A love that will never grow old

I dagarna fick många människor ett brev från 1994 adresserat till dem själva och som de skulle få utskickat om 20 år. Rakt upp i nittiotalet hamnade en med andra ord, och med darrande fingrar öppnades breven och dess innehåll betraktades med tårade ögon. Eller med skämskudde, gapskratt eller besvikelse.

För breven visade sig innehålla av min omgivnings reaktioner att döma både floskler, pretentiösa utsvävningar om framtiden eller helt enkelt ärliga ord från den personen som en var för just 20 år sedan.

Mer om dessa brev, bland annat mitt egna ska jag för närvarande låta vara osagt. Eller fortsättning följer från professionellt håll inom kort helt enkelt, och det vill du inte missa!

För visst, även jag skrev ett brev 1994 och postade det glatt ovetande till mitt 37-åriga jag där borta i en avlägsen framtid. Min situation blev ju lite speciell minst sagt med tanke på att mitt brev med min 17-åriga framtidsvision landade precis just nu.

Det anmärkningsvärda är emellertid inte att mycket vatten ofrånkomligen flutit under broarna under 20 års tid, utan hur mycket vattnet även visade sig ha stått stilla när det kom till vänskap och för mig betydande individer.

Det gemensamma för en viss krets av människor som alltså i veckan mottagit 20 år gamla brev, även om de inte skrivit något själv, men ändå förekommer i andras brev, är nämligen att de fortfarande visade sig finns kvar för varandra i samma utsträckning som då.  En viss krets människor som råkar vara mina närmaste vänner, då som nu. Ett solid Falugarde.

När åren går och utvecklingsfaser passerar revy, vänner kommer och går, så är det lätt att plötsligt undra vad som blev av alla. Inte minst i mitt fall. Hur väl har jag förvaltat det som gavs mig som barn och tonåring när det kommer till vänner? 

Jag har haft en enorm tur, eller lyckan på min sida när det kommer till vänskap. Ända sedan jag började ingå i något socialt sammanhang som sexåring på Härdens lekis i Falun så har jag både skaffat mig och behållit vänner. Samma vänner dessutom.

Mina tre äldsta vänner träffade jag just på detta lekis och vi har följts åt genom låg, mellan och högstadiet, gymnasiet och högre studier. Bott i olika städer, olika länder. Delat upplevelsen med varandra av alla de där sakerna som en genomgår för första gången som ung vuxen på vägen genom livet, och den enorma urkraft som den delade upplevelsen innebär. "Första gången som".., som Uggla sjunger.
Det har gått månader till och med år när vi inte fysiskt har träffats men alltid har haft en nära plats i hjärtat. Och under årens lopp utvidgades dessa tre personer genom sportaktiviteter och nya skolklasser till att för mig innefatta ytterligare åtta personer, som hur det än är fortfarande står mig allra närmast på olika sätt. Både när det kommer till vem jag tid och orkesmässigt prioriterar när det kommer till umgänge men också när det kommer till att visa min mest privata sida.

Icke desto mindre har jag ibland slarvat med att förvalta detta arv av vänner. Jag har träffat nya vänner, andra vänner, glömt de andra. Ryckts med i nyhetens behag för ett tag, sedan tappat intresset för att på nytt engagera mig i nästa person som kommit i min väg. Fallit hän åt nutiden och en ljusnande framtid snarare än att vårda ett gemensamt förflutet. Inte heller förmått veta hur dessa två komponenter skulle kombineras.
Likaså har jag undanhållit dem vissa utvecklingsfaser och dragit mig undan i lägen då jag av olika anledningar inte litat på deras reaktioner i såväl grupp som individuellt. Inte heller förstått att jag kanske sårat dem genom att hålla dem på bekvämligt avstånd när det kom till vad jag valde att dela med mig av. Tyckt att vänskapen och det förflutnas ok plötsligt blivit kvävande och omodernt och istället strävat efter tidsenlig vänskap där jag inte behövde ta hänsyn till gamla roller i historien. Och då välja vilken sida jag ville visa upp. Nyare moderna vänner vet ju inte något om mig som barn eller tonåring och det torde ju inte heller behövas för att bygga vänskap på.

Jag hade ju förändrats, var inte samma person då som nu. Och inte Falugardet heller tänkte jag, utan att göra åtskillnad på individer. Det var gruppen jag såg till. Kanske var det just däri som svårigheten låg för mig, att vara en del av ett kollektiv och samtidigt ha unika relationer inom kollektivet.

Twenty-something fasen ser kanske ut så för de flesta när det kommer till en grupp vänner från barndomen/ungsdomstiden; en kan spridas för vinden, och så kunde det ha blivit även i mitt fall.
Vändningen kom för min del när jag skulle fylla 30 och satt vid ett vägskäl vänskapsmässigt sett. Jag hade förskansat mig många vänner längs vägen, spridda skurar här och där. Pluggkompisar, arbetskamrater, respektives vänner, etc. De tre lekisvännerna fanns kvar trots allt, men resten. Hur var det med dem? Hur skulle jag göra med min 30 års fest? Jag kan inte bjuda alla och hur vill jag ha det?

En annan vän i denna tolvstegsskrets hade några månader innan firat sin 30 års fest och bjudit några andra ur det gamla Falugardet, som jag inte hade träffat på åratal. Festen blev otroligt lyckad med många aha-upplevelser för min del, och då bestämde jag mig. Det får blir Falugardet med respektive även om vi inte setts på länge, eller är särskilt uppdaterade med varandra.

Den midsommaren/30-års firandet på Styrsö i full regnstorm går till historien, och ändrade min väg tillbaka till dem-de mina, både som grupp och individuellt. Då det stod klart att jag och vi överlevt dessa kritiska faser, skeenden, tidsåldrar, konflikter och annat. Vi, gruppen, hade något starkare. A love that will never grow old.

Magnituden av detta skulle sedan komma att visa sig för mig nu i sommar. När livet verkligen prövade mig, och dem. Jag hade ingen aning.  Det helvete som sommaren innebar delades inte enbart av mig och min familj blev jag snabbt varse om. 

Min vana trogen anförtrodde jag mig till en början endast åt mina två närmaste bundsförvanter, de från lekiset som bor i samma stad som jag nuförti'n. Vilket jag brukar in terms of termoil, innan jag tänkt igenom vad det verkligen innebar. Dessa två fick fortlöpande information om vad som hände runt mig, och en dag när de besökt mig på sjukhuset förstod jag att detta inte bara var en tyngd och sorg att hantera för oss tre, utan även för nio personer till i sammanhanget. Mina vänner hade börjat dela med sig till övriga av gardet som förstås börjat undra och blivit oroliga. Återigen förstod jag inte, så viktigt var det väl inte nu, jag kunde ju själv uppdatera övriga när jag väl fått komma ut från sjukhuset?
Så fel jag hade på alla upptänkliga plan. Inte minst för mina två lekisvänner som även de behövde ventilera det overkliga som pågick kring mig, och dem.

I all villervalla som uppstod på sjukhuset började jag kort därefter få uppiggande mms, som snart skulle bli helt avgörande för mitt välbefinnande.

En kampanj hade startats å mina vägnar av en av lekisvännerna med respektive. Bringbackhelle löd den. Det innebar till en början en bild på någon av dem utförandes något av mina favoritskämt, med tillägget #bbh på en skylt. Ett par högt uppdragna byxor med cameltoe, en läkerol på tanden eller kasslerstjärt. Alla dessa detaljer som vi ägnat mången gapskratt åt genom tiderna åt fick plats, och bara det faktum att min juvenala humor fortfarande levde och frodades i vänkretsen var en enorm ära och heder. Både när det kommer till uppfinningsrikedom och detaljminne, allt för att pigga upp mig.
#bbh spreds därefter till hela gardet, deras respektive, deras barn och till och med deras föräldrar tillika min ungdomstids extraföräldrar. Och så till min egen familj förstås och andra vänner och närstående. I stort sett alla mina olika närstående skickade in sitt bidrag med en bild och skylt där det stod #bbh på.

Detta tilltag har betytt så otroligt mycket för mig, och när min Arya Stark ramsa om kvällarna började kännas klen eller dagens sanning tung så utgjorde #bbh tillräckligt med extra ork att kämpa.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna återgälda detta stordåd, eller försöka förmå dessa av mina vänner att förstå precis hur mycket de var och en betyder för mig, och det faktum att de alla slutit samman kring mig när jag som mest behövde det. Jag började fippla med olika appar där i sjukhussängen för att sammanställa alla ljuvliga #bbh foton jag fått. Det blev inget bra, alla fick inte plats och jag blev frustrerad.

En dag beviljades jag permission från sjukhuset, att få komma hem och övernatta för första gången på sex veckor. Lyckan visste inga gränser. Min katt hade förmodligen glömt att jag existerade tänkte jag ängsligt, även om han hade medverkat i #bbh han också.

Jag tyckte att min fru betedde sig märkligt uppspelt när vi närmade oss hemmet. Vi köpte alkoholfritt bubbel och en miniportion av min favoritmat. Vi kom innanför dörren och avverkade en tårfylld hälsningsceremoni med katten. Jag torkade till slut tårarna, katten var stram och butter för min frånvaro och min fru berättade då att det kommit en present till mig, från vännerna. Med ungefär samma inlevelse som Karl Bertils Jonssons ömma moder när hon meddelar att det kommit en hel säck med paket till honom.

Vi klev in i vardagsrummet och där stod två stora tavlor med alla inramade #bbh bilder sammanställda samt en förstoring av mitt egna #bbhbidrag till det hela.

I den stunden hade jag liksom ingen ork kvar för att hålla tillbaka hela känsloregistret utan bröt ihop fullständigt och började rätt och slätt storgråta en lång stund. Som en flod av hela den här skitsommarens konsekvenser kom det uppdämda behovet av kaosartad glädje och sorg, men där människors godhet ändå är starkare. Betydelsen av vänner och att bli sedd  när en som mest behöver det.

Det tog en bra stund att hämta sig och förstå vidden av tacksamhet, och sedan dess sitter tavlorna på första parkett i vardagsrummet. På millimetern måttade och uppmonterade av min händiga fru som arbetade efter devisen bara-det-bästa-är-gott-nog åt dessa tavlor.
Ett underbart collage av det som vårdats i årtionden och som plötsligt fick bevisa sin verkliga kraft. När sjukvården vill erbjuda ännu en karta lugnande tabletter ifall att så har jag mina tavlor istället. Eller när jag tvivlar på alltings mening så har jag mina #bbh.

Att vi alla listat varandra i våra brev från 1994 som en självvald förlängd familj att ta hand om även i framtiden känns plötsligt helt förståeligt. Personer och gruppdynamik som ju har försett oss med de verktyg vi må ha saknat hemifrån för sociala sammanhang känns både logiskt och en smula overkligt bra.

Jag har aldrig riktigt tackat för all den glädje, kunskap och lojalitet som ni har givit mig under åren och som ni fortsätter ge när livet prövas. Jag hade helt enkelt inte förstått det. Men nu vet jag och jag vet att för min del kommer mycket av min trygghet, sociala förmåga och kämparanda ifrån er. Och jag är stolt över att jag finns med i era brev, och i era hjärtan. Jag är stolt över oss.

Så tack vänner som vid sidan om kärleken ger mig ork och kraft att stånka vidare mot onda krafter. Som peppar mig och aldrig är för långt borta för samvaro när nöden inte har någon lag. Som ger mig kepsar ifall att. Som kommer med min favoritmat när jag inte orkar laga, bakar mina favoritkakor för att jag helt enkelt älskar småkakor eller ringer det där samtalet när jag inte förmår. Eller drar upp byxorna till ovan buk för att locka fram ett skratt.

Låt vattnet krusas men förbli stabilt under broarna även i fortsättningen, och låt oss plocka fram våra brev om vi undrar vad som blev av allt. Om vi någon gång i framtiden undrar vad som hände med ynnesten att få välja sin förlängda familj och dess historia.

Sommaren i city

Fyra tusen kronor för sommarens omkostnader har hushållet Peltola precis betalat in, härliga tider!
En bättre semester skulle en kunna tro, lata dagar på Styrsö med ett tickande mat och vin konto? Eller långa utekvällar på Beebar i Göteborg där Visakortet slängts in i baren som om det vore no tomorrow.
Om ändå.

Det enda som möjligen stämmer överrens med denna dyra sommar är just att mycket blev dyrbart och frasen like there’s no tomorrow fick en annan innebörd än att hösten börjar i Lyxfällan.
För det var vad vi blev varse om denna sommar, både bokstavligt och dess andemening. Om det inte finns en morgondag?

En förvirrad bussresa till Solna, Karolinska Sjukhuset och Thorax blev det alltså istället för en bilresa till Hälsingland, midsommar och så småningom sommar.

Det märkliga är att jag aldrig någonsin har kunnat passera just Karolinska Solna utan att känna hur dess tegelbyggnad tornat upp sig mot mig och hur jag med skräckblandad respekt ryggat tillbaka.

Ett tag bodde jag i Solna och passerade ödmjukt sjukhuset varje morgon. Och varje gång fick jag samma känsla. Jag tittade mot byggnaden från fönstret på buss nr 515 och kände mig alltid lite extra glad åt att jag var på väg mot min vårdcentral istället. Att jag gjort precis den karriär jag önskat, och sluppit slutenvårdens kulvertar på vägen. Karolinska Solna var synonymt med slutenvård i min värld.

Men, jag fick samtidigt känslan av att sjukhuset minsann visste om min genväg och liksom ville meddela till mig: Du må ha hoppat över, men du slipper inte undan!

Jag trodde alltid att känslan alltså handlade om mitt yrkesliv, om hur jag liksom sluppit tjänstgöra skift i den slitsamma slutenvården och att Karolinska varje morgon lät mig bli påmind om det faktumet.

Jag tänkte också på min första yrkesverksamma tid i hemsjukvården, om hur många otaliga åldringar som berättat om när de förr i tiden vårdats på Karro – detta hemska smeknamn för detta anrika sjukhus.

Karro. Det finns nog inget smeknamn som passar sämre än just det för detta sjukhus. Karro signalerar löfte om 80-tal och att vara casual. Casualty möjligen, i övrigt kunde det inte vara mer felaktigt.

Karolinska Solna är matriarken över samtliga Stockholms sjukhus. En fyrtiotalist som varken tolererar smeknamn eller att bli ignorerad, med en arkitektur som får St Göran eller Huddinge att huka sig i jämförelse.

Men så fel jag hade ändå. Det handlade alltså inte om att jag kan ha hoppat över just Karolinska på min väg genom yrkeslivet. Det handlade helt enkelt om otur och känsliga gener. Och om vilket sjukhus som råkade ha bäst specialister för just mina symtom aktuell dag.

Så därför fick självaste Karolinska och jag tills sist en tete a tete och så checkades jag in med buller och bång dagen innan midsommarafton. Ett slags Betty Ford för rökare och andra lungsjuka där jag sänkte medelåldern ganska ordentligt. På hela sommaren träffade jag inte en enda person under 55 år bortsett från min familj och vårdpersonalen.

Ganska snabbt spred sig ryktet att en ungdom med finskt efternamn med konstiga symtom som inte berodde på tobaksrökning befann sig på avdelningen. Dessutom själv sjuksköterska till yrket och med en fru som inte lämnade sjuksängens sida i första taget.

Detta var både spännande, ovanligt och gripande av vad jag kunde utröna av både personalen men även medpatienternas reaktioner och bemötande. Där många av dem själva hade finskt påbrå vilket inte direkt gynnade mig när min urlakade dialekt avslöjade att jag inte var en riktig finska, mina karelska anletsdrag till trots. 

Innan det hann bli en issue förvandlades jag ändå relativt snabbt till ett rumsnummer bland alla de andra damerna jag delade sjukhussal med och så var den saken ur världen.

Sjuan-ett med det finska namnet skulle snart komma att väcka övriga medpatienters moderskänslor; "unga flickan på väg till midsommarfirande så hamnade hon här med oss stackarn".

Och så försökte de pigga upp mig, trösta mig när smärtan kom, rätta till kuddar och ringa på ”flickena” åt mig. Och även om de hade rätt i sak så ville jag allra helst bara få vara i fred och begrunda det faktum att självaste moder Karolinska till slut fångat mig, en midsommarhelg av alla tillfällen. Lite som Stora Stöten och Fet-Mats fast omvänt. Den som ändå fått dra till Ris Jerk och taga sig en sup eller tio, tänkte jag surt om alla medan jag åt min rökta skinka och mimosasallad samtidigt som jag undvek alla sociala medier av ren självbevarelsedrift under hela midsommarhelgen. Varför strö flingsalt i köttsår? Folkdräkter, supar, hoppfarallanlej. Kallt lyser midsommarsolen på den som ligger i en sjukhussal. Om den ens lyser för någon i detta land under just midsommar?

Dessvärre skulle det ta mer än en midsommarhelg med persikohalvor i saftsås för att få fram orsaken. Det skulle komma att ta hela sju hela veckor. Sju veckor av att vända ut och in på kroppen, sju veckor i en sjuan-ett identitet, sju veckors sjukhusmat och sju veckor av medpatienter. Hur är det möjligt är det många som har undrat, SJU veckor, really?

Men tiden gick, personal hann både gå på semester och komma tillbaka. Kvar låg sjuan-ett som åtminstone tjatat till sig en tempurmadrass (!) och förgäves hoppades att någon okonventionell och personligt berörd läkare under tiden arbetade hårt med de olika teorierna kring mitt fall.
Att vederbörande hade satt upp min och min familjs journaler och anamneser på en whiteboard för att hitta samband. Att pilar och cirklar ritades kring gemensamma nämnare. Där kostsamma utredningar drogs igång för att hitta min kropps Abu Nazir där den alltmer misstroende ledningen till slut fått nog och levererat tidernas utskällning och sedermera entledigat den alltmer pressade läkaren som verkade ha tappat förståndet men som då forstsatt arbetet på egen hand.
En dr House som tar vid där Evert Tombola Bäckström till husläkare misslyckats helt enkelt.

Ju längre tiden gick, när omgivningens semestrar kickade in och jag började förstå att jag skulle bli kvar och att det inte fanns någon okonventionell läkare i fråga så började jag upprepa en ramsa högt, (eller viskhögt med tanke på de moderliga medpatienterna) likt Arya Stark gör i Game of Thrones; Marie. Familj. Täppas. Vänner. Kämpa. Liv. Lev.

Lev! Trots att jag spenderade mer tid i kulvertarna under Thorax än på stranden denna sommar. Det tar nämligen ett tag att transporteras i en säng om en utgår från Thorax, vissa undersökningsställen låg inte mindre än 20 minuters promenad/sängtransport bort. Det blir mycket småprat med sommarjobbarna det. Och lite awkward tystnad emellanåt.  Min respekt för Karolinskas kulvertar kvarstår alltså.

Sedan kom värmeböljan. Men istället för ljudet av fläktar hördes ljudet av de tre medpatienternas syrgas allt tydligare, vilket istället förde tankarna till att jag delade rum med tre Darth Vaders. Jag började även låtsas att jag istället för Bosse i Mio min Mio var Reine i Barnens Ö som ofrivilligt hamnat på mellanhand mellan allvar och lek i den heta sommarstaden.

Under värmeböljan kom jag därför på den lysande idén att barrikera mig med de ambulerande skärmarna som i brist på annan lösning används som sekretessskydd på en allmän sal. När Darth Vaderdamerna 22:00 sharp släckt för natten rullade jag diskret skärmarna runt min säng, som stod vid fönstret, och vips så blev det som ett eget litet rum mitt i allt det allmänna. En oas i sjukhusöken.

Jag öppnade sedan det lilla fläktfönstret så gott det nu gick och varje natt vaknade jag mellan 02-03 och smög upp och ställde mig i det lilla fönstret i skydd av skärmarna. Regeln var att inte gå och lägga mig igen förrän minst ett fordon passerat ute på Solnavägen en bit bortanför.

Stilla sippandes på en näringsdryck som jag låtsades var en milkshake blickade jag natt efter natt ut mot den baltiska utsikten av det Nya Karolinska i vardande. Och blundade jag med Faderittan i handen kunde det dova bruset från Solnavägen tillsammans med någon Darth Vader snarkning under dessa tropiska sjukhusnätter lika gärna ha varit en natt på ett hostel på min resa längs med Australiens östkust. Tänkte jag.

Dessa nattliga resor och den ensamma stunden i fönstret gav mig massor av goda idéer samtidigt som de räddade mig från att bli komplett galen dagtid av att inte få vara ensam utan konstant omgiven av Darth Vader damer och vårdpersonal. Samtidigt som jag dagtid trots omgivningen kunde känna mig enormt ensam i min växande skräck inför vad det var som hände i min kropp och som snart skulle delges mig. Det blir alltid värre framåt dagen, långt från ljusen, alla skratten. 

Jag längtade alltid till natten. 

Sju veckors all inclusive sätter sina spår både viktmässigt, själsligt och ekonomiskt då förstås. Fyra tusen kronor och jag kom ut som en annan. I en kropp jag inte kände igen vare sig in eller utvärtes och med ett sinne som åldrats hundra år men samtidigt var nyfött. En vårdare som blivit vårdad och som nu skulle möta nya dagar som tornade upp sig likt byggklossar som byggs upp och sedan svämmar över och ramlar när de blir för många.

Allt medan Karolinska där borta i Solna håller ett styvmoderligt men tryggt öga på mig. Hon vet att jag aldrig skulle få för mig att förolämpa henne med ett Karro, inte heller ska jag frukta henne av fel anledning. Nu känner vi varandra och så får det förbli ett tag till. 

Tomorrow did come and I have someone to depend upon.

För om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta?

Det enorma fläktfönstret med den baltiska utsikten av det Nya Karolinska.

Faderittan som inte glömdes ombord den här gången.

Utcheckning efter sju veckor förtjänar en Carola/Anna Gren; Armarna mot skyn med ett Livet är tillbaka-utrop mot betongen. I ordets bemärkelse.