Farligt begär

Artikelserierna den senaste tiden om smartphoneberoende, nätbeteende och vilken impact sociala medier har på livet utanför har avlöst varandra. Nu senast togs det upp om att leva helt utanför internet. Tidningen i fråga hade en dam på imponerande 83 år som minsann stod utanför det hela. Om det inte vore för att jag faktiskt kände damen i fråga hade jag raskt bläddrat vidare och avfärdat det hela med ytterligare ett PK inlägg i debatten. Det hade ju kanske varit mer uppseendeväckande om artikeln hade handlat om en hen mitt i livet och karriären, som hade gjort samma sak. Inte för att jag är åldersdiskrimerande utan för att en äldre person ofta aktivt måste välja att bruka internet medan yngre person istället måste välja det motsatta. Att välja bort internet blir en helt annan aktiv handling då än vad det blir för den 80åriga personen är min tes. Om en blir ännu mer dristig i resonemanget skulle det i förlängningen handla om ett liv utan sociala medier. Jag börjar svettas av bara tanken och tänker genast på Helen Sjöholm och Du måste finnas; ” Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”.

Det intressanta med artikeln och damen utan internet var däremot att hon upplevde att hon hamnat utanför i vissa sammanhang. Åtsidosatt. Hon missar information och blir av med olika nätverk eller åtaganden eftersom hon inte går att nås via mail, vilket blir ett hinder för övriga menade hon på. Min pappa lever också utan internet och ser inga som helst problem med det eftersom han inte är särskilt intresserad. Inte heller känner han sig åtsidosatt. Men likt damen i artikeln så påpekar han ofta att han är den enda som fortfarande får stenciler med information om aktiviteter i hans nätverk eller umgänge. Eftersom pappa är van vid att uppfattas som något excentrisk så lägger han ingen större vikt vid det, möjligen som en slags positiv särbehandling då. Jag har ju varit med honom på diverse tillställningar i dessa sammanhang och noterat just detta. Han blir uppmärksammad för att han inte har en mailadress utan får istället informationen om nästa träff i handen, före alla andra. Däremot älskar han att påpeka att i ett av dessa nätverk, hans morgonbadarklubb BadBoys (!) som består av enbart medelålders män och gubbar så verkar samtliga ha mail, fast det är fruarna som sköter det. Och de är väl också 80 plus en del av dem.

Jag har hittills avfärdat det här med smartphone/internetberoende och tyckt att det är en aning överspänt att hetsa kring det. Låt folk hålla på och själva avgöra när det är ok att ta upp mobilen. Sakteliga har jag börjat ändra uppfattning dock, efter observationer om hur det faktiska, pågående sociala mötet irl påverkas av att ständigt vara utsatt för konkurrens. Mina syskonbarn är ett exempel. Hur intresserad av dem verkar jag när jag samtidigt gör in en ytterligare meningslös check in eller kollar ytterligare en dussinbild från nåns thailandsresa på insta samtidigt som de försöker prata med mig. Vad sänder det för signal om att vara sedd och hörd? Eller äktenskapet för den delen. Jag har oerhört svårt att koncentrera mig på flera saker som det är, och blir således frånvarande så fort jag blickar ner i min mobil. Jag har kämpat emot detta länge nog nu, envisats med att det inte är något fel med att kolla mobilen även under ett pågående samtal. Vis av erfarenhet vet jag nu bättre efter stickprov eller följdfrågor som jag inte kan besvara eftersom jag inte lyssnat när jag gjort ett mikroavbrott i samtalet för att titta något i mobilen. Det är den är snabbaste vägen till att på sikt skapa sig en riktigt dålig relation. Att parallellt ha blicken i mobilen under samvaro är helt enkelt ett uttryck för att vederbörande lockar till ointresse. Ändå ser jag hur det alltmer tjafsas i relationerna
runtom i min bekantskapskrets om just detta, mobilen och sociala medier. Go together lika a horse and carriage (just like marriage).

Jag skrev en uppsats i beteendevetenskap under sjuksköterskeutbildningen om mobilens inverkan på det sociala mötet och hur det påverkade samtalet. Det är nu tio år sedan. Det var en observationsstudie om hur folk hanterade sina mobiler under ett pågående möte, tillexempel en fika, och hur närvarande de verkade vara eller inte var. Jag minns att kontentan av det hela var just att mobilen tycktes vara ett störande moment när personen hela tiden har tentakler ute för andra pågående dialoger samtidigt som den fysiska äger rum. Detta var alltså innan smartphonen gjorde sin revolution för umgängesformerna. Jag orkar inte tänka på hur min tolkning hade sett ut idag. Men eftersom jag arbetar med livsstilsförändring så är jag intresserad och måste i vanlig ordning börja med mig själv. Och hamnade då omedelbart i en slags Herkuleshistoria med en fru Dygd som förnumstigt påpekar att det djärvaste en kan göra nuförtiden är att gå ur facebook, twitter och insta. Skulle jag kunna göra det? Men bloggen då kontrade genast fru Lusta. Det går ju inte. Eller gör det? Varför syssla med blogg/insta/facebookfriending överhuvudtaget? Vilket bränsle ger det och vad ligger bakom behovet att synliggöra sig?

Jag fick i samma veva en fråga om hur många som läser min blogg. Det märkligt överraskande är att flera för mig oväntade personer har tagit den här bloggen till sitt hjärta, och många som jag inte hade kunnat föreställa mig har hört av sig med fina omdömen. Det gör mig oerhört glad och stolt. Jag hade trott att jag på min höjd skulle ha högst tolv läsare av kompisskäl när jag startade bloggen och ett halvår senare med facit i hand har jag ett växande antal läsare och har fortfarande inte förstått att så många faktiskt läser. Det värmer och det ger inspiration. Men beroende? Mer en hobby och ett skönt sätt att få gehör och utlopp för tankar försvarar jag mig. Faktum kvarstår, det tar tid och framförallt fokus från närvaron i hemmet, liksom den dagliga kollen av sociala medier och skulle jag göra slag i saken och ställa mig utanför ryker ju även Sinkadus. Annars är det fusk. Eller går det att förhandla sig till en undantagsklausul för bloggande? Motivera sitt facebookbruk till enbart nätverkande? Och vad blir semestern utan rätt instafilter? Skulle jag bli så mycket mer närvarande i nuet utan sociala medier då är frågan? Eller skulle jag bli världsfrånvänd? Miss out on allt som pågår runtom?
Jag använder ofta mig själv som ett experiment när det kommer till förändringar. Jag har slutat röka, snusa, jag har provat de flesta dieterna, jag har haft vita månader och jag har av och till avant mig från kaffe. Allt i olika omgångar för att se om det går. Och hur jag fungerar i processen. Nu verkar jag inte vara någon beroendemänniska utan snarare en rutinmänniska. Är det te som gäller från en dag till annan så är det så. Det som återstår är då kartläggning och insikt om hur jag och varför jag använder sociala medier. Tanken är svindlande och framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen vill göra uppror och säga nej. Men frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.

Kolingsborg

Andres Lokko skriver i sin krönika i SvD om sin historia till Kolingsborg och att lokalen nu nått vägs ände genom ombyggnationen av Slussen. Med tårade ögon läste jag krönikan och föll i djup nostalgi över gröttallriken och kastades tillbaka tio år i tiden. It’s the end of an era hade jag lust att förfärat utropa där i ensamheten vid frukostbordet i ottan en gråkallmorgon i januari modern tid. För även om inte jag delar just Andres historia med punk och rockkonserter på Kolingen så har han så oerhört rätt i en sak. Kolingsborg fungerade som hem för udda subkulturer.

Naturligtvis är det ofrånkomligt att det rivs i takt med att Slussens nya framtid tar form, jag hade bara inte insett vidden av att ännu en gayepok går i graven i och med detta. Jag kommer osökt att tänka på Nyårsklockan återigen; ”Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.". Nu kanske inte Slussen i sig innehåller något av detta men Kolingsborg däremot innehöll ju allt. Mänsklighetens regnbågsfärgade fana, stolthet, lömskhet, avund men även triumf. Triumf och stolthet över att ha vågat sig dit överhuvudtaget, och upptäcka att här fanns fler som du, här fanns allt. Hela spektrat från Sveriges alla småorter och en och annan Stockholmare förstås. Samlade i Stockholms kanske fulaste källarlokal. Lömskhet och avund lurade i de dunkla hörnen, ögon sökandes i mörkret. ”Vi närmade oss nedgången till klubben, som låg i den pissgula kaklade tunneln vid Slussen; en plats med anstrykning av tonåring och arbetarklass” som Lousie Boije av Gennäs skrev i Stjärnor utan Svindel. Den boken som blev min och många andras flatpraktika under några år, och som förde klassfrågan in i det hela. Som det inte räckte med själva homogrejen.

Jag hade hemma i flickrummet läst i Stjärnor utan Svindel om gula gången och undrat, längtat och befarat. Men mest längtat. Om Tip Top var nervöst så var Bitch, som den åsyftade klubben hette, rena rama skräcken som nykläckt. Här var det precis som i boken fast ändå inte. Det var bokstavligt talat befrielse och samtidigt en aning inrutat. Om 90-talet var hemmafesternas era så var 2000-talet utgångens. När jag flyttade till Stockholm 2001 fanns det en uppsjö gayklubbar, ändå var det inte tillräckligt tyckte jag (då).
En typisk utekväll inleddes på Häcktet med afterwork på deras fantastiska innergård eller i trängseln på minidansgolvet. Alla var där. Vi stannade till stängning och för att fortsätta i samlad tropp till antingen TipTop på Sveavägen eller Bitch på Kolingsborg. Hur kön än ringlade sig i gula gången kom vi alltid in. Oavsett. Med en sträng blick från den hårda kvinnan i dörren med det långa håret och skinnvästen.
Det tog ett tag att lära sig att känna sig hemma på Bitch. Hela saken tillhörde en slags nollningsprocess egentligen. Istället för strykjärn användes ölglas eller helt enkelt verbala hot när din relation utsatts för den första externa lömska flirten. Allt kunde hända och allt hände inne i den där fula murriga runda lokalen. En nattklubb för enbart kvinnor. Och en och annan transa emellanåt. Det var under tidevarvet av när Can’t get you out of my head, Sexual revolution och såklart Håkan Hellströms Kom igen Lena fyllde dansgolven. Bortsett från transorna så var det inte så uppklätt, alla kom som de var, det var mer kodex och symboler som var viktigare än en snygg partyoutfit. Långt ifrån dagens homogena men ändå utslätade Moxyfester. För att inte tala om panoramabaren i källaren med utsikt över vattnet med dans till gryningen där det aldrig handlade om prestige eller var försent för Simply the best. Där vakten ibland lät dig röka i dörren, men bara ibland.

Till skillnad från mig så romantiserar inte Andres Lokko. Han är inte heller särskilt nostalgisk utan konstaterar fakta; vad Kolingsborg som punk och rockklubb har betytt för honom. Så fungerar det inte för mig. Jag älskar att romantisera och vältra mig i nostalgi. Kanske som ett steg i frigörelseprocessen från något man måste skiljas från. Och visst har vi tvingats att skilja oss från i stort sett alla de gamla peach pit pärlorna vi en gång i tiden betraktade som våra egna festvardagsrum; TipTop, Häcktet, Cattelin, Momma, Lino och Roxy. Det är nog bara Torget som finns kvar om än i annan regi. Och Moxy förstås. Fast i en annan tappning. Borta är de där lite udda men ändå familjära inslagen som gjorde att vi fortsatte vallfärda till halvtaskiga lokaler och dricka öl ur plastglas. Jag sörjde Tip Top och jag sörjde Häcktet. Och Roxy. Mer för att det var en påminnelse om att åren går och behovet av klubbutbud förändras men även för att var sak har sin tid. Och de ”vi” jag syftar på är de bögar, flator och transor som jag inte ser röken av nuförtiden. Som jag regelbundet träffade varje veckoslut under flera år.

Kolingsborg kommer jag sörja av ytterligare en anledning. Cirkeln började där och den slutade där. Bitch var första gången jag någonsin besökte en klubb för enbart kvinnor. Gula gången, Kolingsborg. Nervöst klädd i wranglerjeans, mittbena, fotriktiga skor och min lila tröja med kvinnosymbolmotiv framtill. Mina femton minuters av att vara anarkalesbian tyckte jag själv, medan pappa glatt berömde mig för att sprida budskapet om Falun, gruvan och Stora stöten till stockholmare. Om jag där och då storögt vetat att jag en dag skulle träffa vad som sedan kom att bli min fru är en hisnande tanke. Mitt på det stora dansgolvet där allt och ingenting har hänt.
Så mycket HBTQ historia som den har staden vittnar om på numera trista inrättningar såsom Lidl eller tråkiga mainstreampubar. Och snart kommer alltså även ett av de roligaste och mest händelserika dansgolv någonsin att ligga begravd under det nya Slussen och andas sina historier och sina schlagerhits i tysthet.

Falu gruva med sitt feministiska budskap.

Kolingsborg från det absolut sista besöket.

Lotta, panoramabaren och gryning.

Sandra is simply the best

Förgänglighetens kranka eftertanke

Under nyårshelgen hade mina gästande vänner från Göteborg ett intressant samtal kring det här att haka upp sig på materiella saker och bli förtvivlad över till exempel ett par borttappade handskar under en utekväll. Hur fina, dyra eller unika handskar det än må vara, var går gränsen över hur stora proportioner det får ta? Exemplet i fråga handlade om att den borttappade persedeln blev överordnat allting annat den kvällen och inte gick att avleda ens med drinkar eller intressanta samtal. Vederbörande var knäckt.

Jag nickade instämmande att ja det här lät ju lite överdrivet minsann. Kom sedan att tänka på ett av mina nyårslöften om att bli mer sann och rättfärdig och blev då tvungen att moloket erkänna att jag faktiskt också är precis en sådan som kan bli totalt förtvivlad över att tappa bort något. Som sedan får oanade proportioner och därefter omöjlig att avledas. Vissa kallar det att vara enkelspårig, andra att vara en drama queen. Sällskapet i fråga som har varit med förr stannade upp i diskussionen och höll visserligen med, men undrade ändå om inte detta trots allt tillhörde det förflutna för min del. Hur gärna jag än ville att det skulle vara passerat så var jag tvungen att tillstå att så inte är fallet. Det är inte en mognadsprocess utan hände senast i somras. Då när även jag fick se döden i vitögat. Nåväl hamnade på sjukhus iallafall. Min fru tog då med sig min lilla nalle vid namn Faderittan till sjukhuset för att jag skulle ha sällskap under natten i sjukhussängen.

När jag stod inför en långresa till Australien 1999 fick jag på Arlanda av min nu bortgångna moster en c:a 10 cm stor nalle som pappa vid samma tillfälle döpte till Faderittan. För att jag inte skulle vara så ensam på resan menade de. Faderittan har sedan dess hängt med överallt. Till de länder jag besökt, till alla ställen där jag bosatt mig på och lärt känna diverse roomates, flickvänner och svärmödrar. Om jag bor på hotell så är det ett nöje att varje morgon att se städerskornas innovativa hantering av honom. Ibland har han legat korrekt nerbäddad på kudden men ibland placerats på nattlinnet i en indignerad pose. Då Faderittan tillexempel glömdes på ett hostel på Nya Zealand ringde föreståndaren till chauffören av den kiwi experience buss jag färdades på endast för att meddela att ”the swedish girl left her little man behind”. Han budades över till nästa ort en dag senare och lyckan var så total att han skickades upp med en tillfällig vän i ett skydive, för att fira återkomsten.
Omgivningen tycks inte riktigt förstå magnituden av nallens betydelse bortsett från två av mina brorsdöttrar. De avgudar Faderittan eftersom han är lite av förbjuden frukt för dem. De vet att han alltid är med och de behandlar honom med respekt. En vuxen-nalle! Ibland döper de till och med sina egna nallar till Faderittan för att understryka detta, vilket är en fin handling.

Om min katts päls rymmer tusen tårar så bär Faderittan på mitt mentala välbefinnande har det visat sig. Kort sagt har han blivit en symbol för tidens gång och allas vår skröplighet genom våra äventyr. Så självklart var han med mig på sjukhuset. Men eftersom jag samtidigt tyckte det var en aning genant så vaknade jag mitt i natten och placerade honom i ett litet utrymme i hurtsen intill sjukhussängen. Det vore ju oerhört pinigt att ertappas i mitt eget skrå med en 10 cm nalle tryckt i handen på morgonronden.

När jag så kom hem från sjukhuset började jag efter några nätter att vakna i ett panikartat tillstånd varje natt av mardrömmar, hjärtklappning eller gälla utrop. Och en oklar känsla över att ha missat något. Glömt. Jobbet? Familjen? Katten? Vigselringen? Jag kunde inte förnimma vad. Inte förrän jag en fredagkväll tre veckor efter utskrivning plötsligt drabbades av den hjärtskärande insikten av att Faderittan saknades. Glömd på sjukhuset. Som en slags nallversion av Karl Stranne som stått surrad och glömts ombord.
Jag blev otröstlig, grät hejdlöst halva natten och min fru ringde till sjukhuset för att fråga efter nallen. De hade inte tid att kolla. Sagt och gjort, vi åkte dit nästa dag och rödgråten stapplade jag in på avdelningen och mötte samma sjuksköterska som haft ansvar för mig och som av en händelse var i tjänst. Förvånat undrade hon om jag blivit sjuk igen. Skrapandes med foten i golvet frågade jag henne om hon sett en liten nalle, möjligen på den salen jag låg för tre veckor sedan. Hon sken upp och sa ” åh är det din nalle? Jag såg honom för några dagar sedan, vänta ska jag gå och se efter”. Så hastade hon iväg, jag blundande och höll andan och så kom hon tillbaka med Faderittan i handen. Som om det vore en självklarhet. Han hade suttit i fönstret med slutet ansikte i tre veckor och förgyllt tillvaron för sjukare människor än jag, tydligen.

Livet är tillbaka ännu en gång, tänkte jag och gick därifrån med Faderittan i krampaktigt grepp och gråten i halsen av ren och skär lycka. Att min nall-reaktion sedan inte stod i proportion till den eventuella förlusten var en diskussion som min fru klokt nog valde att inte ta tag i. Och just därför älskar jag henne lite extra mycket.

Detta fick jag alltså i sammanhanget nu lov att berätta för mina vänner. Vi skrattade bort det hela och sedan tog nyårsfesten vid. För att sedan sluta på exakt samma vis märkligt nog. Mitt i natten kom jag ut från toaletten och såg min rosa schlagerhatt trasig på dansgolvet. Min enda statussymbol i den här världen. Den vita fjädertråden på brättet elakt avriven och sågs viftandes med i en väns hand. Jag blev så förtvivlad att jag har förträngt resten. Jag fick sedan återberättat för mig att jag hittats sittandes på golvet bakom sängen i sovrummet med hattspillrorna i famnen och förkrossat utbrustit; ”Vi åker i maj. Till eurovision. Vem kan ha gjort något sådant sabotage?” (Den enda som rimligen kan leva sig in i denna förlust är min esc kompanjon Hélène, aka Dr.Rosso). Vi var sammanlagt sex personer kvar på festen vid det tillfället och tydligen hade jag likt ett nyårsCluedo gått igenom persongalleriet efter tänkbar förövare. Professor Plommon med sina bara händer i vardagsrummet.
En sådan tur att vi hade haft Faderittan-diskussionen tidigare på dagen, min gäst vidtog nämligen raskt nödvändiga åtgärder och letade upp Karlssons klister och limmade på fjädertråden igen. Jag vaknade på nyårsdagen på ett oroligt humör men fick syn på hatten och sken upp. Förgänglig och återuppstånden!

Affektionsvärde slår tydligen ut all logik och reson, och jag kan inte värja mig utan blir lika förvånad varje gång. Jag och övriga får helt enkelt försonas med detta karaktärsdrag, hur materiellt och bagatellartat det än kan te sig. Osunt och överspänt muttrade min kära fru åt det hela. Gärningsmannen/kvinnan för hatt-attentatet däremot är och förblir en gåta. Ännu har ingen tagit på sig det formella ansvaret. Still waiting.

This is the year

Av alla aftnar är midsommarafton helt klart att föredra. Därefter valborg och på tredje plats kommer nyårsafton. Som så mycket annat så grundläggs ju vissa inställningar till dessa högtider från erfarenheter under uppväxten. Om julafton var glim och glam hopp farallan lej så var det tvärtom med nyårsafton. Åtminstone för min mamma och hon präglade samtliga av oss. Mamma arbetade gärna på nyårafton på den tiden hon arbetade skift. Det gjorde henne inte ett dyft, glatt gick hon iväg till arbetet efter att ha försett oss övriga med pommac och salta pinnar.

Detta visade sig bero på något som hände när hon var liten och i sin tur präglades av sin mamma, mormor Astrid, tillika drottningen i Halsvik. På nyårsafton var de alltid bortbjudna till en gammal faster som mamma och min moster lämnades i händerna på, som hette Soffi. Faster Soffis lämplighet med små barn kan diskuteras eftersom hon brukade göra i ordning kvällsvard och servera den med orden ” ät nu barn, för ni får ingen mat förrän nästa år”. Om man är sju-åtta år i slutet av 40-talet kanske det är svårt att förstå att detta var ett skämt, har mamma berättat med eftertryck. Vilket alltså lade grunden för den dystra känsla som kunde infinna sig hos henne på nyårsafton även som vuxen.

För mig betyder nyårsafton tvära kast. Jag älskar bubbel, glitter, fyrverkerier och att allt till en början är så festligt. Det har jag alltid gjort. Jag blir uppspelt av känslan av att göra slut med det gamla året, sammanfatta och gå vidare. För att sedan återkomma till just det där året och bli nostalgisk. Jag njuter av den porlande känslan som uppstår vid tolvslaget med det nya årets förväntningar. Och förtjusningen om Jan Malmsjö blir om möjligt ännu mer bombastisk i sitt RRRRRRRRIIIIIING, klockaring. Och därefter dansgolv ända in på morgonkvisten där jag har bestämt musiken. Jag är dessutom den typen av person med fallenhet för nyårslöften. Då menar jag inte fåfänga löften om att börja träna och sluta med laster. Dessa ser jag i mitt arbete med livsstilsförändring alldeles för många misslyckas med och är snarare något som skall undvikas. Ändring av livsstilsbetingade vanor bör inte förläggas tills starten på ett nytt år, det säger sig självt.

Istället blir jag full av floskler och högtravande löften om personlig förbättring och förändring. Att jag ska bli mer mångsidig, modig, klokare, smartare, ödmjukare, en bättre fru och massor av liknande (omöjliga) saker. Ytterligare ett år är här med möjligheten att förändra något. Förändringar som tyvärr inte sker som ett trollslag över tolvslaget trots att det vore önskvärt. För när varje år är till ända ser jag ändå oftast bara fortsatta eviga förbättringspotential vad gäller mig själv. Och vilka förutsättningar för förändring finns det egentligen när det nya året ändå oftast inleds på samma sätt med olika nyanser av baksmälla? När ribban har lagts, muntorrt och dystert. Brännhål på duken och bordet eftersom jag i bubbelyran tände alla fem tomtebloss samtidigt i stearinljuset på bordet i.n.o.m.h.u.s kvällen innan. Då frasen ur Abbas Happy New Year “Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more, than confetti on the floor” liksom har klivit ur sitt sammanhang och blivit verklighet. Fast istället för confetti är det lösa boafjädrar som ligger fastklistrade i utspillt bubbelklibb på det provisoriskt ordnade dansgolvet.

Mina nyårsaftnar och nyårsdagar brukar följa det mönstret och mitt osvikliga goda minne gör att jag minns alla nyårsaftnar. Ett nyår firades i Israel och ett annat i Toronto. Ett år blev det tomatsallad i Falun med efterföljande dans på Shopen och ett annat år blev det fyrverkeri i Köpenhamn. Och icke att förglömma det nyåret på söder när samtliga gäster gick beredda med en hammare under sina kappor och det dansandes till en enda låt på repeat natten igenom. Trubbel med Monica Z.

Nuförtiden tenderar nyårsfirandet att pendla mellan Stockholm och Styrsö/Göteborg. Ivanhoe har bytts ut mot Singing in the rain men i övrigt börjar alltså årets första dag oftast på samma sätt. Med känslan av ödesmättat vemod och behovet av något centralstimulerande mot huvudvärken. För när fyrverkerierna har tystnat så ligger den ändå där. Förhoppningen blandat med oron över vad det nya året har att ge; “In another years time, who can say what we'll find, what lies waiting down the line?” Nyårsafton är ju egentligen bara det konkreta beviset på att tiden går och att vi åldrats ytterligare ett år, för den som utgår från den typen av tideräkning. Det fysiska åldrandet står inte heller alltid i proportion till det mentala åldrandet, ett år kan innehålla oändligt mycket upplevelser som bortsett från en och annan fin linje runt ögonen i övrigt inte ses utanpå. Och det är det som genererar en skräckblandad förtjusning hos mig. Vilken alltså inte är grundad i en gammal fasters missriktade skämt om luthersk mathållning utan istället handlar om beredskapen för ett helt nytt år med ännu inte upplevda erfarenheter. Av vad slag de vara månde.

För att inte hänfalla helt åt nostalgi och om-saltet-miste-sin-sälta filosofi har jag så sakteliga gått över från Abbas Happy new year till Marit Bergmans This is the year. För det är väl egentligen det enda raka att tänka där på nyårsdagen. This year is mine! (for better and for worse). Och jag behöver faktiskt inte äta mer förrän nästa år och dessutom är det nu ett steg närmare till vintern har rasat, midsommar och folkdräkten. Bubbel däremot kan drickas året om som tur är.

                                                                  

                                          

      

Räven raskar på samma is

Jag gillar julen, mycket. På ett slags dubbelbottnat sätt. Troligtvis hänger det samman med min uppväxt och att det alltid satsades mycket på julstämningen med pynt, bak, christmas carols och extra allt. En iscensatt Mer Jul med Adolphson&Falk. Varje jul i modern tid blir därför lite av ett återupplivningsförsök av det mamma och pappa i barndomen planterade i oss i juletid.

För egentligen lyckas jag själv aldrig riktigt återskapa den där lyckliga och förväntansfulla julstämningen som jag själv upplevde som liten. Det kan helt enkelt bero på att jag stelnat till vuxen och istället blir en aning stressad av alltihopa. Stressad och överviktig med gallspasm som efter juldagen alltid känns en aning onödig att ha dragit på sig. Fram med blodfettssänkande och ett recept på fysisk aktivitet.
För varför var jag egentligen tvungen att gå loss på julmaten som om det vore no tomorrow när jag egentligen bara gillar ägghalvor och köttbullar? Och lägga mig till med att dricka julmust till frukost varje morgon fram till nyår. Eller spela Mele Kalikimaka på repeat och driva alla inklusive mig själv till vansinne.
I år har jag även lagt mig till med att på arbetsplatsen smyga in passande Karl Bertil Jonsson citat i olika samtal. Jag har några få Karl Bertil-eldsjälar som kan hela manuset utantill precis som jag så där blir det synnerligen lyckat.

Det går emellertid inte att bortse från anledningen till att det här med julen nuförtiden är lite naggat i kanten. Förutom att livet fortgår och tiderna ändras och likaså traditioner så handlar det även om yrkets inverkan. Att en tillräckligt stor del av befolkningen drabbas av fullständig panik och haveri inför julen när vårdcentralerna och mycket annat stänger igen ett par dagar.

Förr levde jag i en ordensfamilj som älskade högtider och ceremonier, nu lever jag i en blåljusfamilj där ingen ledighet under julhelgen är garanterad. Där vittnesmål om fruktansvärda människoöden i signad juletid kommer fram över julskinkemackan. Till exempel den om den gamla damen som påträffades död i sitt trapphus på julafton. Hon hade på vägen ner i källaren för att hämta något stillsamt satt sig ner på ett trappsteg och somnat in. Grannar hade passerat henne med ett God jul i tron om att hon satt och tog igen sig en stund. Det var systern som till slut fick slå larm då den gamla damen inte svarade i telefonen som hon brukade på överrenskommen tid. När patrullen bröt sig in i lägenheten var julskinkan i ugnen och ett litet julbord för en person förberett.
Det är lätt att hela det här julglammet stockar sig av tanken på alla olika öden som samtidigt pågår runtom.

På vårdcentralen blir de sista två veckorna innan jul alltid lite mer hektiska än vanligt. Recept på ångestdämpande ska bunkras upp hos befolkningen, vaccin inför Thailandsresan ordnas, hemsjukvårdens dosetter ska levereras ut, delade för två veckor istället för en. Två veckor dröjer det innan det uppskattade besöket från sköterskan sker nästa gång. Ett av få besök somliga ålderstigna får.
Dagarna precis innan jul trappas det hela upp ytterligare, då kommer de ensamma och utsatta i vallfärd med orosögon och hjärtklappning. Vem och vad ska de vända sig till under alla dessa röda dagar när vårdcentralen och många andra samhällsinrättningar har stängt?

Ett år fick jag dan före dopperedan sitta och skriva en lista med alla upptänkliga telefonnummer till olika jourhjälpinstanser i samhället, jourhavande präst, äldre direkt, akutpsyk och 112 om inget annat hjälper. Sedan gick jag hem till min glöggfryntliga familj och försökte skaka av mig minnet av denna ängsliga blick och personen som jag ägnat 60 minuter åt på drop in mottagningen av de tio jag egentligen hade avsatt. Och då jobbar jag inte ens på fältet. I ambulansen, akuten eller polisen. Att arbeta på vårdcentralen räcker dock gott och väl för att bli påmind om att alla inte har förmånen att inviga sin julklappsbiljard eller få gallspasm av julbordsfett. Kallt lyser julens stjärna även på isterbukar.

Och inte kommer Bosse Thunell att ringa mitt i Benjamin Syrsa i år heller. Det var länge sedan, och ett av familjens favoritinslag om julaftnarna. Bosse, en god vän till föräldrarna och som alltid ringde till oss vid exakt samma tidpunkt på julafton för att önska god jul vilket gladde dem och oss enormt.
Och kanske var det likadant för den gamla damen i trapphuset. Vikten av att någon speciell ringer och önskar god jul en given tidpunkt. Att följa rutinerna kan alltså vara livsavgörande för den ensammaste av själar. Så de år jag inte firar jul med min ursprungsfamilj så ringer jag dem därför alltid mitt i Benjamin Syrsa. Bara för säkerhetsskull. Och för att vederbörande med ett glädjetjut ska få utbrista ” nu ringer Bosse Thunell!”

I år kommer jag inte att ringa. Däremot kommer min fru på kvällskvisten att tacka för maten och dra sig tillbaka från familjens sköte. Istället för tomtekostym kommer hon dra på sig polisuniformen och meddela att hon har arbete att tänka på. Eftersom vi alla andra kommer vara glöggfryntliga så kommer vi ge henne en tia till taxi och se henne köras till slumkvarteren. Kanske kommer hon på sitt sätt ändå sprida lite glädje i samhällets bottenskikt och bland avsekomna som naturligtvis inte behöver hålla sig borta ur folks åsyn. De har ju ingenstans att ta vägen förutom möjligen till mobila poliskontoret vid Björns Trädgård.

Jag för min del kommer troligen inte att kvävas av julilska men inte heller att vakna till julottans glada budskap om frid på jorden. Istället kommer jag att tänka på min fru och hennes kollegor i julnatten och på de sorgsna diversearbetarna på ölkafet. Om än med handen i Aladdinasken tillsammans med mina närstående som jag turligt nog har förmånen att få vara tillsammans med.
Barndomens Mer Jul-tema har alltså blandats upp med Do they know it’s christmas känslan. För den ystra julefrid som då var synonymt med mängden julklappar och snask är nu lite kantad av en aning hets samt ett sting av dåligt samvete över frosseri och konsumtion. Det jag bär med mig julen igenom är tanken på den gamla damen och vikten av samvaro, och på dem som arbetar för de utsatta när vi andra är lediga.

All I want for christmas, är att få höra en oväntat lycklig berättelse från polisnattpasset, så att jag äntligen kan få användning av frasen ”det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”. Det är alldeles för lite sådana nuförtiden i juletid. Till exempel historien om det uppslitande pre-jul grälet som uppstod mellan två stressade fruar och salladsdressing. Någon tog fel dressing på sin sallad och den andra blev fast med fadd Rhode Islands dressing och utbrast i affekt att hon minsann HATAR Rhode Island. Då svarade den 6 åriga brorsdottern som satt intill ”man får inte säga hata. Man ska istället säga -det faller mig inte smaken”. Word.

                                                 
                                                   

                                 

                                                                                       

The L word

Alldeles för många gånger har jag hört uttrycket ” det skulle vara så mycket lättare att vara tillsammans med en tjej istället” från frustrerade kvinnor som lever med frustrerande män. Här kommer ju Ken Rings ”hur fan kan man bli kär i ett arsle” möjligen mer till sin rätt kanske.
Vid enstaka tillfällen har då kvinnan i fråga gjort slag i saken och blivit tillsammans med en kvinna istället, men då handlar det ofta om något annat (den olämpliga bisexualitetdiskussionen bland annat).

Skämt åsido, allt som oftast handlar det dock om ett unket hypotetiskt antagande att män och kvinnor är väsensskilda när det kommer till relationer. Och ändå ställs ofta frågan om vem som är ”mannen” i den lesbiska relationen (myt nr ett) För någon måste väl vara det?
I wouldn’t know. Jag vet bara att troligen är det inte ett dugg lättare som kvinna att leva med en kvinna än vad det är med en man, kroppsligen eller själsligen. Om en bortser från stereotypa gissningar förankrat i konserverade könsroller och ser till individen. Varför skulle ett samkönat par klara sig bättre från konflikt och trassel än heteros?

Detta fenomen härstammar från en samhällsstruktur där förminskning av samkönade relationer var ett maktuttryck i förhållande till heterorelationen. Detta genom att omvandla kärleksrelationen till vänskap, åtminstone när det kommer till lesbiska, och därmed frånta relationen sin dignitet och verkningsgrad. Om en ska hårdra det.

Visserligen kan jag ibland hålla med om att vissa män känns väldigt träaktiga, men det gör å andra sidan vissa kvinnor också så jag vet inte. Jag skulle mig vilja påstå att den allra vanligaste missuppfattningen i modern tid handlar om just det, att samkönade par är mer kompatibla i parrelation, åtminstone lesbiska. Låten My best friend - Damn I wish a lesbian låten bidrog nog en hel del till det tyvärr.

För nej, det är ju inte en väninna du vill vara ihop med (myt nummer två).
Och alla de saker som hon sjunger, om en tar den låten som utgångspunkt. Att dansa på festivaler, hyra film, skratta åt varandras skämt eller diskutera livet och döden. Det gör väl alla med sin livskamrat på ett eller annat sätt? Måste det stå i motsatsförhållande?
Jag tror däremot att myt nummer tre, en vän är en som vet allt om dig men fortfarande tycker om dig syftar lika mycket till livskamraten, varför skulle någon stå ut i tvåsamhet annars?

De flesta människor behöver ju stimulans i sitt förhållande, utöver logistiken kring att driva företaget familj och heltidsarbete. Som barnfri kan detta te sig något enklare att få till, från ett utanförperspektiv. Mian Lodalen skrev en intressant krönika om att homosar förr i tiden (innan 2005 och inseminaiton)ofta kunde vara tonåringar ända upp i medelåldern just på grund av att de inte hade barn. Och kanske gjorde det relationen lättare, att utifrån konstatera att det verkar enklare att vara tillsammans med någon av samma kön, utan barn. För då kan man bara ha kul jämt och förstå varandra till punkt och pricka?
Vilket i förlängningen i och för sig torde utgöra en plattform för att framgångsrikt skaffa familj, kan en tänka sig.

Men faktum kvartstår, när du verkligen måste fokusera på din relation istället för att mecka ihop dagishämtning , lämning, vabdagar och annat så blir det uppenbart att du ändå inte skulle vilja vara ihop med din väninna. Att de förutsättningarna ändå inte utgör någon garanti. Delar du precis ALLT skojigt med din partner samtidigt som du sorterar dennes smutstvätt, tjafsar om vilken mat som ska lagas till middag av vem och allt annat domestic så utsätts passionen för ständiga påfrestningar. Samkönade par med eller utan barn är naturligtvis inte undantagna. Förutsättningen för att behålla passionen handlar mer om att värna om varandras olikheter och särart men även att ha en levande dialog. Oavsett om det handlar om Eurovision eller kommande valrörelse. Core values alltså.

Samkönade par, i mitt fall tjejer, ställs däremot ofta inför helt andra påfrestningar. Som att flytta ihop efter andra dejten, klä sig i samma outfits och göra allt, allt tillsammans. Ett fenomen kallat ”lesbians urge to merge” på engelska. Flickvännen alltid är välkommen på tjejfest med heterokompisarna trots att ingen annans pojkvän ska komma. Eller att som partner jämföras just med nära tjejkompisar till partnern, trots att detta i sakens natur är väsensskilt.
Och ja, dubbel PMS är liksom inte en fördel. Men vi är de enda som har rätt att raljera om det!

Jag och min fru lånar (oftast) inte varandras kläder eller smink av ren princip. Vi delar inte nödvändigtvis samma syn på intressen eller människor och vi har inte gemensam klädsmak.
Däremot är vi rörande överrens om varandras olikheter och värnar om dessa. Det är ju olikheterna som är det intressanta och som utgör fundamentet i dialogen. Annars skulle ju platoniska relationer vara att föredra och då först skulle familjepolitiken och reproduktionsmedicin se helt annorlunda ut.

Vi har även nyligen blivit smärtsamt medvetna om att
1. Min fru och jag aldrig bör renovera ett helt hus tillsammans.
2. Om en av oss däremot hade varit man hade vissa hanteverkare kanske inte betett sig som skitstövlar per automatik. Vilket leder oss till;
3. Att som kvinna leva med en man är alltså på den punkten möjligen lättare.

Jag ser med spänning fram emot att se filmen Blå är den varmaste färgen och jag hoppas fler gör det eftersom den äntligen tar den här typen av relationer ett steg framåt i filmgestaltning. Nämligen att skildra och synliggöra ojämlikheter, maktstruktur och könsroller även i samkönade par. Efter att det här obligatoriska temat ”hjälp jag är kär i en tjej” har avhandlats.

Och kanske kan den motverka det här väninne-epitet en aning. Fucking Åmål gjorde otroligt mycket på sin tid men nu har vi lämnat högstadietoaletten och klivit in i den ojämna parrelationen. Där vem-är-mannen-i-relationen äntligen har blivit lesbisk mainstream och hamnat i IKEA katalogen. And that, mother Russia, Sarah Palin och random kvinna som tröttnat på pojkvännen, is what really matters.

3 december 2013

Idag är en stor dag. Inte en vanlig dag på något sätt trots att den började som de flesta andra dagar, till synes. Bortsett från att vi bor med barnfamiljen Adolphson i Huddinge och inte hemma så är morgonrutinen densamma. Så även idag. Klockan ringer i ottan, katten jamar, får mat. Gröt kokas, promenad till bussen, pendeln och bussen igen. Vårdcentralen, förkylningar och idag strular telefonisystemet.
För många människor är detta ytterligare en vanlig arbetsdag, en i mängden. Dagar lika varandra till form och till viss del innehåll. Inte för min vän Anna och hennes sambo Nikolas. De ska få barn, idag.

Jag har känt Anna i hela mitt liv, känns det som. Iallafall i 30 år vilket är en av mina längsta relationer, ever. Vi gick i olika lekisgrupper, men där någonstans började alltsammans. Lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, universitet och högskola. Uppsala. Göteborg. Stockholm. Det är en enorm mängd ålders och utvecklingsfaser att ta sig igenom tillsammans, men även var för sig på sitt håll.

Anna är en sådan vän som liksom är grundmurad hur tiden än går och hur lite vi än träffas ibland rent fysiskt. Och hur vi än må utvecklas som personligheter. Hon är en av de mest lojala människor jag känner och en av få som jag litar fullständigt på. Att hon vill mig väl och att hon alltid finns där som en trygg punkt i glädje och sorg.
Vi har genomgått alla de här första gången historierna tillsammans; blivit kär, blivit full, blivit sviken, flyttat hemifrån, sommarjobb, resor, blivit vuxen.
Och nu väntar nästa fas för Anna; bli mamma fasen.
Jag ringde henne igår kväll och vi pratade lite om det kommande dygnet. Jag försökte peppa inför själva förloppet och Anna verkade positiv och lite nervös förstås. Sedan tystnade hon och sa att "ja när allt är klart så är jag mamma. Hjälp!"

Anna, mamma tänkte jag. Min Anna Gren ska bli mamma. Anna-Tabbe-tusen, och ett halvt liv flimrade förbi. Videokvällar, pyjamaspartyn, räkmackor, folkölsfester, etapp-permanent, 502 jeans, asperö-discon, hobbyrummet, kung magni och Örnsberg. Alla goda samtal och alla skratt.

Anna och jag är så olika två individer kan bli i många avseenden och det har vi alltid varit. Men med en ömsesidig respekt som har grundlagts och förstärkts genom åratal av upplevelser tillsammans. Och att vi fortsätter välja varandra långt efter barndomen trots alla livets förändringar. Det har gjort att jag har formats att tro på olikheter och vänskap. Anna är realist när jag är utsvävande. Ett av mina favoritsamtal har alltid varit att ge henne olika vad-skulle-du-välja-scenarion ”en schimpanshjärna i en människokropp eller en människohjärna i en schimpanskropp?” eller liknade för att se henne först börja fundera för att sen ilsket avbryta med ett ”meh! jag tänker inte svara för det skulle aldrig hända” på dalmål som förstärks när hon är irriterad.
Eller hur hon bestämmer sig för något utan utrymme för alternativ och sedan frustrationen som riktas när det kanske inte riktigt blir som hon har tänkt sig. Etappklippningen som frisyrval tillexempel. Eller när jag ringde henne och pappa Lars svarade och meddelade att ”det är ingen idé att prata med Anna just nu, hon slog foten i tröskeln och är jättearg”.
Men även hur hon tryggt alltid har en självklar roll när tillvaron pendlat mellan skratt och gråt.

Allt detta och mycket mer som jag kommer att kunna berätta för lilla Glover Gren om vederbörande en dag är nyfiken på hurdan mamma uppfattas av andra närstående.
En liten Glover Gren alltså. Mäktigt, läskigt och ljuvligt på samma gång. Det är svårt att förstå magnituden av detta.

Många av mina vänner har blivit föräldrar vid det här laget ska tilläggas. Det är häftigt och roligt att vara med om och följa sådär på lagom avstånd. Se hur vännerna utvecklas, hur de förvandlas till det ena eller andra som individer, som förälder. Det är extra spännande ju längre bakåt i tiden vänskapen går tycker jag. Ju bredare referensram som finns. Ju mer jag har sett hur personen har formats under åren och hur det här påverkar.

Jag tycker det verkar superläskigt att bli förälder och jag och Anna har haft många spännande diskussioner om detta, att skaffa barn eller inte. Varför eller varför inte. Det måste finnas mer i livet än det, och dessutom vad händer med relationen till medföräldern om någon sådan finns. Många tankar och kloka farhågor har vi dryftat.

Jag är alldeles övertygad om att Anna kommer anamma modersrollen efter bästa förmåga och inställning. Utan att låta det svämma över eller utplåna allt annat. Så har jag uppfattat hennes nio månader åtminstone, och mycket annat hos Anna. En sund inställning och förmåga till avledning och utveckling. Det är ganska unikt i mitt tycke.
Jag ser fram emot att lära känna denna nya individ och även om jag inte skulle definiera mig som direkt spädbarnskär av naturen så får man inte glömma att jag har en 5:a i barnkunskap. Ett betyg som kan komma till nytta nu vill jag påminna om!

Så idag är ingen vanlig dag minsann. Idag börjar ett nytt kapitel i våra liv. Jag och en bebis ska få lära känna Anna som mamma. Jag längtar och jag är lite rädd. Men mest glad. Kanske är det jag som får introducera Dollans Dagis en dag. Jag hoppas det.