Dear old dad

När jag föddes var du 43 år och världens snällaste fadersgestalt och har varit det ända sen dess. Och världens mest irriterande på samma gång. Idag fyller du 80 år vilket känns jättegammalt men ändå ungt för att vara du. Jag kan nog inte ha varit helt lätt att lämnas som ensam vårdnadstagare för, men du har gjort ditt bästa och inte en enda gång har du svikit mig, inte när det verkligen gäller. Svårigheten oss emellan ligger nog i att jag är precis som du. Godhjärtad, envis, retsam och nyckfull med minne för oväsentligheter och flyktig när det kommer till att ställas mot väggen. Eller ställa mot väggen. Det gillar vi inte, någon av oss. Och därför trivs vi i varandras sällskap och har alltid gjort det. Du är däremot inte helt lätt att lära känna har jag förstått och du kan verkligen visa upp flera olika sidor. Pratsam och glad eller tyst och inåtvänd helt beroende på situation och omgivning. Eller gå igång som bara den om det är något du brinner för. Jag har förstått att jag är likadan.

Dina svärdöttrar brukar ondgöra sig över att du har präglat dina mer bisarra sidor på dina barn. Att du är vår stora hjälte när det kommer till beteende, ett gammeldags språkbruk och så det där sinnet för ovidkommande detaljer. Som vill väl men inte alltid lyckas förmedla det. Min fru avskyr när jag nyser eller gäspar högljutt precis som du; "nääe,nu låter du precis som Jörgen". Och fyller ut tystnad med betydelselösa fraser som vi hört dig säga i åratal. Jajja för all del, tillexempel. Eller använder ord från överlulebondskan, en dialekt från din uppväxt i Norrbotten med bisarra formationer av ord som bara vi vet vad det betyder. Såsom slolta (sylt), schmule nedi (hemmagjorda flingor av knäckebröd) eller stitjfäre. Det sistnämnda betyder någon form av lös mage för kännedom. Fraser och ord som också fungerar som en aldrig sinande källa till unika lösenord för olika webbplatser.

Min uppfattning av dig skiljer sig förstås från mina bröders har jag förstått på olika sätt. Det ligger mycket i det, vi har alla varsitt perspektiv och olika minnen. Jag vet bara att du och jag hade liksom inget annat val än att bli bundsförvanter, en överlevnadsinstinkt utan mamma kanske. Det blev trots allt du som fick lotsa mig genom att bli myndig, ta studenten, välja inriktning, snubbla och ta sig upp igen. Och att komma ut. Om vi inte hade kommit överens hade ju allt det här blivit så mycket värre i en tid som var tillräckligt jobbig ändå. Men att känna sig nära sin pappa kommer ju inte bara automatiskt för att ens mamma plötsligt dör. Det hade du långsamt byggt upp genom åren, säkrat mitt förtroende på olika sätt. Detta genom att du och jag alltid hamnade tillsammans i slutändan. Kanske av en slump men så föll det sig.

Som barn följde du mig tålmodigt på alla mina träningar i diverse sporter, eviga promenader till och från sporthallarna med tid för samtal. Mest dina samtal och jag lyssnade eller tänkte på annat. Dina ordrika monologer fortsatte oavsett, vilket blev en slags trygghet och avkoppling på något sätt. Du lärde mig allt om reflektion; att åsikten i sig inte kanske var viktigast utan det var viktigare att ha en åsikt, och att argumentera för den. Du lärde mig litteraturen och fantasin genom bokläsningen om kvällarna och viktigast av allt, språkets alla nyanser. Som vuxen är det en god grund att stå på både som individ och för far-dotter relationen.

Ändå har jag genom allt detta alltid irriterat mig fasansfullt på att du som är så klok samtidigt kan framstå som disträ och sluten när det kommer till saker som inte intresserar dig. Nästan nonchalant. Plötsligt minns du inte personer eller händelser som betyder något för mig. Du kan eller vill inte svara på frågor om för mig intressanta detaljer om till exempel barndomen. Som hur länge vi ammades eller om vi skrek mycket. Då svarar du svävande att ”ja det var nåt sånt”. Du minns istället detaljer som att jag inte pratade rent och brukade beställa frukost med orden ”vanlig mlött pappa, inte filmlött” när du serverade mig. Eller att jag bajsade på badstranden på Styrsö och du blev generad. Selektivt minne alltså och ofta orsak till irritation eller diskussioner.

Det har tagit mig 36 år att förstå innebörden av varför du inte tror på ursäkter ”under galgen”. Och att inte jag heller gör det trots allt. Ändå blir jag fortfarande lika arg när du inte minns namn eller kan placera vem jag pratar om trots att du träffat vederbörande massor av gånger. Min ilska gör dig obekväm men inget försök till överslätande eller ursäkter. Det kan ta några dagar sedan ringer du upp och berättar om en annan situation i din egen bekantskapskrets där du inte kan placera namnet på en person andra pratar om, som du borde känna till. Då gör jag kopplingen, det är din ursäkt. Inget att ta personligt alltså. Och då minns jag. Det har alltid varit så för dig med namn och situationer. Att du trodde min första flickvän från England hette Milkis hur länge som helst. Att du namnmässigt blandade ihop min kompis Jerk med min katt Täppas och ropade Jeeeeerk när katten skulle in en kväll och Jerk var på besök. Nu förstår jag att du har ett eget system för alla Saror jag känner. Det räcker inte med att namedroppa, du måste ha en egen detalj kring personen, och först då minns du. En slags mekanism för att inte belasta minnet i onödan säger du.

Sådant kanske inte gör så mycket i slutändan. Det kanske trots allt är viktigare med andra saker som du har tagit fasta på. Såsom att du hävdar att jag som liten och ända upp i tonåren hade mottot ”det är roligt nästan jämt” (utan att vara ironisk) och brukade enligt dig gå runt och säga det titt som tätt. Sådant minns inte jag och då är vi kanske kvitt. Du har ju andra kvalitéer. Som att du för att uppmuntra mig vid pluggångest, inte helt olikt pappan i Fucking Åmål, berättade den långsökta historien om lärarinnan i Boden utan förutsättningar men som läste och grinade, grinade och läste. Och som till slut klarade sin examen. Eller för att du samtalar med min katt som om han vore en person när du är på besök. Och för att du kostymklädd ända in i Dicksonska Palatset i Göteborg vid min hemliga vigsel fortfarande trodde att vi var på väg till en restaurang. Och på frågan ”men pappa?! ” svarade du bara att ”en ska inte spekulera så mycket, är det sagt att vi ska på restaurang så är det väl så”.

Du är något av en gåta och gåtfullare blir du. Men allt det du byggt upp är grundmurat i mig och jag hoppas jag kan ge dig något i gengäld nu. Det är detaljerna som räknas, inte nödvändigtvis de som syns mest. Du är en ung själ i en nu ålderstigen kropp och för mig är det tvärtom. En gammal själ i en medelålders kropp och vi fortsätter att mötas över gränserna. Tills tiden rinner ut and then some.

När sommaren blir vinter

Sommaren är svår, sommaren är svår i år sjöng Thåström om olika sätt att tolka vintern på. För vintern är ovanligt svår i år tycker jag som istället börjar känna mig lika butter och sommarkrank som en Ulf Lundell låt. Där allt löser sig bara det blir varmt och frodig grönska. Då vi sitter i kalkstenshus vid havet och dricker rödvin eller i mitt fall tittar ut mot Halsviks horisont med polotröja och vind i saltvattenshår. Men inte ens den tanken hjälper, i år. Antingen har jag mentalt åldrats i rapidfart sedan förra sommaren, eller så har allt till slut eller äntligen kommit ikapp. Jag som trodde mig förskonats från att vara dysterkvist och som oftast ser saker från den ljusa sidan. Som rycker på axlarna åt oliktänkande och inte lagt så stor vikt vid saker som stör mig. Inte heller har jag varit särskilt politiskt lagd eller ägnat mig åt speciellt mycket åt aktivism. Let it be filosofin har varit min trygga boj, vilket kanske enbart varit en skyddsreflex från verkligheten börjar jag sent omsider undra.

I år är det annorlunda på alla plan och jag har undrat varför. Jag tror det började med Alexander Bards invigningstal på Stockholm Pride i somras. Om Ryssland som ligger runt hörnet, alldeles för nära plötsligt. Och allas ansvar för förbättring och påverkan. Allvaret gick inte att skaka av sig, trots schlagerkvällar eller prideparad. Så kom hösten med diverse omröstningar och val i Europa och fientligheten bara ökar. Klimatet hårdnar. En diskriminering kommer sällan ensam som sagt var. Nu senast valet i Schweiz och snart orkar jag inte öppna tidningen på morgonen längre. Och så OS-eländet på det som om det inte räcker och blir över. Det hela stör mig kopiöst, människor som tittar på OS irriterar mig, jag föraktar IOK, även om idrotten bör stå över homofobi. Så gör det ju ändå inte det. Spektaklet får fortgå.

Men när det var Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan 2012 lät det annorlunda minsann. Då var det unisont krav på nedläggning och bojkott och allt möjligt, och detta gällde inte bara den sedvanliga kritiken av kvalitén på bidragen utan även för landets brott mot mänskliga rättigheter. Förutom att arrangörerna och medlemmarna i EBU, Europeiska radio och TV unionen, skulle göra något åt saken så trycktes det även extremt hårt på vilket ansvar artisterna hade för att ta ställning och protestera. I Sverige var vi så tacksamma att det var Loreen som var vår representant och inte Danny eftersom en befarade att bara Loreen vågade göra något, vilket hon mycket riktigt gjorde – nough respect. Men om idrottsstjärnornas ansvar för allt annat än en medalj är det märkbart tyst. Och Anja Pärson är med i OS studion, vilket är lika märkligt som Carolina Klüfts plötsliga stockholmska. Jag som är mycket sportintresserad betraktar detta som ett icke OS i år vad gäller prestationerna och har stängt av fullständigt och hoppas att fler gör likadant. Korruption, mutskandaler och andra skandaler brukar ju förvisso svärta ner OS arrangemang för andra värdnationer också, Kina härom året tillexempel. Eller Albertville kontra Falun 1992, iallafall enligt Faluborna... Det borde dock räcka med allt det andra för att bojkotta, men visst släng lite homoförbud också för att se hur långt vi kan gå i brott mot mänskliga rättigheter medan delar av världen applåderar som om ingenting har hänt.

Som om det inte räcker med detta har den här fientligheten smugit sig på liksom ännu närmare. Människor, tyvärr inte allt för långt bort min omgivning börjar plötsligt viska om att eventuellt rösta på SD i år och då känner jag hur något brister inom mig, fullständigt. Nu har jag ingen mer ork, lust eller överseende med det här längre. Hur lågt får någon sjunka och HUR i all sin dar kan det här ens övervägas? Vad har hänt? Jag som trodde att en kämpade om olika funderingar kors och tvärs över blockgränserna, där även jag tvivlar på min ideologiska linje ibland. Men SD? Really? Jag kände i affekt att någon borde dra in rösträtten för vederbörande och att dessa är några jag överhuvudtaget inte kommer att ha att göra med eller associeras med i fortsättningen om röstningen verkställs. Åsiktsfrihet i all ära men där går ändå min gräns. Jag kan inte respektera det och jag vill
inte ens försöka förstå. För det finns inga argument. Det finns bara sorg, tomhet och ilska.
Om jag tidigare bekymrade mig för andra saker angående det kommande valet 2014 så är detta ingenting mot vad jag fasar kan komma att hända nu. Om ingen tar ansvar utan SD anhängarna fortsätter metastasera från smårassiga byar i södra Sverige till vanligt folk som borde veta bättre. Förr handlade min fasa vid valår om att se Anna Grens ansikte i varje tuva i lingonskogen, i ett rött lingon som vänligt men bestämt blinkar till mig att nu är det dags, nu byter vi. Nu handlar det istället om panikkänslan över att det troligen finns någon i min direkta närhet som röstar på SD, statistiskt sett. Och vad kommer det att leda till? Inte så bra helt enkelt. Det är inte bara Paradise Hotel deltagarna som borde skickas till Hunger Games, det är tydligen var och varannan medborgare också om (när) SD får allt större mandat. Vintern blir då inte bara svår, den blir lång. Minst fyra år.

Som en lisa för själen kom då Jills Veranda och Kakan. Med en Jill som erkänner att allt det här utrymmet med att vara lesbisk blev lite tjatigt tills hon insåg varför. För att det är tjatigt att varenda dag komma ut. Jag gick till en zonterapeut för jag hade ont i min nacke och ville vara alternativ rehabmässigt sett. En spännande upplevelse och den rara terapeuten frågade mig vid andra besöket om min man, om jag hade någon för jag hade ju inte nämnt det vid första besöket. Inre tvekan följt av what the heck och nej jag har ingen man, däremot världens bästa fru. Tjatigt för mig att våndas men kanske en tankeställare för zonterapeuten. Tänk om hon också ska rösta på SD? Paranoia.

Jag kommer sitta på min egen veranda i sommar och dricka Jim Beam och Ginger Ale över stormigt hav och tänka på Jill och Kakan och lyssna på Red dirt girl eller Give me hope Joanna. Och inte längre känna så stor oro över att det blir fastighetsskatten som tar oss tillslut. För må så vara, det är inte längre en issue i sammanhanget. Det har seglat upp helt andra mörka

moln på min regnbågsfärgade västkusthimmel. Det blir inte fastighetsskatten som tar oss, det blir SD. Så om det här fortgår kommer jag när hösten kommer i så fall att ta min fru, katt och Faderittan och ta anställning på sjukvårdsrådgivningens Thailandsbaserade enhet där jag kanske får min inre frid och eviga Ulf Lundellsommar. Iallafall på betryggande avstånd från järnrör och skev verklighetsuppfattning.

Göta älv

Humor är ofta en bra lösning för att avväpna laddade eller jobbiga situationer.  Men nej, jag tycker nog inte att Sissela lyckades så vidare värst bra på Guldbaggegalan. Vem godkände detta manus med både rasistiska och förminskande adjektiv i presentationerna av tillexempel Özz Nûjen och Gardell? En sprallig homofil? Jag förstår att Gardell blev vansinnig för även om han må vara en just sådan så uteslöt det allt annat som han också är. Det kanske kommer som en chock men alla homosexuella (män) är alltså inte spralliga stereotypa fjollor. Stoppa pressarna. 

 Men ändå, jag har turen att känna en person som av många skulle kunna uppfattas som just en sprallig bög. Han som en gång i tiden befriade mig från mitt uptighta hämmade och osäkra jag när det kom till att göra intryck på människor. Det som grundlagts i lilla Falun där avvikelser i mitten av 90-talet ännu inte sågs med blida ögon. Det var etablissemang som Valla, Garbo och DeNiro, Oscars och Shopen som gällde vad gällde för fest och dansutbud och möjlig chans till ett förstulet hångel vid Faluån. Eller en vomering i Geishan om hånglet uteblev. Och om inget  annat fanns till hands så återstod det  bara att åka kundvagn längs Hamngatan som lördagsnöje. Jag är nog långt ifrån ensam att känna att detta utbud inte var tillräckligt tillfredsställande eller att det lämnade utrymme för olikheter.

Lägg då till att jag inte heller var (är) särskilt bra på att discodansa snyggt, dessutom har jag svårt för taktkänsla. Denna insikt fick förödande konsekvenser för min förmåga att ragga på ett dansgolv för all framtid. Jag minns en del plumpar i protokollet från den här tiden och det påverkade mitt självförtroende enormt både vad gäller klädsel och att föra sig på ett dansgolv.

Konversera med det motsatta könet har dock aldrig varit ett problem, värre är det med kvinnor. Så när fokuset bytte kön blev min förmåga på dansgolvet om möjligt ännu mer inskränkt.

Vilken tur för mig att jag då fick ynnesten att lära känna Göran, i en annars väldigt känslig och jobbig tid som nyutkommen. Han brukade kalla oss för verklighetens Alice Timander och Kjell Henry fast utan det tråkiga slutet. Göran ändrade min inställning till såväl dansgolv som Lena Nyman och gav mig insikten om det vackra i prestigelösa föremål eller människor. Den olivgröna äggfontänen i porslin till exempel.
Göran lärde mig en hel del om mig själv och mitt förhållande till omvärlden. Jag som alltid skrattade åt andra men aldrig åt mig själv. Och som kunde lida en hel kväll och bli inåtvänd om jag satt på mig vad som visat sig vara fel outfit. Så blev det aldrig tillsammans med Göran, han skrattade gott och hjärtligt åt alla och sig själv, eftersom han liksom jag älskar dråpligheter. Han lärde mig att anamma de mest eljest personerna i ett sammanhang eftersom de ofta visar sig vara de roligaste att hänga med. Detta genom sitt bisarra sinne för humor som kan bryta den tjockaste av isar. Ibland inte helt okontroversiellt men aldrig elakt. Jag minns en utekväll när vi förfestat tillsammans och som vanligt åkte in till Gretas i Göteborg. Jag hade nogsamt stissat mig med kläder och smink länge och väl medan Göran serverade shots och drinkar. Väl inne på stället säger han sedan glatt ”du vet att du bara har sminkat dig på ett öga va? Jag såg det innan vi åkte men tänkte att det kunde vara kul att gå ut sån”. Och sedan sprang han med ett gapskratt ut på dansgolvet för ställa sig på scenen och dansa så ohämmat som bara han kommer undan med.

Många är de festligheter, incidenter och samtal tillsammans med Göran som har format mig när det kommer till att släppa taget om min självmedvetenhet och inställning till andra människor. Men naturligtvis finns det en baksida av det spralliga myntet. Ingen går helt fri från omvärldens inbrott eller aversion för såna som oss. En natt efter ytterligare en kväll på Gretas fick jag ett samtal. Vi hade tappat bort varandra i vimlet och Göran hade hamnat i älven fick jag höra. Blivit puttad av några för honom okända män. Han hade satt sig ner  en stund vid lejontrappan vid Brunnsparken i centrala Göteborg för att samla sig en stund efter händelse tidigare under kvällen och sedan hände detta. Som tur var lyckades han tillslut ta sig upp men var chockad och ledsen efteråt. Vi andra som var med undrade förstås om förövarna följt efter honom från Gretas vilket i så fall gjorde det till ett hatbrott. Eller om det var en stundens ingivelse från några omdömeslösa slynglar. Göteborg har sin svarta historia av homofober och hatbrott så ingenting är omöjligt.

Det var första gången jag ställts inför en sådan händelse. Allt är inte bara glim och glam alltså. Det var bara så overkligt. Göran som inte är provokativ på något sätt. Som utan tvekan går fram till den stiffa DJ:n på det mest heteronorma utestället med en handskriven lapp om önskemål att spela Siwan. Som givit jordgubbsbubbel och dagskryssningar ett ansikte. Som döpte Styrsö till pingstön när tiderna var lite svårare där. Kanske är det just det som är det provokativa vad vet jag. Den där händelsen förändrade mig med insikten om hur skört allting ändå är där bakom discokulan och Don’t play that song again. Livets oförutsägbarhet lurar alltid en bit bort.

 Oroligt åkte jag till Göran följande morgon för att kolla läget. Vad säger man till någon som puttats i älven? Det är ju fruktansvärt, det går inte att skoja bort ens med Göran. Kom osökt ändå att tänka på Kopparbergsvisan där jag satt på bussen för att lugna mig lite.  När jag kom fram mötte jag honom i morgonrock i dörren. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde såklart. Jodå ok svarade han. Sen tittade han på mig med sin speciella blick och sa ” jag vet vad du tänker”. Vaddå sa jag, jag tänker ingenting, jag är orolig för dig. Nehej du svarade han, ”du tänker fån’t ja en körv så huppe ja i älva”...

Ja vad skulle jag säga. Högst olämpligt. Det bor en Sissela även i mig alltså.

                                        

                                        

Farligt begär

Artikelserierna den senaste tiden om smartphoneberoende, nätbeteende och vilken impact sociala medier har på livet utanför har avlöst varandra. Nu senast togs det upp om att leva helt utanför internet. Tidningen i fråga hade en dam på imponerande 83 år som minsann stod utanför det hela. Om det inte vore för att jag faktiskt kände damen i fråga hade jag raskt bläddrat vidare och avfärdat det hela med ytterligare ett PK inlägg i debatten. Det hade ju kanske varit mer uppseendeväckande om artikeln hade handlat om en hen mitt i livet och karriären, som hade gjort samma sak. Inte för att jag är åldersdiskrimerande utan för att en äldre person ofta aktivt måste välja att bruka internet medan yngre person istället måste välja det motsatta. Att välja bort internet blir en helt annan aktiv handling då än vad det blir för den 80åriga personen är min tes. Om en blir ännu mer dristig i resonemanget skulle det i förlängningen handla om ett liv utan sociala medier. Jag börjar svettas av bara tanken och tänker genast på Helen Sjöholm och Du måste finnas; ” Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”.

Det intressanta med artikeln och damen utan internet var däremot att hon upplevde att hon hamnat utanför i vissa sammanhang. Åtsidosatt. Hon missar information och blir av med olika nätverk eller åtaganden eftersom hon inte går att nås via mail, vilket blir ett hinder för övriga menade hon på. Min pappa lever också utan internet och ser inga som helst problem med det eftersom han inte är särskilt intresserad. Inte heller känner han sig åtsidosatt. Men likt damen i artikeln så påpekar han ofta att han är den enda som fortfarande får stenciler med information om aktiviteter i hans nätverk eller umgänge. Eftersom pappa är van vid att uppfattas som något excentrisk så lägger han ingen större vikt vid det, möjligen som en slags positiv särbehandling då. Jag har ju varit med honom på diverse tillställningar i dessa sammanhang och noterat just detta. Han blir uppmärksammad för att han inte har en mailadress utan får istället informationen om nästa träff i handen, före alla andra. Däremot älskar han att påpeka att i ett av dessa nätverk, hans morgonbadarklubb BadBoys (!) som består av enbart medelålders män och gubbar så verkar samtliga ha mail, fast det är fruarna som sköter det. Och de är väl också 80 plus en del av dem.

Jag har hittills avfärdat det här med smartphone/internetberoende och tyckt att det är en aning överspänt att hetsa kring det. Låt folk hålla på och själva avgöra när det är ok att ta upp mobilen. Sakteliga har jag börjat ändra uppfattning dock, efter observationer om hur det faktiska, pågående sociala mötet irl påverkas av att ständigt vara utsatt för konkurrens. Mina syskonbarn är ett exempel. Hur intresserad av dem verkar jag när jag samtidigt gör in en ytterligare meningslös check in eller kollar ytterligare en dussinbild från nåns thailandsresa på insta samtidigt som de försöker prata med mig. Vad sänder det för signal om att vara sedd och hörd? Eller äktenskapet för den delen. Jag har oerhört svårt att koncentrera mig på flera saker som det är, och blir således frånvarande så fort jag blickar ner i min mobil. Jag har kämpat emot detta länge nog nu, envisats med att det inte är något fel med att kolla mobilen även under ett pågående samtal. Vis av erfarenhet vet jag nu bättre efter stickprov eller följdfrågor som jag inte kan besvara eftersom jag inte lyssnat när jag gjort ett mikroavbrott i samtalet för att titta något i mobilen. Det är den är snabbaste vägen till att på sikt skapa sig en riktigt dålig relation. Att parallellt ha blicken i mobilen under samvaro är helt enkelt ett uttryck för att vederbörande lockar till ointresse. Ändå ser jag hur det alltmer tjafsas i relationerna
runtom i min bekantskapskrets om just detta, mobilen och sociala medier. Go together lika a horse and carriage (just like marriage).

Jag skrev en uppsats i beteendevetenskap under sjuksköterskeutbildningen om mobilens inverkan på det sociala mötet och hur det påverkade samtalet. Det är nu tio år sedan. Det var en observationsstudie om hur folk hanterade sina mobiler under ett pågående möte, tillexempel en fika, och hur närvarande de verkade vara eller inte var. Jag minns att kontentan av det hela var just att mobilen tycktes vara ett störande moment när personen hela tiden har tentakler ute för andra pågående dialoger samtidigt som den fysiska äger rum. Detta var alltså innan smartphonen gjorde sin revolution för umgängesformerna. Jag orkar inte tänka på hur min tolkning hade sett ut idag. Men eftersom jag arbetar med livsstilsförändring så är jag intresserad och måste i vanlig ordning börja med mig själv. Och hamnade då omedelbart i en slags Herkuleshistoria med en fru Dygd som förnumstigt påpekar att det djärvaste en kan göra nuförtiden är att gå ur facebook, twitter och insta. Skulle jag kunna göra det? Men bloggen då kontrade genast fru Lusta. Det går ju inte. Eller gör det? Varför syssla med blogg/insta/facebookfriending överhuvudtaget? Vilket bränsle ger det och vad ligger bakom behovet att synliggöra sig?

Jag fick i samma veva en fråga om hur många som läser min blogg. Det märkligt överraskande är att flera för mig oväntade personer har tagit den här bloggen till sitt hjärta, och många som jag inte hade kunnat föreställa mig har hört av sig med fina omdömen. Det gör mig oerhört glad och stolt. Jag hade trott att jag på min höjd skulle ha högst tolv läsare av kompisskäl när jag startade bloggen och ett halvår senare med facit i hand har jag ett växande antal läsare och har fortfarande inte förstått att så många faktiskt läser. Det värmer och det ger inspiration. Men beroende? Mer en hobby och ett skönt sätt att få gehör och utlopp för tankar försvarar jag mig. Faktum kvarstår, det tar tid och framförallt fokus från närvaron i hemmet, liksom den dagliga kollen av sociala medier och skulle jag göra slag i saken och ställa mig utanför ryker ju även Sinkadus. Annars är det fusk. Eller går det att förhandla sig till en undantagsklausul för bloggande? Motivera sitt facebookbruk till enbart nätverkande? Och vad blir semestern utan rätt instafilter? Skulle jag bli så mycket mer närvarande i nuet utan sociala medier då är frågan? Eller skulle jag bli världsfrånvänd? Miss out on allt som pågår runtom?
Jag använder ofta mig själv som ett experiment när det kommer till förändringar. Jag har slutat röka, snusa, jag har provat de flesta dieterna, jag har haft vita månader och jag har av och till avant mig från kaffe. Allt i olika omgångar för att se om det går. Och hur jag fungerar i processen. Nu verkar jag inte vara någon beroendemänniska utan snarare en rutinmänniska. Är det te som gäller från en dag till annan så är det så. Det som återstår är då kartläggning och insikt om hur jag och varför jag använder sociala medier. Tanken är svindlande och framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen vill göra uppror och säga nej. Men frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.

Kolingsborg

Andres Lokko skriver i sin krönika i SvD om sin historia till Kolingsborg och att lokalen nu nått vägs ände genom ombyggnationen av Slussen. Med tårade ögon läste jag krönikan och föll i djup nostalgi över gröttallriken och kastades tillbaka tio år i tiden. It’s the end of an era hade jag lust att förfärat utropa där i ensamheten vid frukostbordet i ottan en gråkallmorgon i januari modern tid. För även om inte jag delar just Andres historia med punk och rockkonserter på Kolingen så har han så oerhört rätt i en sak. Kolingsborg fungerade som hem för udda subkulturer.

Naturligtvis är det ofrånkomligt att det rivs i takt med att Slussens nya framtid tar form, jag hade bara inte insett vidden av att ännu en gayepok går i graven i och med detta. Jag kommer osökt att tänka på Nyårsklockan återigen; ”Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.". Nu kanske inte Slussen i sig innehåller något av detta men Kolingsborg däremot innehöll ju allt. Mänsklighetens regnbågsfärgade fana, stolthet, lömskhet, avund men även triumf. Triumf och stolthet över att ha vågat sig dit överhuvudtaget, och upptäcka att här fanns fler som du, här fanns allt. Hela spektrat från Sveriges alla småorter och en och annan Stockholmare förstås. Samlade i Stockholms kanske fulaste källarlokal. Lömskhet och avund lurade i de dunkla hörnen, ögon sökandes i mörkret. ”Vi närmade oss nedgången till klubben, som låg i den pissgula kaklade tunneln vid Slussen; en plats med anstrykning av tonåring och arbetarklass” som Lousie Boije av Gennäs skrev i Stjärnor utan Svindel. Den boken som blev min och många andras flatpraktika under några år, och som förde klassfrågan in i det hela. Som det inte räckte med själva homogrejen.

Jag hade hemma i flickrummet läst i Stjärnor utan Svindel om gula gången och undrat, längtat och befarat. Men mest längtat. Om Tip Top var nervöst så var Bitch, som den åsyftade klubben hette, rena rama skräcken som nykläckt. Här var det precis som i boken fast ändå inte. Det var bokstavligt talat befrielse och samtidigt en aning inrutat. Om 90-talet var hemmafesternas era så var 2000-talet utgångens. När jag flyttade till Stockholm 2001 fanns det en uppsjö gayklubbar, ändå var det inte tillräckligt tyckte jag (då).
En typisk utekväll inleddes på Häcktet med afterwork på deras fantastiska innergård eller i trängseln på minidansgolvet. Alla var där. Vi stannade till stängning och för att fortsätta i samlad tropp till antingen TipTop på Sveavägen eller Bitch på Kolingsborg. Hur kön än ringlade sig i gula gången kom vi alltid in. Oavsett. Med en sträng blick från den hårda kvinnan i dörren med det långa håret och skinnvästen.
Det tog ett tag att lära sig att känna sig hemma på Bitch. Hela saken tillhörde en slags nollningsprocess egentligen. Istället för strykjärn användes ölglas eller helt enkelt verbala hot när din relation utsatts för den första externa lömska flirten. Allt kunde hända och allt hände inne i den där fula murriga runda lokalen. En nattklubb för enbart kvinnor. Och en och annan transa emellanåt. Det var under tidevarvet av när Can’t get you out of my head, Sexual revolution och såklart Håkan Hellströms Kom igen Lena fyllde dansgolven. Bortsett från transorna så var det inte så uppklätt, alla kom som de var, det var mer kodex och symboler som var viktigare än en snygg partyoutfit. Långt ifrån dagens homogena men ändå utslätade Moxyfester. För att inte tala om panoramabaren i källaren med utsikt över vattnet med dans till gryningen där det aldrig handlade om prestige eller var försent för Simply the best. Där vakten ibland lät dig röka i dörren, men bara ibland.

Till skillnad från mig så romantiserar inte Andres Lokko. Han är inte heller särskilt nostalgisk utan konstaterar fakta; vad Kolingsborg som punk och rockklubb har betytt för honom. Så fungerar det inte för mig. Jag älskar att romantisera och vältra mig i nostalgi. Kanske som ett steg i frigörelseprocessen från något man måste skiljas från. Och visst har vi tvingats att skilja oss från i stort sett alla de gamla peach pit pärlorna vi en gång i tiden betraktade som våra egna festvardagsrum; TipTop, Häcktet, Cattelin, Momma, Lino och Roxy. Det är nog bara Torget som finns kvar om än i annan regi. Och Moxy förstås. Fast i en annan tappning. Borta är de där lite udda men ändå familjära inslagen som gjorde att vi fortsatte vallfärda till halvtaskiga lokaler och dricka öl ur plastglas. Jag sörjde Tip Top och jag sörjde Häcktet. Och Roxy. Mer för att det var en påminnelse om att åren går och behovet av klubbutbud förändras men även för att var sak har sin tid. Och de ”vi” jag syftar på är de bögar, flator och transor som jag inte ser röken av nuförtiden. Som jag regelbundet träffade varje veckoslut under flera år.

Kolingsborg kommer jag sörja av ytterligare en anledning. Cirkeln började där och den slutade där. Bitch var första gången jag någonsin besökte en klubb för enbart kvinnor. Gula gången, Kolingsborg. Nervöst klädd i wranglerjeans, mittbena, fotriktiga skor och min lila tröja med kvinnosymbolmotiv framtill. Mina femton minuters av att vara anarkalesbian tyckte jag själv, medan pappa glatt berömde mig för att sprida budskapet om Falun, gruvan och Stora stöten till stockholmare. Om jag där och då storögt vetat att jag en dag skulle träffa vad som sedan kom att bli min fru är en hisnande tanke. Mitt på det stora dansgolvet där allt och ingenting har hänt.
Så mycket HBTQ historia som den har staden vittnar om på numera trista inrättningar såsom Lidl eller tråkiga mainstreampubar. Och snart kommer alltså även ett av de roligaste och mest händelserika dansgolv någonsin att ligga begravd under det nya Slussen och andas sina historier och sina schlagerhits i tysthet.

Falu gruva med sitt feministiska budskap.

Kolingsborg från det absolut sista besöket.

Lotta, panoramabaren och gryning.

Sandra is simply the best

Förgänglighetens kranka eftertanke

Under nyårshelgen hade mina gästande vänner från Göteborg ett intressant samtal kring det här att haka upp sig på materiella saker och bli förtvivlad över till exempel ett par borttappade handskar under en utekväll. Hur fina, dyra eller unika handskar det än må vara, var går gränsen över hur stora proportioner det får ta? Exemplet i fråga handlade om att den borttappade persedeln blev överordnat allting annat den kvällen och inte gick att avleda ens med drinkar eller intressanta samtal. Vederbörande var knäckt.

Jag nickade instämmande att ja det här lät ju lite överdrivet minsann. Kom sedan att tänka på ett av mina nyårslöften om att bli mer sann och rättfärdig och blev då tvungen att moloket erkänna att jag faktiskt också är precis en sådan som kan bli totalt förtvivlad över att tappa bort något. Som sedan får oanade proportioner och därefter omöjlig att avledas. Vissa kallar det att vara enkelspårig, andra att vara en drama queen. Sällskapet i fråga som har varit med förr stannade upp i diskussionen och höll visserligen med, men undrade ändå om inte detta trots allt tillhörde det förflutna för min del. Hur gärna jag än ville att det skulle vara passerat så var jag tvungen att tillstå att så inte är fallet. Det är inte en mognadsprocess utan hände senast i somras. Då när även jag fick se döden i vitögat. Nåväl hamnade på sjukhus iallafall. Min fru tog då med sig min lilla nalle vid namn Faderittan till sjukhuset för att jag skulle ha sällskap under natten i sjukhussängen.

När jag stod inför en långresa till Australien 1999 fick jag på Arlanda av min nu bortgångna moster en c:a 10 cm stor nalle som pappa vid samma tillfälle döpte till Faderittan. För att jag inte skulle vara så ensam på resan menade de. Faderittan har sedan dess hängt med överallt. Till de länder jag besökt, till alla ställen där jag bosatt mig på och lärt känna diverse roomates, flickvänner och svärmödrar. Om jag bor på hotell så är det ett nöje att varje morgon att se städerskornas innovativa hantering av honom. Ibland har han legat korrekt nerbäddad på kudden men ibland placerats på nattlinnet i en indignerad pose. Då Faderittan tillexempel glömdes på ett hostel på Nya Zealand ringde föreståndaren till chauffören av den kiwi experience buss jag färdades på endast för att meddela att ”the swedish girl left her little man behind”. Han budades över till nästa ort en dag senare och lyckan var så total att han skickades upp med en tillfällig vän i ett skydive, för att fira återkomsten.
Omgivningen tycks inte riktigt förstå magnituden av nallens betydelse bortsett från två av mina brorsdöttrar. De avgudar Faderittan eftersom han är lite av förbjuden frukt för dem. De vet att han alltid är med och de behandlar honom med respekt. En vuxen-nalle! Ibland döper de till och med sina egna nallar till Faderittan för att understryka detta, vilket är en fin handling.

Om min katts päls rymmer tusen tårar så bär Faderittan på mitt mentala välbefinnande har det visat sig. Kort sagt har han blivit en symbol för tidens gång och allas vår skröplighet genom våra äventyr. Så självklart var han med mig på sjukhuset. Men eftersom jag samtidigt tyckte det var en aning genant så vaknade jag mitt i natten och placerade honom i ett litet utrymme i hurtsen intill sjukhussängen. Det vore ju oerhört pinigt att ertappas i mitt eget skrå med en 10 cm nalle tryckt i handen på morgonronden.

När jag så kom hem från sjukhuset började jag efter några nätter att vakna i ett panikartat tillstånd varje natt av mardrömmar, hjärtklappning eller gälla utrop. Och en oklar känsla över att ha missat något. Glömt. Jobbet? Familjen? Katten? Vigselringen? Jag kunde inte förnimma vad. Inte förrän jag en fredagkväll tre veckor efter utskrivning plötsligt drabbades av den hjärtskärande insikten av att Faderittan saknades. Glömd på sjukhuset. Som en slags nallversion av Karl Stranne som stått surrad och glömts ombord.
Jag blev otröstlig, grät hejdlöst halva natten och min fru ringde till sjukhuset för att fråga efter nallen. De hade inte tid att kolla. Sagt och gjort, vi åkte dit nästa dag och rödgråten stapplade jag in på avdelningen och mötte samma sjuksköterska som haft ansvar för mig och som av en händelse var i tjänst. Förvånat undrade hon om jag blivit sjuk igen. Skrapandes med foten i golvet frågade jag henne om hon sett en liten nalle, möjligen på den salen jag låg för tre veckor sedan. Hon sken upp och sa ” åh är det din nalle? Jag såg honom för några dagar sedan, vänta ska jag gå och se efter”. Så hastade hon iväg, jag blundande och höll andan och så kom hon tillbaka med Faderittan i handen. Som om det vore en självklarhet. Han hade suttit i fönstret med slutet ansikte i tre veckor och förgyllt tillvaron för sjukare människor än jag, tydligen.

Livet är tillbaka ännu en gång, tänkte jag och gick därifrån med Faderittan i krampaktigt grepp och gråten i halsen av ren och skär lycka. Att min nall-reaktion sedan inte stod i proportion till den eventuella förlusten var en diskussion som min fru klokt nog valde att inte ta tag i. Och just därför älskar jag henne lite extra mycket.

Detta fick jag alltså i sammanhanget nu lov att berätta för mina vänner. Vi skrattade bort det hela och sedan tog nyårsfesten vid. För att sedan sluta på exakt samma vis märkligt nog. Mitt i natten kom jag ut från toaletten och såg min rosa schlagerhatt trasig på dansgolvet. Min enda statussymbol i den här världen. Den vita fjädertråden på brättet elakt avriven och sågs viftandes med i en väns hand. Jag blev så förtvivlad att jag har förträngt resten. Jag fick sedan återberättat för mig att jag hittats sittandes på golvet bakom sängen i sovrummet med hattspillrorna i famnen och förkrossat utbrustit; ”Vi åker i maj. Till eurovision. Vem kan ha gjort något sådant sabotage?” (Den enda som rimligen kan leva sig in i denna förlust är min esc kompanjon Hélène, aka Dr.Rosso). Vi var sammanlagt sex personer kvar på festen vid det tillfället och tydligen hade jag likt ett nyårsCluedo gått igenom persongalleriet efter tänkbar förövare. Professor Plommon med sina bara händer i vardagsrummet.
En sådan tur att vi hade haft Faderittan-diskussionen tidigare på dagen, min gäst vidtog nämligen raskt nödvändiga åtgärder och letade upp Karlssons klister och limmade på fjädertråden igen. Jag vaknade på nyårsdagen på ett oroligt humör men fick syn på hatten och sken upp. Förgänglig och återuppstånden!

Affektionsvärde slår tydligen ut all logik och reson, och jag kan inte värja mig utan blir lika förvånad varje gång. Jag och övriga får helt enkelt försonas med detta karaktärsdrag, hur materiellt och bagatellartat det än kan te sig. Osunt och överspänt muttrade min kära fru åt det hela. Gärningsmannen/kvinnan för hatt-attentatet däremot är och förblir en gåta. Ännu har ingen tagit på sig det formella ansvaret. Still waiting.

This is the year

Av alla aftnar är midsommarafton helt klart att föredra. Därefter valborg och på tredje plats kommer nyårsafton. Som så mycket annat så grundläggs ju vissa inställningar till dessa högtider från erfarenheter under uppväxten. Om julafton var glim och glam hopp farallan lej så var det tvärtom med nyårsafton. Åtminstone för min mamma och hon präglade samtliga av oss. Mamma arbetade gärna på nyårafton på den tiden hon arbetade skift. Det gjorde henne inte ett dyft, glatt gick hon iväg till arbetet efter att ha försett oss övriga med pommac och salta pinnar.

Detta visade sig bero på något som hände när hon var liten och i sin tur präglades av sin mamma, mormor Astrid, tillika drottningen i Halsvik. På nyårsafton var de alltid bortbjudna till en gammal faster som mamma och min moster lämnades i händerna på, som hette Soffi. Faster Soffis lämplighet med små barn kan diskuteras eftersom hon brukade göra i ordning kvällsvard och servera den med orden ” ät nu barn, för ni får ingen mat förrän nästa år”. Om man är sju-åtta år i slutet av 40-talet kanske det är svårt att förstå att detta var ett skämt, har mamma berättat med eftertryck. Vilket alltså lade grunden för den dystra känsla som kunde infinna sig hos henne på nyårsafton även som vuxen.

För mig betyder nyårsafton tvära kast. Jag älskar bubbel, glitter, fyrverkerier och att allt till en början är så festligt. Det har jag alltid gjort. Jag blir uppspelt av känslan av att göra slut med det gamla året, sammanfatta och gå vidare. För att sedan återkomma till just det där året och bli nostalgisk. Jag njuter av den porlande känslan som uppstår vid tolvslaget med det nya årets förväntningar. Och förtjusningen om Jan Malmsjö blir om möjligt ännu mer bombastisk i sitt RRRRRRRRIIIIIING, klockaring. Och därefter dansgolv ända in på morgonkvisten där jag har bestämt musiken. Jag är dessutom den typen av person med fallenhet för nyårslöften. Då menar jag inte fåfänga löften om att börja träna och sluta med laster. Dessa ser jag i mitt arbete med livsstilsförändring alldeles för många misslyckas med och är snarare något som skall undvikas. Ändring av livsstilsbetingade vanor bör inte förläggas tills starten på ett nytt år, det säger sig självt.

Istället blir jag full av floskler och högtravande löften om personlig förbättring och förändring. Att jag ska bli mer mångsidig, modig, klokare, smartare, ödmjukare, en bättre fru och massor av liknande (omöjliga) saker. Ytterligare ett år är här med möjligheten att förändra något. Förändringar som tyvärr inte sker som ett trollslag över tolvslaget trots att det vore önskvärt. För när varje år är till ända ser jag ändå oftast bara fortsatta eviga förbättringspotential vad gäller mig själv. Och vilka förutsättningar för förändring finns det egentligen när det nya året ändå oftast inleds på samma sätt med olika nyanser av baksmälla? När ribban har lagts, muntorrt och dystert. Brännhål på duken och bordet eftersom jag i bubbelyran tände alla fem tomtebloss samtidigt i stearinljuset på bordet i.n.o.m.h.u.s kvällen innan. Då frasen ur Abbas Happy New Year “Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more, than confetti on the floor” liksom har klivit ur sitt sammanhang och blivit verklighet. Fast istället för confetti är det lösa boafjädrar som ligger fastklistrade i utspillt bubbelklibb på det provisoriskt ordnade dansgolvet.

Mina nyårsaftnar och nyårsdagar brukar följa det mönstret och mitt osvikliga goda minne gör att jag minns alla nyårsaftnar. Ett nyår firades i Israel och ett annat i Toronto. Ett år blev det tomatsallad i Falun med efterföljande dans på Shopen och ett annat år blev det fyrverkeri i Köpenhamn. Och icke att förglömma det nyåret på söder när samtliga gäster gick beredda med en hammare under sina kappor och det dansandes till en enda låt på repeat natten igenom. Trubbel med Monica Z.

Nuförtiden tenderar nyårsfirandet att pendla mellan Stockholm och Styrsö/Göteborg. Ivanhoe har bytts ut mot Singing in the rain men i övrigt börjar alltså årets första dag oftast på samma sätt. Med känslan av ödesmättat vemod och behovet av något centralstimulerande mot huvudvärken. För när fyrverkerierna har tystnat så ligger den ändå där. Förhoppningen blandat med oron över vad det nya året har att ge; “In another years time, who can say what we'll find, what lies waiting down the line?” Nyårsafton är ju egentligen bara det konkreta beviset på att tiden går och att vi åldrats ytterligare ett år, för den som utgår från den typen av tideräkning. Det fysiska åldrandet står inte heller alltid i proportion till det mentala åldrandet, ett år kan innehålla oändligt mycket upplevelser som bortsett från en och annan fin linje runt ögonen i övrigt inte ses utanpå. Och det är det som genererar en skräckblandad förtjusning hos mig. Vilken alltså inte är grundad i en gammal fasters missriktade skämt om luthersk mathållning utan istället handlar om beredskapen för ett helt nytt år med ännu inte upplevda erfarenheter. Av vad slag de vara månde.

För att inte hänfalla helt åt nostalgi och om-saltet-miste-sin-sälta filosofi har jag så sakteliga gått över från Abbas Happy new year till Marit Bergmans This is the year. För det är väl egentligen det enda raka att tänka där på nyårsdagen. This year is mine! (for better and for worse). Och jag behöver faktiskt inte äta mer förrän nästa år och dessutom är det nu ett steg närmare till vintern har rasat, midsommar och folkdräkten. Bubbel däremot kan drickas året om som tur är.