Den ofrivillige wallraffaren

Det är trökigt med sjukdomar, stora som små. I synnerhet om en arbetar med dem dagarna i ända. Då är en liksom fredad från att själv drabbas, trodde jag länge. Ända tills i år. Eftersom jag per definition är allergisk mot att bli sin sjukdom och att vältra sig offentligt med varje förkylning eller krämpa som en kan råka ut för till vardags försöker jag att inte göra det heller. Förkylningar, vinterkräksjuka, influensa hör livet till så är det bara. Ja till och med en och annan yrselhistoria är jag beredd att lägga till på vardagslistan. Livshotande tillstånd eller kroniska sjukdomar av annan allvarlig art är givetvis inte inräknat här. Dessa tillstånd har jag en särskild respekt för och det är upp till var och en att förfoga över hur det ödet bearbetas.

Jag menar de mer vardagliga sjukdomarnas tillstånd. Som svämmar över på vårdcentralerna där de hör hemma men likväl i sociala medier. Kanske är jag yrkesskadad som är beredd att blockera en fb vän som alltför ofta glatt delar med sig av sin förkylning, diarré eller feber. För att inte tala om det ointressanta och återkommande vabbandet. Nu har jag även själv delat med mig av det ena och det andra, det ska tilläggas, men mest för att väcka en sekundär fråga kring det här med karens och annat.

Jag är ganska tålmodig med vinterkräksjuka och förkylningar och andra vardagliga åkommor. Jag vet att de kommer årligen och att det blir påfrestande. Inte minst i lönekuvertet. Nu har jag emellertid tvingats ompröva begreppet påfrestande och alldaglig krämpa för det finns en sak jag inte tidigare har upplevt och som jag bara inte står ut med, tydligen, och det är smärta. Fysisk i sammanhanget. Värk är en sak, men ren och skär smärta. Då bryter jag alla sociala vett och etikett regler och kan inte annat än just vältra mig. Inte för att det hjälper eller för att få bekräftelse utan för att folk omkring mig ska förstå varför jag är lynnig, trumpen eller inåtvänd.

Jag har kanske inte tidigare förstått det här riktigt med kronisk värk eller akut smärta trots att jag dagligen förmedlar patienters klagan och receptönskningar på diverse analgetika. Och eftersom befolkningsunderlaget där just jag arbetar inte verkar ha någon som helst framförhållning så rings det gärna fem-i-fem där det ena argumentet efter det andra levereras för att prioriteras innan stängning. Många kvinnor drar till med att deras värk nu är ”värre än förlossnings-smärtan” medan män påpekar helt sonika att det har ”varit chokat idag, har inte hunnit ringa men jag har jävligt ont nu alltså”.
Jag har inte kunnat relatera till något av dessa argument tidigare. Jag har inte fött barn även om det rent logiskt verkar vara ett primalsmärttillstånd som höjer sig över allt annat. Hur kan något göra ännu mer ont liksom? Och argumentet att ha jävligt ont verkar vara så jobbigt att skulle det hända skulle jag nog se till att kontakta någon a.s.a.p. hur chokad jag än må vara.

Och nu har jag plötsligt det. Jävligt ont.

Min ena axel gick ut led för många år sedan på den tiden det begav sig tennis och basketmässigt sett. Jag fick av en sjukgymnast då reda på att jag hade överrörliga axelleder och med fördel kunde ha blivit gymnast eller cirkusartist. Synd att det inte fanns syokonsulenter för idrott, för en person med överrörliga axelleder bör nog inte ägna sig åt vare sig tennis eller basket egentligen. Många år senare har det alltså plötsligt genererat ett till synes konstant smärttillstånd i samma axel ( 3 months and counting) och jag har för första gången nödgats göra en odyssé i alternativmedicin. Mest för att jag inte var riktigt nöjd med provinsialläkarens vi-kan-inget-göra-gå-på-sjukgymnastik-lösning. Har en riktigt riktigt ont är det som sagt en klen tröst. I synnerhet när sjukgymnastiken i fråga inte hjälper. Det minsta.
Jag har nu blivit en medborgare med frikort på mediciner och som inte går någonstans utan en burk receptbelagda NSAID piller i fickan. Och med Omeprazol i magen har jag de senaste tre månaderna köpt mig till både zonterapi, fått muskelavlappande tejp och nack-knäckning hos kiropraktor. Och nu senast provat alternativet naprapat och till slut akupunktur. Med argumentet vad som helst bara smärtan försvinner och jag kan bli som vanligt igen.

Det blev dock inte den succé jag hade tänkt mig. Zonterapin blev för dyr i förhållande till den uteblivna förbättringen och kiropraktorn tyckte min smärta var för svårbehandlad. Det sista alternativet var en sådan skräckupplevelse att jag efteråt gråtandes fick ringa min fru som lagom till min havererade hemkomst vidtagit nödvändiga åtgärder såsom en kartong IngaBrittas havrebollar, påskmust och nedbäddning i soffan. En mer tragisk fredagskväll har jag inte varit med om sedan jag bodde i Eskilstuna under sjuksköterskeutbildningen. Endast axelsmärtan var fortsatt oberörd av tårar och nålar och fredagskväll.

Naprapaten som var mer en akupunktör hade ingen riktig teori hen arbetade efter hade jag misstänkt redan vid första konsultationen. Ena gången var det förbjudet med massage för det var troligen en inflammation misstänkte hen. Gången efter (2 dagar senare)  kände hon inte igen mig och då var det tvärtom trots samma symtom som gången innan. Plus obehagliga nack-knak trots att jag påpekat att nacken inte är en issue. Ungefär som när frisören i England klippte en Phoebe lugg på mig trots att jag aldrig yppat ordet fringe.

Denna gång som skulle komma att bli den sista, satte naprapaten/akupunktören av misstag en akupunkturnål i ett blodkärl och nerv, kopplade sedan på lätt ström. Med följd av att nålen som satt i blodkärlet eller nerven gav ifrån sig en stöt så att hela axelparitet hoppade ur sin position och tillbaka igen. Ungefär som en defibrillator fast för axeln. Detta var inte bara fruktansvärt obehagligt utan även obeskrivligt smärtsamt. Tårarna rann där jag låg med nålar över nacke, axel och skuldra men naprapaten/akupunktören lät sig icke bekommas, hen hade väl varit med om klena klienter tidigare. Hen ursäktade sig dock för den felplacerade nålen och lämnade sedan rummet i 20 minuter.

Kvar låg jag och försökte föreställa mig den enda smärtan som möjligen kunde vara värre, förlossningssmärtan, och försökte att inte drabbas av panik. Istället erinrade jag mig när Petra lärde oss att förlossnings-profylaxandning fungerade lika bra på förlossningar som inför det iskalla vårbadet på Styrsö förra året. Jag andades och tänkte på friska morgonbad men började plötsligt att oroa mig över att naprapaten/akupunktören skulle få någon plötligt uppkommen sjukdom  och inte komma tillbaka och kunna frigöra mig från de strömförande onda nålarna. Hen hade nämligen mitt under nålkonsultationen intagit en Läkerol för att klara strupen eftersom hen inte hade pratat med någon innan mig på ett bra tag (bara en sån sak). Läkerolen sattes emellertid i halsen vilket ledde till en svår hostattack, andnöd, kraftfulla nysningar och rött ansikte. Inte vidare förtroendeingivande plus det här med nålen då. Jag blir förmodligen liggandes här i min akuta smärta som bara verkade tillta utan att kunna frigöra mig eller ropa på hjälp tänkte jag desperat.

Efter eoner av tid kom hen glatt tillbaka utan Läkerol och konstaterade med klar stämma att jag skulle få ett blåmärke efter den felplacerade nålen och meddelade att hen förstod om jag nu inte ville ha en ny tid. Jag rusade upp från britsen av ren självbevarelsedrift, betalade 500 kronor och proppade i mig mina extra starka Alvedon vid behov för ändamålet godkänt av min provinsialläkare. Och var där och då beredd på att skriva under på att detta är kvacksalveri om något.

Det blev ett ömkligt försoningssamtal till provinsialläkaren om nåd, kortisonspruta  och ortopedremiss. Och en funderare över hur professionell jag egentligen är som uppenbarligen inte kan förstå patienters lidande såvida det inte är självupplevt. Gulity by association. Kanske har jag har sett för mycket av de stora allvarliga sjukdomarna nära inpå att jag glömt de små. Ställt mig över dem.
Eller kanske var det en prövning som primärvårdsguden utsatt mig för så att jag ska bli ödmjukare inför allmänmedicin, människors värk och desperata önskningar om smärtstillande i elfte timmen.

Eller så var det helt enkelt en lärdom om vad som är alternativmedicin och vad som är kvacksalveri. För när jag tänker på vinstincitamentet och den uteblivna förbättringen blir jag skeptisk. Behandlingen som sedan hjälpte har gått på mitt frikort som kostade 1100 i enligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har utöver det alltså lagt ut över 5000 kronor på komplementär behandling för att jag så gärna ville tro på det.

Allt är inte alternativt som glimmar så att säga. Det är bara trökigt. Inpingement var ordet. Och till den som undrar så är en kortisonspruta i en smärtande axelled som en smekning i jämförelse med en strömförande akupunkturnål i ett blodkärl.

Första dagen av resten av ditt liv

Det stora havet lägger sig att dö, stod det i dödsannonsen. Vad det skulle komma att innebära var det tur att ingen av oss hade kunnat förutspå.
När vi gick hem från sjukhuset den dagen pappa och jag gick vi tysta. Vi hade fått med oss de få saker mamma hade haft på sjukhuset i en påse. Det var en dagbok, en blomma i trä och lite toalettsaker. Jag minns att en sjuksköterska kom fram till mig när vi lämnade rummet för att de skulle ”göra i ordning” och frågade hur jag mådde. Bra sa jag. Vad tror hon själv, minns jag att jag tänkte.

Vi kom hem till vårt gemensamma hem, det var middagstid och högsommar. Pappa slog upp varsin whiskey och vi satte oss på balkongen och sedan sa han helt sonika ” ja, nu är du moderslös”. Kanske mer ut i den tysta trädgården än till mig men ändå. Tunga ord. Moderslös. Vi begrundade de orden i tysthet och förmodligen på helt skilda sätt. Jag med klirrande isbitar i glaset, pappa tog sin neat som alltid.
Mest ledsen var jag till en början för hennes skull. För allt hon måste lämna. Sina barn, sin man och livet självt som hon verkligen omfamnade och älskade. Jag tyckte mig förstå att hon verkligen inte alls var färdig med livet. Jag visste det. Hon hade sagt det. Och vi hade aldrig pratat om att hon faktiskt kunde, skulle dö av sin sjukdom, trots att vi hade fått det svart på vitt. Sedan blev jag ego och arg. Hur kunde hon göra så här i MITT liv? Lämna och överge? Vem skulle nu hålla ordning?

Plötsligt stod alltså pappa ensam med tre mer eller mindre vuxna barn som förlorat sin mor och blev den föräldern som skulle stå för de moderliga spörsmålen. Som i vår familj alltså hade varit omvänt. Pappa var inte riktigt van att ta kommandot på det sättet; påpeka klädsel, uppförande, relationer eller val av studier eller yrke. Han höll sig till ett enda råd, det att ta till vara på sina ambitioner, av vad slag de vara månde. För ambitioner det måste en ha, enligt honom.
Halva mitt liv har präglats av en pappa som enda förälder och ett bleknande minne av en mamma, och jag undrar ibland hur det hade sett ut, om inte. Hade jag då varit en annan? Min fru påpekar som sagt ofta, alldeles för ofta att jag är en kopia av min far. I beteendet och med en ålderstigen lillgammal själ. Likheterna enligt henne består i att hon tycker att jag kan bete mig något inrutat som att lägga fram morgondagens outfit kvällen innan, och gärna duka fram frukosttallriken innan jag går och lägger mig. Eller att svara svävande och otydligt på obekväma frågor jag inte vill besvara och snabbt byta ämne. Och överdramatisera vardagen genom litterära liknelser, mer eller mindre adekvata för sammanhanget.

Som ett steg i detta kommer allt oftare frågan från hustrun och svägerskan ”hurdan var er mamma egentligen?” Jag har inget bra svar på det egentligen utan förlitar mig på fragment jag får höra av de vuxna personer som stod henne nära, utanför familjen. Det tillsammans med min bild skapad ur barnasinnet och som trulig och glättig tonåring får utgöra något slags svar.
En annan variant på den frågan är hurdan skulle jag ha varit om hon funnits med? Eller i ett vidare perspektiv, hurdant skulle någonting ha varit om det varit så? Kanske skulle jag ha varit mer intresserad av matlagning och sång och för det estetiska i tillvaron? Kunnat hantera en fänkål by heart och stått fast vid mina principer om vad som är förspilld kvinnokraft no matter what? Och faktiskt bära upp en folkdräkt med värdighet? Haft inneskor med klack? Eller så hade jag kanske blivit en vardagsdesertör och bosatt mig i new age kollektiv med elallergi för att söka mig så lång bort från rötterna det bara går?

Jag har slutat att fundera så mycket på det, klart är att en sådan livshändelse förändrar livet för all framtid som SVT nu lyfter fram i en ny tv-serie. Jag vågar inte tänka annat än att hur det nu än blivit för min egen del så har det också blivit bra. Inte som det kanske var tänkt, men bra. Hur det nu var tänkt. Förmodligen hade kanske några av mina misstag undvikits och förmodligen hade jag efter ett smärre uppror både gått husmorsskola och estetlinjen - som en kompromiss. Våra största gräl handlade ändå oftast om klädsel och uppförande. Jag (men mest Viktor) var och förblir hopplösa på den punkten.

Viktor och jag har som ett steg i utvecklingen till medelålders börjat anamma vår mors söndagmiddagskoncept vilket innebär att vi bjuder hem varandras familjer på högtidsmiddag någon söndag i månaden där vi äter något lyxigare tillsammans med finporslin och rödvin. Och då inser jag att vissa saker ligger i blodet. Såsom att jag vill att syskonbarnen har inneskor på sig och att de inte får gå från bordet innan de sagt tack för maten. Att flickorna i sin tur tycker det är tråkigt när de inte får trycka sina flottiga jessikafingrar mot tvrutan eller pilla med prydnadssaker. Och att jag hyschar åt alla för att inte störa katten när han samtidigt ska äta i samma rum.
Viktor breder ut sig vid matbordet, spiller vin och tar plats med prat som ingen orkar lyssna på, min svägerska försöker vifta bort honom och min fru sköter rostbiffen. Exakt samma scenario som utspelades kring matbordet i salongen på Engelbrektsgatan 1985 i dåvarande familjekonstruktion.

Selma och Lilla Fridolf är tydligen genetically incoded in us och lever alltså vidare och det stora havet forsätter att storma på, även om det till en början var i skepnaden av en dagbok och en blomma. Och i våra minnen förstås. Eller som Julia Roberts karaktär säger i den lysande filmen Osage County-En familj: ”Thank God we can’t predict the future or we’d never get out of bed”.

A day in the life

Jag har liksom många andra följt debatten om sjuksköterskornas löneuppror i media, inte minst på Dagens Medicin. Efter att ha läst responsen på tillexempel barnmorskornas kollektiva uppsägning i Uppsala så känner jag plötsligt att jag tröttnat på hela alltet. Att jag ibland vill ge upp, inte bara landstinget utan även yrket. Jag kanske inte orkar vara en del av sjukvårdens hierarki och missunnsamhet längre. Jag läser om de som slutat att vara sjuksköterskor på grund av lönefrågan eller arbetsmiljön och undrar om jag kommer att bli en av dem innan jag fyllt 50? Eller 40 redan? Det är en hisnande tanke. Gäller det mig då, och vad skulle jag annars göra? Eller varför valde jag detta yrke egentligen?
Jag har studerat sammanlagt i fem år på universitet och högskola och kan allt om engelsk litteratur och världsreligioner, men det går ju inte att löneförhandla om på en vårdcentral.

Den dagen jag inte har råd att vara sjuksköterska längre så kanske teologin kan komma till nytta tillsammans med att översätta kiosklitteratur som extraknäck. Då först kanske mina utbildningar lönar sig på mer än ett sätt. Ett uppror över gränserna så att säga. Men vad sa syokonsulenten way back when till mig egentligen, förutom att hon rekommenderade alla att gå naturvetenskapligt program ”för då blev man något vettigt” som hon resonerade. Hon kan inte ha varit särskilt lyhörd om hon rekommenderade detta till mig tänker jag, och då syftar jag inte på en sjuksköterskelön utan på bristen på min naturvetenskapliga fallenhet.

Så hur och varför? Jag var tvungen att gå till källan och hittade i den vevan en dagbok från året då vi stod inför gymnasiet. Memory lane here it comes. Detta tilldrog sig några decemberdagar 1992 och jag gick i 9A på Västra Skolan, Falun.

”Idag köpte jag en chokladboll för 3:50 i skolan, såååå gott alltså. Det var sista lektionen i kemi idag. Helt underbart. Jag hatar kemi, matte och biologi. Fysik är inte heller alltför kul. Vi har alltså ingen mer kemi i hela 9:an, Jippie! Jag har namnsdag idag, Astrid! Helle B, Gren, Sara T, Petra, Josse och Vicke grattade mig, tur för dem. Det var adventssamling i kyrkan och Helle B och jag sjöng så högt vi kunde. Sen fick vi tillbaka våra standardprov. Riksmedel var 39,5 vår klass hade 35 som klassmedel. Jag hade 50, över medel alltså. Fast Josse hade 54 och Gren 58. Sen åkte jag med Josse till stan men hon tog 13:47 bussen hem så då gick jag till Domuscafét där Gren, Bella & Erika satt. Sen gick vi till Hammars men Gren skulle hem. Mamma har satt upp en julstjärna i mitt rum, fint. Sara K kom till mig på kvällen, vi tittade på Cindy Crawford på MTV och åt upp halva min Nutellaburk. Imorgon är det skyltsöndag. Vi ska stå i ett gottestånd för basketen, det blir säkert svinkallt.

Mamma och pappa säger att eftersom det är sån kris i Sverige nu så har allt blivit så mycket dyrare och kronans köpkraft har minskat. Men jag har pengar så jag ska köpa Doctor Martens, färga mitt hår ljusare, köpa en svart hatt och mycket mer. Fast i sommar måste jag nog skaffa mig ett sommarjobb i så fall sa de. Suck. Idag kom nya Frida förresten. Stor plansch på Kim Sulocki.
Jag och Sara T färgade håret med spaytoningsfärg inför lucia. Det tar 24 timmar innan det verkar. Vi ska inte vara lucior för det ska Anna H vara. Jag klippte Sara också, det blev lite ojämnt men hon tyckte inte att det gjorde något. Sen målade vi våra lillfingernaglar illröda. Skitsnyggt! Sen gick jag till Lilla pizzerian där jag pryade förra veckan för att köpa pizza. De sa att de tyckte att jag hade varit lite ointresserad av jobbet och jobbat sakta. Det tycker inte jag. Fast till läraren hade dom ändå skrivit att jag var duktig och passade mina tider så det var ju tur. I helgen ska jag spela tenniscup och det har inte blivit någon färg i håret. Skitsprayfärg! Nästa gång ska vi köpa riktig toning, inte 25 kronors skit.
Jag var så trött imorse, jag tittade ju på Våra Värsta År till 23:30 igår och i skolan var det jättejobbigt med många trökiga lektioner på raken. Och så fick jag reda på några av betygen. En jättestark trea i fysik, kanske chans till fyra nästa år. Jag som är så dålig i fysik. Jag fick en trea i franska, vanlig trea blev det. För att jag är intresserad och pratsam på lektionerna men dålig på proven sa läraren. Trea i geografi och fyror i samhällskunskap, svenska och historia. Och gympa förstås fast jag borde ha fått en femma där. Gren och Josse fick båda en femma i matte förresten. Tänk om jag får en etta??
Imorse vaknade jag ändå med magont, det är ju sista dagen i skolan och dags för samtliga betyg. Gulp. Vi började med dans i gympasalen. Jag hade min aprikosa tröja och min svarta väst så det blev ju lite svettigt men vi fick i alla fall dansa min favoritdans Foxtrot. Sedan fick vi hämta våra kuvert med betygen en efter en i bildsalen. Jag fick en tvåa i matte, suck. Jag frågade Älgen sen (matteläraren) om jag borde gå allmän matte istället för att höja betyget. Han sa att det var bättre med särskild matte ändå för mig. Jag deltar ju mycket och försöker på lektionerna och lärde mig på det sättet, men var dålig på proven sa han. Samma sak som på franskan alltså. Däremot dagens bästa, årets bästa! Jag fick en femma i barnkunskap!! Jag blev så glad, en femma! Det har jag tjatat om hela dagen. Fast Gren och Josse tycker att det var tvärtom då, jag är dålig på lektionerna, jag tappade dockan i golvet när läraren inte såg, men hade alla rätt på provet. Spela roll!
På kvällen åkte vi alla till Vicke och tittade på Conan Barbaren. Alla utom jag och Helle B för vi spelade Why Me och skreksjöng för att störa dem, dålig film. Sen satte vi på bra Roxettelåtar istället. Vi ska inte köpa några julklappar i tjejgänget i år bestämde vi utan gå ut och äta istället. Fast Gren och jag köper ändå. Nu ska jag läsa Stekta Gröna tomater boken och sova för imorgon åker vi till Göteborg och firar jul. Men till nyårsafton är jag hemma igen. Hoppas jag får en Sisters of Mercy skiva i julklapp. Eller nya tigertofflor. God natt”.

Min enda tanke efter ett par generade gapskratt (och ett löfte om detta måste brännas innan jag går hädan) är helt sonika VEM är jag? Eller åtminstone vem var jag? Att läsa sin dagbok är nästan bättre än gestaltterapi och när jag läser femtonåringen som talar till den 36-åriga versionen av mig själv vet jag faktiskt varken ut eller in.
Det är 21 år sedan jag var femton år. Nu skrev jag visserligen dagbok lite sporadiskt och kanske hade jag inte riktigt förmågan att sätta ord på allt. Allt det där andra som ju också måste ha funnits i mina tankar. 1992 var förvisso en relativt bekymmerslös tid i mitt liv. Jag behövde kanske inte fundera så mycket för allt det där andra hade ju inte hänt.

Med facit i hand så finns här tydliga bevis på att jag visst gillade smink och så, vad min svägerska än säger. Och jag fick inte Sisters of Mercy i julklapp utan en dubbel cd med Absolute Love songs. Sara T har blivit brunett nuförtiden och jag är kvar någonstans i gränslandet mellan sprayblond och au naturelle. Även om det kostar mig betydligt mer än 25 spänn.
Det gläder mig oerhört att jag redan då sniffat upp Eurovisionlåtar, Linda Martins Why Me är fortfarande en fantastisk vinnarlåt. Foxtrot som favoritdans vet jag däremot inte.
Det kanske mest anmärkningsvärda är ändå mitt betyg och kommande yrkesval. Nej syokonsulenten kan inte ha sett vem hon hade att göra med. Älgen däremot, hade rätt, utan min särskilda matte hade jag kanske inte tillslut äntligen klarat min läkemedelstenta på sjuksköterskeutbildningen. Som jag förvisso fick skriva om tre gånger och prata mig igenom på lektionerna. Mycket snack och lite verkstad. Bäst när det inte gäller.
Fast det finns något ännu mer anmärkningsvärt vid inblicken i den valda skildringen av min femtonåriga vardag. Det är att de personer som jag omgav mig med i skolan, på basketen eller fotbollsplanen, på fester och på stans alla fik i allra högsta grad fortfarande finns med mig än idag. ”Gren” är numera bara Anna och vi bor nästan grannar. Hon fick barn i december (men jag är fortfarande den enda med femma i barnkunskap). Likaså Josse, Helle, Sara x2, Erika och en hel del andra. Då spelar det liksom ingen roll att jag i slutändan ändå på sätt och vis följde syokonsulentens råd. Även om jag i nian gick i Doctor Martens, långkjol och 4 non blondes hatt och drömde om att bo i new age kollektiv i Stjärnsund. Jag tror bestämt att min vänkrets gav mig den viktigaste utbildningen trots allt. Men det kan en ju inte heller ta upp i löneförhandlingen även om det är obetalbart.
Det blev inte Stjärnsund och new age kollektiv. Högstadiebetygen må ha pekat åt ett samhällsperspektiv (präst?) så det var visst där revolten låg i slutändan. Att trotsa betygen och ändå ägna en stor del av mina vuxna dagar åt just biologi, kemi, matte och fysik. Isn’t that ironic? Den utmaningen borde premieras i nästa löneförhandling för min del, end of story.



Josse och två sprayblonda smet till Hultsfred i lönndom. Sara K följde med och fotade.




(Anna) Gren skulle alltid bestämma i badminton. Nälå.

 

Efter solsken kommer värsta regnet

Så var det till slut finalvecka, efter oceaner av deltävlingar. Panetoz har seglat upp min som favorit i årets melodifestival. Inte som vinnarkandidat till Eurovision för det finns bara ett alternativ till det och det är Sanna Nielsen. Eller möjligen Helena Paparizou. Panetoz är däremot ett av få övriga bidrag i år som inte levereras i en anda av kliche och klichai, även om det i likhet med många andra innehåller ett självläkande kärleksbudskap och tro-på-dig-själv spirit. För i och med schlagerns uttåg ur melodifestivalen så måste det ersättas med något annat fartfyllt för min del, och då fungerar Panetoz alldeles utmärkt. Nu när JEM och Outtrigger tyvärr åkte ut som moderna inslag. Jag som dessutom har undrat så vad de gympar till på Friskis&Svettis medelpass nuförtiden när Bengtzing och kompani inte platsar längre.

I år har jag och melodifestivalen haft en relationskris. Ett förhållande som börjar blir slentrian och one of us is leaving helt enkelt. Jag har haft en ovanligt loj inställning till hela såkallade #melfest14 och följt deltävlingarna med ett getöga. Haft tv:n på i bakgrunden sådär som min generation hade när MTV först kom till byn. Ett brus i bakgrunden med glimtar av något möjligen intressant annars har jag återgått till personerna i min omgivning. Eller sms:at med andra melfestanhängare och missat större delen av bidragen. Det är inte som förr när det skulle vara absolut tyst omkring mig och melodfestivalen och ALLA detaljer följdes notoriskt. Så som mitt eurovisiontittande är med andra ord.

Jag tror det beror på att hela upplägget förändrats och vilka det numera når ut till. Det är nu den röststarka ålderskategorin som styr. De som bryr sig mer om schnygga girls&boyz med starquality och mindre om det är offkey eller chanserna i Eurovision (and that'swhat really matters). Och så det som jag har sagt länge länge och alldeles för många gånger; Björkman och SVT har lyckats med sin utrotning av schlager i tävlingen, vilket var en del av syftet med att etablera namnet MELODIfestivalen och starta med deltävlingar 2002. Detta tilltag skulle bredda utbudet, publiken och intresset för tävlingen, genom att bli av med töntstämpeln som var synonymt med schlagern. Grattis, mission completed. De gamla rävarna åker ut i det ena fiaskot efter det andra. Inställningen har plötsligt förändrats. Bögstämpeln däremot som också är synonym med schlagern verkar en gärna vilja ha kvar på ett hörn, nu reducerat till rosa fjäderboor och hattar i publiken. Kanske för att hålla kvar lite känsla av mångfald och flärd. Det hör ju inte riktigt hemma i dagens melodifestival kan jag tycka, eftersom mångfalden har blivit homogen och flärden inte är i närheten av the good ole days.

Från början skedde gallringen med en mjukstart, hälften schlager hälften annat, nytt. Jag hävdar fortfarande att 2004 års uppsättning är den bästa i deltävlingarnas unga historia. Autoloves Bulletproof Heart till exempel. Eller Trendy Discoteque med Pay TV. Och så givetvis After Dark men även Hanson, Carson och Malmqvist. Och det gör ont som helt rättvis vinnare i detta svåra startfält. Sedan dess har det gått sakta men säkert utför. Efter Lordies succé 2006 har mer eller mindre lyckad folklig hårdrock etablerat sig, men även diverse popsnören och singer-songwriters eftersom tävlingen söker ständig pånyttfödelse. Loreeneffekten har emellertid inneburit ett allt högre krav på kvalitet, prestige och top notchframförande på deltagarna och bidragen i Sveriges version av urval till esc. Krav och förväntningar som långt ifrån alla som röstas fram riktigt lyckas leva upp till. En har helt sonika grävt sin egen mellograv.
Men precis som när jag var 6 år och gick på Kyrkans barntimmar och trodde att Jesus faktiskt föddes som en riktig människa om och om igen VARJE jul så får en här kanske skilja mellan att födas en gång och att förvalta fenomenets tro och budskap - vilket är en helt annan sak. Snarare gå vidare, sekularisera och inte försöka återuppstå ur vare sig Loreen eller schlagergraven år efter år.

Hela melfest och dess kringarrangemang verkar numera mest vara en ambulerande klubb för inbördes beundran och mellanstora städer där journalister och gaytidningars hejdukar får åka med på turnén och skriva varierade krönikor och blogginlägg samt festa och instagramma tokroliga selfies på sig och veckans artister. Själva låtutbudet är stundtals ganska uselt, många av artisterna mediokra och ofattbara bidrag går vidare på bekostnad av de få bra bidragen. Jag börjar mer och mer rösta för att återinsätta läns-jurysarna som får halva mandatet (Karlstadjuryn undantagen. Vi har inte glömt vad ni gjorde 2005 med Stenmarck som vinnare istället för Nanne) samt att det kanske räcker med EN final. Eller ett förfarande ala England. Låt SVT utse nån som vi skickar. Som på LillBabs och Siwans tid. Ja, jag stockkonservativ i schlagerns bemärkelse.
Den här schlager/melfest segregeringen har lett till att jag helt i enighet med den ilskna dalkarlen som ringer in till radion för att han irriterat upp sig så kollosalt på att folk inte kan uttala midsommar ordentligt (det heter inte MISSommar det heter MIIIDsommar) går igång på att folk ändå refererar till melodifestivalen som ”schlagerfestivalen”. Schlagerfestivalen finns inte mer, den har aldrig funnits terminologiskt sett. Från Eurovisionsschlagern till sångfestival och slutligen melodifestival. Därför är det kanske ändå förståeligt att allmänheten inte kan skilja på ”den stora eller den lilla schlagern”. Alltså Melodifestivalen och Eurovision song contest. Jag skulle ändå kunna ringa in till Ordet fritt i radion och få exakt samma utbrott som dalafarbrorn, bara byta ut ordet midsommar mot schlager och melodifestival. Lätt!

Jag har sedan snart tio år vänt blicken mer och mer mot Europa och Eurovision song contest, denna kulturyttring som det ju ändå är. För där får mångfalden utrymme, det bisarra, skeva, och i viss mån det presigelösa har en given plats. Allt inramat av den politiska stämning som samtidigt blåser över deltagarländerna. DN:s Hanna Fahl skrev en gång i en krönika att ESC är lite som en cirkus. Hela arrangemanget är lite snett, lite vint, lite fusk och engelskan sitter sällan som det ska. Inget är perfekt. Och det behöver det inte vara. De som framför bidragen är inte klonade tandbortsfrippor med coola finslipade danssteg utan artister med låtar eller scenshower som allt som istället ofta ger känslan av men-hur-i-hela-friden-tänkte-man-här? Vilket är så befriande, att faktiskt känna något när en tittar. ESC väcker hela registret av reaktioner och engagemang hos mig, medan SVT:s och Björkmans melfest dukar under av sina krav på kvalitet, perfektion, utseende och självmedevetenhet att det tar udden av underhållningen och musiken. Slätstruket och då orkar jag inte ens gå in på avsaknaden av Edward af Silléns manus i år. Inget ont om programledarna.

En gång i tiden kände jag likadant för melodifestivalen som jag gör för Eurovision. 2004 närmare bestämt. Nu går jag vidare, glider genom melfeststormen, det är bara att hata och fortsätta prata. Värsta regnet som sagt var. Och snart alldeles snart är det äntligen dags att entra Köpenhamn och supporta förhoppningsvis Sanna eller Helena

Dear old dad

När jag föddes var du 43 år och världens snällaste fadersgestalt och har varit det ända sen dess. Och världens mest irriterande på samma gång. Idag fyller du 80 år vilket känns jättegammalt men ändå ungt för att vara du. Jag kan nog inte ha varit helt lätt att lämnas som ensam vårdnadstagare för, men du har gjort ditt bästa och inte en enda gång har du svikit mig, inte när det verkligen gäller. Svårigheten oss emellan ligger nog i att jag är precis som du. Godhjärtad, envis, retsam och nyckfull med minne för oväsentligheter och flyktig när det kommer till att ställas mot väggen. Eller ställa mot väggen. Det gillar vi inte, någon av oss. Och därför trivs vi i varandras sällskap och har alltid gjort det. Du är däremot inte helt lätt att lära känna har jag förstått och du kan verkligen visa upp flera olika sidor. Pratsam och glad eller tyst och inåtvänd helt beroende på situation och omgivning. Eller gå igång som bara den om det är något du brinner för. Jag har förstått att jag är likadan.

Dina svärdöttrar brukar ondgöra sig över att du har präglat dina mer bisarra sidor på dina barn. Att du är vår stora hjälte när det kommer till beteende, ett gammeldags språkbruk och så det där sinnet för ovidkommande detaljer. Som vill väl men inte alltid lyckas förmedla det. Min fru avskyr när jag nyser eller gäspar högljutt precis som du; "nääe,nu låter du precis som Jörgen". Och fyller ut tystnad med betydelselösa fraser som vi hört dig säga i åratal. Jajja för all del, tillexempel. Eller använder ord från överlulebondskan, en dialekt från din uppväxt i Norrbotten med bisarra formationer av ord som bara vi vet vad det betyder. Såsom slolta (sylt), schmule nedi (hemmagjorda flingor av knäckebröd) eller stitjfäre. Det sistnämnda betyder någon form av lös mage för kännedom. Fraser och ord som också fungerar som en aldrig sinande källa till unika lösenord för olika webbplatser.

Min uppfattning av dig skiljer sig förstås från mina bröders har jag förstått på olika sätt. Det ligger mycket i det, vi har alla varsitt perspektiv och olika minnen. Jag vet bara att du och jag hade liksom inget annat val än att bli bundsförvanter, en överlevnadsinstinkt utan mamma kanske. Det blev trots allt du som fick lotsa mig genom att bli myndig, ta studenten, välja inriktning, snubbla och ta sig upp igen. Och att komma ut. Om vi inte hade kommit överens hade ju allt det här blivit så mycket värre i en tid som var tillräckligt jobbig ändå. Men att känna sig nära sin pappa kommer ju inte bara automatiskt för att ens mamma plötsligt dör. Det hade du långsamt byggt upp genom åren, säkrat mitt förtroende på olika sätt. Detta genom att du och jag alltid hamnade tillsammans i slutändan. Kanske av en slump men så föll det sig.

Som barn följde du mig tålmodigt på alla mina träningar i diverse sporter, eviga promenader till och från sporthallarna med tid för samtal. Mest dina samtal och jag lyssnade eller tänkte på annat. Dina ordrika monologer fortsatte oavsett, vilket blev en slags trygghet och avkoppling på något sätt. Du lärde mig allt om reflektion; att åsikten i sig inte kanske var viktigast utan det var viktigare att ha en åsikt, och att argumentera för den. Du lärde mig litteraturen och fantasin genom bokläsningen om kvällarna och viktigast av allt, språkets alla nyanser. Som vuxen är det en god grund att stå på både som individ och för far-dotter relationen.

Ändå har jag genom allt detta alltid irriterat mig fasansfullt på att du som är så klok samtidigt kan framstå som disträ och sluten när det kommer till saker som inte intresserar dig. Nästan nonchalant. Plötsligt minns du inte personer eller händelser som betyder något för mig. Du kan eller vill inte svara på frågor om för mig intressanta detaljer om till exempel barndomen. Som hur länge vi ammades eller om vi skrek mycket. Då svarar du svävande att ”ja det var nåt sånt”. Du minns istället detaljer som att jag inte pratade rent och brukade beställa frukost med orden ”vanlig mlött pappa, inte filmlött” när du serverade mig. Eller att jag bajsade på badstranden på Styrsö och du blev generad. Selektivt minne alltså och ofta orsak till irritation eller diskussioner.

Det har tagit mig 36 år att förstå innebörden av varför du inte tror på ursäkter ”under galgen”. Och att inte jag heller gör det trots allt. Ändå blir jag fortfarande lika arg när du inte minns namn eller kan placera vem jag pratar om trots att du träffat vederbörande massor av gånger. Min ilska gör dig obekväm men inget försök till överslätande eller ursäkter. Det kan ta några dagar sedan ringer du upp och berättar om en annan situation i din egen bekantskapskrets där du inte kan placera namnet på en person andra pratar om, som du borde känna till. Då gör jag kopplingen, det är din ursäkt. Inget att ta personligt alltså. Och då minns jag. Det har alltid varit så för dig med namn och situationer. Att du trodde min första flickvän från England hette Milkis hur länge som helst. Att du namnmässigt blandade ihop min kompis Jerk med min katt Täppas och ropade Jeeeeerk när katten skulle in en kväll och Jerk var på besök. Nu förstår jag att du har ett eget system för alla Saror jag känner. Det räcker inte med att namedroppa, du måste ha en egen detalj kring personen, och först då minns du. En slags mekanism för att inte belasta minnet i onödan säger du.

Sådant kanske inte gör så mycket i slutändan. Det kanske trots allt är viktigare med andra saker som du har tagit fasta på. Såsom att du hävdar att jag som liten och ända upp i tonåren hade mottot ”det är roligt nästan jämt” (utan att vara ironisk) och brukade enligt dig gå runt och säga det titt som tätt. Sådant minns inte jag och då är vi kanske kvitt. Du har ju andra kvalitéer. Som att du för att uppmuntra mig vid pluggångest, inte helt olikt pappan i Fucking Åmål, berättade den långsökta historien om lärarinnan i Boden utan förutsättningar men som läste och grinade, grinade och läste. Och som till slut klarade sin examen. Eller för att du samtalar med min katt som om han vore en person när du är på besök. Och för att du kostymklädd ända in i Dicksonska Palatset i Göteborg vid min hemliga vigsel fortfarande trodde att vi var på väg till en restaurang. Och på frågan ”men pappa?! ” svarade du bara att ”en ska inte spekulera så mycket, är det sagt att vi ska på restaurang så är det väl så”.

Du är något av en gåta och gåtfullare blir du. Men allt det du byggt upp är grundmurat i mig och jag hoppas jag kan ge dig något i gengäld nu. Det är detaljerna som räknas, inte nödvändigtvis de som syns mest. Du är en ung själ i en nu ålderstigen kropp och för mig är det tvärtom. En gammal själ i en medelålders kropp och vi fortsätter att mötas över gränserna. Tills tiden rinner ut and then some.

När sommaren blir vinter

Sommaren är svår, sommaren är svår i år sjöng Thåström om olika sätt att tolka vintern på. För vintern är ovanligt svår i år tycker jag som istället börjar känna mig lika butter och sommarkrank som en Ulf Lundell låt. Där allt löser sig bara det blir varmt och frodig grönska. Då vi sitter i kalkstenshus vid havet och dricker rödvin eller i mitt fall tittar ut mot Halsviks horisont med polotröja och vind i saltvattenshår. Men inte ens den tanken hjälper, i år. Antingen har jag mentalt åldrats i rapidfart sedan förra sommaren, eller så har allt till slut eller äntligen kommit ikapp. Jag som trodde mig förskonats från att vara dysterkvist och som oftast ser saker från den ljusa sidan. Som rycker på axlarna åt oliktänkande och inte lagt så stor vikt vid saker som stör mig. Inte heller har jag varit särskilt politiskt lagd eller ägnat mig åt speciellt mycket åt aktivism. Let it be filosofin har varit min trygga boj, vilket kanske enbart varit en skyddsreflex från verkligheten börjar jag sent omsider undra.

I år är det annorlunda på alla plan och jag har undrat varför. Jag tror det började med Alexander Bards invigningstal på Stockholm Pride i somras. Om Ryssland som ligger runt hörnet, alldeles för nära plötsligt. Och allas ansvar för förbättring och påverkan. Allvaret gick inte att skaka av sig, trots schlagerkvällar eller prideparad. Så kom hösten med diverse omröstningar och val i Europa och fientligheten bara ökar. Klimatet hårdnar. En diskriminering kommer sällan ensam som sagt var. Nu senast valet i Schweiz och snart orkar jag inte öppna tidningen på morgonen längre. Och så OS-eländet på det som om det inte räcker och blir över. Det hela stör mig kopiöst, människor som tittar på OS irriterar mig, jag föraktar IOK, även om idrotten bör stå över homofobi. Så gör det ju ändå inte det. Spektaklet får fortgå.

Men när det var Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan 2012 lät det annorlunda minsann. Då var det unisont krav på nedläggning och bojkott och allt möjligt, och detta gällde inte bara den sedvanliga kritiken av kvalitén på bidragen utan även för landets brott mot mänskliga rättigheter. Förutom att arrangörerna och medlemmarna i EBU, Europeiska radio och TV unionen, skulle göra något åt saken så trycktes det även extremt hårt på vilket ansvar artisterna hade för att ta ställning och protestera. I Sverige var vi så tacksamma att det var Loreen som var vår representant och inte Danny eftersom en befarade att bara Loreen vågade göra något, vilket hon mycket riktigt gjorde – nough respect. Men om idrottsstjärnornas ansvar för allt annat än en medalj är det märkbart tyst. Och Anja Pärson är med i OS studion, vilket är lika märkligt som Carolina Klüfts plötsliga stockholmska. Jag som är mycket sportintresserad betraktar detta som ett icke OS i år vad gäller prestationerna och har stängt av fullständigt och hoppas att fler gör likadant. Korruption, mutskandaler och andra skandaler brukar ju förvisso svärta ner OS arrangemang för andra värdnationer också, Kina härom året tillexempel. Eller Albertville kontra Falun 1992, iallafall enligt Faluborna... Det borde dock räcka med allt det andra för att bojkotta, men visst släng lite homoförbud också för att se hur långt vi kan gå i brott mot mänskliga rättigheter medan delar av världen applåderar som om ingenting har hänt.

Som om det inte räcker med detta har den här fientligheten smugit sig på liksom ännu närmare. Människor, tyvärr inte allt för långt bort min omgivning börjar plötsligt viska om att eventuellt rösta på SD i år och då känner jag hur något brister inom mig, fullständigt. Nu har jag ingen mer ork, lust eller överseende med det här längre. Hur lågt får någon sjunka och HUR i all sin dar kan det här ens övervägas? Vad har hänt? Jag som trodde att en kämpade om olika funderingar kors och tvärs över blockgränserna, där även jag tvivlar på min ideologiska linje ibland. Men SD? Really? Jag kände i affekt att någon borde dra in rösträtten för vederbörande och att dessa är några jag överhuvudtaget inte kommer att ha att göra med eller associeras med i fortsättningen om röstningen verkställs. Åsiktsfrihet i all ära men där går ändå min gräns. Jag kan inte respektera det och jag vill
inte ens försöka förstå. För det finns inga argument. Det finns bara sorg, tomhet och ilska.
Om jag tidigare bekymrade mig för andra saker angående det kommande valet 2014 så är detta ingenting mot vad jag fasar kan komma att hända nu. Om ingen tar ansvar utan SD anhängarna fortsätter metastasera från smårassiga byar i södra Sverige till vanligt folk som borde veta bättre. Förr handlade min fasa vid valår om att se Anna Grens ansikte i varje tuva i lingonskogen, i ett rött lingon som vänligt men bestämt blinkar till mig att nu är det dags, nu byter vi. Nu handlar det istället om panikkänslan över att det troligen finns någon i min direkta närhet som röstar på SD, statistiskt sett. Och vad kommer det att leda till? Inte så bra helt enkelt. Det är inte bara Paradise Hotel deltagarna som borde skickas till Hunger Games, det är tydligen var och varannan medborgare också om (när) SD får allt större mandat. Vintern blir då inte bara svår, den blir lång. Minst fyra år.

Som en lisa för själen kom då Jills Veranda och Kakan. Med en Jill som erkänner att allt det här utrymmet med att vara lesbisk blev lite tjatigt tills hon insåg varför. För att det är tjatigt att varenda dag komma ut. Jag gick till en zonterapeut för jag hade ont i min nacke och ville vara alternativ rehabmässigt sett. En spännande upplevelse och den rara terapeuten frågade mig vid andra besöket om min man, om jag hade någon för jag hade ju inte nämnt det vid första besöket. Inre tvekan följt av what the heck och nej jag har ingen man, däremot världens bästa fru. Tjatigt för mig att våndas men kanske en tankeställare för zonterapeuten. Tänk om hon också ska rösta på SD? Paranoia.

Jag kommer sitta på min egen veranda i sommar och dricka Jim Beam och Ginger Ale över stormigt hav och tänka på Jill och Kakan och lyssna på Red dirt girl eller Give me hope Joanna. Och inte längre känna så stor oro över att det blir fastighetsskatten som tar oss tillslut. För må så vara, det är inte längre en issue i sammanhanget. Det har seglat upp helt andra mörka

moln på min regnbågsfärgade västkusthimmel. Det blir inte fastighetsskatten som tar oss, det blir SD. Så om det här fortgår kommer jag när hösten kommer i så fall att ta min fru, katt och Faderittan och ta anställning på sjukvårdsrådgivningens Thailandsbaserade enhet där jag kanske får min inre frid och eviga Ulf Lundellsommar. Iallafall på betryggande avstånd från järnrör och skev verklighetsuppfattning.

Göta älv

Humor är ofta en bra lösning för att avväpna laddade eller jobbiga situationer.  Men nej, jag tycker nog inte att Sissela lyckades så vidare värst bra på Guldbaggegalan. Vem godkände detta manus med både rasistiska och förminskande adjektiv i presentationerna av tillexempel Özz Nûjen och Gardell? En sprallig homofil? Jag förstår att Gardell blev vansinnig för även om han må vara en just sådan så uteslöt det allt annat som han också är. Det kanske kommer som en chock men alla homosexuella (män) är alltså inte spralliga stereotypa fjollor. Stoppa pressarna. 

 Men ändå, jag har turen att känna en person som av många skulle kunna uppfattas som just en sprallig bög. Han som en gång i tiden befriade mig från mitt uptighta hämmade och osäkra jag när det kom till att göra intryck på människor. Det som grundlagts i lilla Falun där avvikelser i mitten av 90-talet ännu inte sågs med blida ögon. Det var etablissemang som Valla, Garbo och DeNiro, Oscars och Shopen som gällde vad gällde för fest och dansutbud och möjlig chans till ett förstulet hångel vid Faluån. Eller en vomering i Geishan om hånglet uteblev. Och om inget  annat fanns till hands så återstod det  bara att åka kundvagn längs Hamngatan som lördagsnöje. Jag är nog långt ifrån ensam att känna att detta utbud inte var tillräckligt tillfredsställande eller att det lämnade utrymme för olikheter.

Lägg då till att jag inte heller var (är) särskilt bra på att discodansa snyggt, dessutom har jag svårt för taktkänsla. Denna insikt fick förödande konsekvenser för min förmåga att ragga på ett dansgolv för all framtid. Jag minns en del plumpar i protokollet från den här tiden och det påverkade mitt självförtroende enormt både vad gäller klädsel och att föra sig på ett dansgolv.

Konversera med det motsatta könet har dock aldrig varit ett problem, värre är det med kvinnor. Så när fokuset bytte kön blev min förmåga på dansgolvet om möjligt ännu mer inskränkt.

Vilken tur för mig att jag då fick ynnesten att lära känna Göran, i en annars väldigt känslig och jobbig tid som nyutkommen. Han brukade kalla oss för verklighetens Alice Timander och Kjell Henry fast utan det tråkiga slutet. Göran ändrade min inställning till såväl dansgolv som Lena Nyman och gav mig insikten om det vackra i prestigelösa föremål eller människor. Den olivgröna äggfontänen i porslin till exempel.
Göran lärde mig en hel del om mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Jag som alltid skrattade åt andra men aldrig åt mig själv. Och som kunde lida en hel kväll och bli inåtvänd om jag satt på mig vad som visat sig vara fel outfit. Så blev det aldrig tillsammans med Göran, han skrattade gott och hjärtligt åt alla och sig själv, eftersom han liksom jag älskar dråpligheter. Han lärde mig att anamma de mest eljest personerna i ett sammanhang eftersom de ofta visar sig vara de roligaste att hänga med. Detta genom sitt bisarra sinne för humor som kan bryta den tjockaste av isar. Ibland inte helt okontroversiellt men aldrig elakt. Jag minns en utekväll när vi förfestat tillsammans och som vanligt åkte in till Gretas i Göteborg. Jag hade nogsamt stissat mig med kläder och smink länge och väl medan Göran serverade shots och drinkar. Väl inne på stället säger han sedan glatt ”du vet att du bara har sminkat dig på ett öga va? Jag såg det innan vi åkte men tänkte att det kunde vara kul att gå ut sån”. Och sedan sprang han med ett gapskratt ut på dansgolvet för ställa sig på scenen och dansa så ohämmat som bara han kommer undan med.

Många är de festligheter, incidenter och samtal tillsammans med Göran som har format mig när det kommer till att släppa taget om min självmedvetenhet och inställning till andra människor. Men naturligtvis finns det en baksida av det spralliga myntet. Ingen går helt fri från omvärldens inbrott eller aversion för såna som oss. En natt efter ytterligare en kväll på Gretas fick jag ett samtal. Vi hade tappat bort varandra i vimlet och Göran hade hamnat i älven fick jag höra. Blivit puttad av några för honom okända män. Han hade satt sig ner  en stund vid lejontrappan vid Brunnsparken i centrala Göteborg för att samla sig en stund efter händelse tidigare under kvällen och sedan hände detta. Som tur var lyckades han tillslut ta sig upp men var chockad och ledsen efteråt. Vi andra som var med undrade förstås om förövarna följt efter honom från Gretas vilket i så fall gjorde det till ett hatbrott. Eller om det var en stundens ingivelse från några omdömeslösa slynglar. Göteborg har sin svarta historia av homofober och hatbrott så ingenting är omöjligt.

Det var första gången jag ställts inför en sådan händelse. Allt är inte bara glim och glam alltså. Det var bara så overkligt. Göran som inte är provokativ på något sätt. Som utan tvekan går fram till den stiffa DJ:n på det mest heteronorma utestället med en handskriven lapp om önskemål att spela Siwan. Som givit jordgubbsbubbel och dagskryssningar ett ansikte. Som döpte Styrsö till pingstön när tiderna var lite svårare där. Kanske är det just det som är det provokativa vad vet jag. Den där händelsen förändrade mig med insikten om hur skört allting ändå är där bakom discokulan och Don’t play that song again. Livets oförutsägbarhet lurar alltid en bit bort.

 Oroligt åkte jag till Göran följande morgon för att kolla läget. Vad säger man till någon som puttats i älven? Det är ju fruktansvärt, det går inte att skoja bort ens med Göran. Kom osökt ändå att tänka på Kopparbergsvisan där jag satt på bussen för att lugna mig lite.  När jag kom fram mötte jag honom i morgonrock i dörren. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde såklart. Jodå ok svarade han. Sen tittade han på mig med sin speciella blick och sa ” jag vet vad du tänker”. Vaddå sa jag, jag tänker ingenting, jag är orolig för dig. Nehej du svarade han, ”du tänker fån’t ja en körv så huppe ja i älva”...

Ja vad skulle jag säga. Högst olämpligt. Det bor en Sissela även i mig alltså.