på allt. Allt det där andra som ju också måste ha funnits i mina tankar. 1992 var förvisso en relativt bekymmerslös tid i mitt liv. Jag behövde kanske inte fundera så mycket för allt det där andra hade ju inte hänt.

Med facit i hand så finns här tydliga bevis på att jag visst gillade smink och så, vad min svägerska än säger. Och jag fick inte Sisters of Mercy i julklapp utan en dubbel cd med Absolute Love songs. Sara T har blivit brunett nuförtiden och jag är kvar någonstans i gränslandet mellan sprayblond och au naturelle. Även om det kostar mig betydligt mer än 25 spänn.
Det gläder mig oerhört att jag redan då sniffat upp Eurovisionlåtar, Linda Martins Why Me är fortfarande en fantastisk vinnarlåt. Foxtrot som favoritdans vet jag däremot inte.
Det kanske mest anmärkningsvärda är ändå mitt betyg och kommande yrkesval. Nej syokonsulenten kan inte ha sett vem hon hade att göra med. Älgen däremot, hade rätt, utan min särskilda matte hade jag kanske inte tillslut äntligen klarat min läkemedelstenta på sjuksköterskeutbildningen. Som jag förvisso fick skriva om tre gånger och prata mig igenom på lektionerna. Mycket snack och lite verkstad. Bäst när det inte gäller.
Fast det finns något ännu mer anmärkningsvärt vid inblicken i den valda skildringen av min femtonåriga vardag. Det är att de personer som jag omgav mig med i skolan, på basketen eller fotbollsplanen, på fester och på stans alla fik i allra högsta grad fortfarande finns med mig än idag. ”Gren” är numera bara Anna och vi bor nästan grannar. Hon fick barn i december (men jag är fortfarande den enda med femma i barnkunskap). Likaså Josse, Helle, Sara x2, Erika och en hel del andra. Då spelar det liksom ingen roll att jag i slutändan ändå på sätt och vis följde syokonsulentens råd. Även om jag i nian gick i Doctor Martens, långkjol och 4 non blondes hatt och drömde om att bo i new age kollektiv i Stjärnsund. Jag tror bestämt att min vänkrets gav mig den viktigaste utbildningen trots allt. Men det kan en ju inte heller ta upp i löneförhandlingen även om det är obetalbart.
Det blev inte Stjärnsund och new age kollektiv. Högstadiebetygen må ha pekat åt ett samhällsperspektiv (präst?) så det var visst där revolten låg i slutändan. Att trotsa betygen och ändå ägna en stor del av mina vuxna dagar åt just biologi, kemi, matte och fysik. Isn’t that ironic? Den utmaningen borde premieras i nästa löneförhandling för min del, end of story.


Josse och två sprayblonda smet till Hultsfred i lönndom. Sara K följde med och fotade.


(Anna) Gren skulle alltid bestämma i badminton. Nälå.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar