Sister Sinkadus : Sommaren i city

Fyra tusen kronor för sommarens omkostnader har hushållet Peltola precis betalat in, härliga tider!
En bättre semester skulle en kunna tro, lata dagar på Styrsö med ett tickande mat och vin konto? Eller långa utekvällar på Beebar i Göteborg där Visakortet slängts in i baren som om det vore no tomorrow.
Om ändå.

Det enda som möjligen stämmer överrens med denna dyra sommar är just att mycket blev dyrbart och frasen like there’s no tomorrow fick en annan innebörd än att hösten börjar i Lyxfällan.
För det var vad vi blev varse om denna sommar, både bokstavligt och dess andemening. Om det inte finns en morgondag?

En förvirrad bussresa till Solna, Karolinska Sjukhuset och Thorax blev det alltså istället för en bilresa till Hälsingland, midsommar och så småningom sommar.

Det märkliga är att jag aldrig någonsin har kunnat passera just Karolinska Solna utan att känna hur dess tegelbyggnad tornat upp sig mot mig och hur jag med skräckblandad respekt ryggat tillbaka.

Ett tag bodde jag i Solna och passerade ödmjukt sjukhuset varje morgon. Och varje gång fick jag samma känsla. Jag tittade mot byggnaden från fönstret på buss nr 515 och kände mig alltid lite extra glad åt att jag var på väg mot min vårdcentral istället. Att jag gjort precis den karriär jag önskat, och sluppit slutenvårdens kulvertar på vägen. Karolinska Solna var synonymt med slutenvård i min värld.

Men, jag fick samtidigt känslan av att sjukhuset minsann visste om min genväg och liksom ville meddela till mig: Du må ha hoppat över, men du slipper inte undan!

Jag trodde alltid att känslan alltså handlade om mitt yrkesliv, om hur jag liksom sluppit tjänstgöra skift i den slitsamma slutenvården och att Karolinska varje morgon lät mig bli påmind om det faktumet.

Jag tänkte också på min första yrkesverksamma tid i hemsjukvården, om hur många otaliga åldringar som berättat om när de förr i tiden vårdats på Karro – detta hemska smeknamn för detta anrika sjukhus.

Karro. Det finns nog inget smeknamn som passar sämre än just det för detta sjukhus. Karro signalerar löfte om 80-tal och att vara casual. Casualty möjligen, i övrigt kunde det inte vara mer felaktigt.

Karolinska Solna är matriarken över samtliga Stockholms sjukhus. En fyrtiotalist som varken tolererar smeknamn eller att bli ignorerad, med en arkitektur som får St Göran eller Huddinge att huka sig i jämförelse.

Men så fel jag hade ändå. Det handlade alltså inte om att jag kan ha hoppat över just Karolinska på min väg genom yrkeslivet. Det handlade helt enkelt om otur och känsliga gener. Och om vilket sjukhus som råkade ha bäst specialister för just mina symtom aktuell dag.

Så därför fick självaste Karolinska och jag tills sist en tete a tete och så checkades jag in med buller och bång dagen innan midsommarafton. Ett slags Betty Ford för rökare och andra lungsjuka där jag sänkte medelåldern ganska ordentligt. På hela sommaren träffade jag inte en enda person under 55 år bortsett från min familj och vårdpersonalen.

Ganska snabbt spred sig ryktet att en ungdom med finskt efternamn med konstiga symtom som inte berodde på tobaksrökning befann sig på avdelningen. Dessutom själv sjuksköterska till yrket och med en fru som inte lämnade sjuksängens sida i första taget.

Detta var både spännande, ovanligt och gripande av vad jag kunde utröna av både personalen men även medpatienternas reaktioner och bemötande. Där många av dem själva hade finskt påbrå vilket inte direkt gynnade mig när min urlakade dialekt avslöjade att jag inte var en riktig finska, mina karelska anletsdrag till trots.

Innan det hann bli en issue förvandlades jag ändå relativt snabbt till ett rumsnummer bland alla de andra damerna jag delade sjukhussal med och så var den saken ur världen.

Sjuan-ett med det finska namnet skulle snart komma att väcka övriga medpatienters moderskänslor; "unga flickan på väg till midsommarfirande så hamnade hon här med oss stackarn".

Och så försökte de pigga upp mig, trösta mig när smärtan kom, rätta till kuddar och ringa på ”flickena” åt mig. Och även om de hade rätt i sak så ville jag allra helst bara få vara i fred och begrunda det faktum att självaste moder Karolinska till slut fångat mig, en midsommarhelg av alla tillfällen. Lite som Stora Stöten och Fet-Mats fast omvänt. Den som ändå fått dra till Ris Jerk och taga sig en sup eller tio, tänkte jag surt om alla medan jag åt min rökta skinka och mimosasallad samtidigt som jag undvek alla sociala medier av ren självbevarelsedrift under hela midsommarhelgen. Varför strö flingsalt i köttsår? Folkdräkter, supar, hoppfarallanlej. Kallt lyser midsommarsolen på den som ligger i en sjukhussal. Om den ens lyser för någon i detta land under just midsommar?

Dessvärre skulle det ta mer än en midsommarhelg med persikohalvor i saftsås för att få fram orsaken. Det skulle komma att ta hela sju hela veckor. Sju veckor av att vända ut och in på kroppen, sju veckor i en sjuan-ett identitet, sju veckors sjukhusmat och sju veckor av medpatienter. Hur är det möjligt är det många som har undrat, SJU veckor, really?

Men tiden gick, personal hann både gå på semester och komma tillbaka. Kvar låg sjuan-ett som åtminstone tjatat till sig en tempurmadrass (!) och förgäves hoppades att någon okonventionell och personligt berörd läkare under tiden arbetade hårt med de olika teorierna kring mitt fall.
Att vederbörande hade satt upp min och min familjs journaler och anamneser på en whiteboard för att hitta samband. Att pilar och cirklar ritades kring gemensamma nämnare. Där kostsamma utredningar drogs igång för att hitta min kropps Abu Nazir där den alltmer misstroende ledningen till slut fått nog och levererat tidernas utskällning och sedermera entledigat den alltmer pressade läkaren som verkade ha tappat förståndet men som då forstsatt arbetet på egen hand.
En dr House som tar vid där Evert Tombola Bäckström till husläkare misslyckats helt enkelt.

Ju längre tiden gick, när omgivningens semestrar kickade in och jag började förstå att jag skulle bli kvar och att det inte fanns någon okonventionell läkare i fråga så började jag upprepa en ramsa högt, (eller viskhögt med tanke på de moderliga medpatienterna) likt Arya Stark gör i Game of Thrones; Marie. Familj. Täppas. Vänner. Kämpa. Liv. Lev.

Lev! Trots att jag spenderade mer tid i kulvertarna under Thorax än på stranden denna sommar. Det tar nämligen ett tag att transporteras i en säng om en utgår från Thorax, vissa undersökningsställen låg inte mindre än 20 minuters promenad/sängtransport bort. Det blir mycket småprat med sommarjobbarna det. Och lite awkward tystnad emellanåt. Min respekt för Karolinskas kulvertar kvarstår alltså.

Sedan kom värmeböljan. Men istället för ljudet av fläktar hördes ljudet av de tre medpatienternas syrgas allt tydligare, vilket istället förde tankarna till att jag delade rum med tre Darth Vaders. Jag började även låtsas att jag istället för Bosse i Mio min Mio var Reine i Barnens Ö som ofrivilligt hamnat på mellanhand mellan allvar och lek i den heta sommarstaden.

Under värmeböljan kom jag därför på den lysande idén att barrikera mig med de ambulerande skärmarna som i brist på annan lösning används som sekretessskydd på en allmän sal. När Darth Vaderdamerna 22:00 sharp släckt för natten rullade jag diskret skärmarna runt min säng, som stod vid fönstret, och vips så blev det som ett eget litet rum mitt i allt det allmänna. En oas i sjukhusöken.

Jag öppnade sedan det lilla fläktfönstret så gott det nu gick och varje natt vaknade jag mellan 02-03 och smög upp och ställde mig i det lilla fönstret i skydd av skärmarna. Regeln var att inte gå och lägga mig igen förrän minst ett fordon passerat ute på Solnavägen en bit bortanför.

Stilla sippandes på en näringsdryck som jag låtsades var en milkshake blickade jag natt efter natt ut mot den baltiska utsikten av det Nya Karolinska i vardande. Och blundade jag med Faderittan i handen kunde det dova bruset från Solnavägen tillsammans med någon Darth Vader snarkning under dessa tropiska sjukhusnätter lika gärna ha varit en natt på ett hostel på min resa längs med Australiens östkust. Tänkte jag.

Dessa nattliga resor och den ensamma stunden i fönstret gav mig massor av goda idéer samtidigt som de räddade mig från att bli komplett galen dagtid av att inte få vara ensam utan konstant omgiven av Darth Vader damer och vårdpersonal. Samtidigt som jag dagtid trots omgivningen kunde känna mig enormt ensam i min växande skräck inför vad det var som hände i min kropp och som snart skulle delges mig. Det blir alltid värre framåt dagen, långt från ljusen, alla skratten.

Jag längtade alltid till natten.

Sju veckors all inclusive sätter sina spår både viktmässigt, själsligt och ekonomiskt då förstås. Fyra tusen kronor och jag kom ut som en annan. I en kropp jag inte kände igen vare sig in eller utvärtes och med ett sinne som åldrats hundra år men samtidigt var nyfött. En vårdare som blivit vårdad och som nu skulle möta nya dagar som tornade upp sig likt byggklossar som byggs upp och sedan svämmar över och ramlar när de blir för många.

Allt medan Karolinska där borta i Solna håller ett styvmoderligt men tryggt öga på mig. Hon vet att jag aldrig skulle få för mig att förolämpa henne med ett Karro, inte heller ska jag frukta henne av fel anledning. Nu känner vi varandra och så får det förbli ett tag till.

Tomorrow did come and I have someone to depend upon.

För om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta?