torsdag 11 september 2014

Öldikiki



Så fick life as I knew it ett abrupt slut dagen innan midsommarafton. Och ett annat, nytt främmande liv tog vid. Gud/ödet/annat väsen stänger ju aldrig en dörr utan att öppna en ny, heter det ju. Jag vet inte vad den här nya dörren, det nya livet innebär riktigt än, mer än att det är nyckfullt och just i sin linda. Hoppas jag iallafall. Allt jag vet är att det är tvärtom från vad låten ”Men bara om min älskade väntar” menar.
Jag kan aldrig mer bli den jag var igår. Men bara om min älskade väntar och jag får höra hennes hjärta slå tätt intill mitt även i fortsättningen, ja då ska jag ta mig an det här nya.

Och nog har hon funnits där tätt intill alltid. Jag har känt hennes oroshjärta slå, sett hennes vackra men bekymrade ögon. Och jag har känt hennes varma händer i mina vid någon av de där smärtsamma och jobbiga undersökningarna som jag var tvungen att gå igenom för att hitta min kropps gäckande fiende. För det var inte helt lätt visade det sig.
När vätskan var åtgärdad påbörjades därefter kampen mot smärtan. För den gav sig liksom inte till en början, inte ens med hästdoser av morfin. Till slut pumpades jag full med så mycket morfin att jag blev avdomnad och sluddrig. Jag hörde mig själv säga märkliga nya ord som inte finns, eller somna mitt i ett samtal. En gång somnade jag med kaffekoppen i handen så min fru fick kasta sig över bordet och rädda koppen och mig från en mycket obehaglig olycka.

Det var svårt det där med doseringen av smärtlindring, även från vårdpersonalens sida. Smärtkonsulterna ordinerade och beordrade verkställ, men många tvekade. Det var för hög dos menade de. Detta delade sköterskorna i två läger, med mig och min fru i en smärtdvala mitt i mellan. Änglarna och antagonisterna döpte vi dem, till där i gränslandet mellan verklighet och töcken. Änglarna var de som redan förberett sprutorna, det var de som satt kvar och höll min hand och som torkade mina tårar när effekten lät vänta på sig. De som satt med en hand på min panna i natten till dess att smärtlindringen sent omsider kickade in, eller om det var jag som blev för utmattad till slut. Det blev alltid värst på natten av någon anledning. Änglarna erbjöd min fru att sova kvar i smyg eftersom ”the term visiting hours don’t apply to you” och hon satt ju ändå vid min sängkant vid dygnets alla vakna timmar and then some.

Sedan hade vi antagonisterna. De som inte ville ge ordinerad mängd morfin då dosen lät på tok för hög enligt dem, och att jag gud förbjude kunde bli beroende.
Antagonisterna gnällde över att jag blivit svårstucken och blev experter på att ignorera de tårar som jag av ren smärta inte kunde hejda. Det finns lägen, många lägen då en inte vill gråta och jag ville verkligen inte det med antagonisterna, för egentligen var jag arg.

Jag ville argumentera på mitt allra mest fyrkantigaste sätt, förhandla och använda mig av min mest förädlade retorik för att få rätt dos, att få rätten till att vara adekvat smärtlindrad. Vi pratar om VAS 8-10, för de som känner till vårdens måttstock på smärta. Enligt antagonisterna var de aldrig riktigt intresserade av hur jag låg på skalan. Vad de däremot också lyckades ignorera var det faktum att lungan är ett av kroppens mest smärtkänsliga organ. Men inte ens det lyckades jag få fram på ett lämpligt sätt, istället rullade ilskans och smärtans tårar som jag desperat försökte dölja. Vilket jag i och för sig inte behövde oroa mig över, då de verkade vara väldigt selektiva med vad de noterade och inte.
Jag blev expert på mindfulness, eller mindlessness (tack Sandra för det nya ordet som faktiskt har varit mycket användbart) och ett tag om de ändlösa nätterna kände jag mig som Bosse i Mio min Mio där samtliga antagonister smälte samman till en och samma tant Edla. Där jag drömde om att en ande skulle dyka upp och jag skulle få flyga iväg i ett gigantiskt skägg till landet i fjärran. Antagonisterna uppskattade dock inte hur jag teatraliskt försökte lösa den prekära situation som uppstått oss emellan genom att be att få brödet som mättar all hunger till frukost när morgonen nalkades. Eller att få ett glas vatten som släcker all törst att svälja morgonmedicinen med.

Till slut hittades den där efterlängtade rätta cocktailen till smärtlindring och då slapp vi stressen över natt-antagonisterna. De blev, äntligen, oviktiga. Även om de för all framtid hänger löst i mitt osvikliga och långsinta minne av personer non grata. Där tillsammans med tombolan i Landet Utanför.

Jag fick under den här tiden ett nytt favoritdjur. Och döm av en av mina brorsdöttrars äkta förvåning när jag berättade detta och som förskräckt undrade vad som hade hänt med katten som favoritdjur. Jojo men det är ju givet. En kan ha fler, och det här är dessutom annorlunda. För när smärtlindringen efter ett par veckor tillslut reglerats till en fungerande nivå började jag bege mig på ändlösa promenader runt avdelningen. För att jobba på min kondition och min vid det laget obefintliga gummitarzan-muskulatur. Vid en av dessa upptäcktsfärder fick jag syn på en tavla med ett inramad dikt som berörde mig och som jag gjorde till mitt motto.

”Lungorna är kroppens inre vingar,
Och med hjärtat emellan sig de lyfter.
När deras fjäderdräkter skadas,
Sjunker vår flykt.
O hjälp oss bli förtrogna med de faror som oss lurar,
Genom att hålla oss i luften än en stund”.

I samband med det hade min frus tidigare nämnda nära och kloka vän som tipsat om zonterapeuten köpt en gåva till mig. Det var en liten fjärilspuppa i silver där en inuti kunde skriva något, vad som helst på en liten liten pappersbit. Denna lilla pappersbit skulle sedan rullas ihop och förvaras i  puppan.
Jag skrev ner dikten på min pappersbit och har sedan dess puppan med mig i handen vid varje undersökning som kan tänkas göra ont. Puppan har två små blad med varsin spets som går alldeles utmärkt att borra in i en fingertopp medan en bedövningspruta gör sitt på någon annan otrevlig plats mot bakre revbenen till. Puppan i ena handen och min frus hand i den andra.
Där någonstans växte fjärilen fram till att bli mitt andra favoritdjur. Tunna sköra vingar som kan vara en illusion av något vackert men likväl skört. Och med en stark puppa som tål både antagonister och bedövningssprutor.

I det nya livet, tillsammans med mitt nya jag samsas alltså fjärilar och katter. Och någonting ont och främmande förstås. Inget av det fanns igår, innan midsommar. Eller så gjorde det det, fast det bara låg och lurade någonstans i väntan på det rätta tillfället att ge sig till känna.
Det nya tvingar mig att bli mer noggrann med saker. Vad som får ta plats tillexempel. Ingen onödig oro, ilska eller sorg får utrymme, bara det som måste. Den nya dörren som öppnades, som alltid öppnas när en får ett sådant besked om en väljer att se det så, är full av både val och klichéer.
Att inte riktigt veta. Att samtidigt veta. Att samsas mellan dessa två tillstånd. Att plötsligt inte gå till arbetet. Att ta varje dag som den kommer eftersom det ändå inte går att veta hur den dagen kommer vara på förhand, kroppsligen eller själsligen.
Att veta sin kropps fiende, redan, och försöka tvinga den på knä. Enda vägen är framåt, fuck cancer och allt det. Men bara om jag får fortsätta höra min älskades hjärta slå tätt intill, bara då behöver jag inte minnas vem jag var igår.

Och. förutom katter och fjärilar har det i det nya livet också vuxit fram ett nytt vokabulär, sprungen ur mina sluddriga nattrippar på morfin. Ett av dessa ord som dök upp mitt i en mening och som sekunden efter slutade med djup sömn var ordet öldikiki till min frus irritation, till en början. Vaddå öldikiki? Skojar du?

Öldikiki har sedan dess blivit synonymt med somnolens orsakat av mediciner, men snart nog även blivit ett gemensamt uttryck för trötthetssyndrom orsakat av tidiga morgonpass och/eller dålig nattsömn.
Det förenar oss, min fru och jag i allt det nya. Bisarr trötthet och nonsensprat på väg in i sömnen.
Jag gillar det.

Enda vägen är framåt, på andra sidan midsommar kan vi bli det vi måste bli, idag. Med fjärilar, katter och öldikiki.







5 kommentarer:

  1. Birgitta Hedberg11 september 2014 19:13

    Tack Helena för att du delar med dig av din kamp. Jag önskar att jag kunde säga något för att lindra smärtan, men det enda jag kommer på är att du och din fru är fantastiska människor. Jag läser din blogg som berör så mycket och som får mig att vara så tacksam över att vara frisk. Det är vi gamlingar som ska vara sjuka, inte ni unga vackra människor. Kramar till er båda.

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig. Kramar, Helena (Niss)

    SvaraRadera
  3. Du och Marie är unika. Punkt och slut.. (Mala)

    SvaraRadera
  4. Så fint att få läsa, Helle. Läser och gråter, både för din svåra situation och för att du skriver så fantastiskt. Jag skulle inte önska någon att hamna i ett sådant läge, men nog är det ändå underligt att vi inte rensar i livets prioriteringslista innan vi är där. Man skulle önska att vi kunde tänka så vackert om det viktiga som du, varje dag mitt i vardagen, bara för att vi äger den. Många kramar till er båda!

    SvaraRadera
  5. Tack för fina ord, omtanke och stöd, det betyder mycket!

    SvaraRadera