Priscilla Peltola

Häromveckan var jag, min fru och hennes familj och tittade på musikalen Priscilla öknens drottning på Göta Lejon. Jag var lite nervös innan eftersom jag dyrkar filmen och inte gärna ville se någon klåpare göra våld på denna fantastsiska skapelse. Jag har dessutom lite svårt för musikaler överlag, och ända sedan jag såg Sound of music med Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson i huvudrollerna så jag har direkt avstått från musikaler punkt slut. Nu har ju Priscilla alla förutsättningar för att bli en bra sådan, musikmässigt och kostymmässigt. Men hur skulle någon, NÅGON kunna göra Bernadette såsom Terence Stamp? Det var nog det jag oroade mig mest över. Samt Pernilla Wahlgrens medverkan i det hela. Även om översättningen bearbetats av min stora idol Edward af Sillén så kan ju saker och ting gå snett ändå.

För jag och många andra undrar ju, hur spännande och udda är det nuförtiden med transor och bögar? Är det verkligen så hot stoff att det är värdigt att göra ytterligare en musikal på? Dessutom när den som filmisk gestaltning redan är fulländad. Är inte ämnet som sådant ganska uttömt i Sverige efter att After Dark blivit folkliga och Babsan är lika frekvent i våra vardagsrum som Richard Sjöberg? Har inte I will survive urlakats vid det här laget?

Det är i högsta grad befogade frågor för nej, det har vi tydligen inte. Ämnet är av allt att döma fortfarande fängslande. Större delen av klientelet i publiken var nämligen kostymgubbar med fruar i 60 årsåldern. Åtminstone den lördagskvällen jag var där. Jag tjuvlyssnade på deras samtal och omdömen efteråt och mycket riktigt. Man hade inte förstått varför Adam/Felicia satt i klackskon på busstaket och spelade opera mitt i natten. Och tydligen gick hela grundbudskapet ” That's just what this country needs: a cock in a frock on a rock” totalt förbi.

Som musikal och underhållning är Priscilla helt okej men enbart om var och en återerinrar sig varför filmen gjordes och dess grundbudskap som är långt utöver fräcka scenkläder, popmusik och snabba oneliners. A cock in a frock on a rock var i Australien på 90-talet extremt provokativt och a contradiction in terms inbakat i diverse andra stereotyper som lever utanför normen som möts av standardiserade fördomar. Nämligen den vite äldre mannen som lever med en ung asiatisk kvinna och som vid blotta anblicken ter sig som en typisk redneck. Australien har en mörk historia av rasism och kraftig homofientlighet på landsbygden, fjärran från Mardis Gras i Sydney och med det i åtanke är Priscilla kantad av utanförskap, mod och allvar. Inlindat i ”men mest är det en fest” som Svenskans recensent uttryckte det. Såhär nästan 20 år senare är det kanske vardagsmat med rosa bussar och fjollor i de priviligierade länder i världen som har tolerans och allas lika värde på agendan.

Trodde jag ja. För det är en sak på papper och en sak i verkligheten. I helgen tog jag in på ett hotell med min fru för att fira vår årsdag, en trevlig tradition vi har. Det är dock alltid lite svårt det där med själva bokningen. För hur kommer sängarna att vara placerade? Måste vi uppge dubbelsäng eller hur ska vi göra? Den här gången bokade jag i mitt namn för två personer med tillägget dubbelsäng, för säkerhetsskull. Och när vi skulle checka in hade vi av receptionistens bemötande att döma lika gärna kunna ha gjort entré inrullandes i gynställning i en varsin gigga klackso i glitteroutfit ackompanjerat av ett operastycke på högsta volym.

Tjejen i receptionen var max 25 år och kunde liksom inte dölja sin reaktion när hon knappade in mitt namn och fick upp bokningen. Ja, vi är ett par hade jag lust att säga till henne men avstod. Det stod ju redan skrivet i och med sängönskemålet kom jag på. Min fru som sällan kommer av sig blev så irriterad att hon helt sonika tog ett steg åt sidan med en emoji smileys ansiktsuttryck. Receptionisten liksom granskade oss på det där sättet som när någon inte riktigt kan dölja att här har vi något utöver det vanliga. Inte med avsmak eller roat utan bara obehagligt nyfiket granskande. Sådär så att känslan av att vi var något för henne väldigt annorlunda riktigt lyste igenom.

Det var otroligt länge sedan jag råkade ut för något dylikt i ett sammanhang som detta. Förra gången var 2001 när jag skulle ordna ett svensk personnummer åt min brittiskt invandrade dåvarande flickvän. På migrationsverket hade de aldrig varit med om något liknande, en efter en kom de och tittade på oss genom glasrutan. Det finns några exempel på detta under åren men jag kan räkna dem på min hand. Relativt förskonad alltså och därför blir jag lika paff varje gång. Som referens kan nämnas att när jag och min eurovisions(hetero)väninna checkade in på hotell i Oslo bad de omgående om ursäkt för att vi fått enkelsängar och det var ett gott betyg. Vi antogs vara ett par och hurra för Norge jublade vi.

En behöver alltså inte ge sig ut i Australiens obygd i dragutstyrsel utan det räcker att åka till Nacka och ta in på hotell. Om det ändå varit ett etablissemang med rooms rented by the hour så hade reaktionen kanske stått i proportion. Den enda musikalen jag tycker om är för övrigt Cabaret och det föreslog jag diskret där i hotellobbyn. Vi kanske verkligen skulle ge henne något att titta på. Om vi kommer ner i fishnet stockings, korsetter och tophats, saxandes diagonalt över foajen med en sån där danspinne snurrandes i händerna. Då kanske.

Men för att det nu inte skulle läggas sordin på stämningen och vårt firande genom att agera Mia&Klara så tänkte jag på Priscilla där vi stod framför den snipiga receptionisten som uppenbarligen aldrig satt sin fot på södermalm eller någonsin checkat in ett samkönat par på sitt hotell. Jag kände att vi var lika långt borta från hennes värld som hon från vår och ibland är jag tacksam över att våra världar slipper mötas. Jag tänkte på Bernadette’s uppiggande ord; ”We all sit around mindlessly slagging off that vile stink-hole of a city. But in its own strange way, it takes care of us. I don't know if that ugly wall of suburbia's been put there to stop them getting in, or us getting out”.

Stockholm är alltså fortfarande litet och provinsiellt i vissa avseenden, frågan är om det är bra eller dåligt.

Fadren

Som kontrast till mammorna så har vi som tur är de respektive papporna kvar, som på olika sätt fyller ut tomrummet för oss som berövats våra mödrar alltför tidigt i livet. En är ju förälder livet ut konstaterade pappa en gång när vi alla tre vuxna barn flyttat hem till honom samtidigt långt efter det att vi officiellt sett lämnat boet.

Pappa har många tankar om fadersrollen och om att vara närvarande och jämställd. Jag hörde tidigt talas om den omoderna mansrollen som han hade mycket åsikter om när jag växte upp men som jag inte riktigt förstod. Pappa lagade vår frukost, lärde oss att cykla, åka skidor och att simma. Han införlivade biblioteket och museet i vår värld och undervisade oss detaljrikt om Falu gruva. Vidare skjutsade han mig entusiastiskt fram och tillbaka på spark till mina tennisträningar om vintern och han lärde mig sin inrutade tandborstrutin; att räkna till 10 under borstning och sedan säga sitt namn för varje avslutad tandrad. Vilket jag gör än idag, och därav får gå regelbundet till tandhygienist.

Alltid närvarande i varje ögonblick med stor passion och en enorm uthållighet. Som farförälder har pappa dikterat att han avskyr ordet barnvakt utan föredrar att kalla det barnomsorg. Ett barn skall inte bara passas utan även få en upplevelse samtidigt anser han. Detta är en fin egenskap hos pappa som jag värdesätter och som jag ser att mina brorsdöttrar nu får ta del av. Det gäller i stort sett för allt, utom när det kommer till praktiska eller tekniska spörsmål. Då blir han som förbytt, en mycket begränsad och omodern man, totalt ointresserad och en aning snarstucken. Han själv kallar det för en ojämn begåvningsprofil.

Pappa anser sig nämligen vara en litterär person, i motsats till tekniskt intresserad eller praktiskt lagd. Han sätter en ära i sin teknikfientlighet och tycker att annat är viktigare helt enkelt.

Det här med den litterära övervikten har satt sin prägel i hans sätt att uppfostra oss vid sidan av mammas ideal. Det innebar tillexempel att vi som bebisar under pappas tillsyn befriades från lekhagen och helt sonika släpptes ut på vad han kallade långkrypning. Vi fick alltså krypa runt ohämmat i trädgården för egen maskin och själva bestämma riktning medan han släntrade efter med ett vaksamt öga. Långkrypning skulle stärka kreativiteten och förmågan att fatta beslut ansåg pappa. När vi sedan blev större var det han som ansvarade för sago och bokläsningen vid sänggåendet. Han läste utvalda böcker med största inlevelse för att öka vårt ordförråd och vår känsla för språket och litteraturen. Vi var således de enda barnen i kvarteret som sa verktyg istället för bestick och använde ord som sänglinne, kuddvar och karott. Och kanske är vi fortfarande de enda moderna människorna med dessa ord frekvent använda.

Detta har speglat av sig en hel del på oss som vuxna för hur vi än försöker faller sig det där tekniskt praktiska inte riktigt naturligt. Inte på samma sätt som att tillgodogöra sig innehållet i en bok eller använda en metafor. Det blir mer åt farbror Melker-hållet när något ska lagas eller byggas och alltså ett äventyr att driva sommarhuset på Styrsö tillsammans. Där det inte hjälper med ett Eyvind Johnson citat när trimmern ska monteras eller lägga tak för att skydda mot storm. Där har vi antingen våra två händiga fruar att förlita oss på eller den andra pappan/morbrorn i huset intill som med stort tålamod och generositet alltid ställer upp och delar med sig av sin expertis när villa Adolphson/Peltola är i teknisk nöd. Och det är ganska ofta det.

Det finns ändå olika exempel på hur det litterära ibland trots allt kan rädda en ur penibla situationer när det praktiska har låst sig och frustrationen måste avledas. Det är pappa expert på. Om jag som barn hade haft sönder något och irriterat krävde att han skulle laga det åt mig brukade pappa svara an med ett filosofiskt ” ja du, om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta”? Eller när min ena brorsdotter var spädbarn och vi var på besök hos hemma pappa och upptäckte att han inte ordnat med badbalja till henne. Tillslut rengjorde vi diskhon och fyllde med vatten och badade henne där med irriterade ögonkast till pappa. Han stod i bakgrunden och bevakade det hela och utbrast lyckligt ”åh det är precis som i Martin Bircks ungdom”.
När han låg på sjukhus på en 4-sal härom året efter en omfattande operation och i väntan på ronden satt vi och lyssnade på hur doktorn samtalade med var och en av medpatienterna. Pappa bekymrade sig mest över det omoderna och ineffektiva rondsystemet och bestämde sig då för att han borde skriva en essä när han kom ut från sjukhuset med titeln ”Lågmälda samtal på allmän sal”. Den ser även jag fram emot.

Det litterära stycke som dock gjort mest intryck på pappa och som han älskar att citera och dra fram i diverse familjesamanhang eller när det skall repareras eller byggas på Styrsö är ”En gamling” av Dan Andersson. Även om han hjälper till så mycket det går med arbetet eller kommer med goda råd i bakgrunden kan det ändå uppstå en viss irritation hos oss andra. Och då kommer harangen, jag kan den utantill numera;

”Jag fick bröd, men jag vet icke huru, det kom liksom ovanifrån, och jag byggde av otäljd furu, ett pörte vid Savonaån. Jag åt bark med de mina om våren, och till drick jag tappade sav, jag timrade giller i snåren och var nöjd med vad Herren gav”.
Då går det liksom inte att fortsätta vara sur, hur ineffektivt och långsamt arbetet än må vara.

Nuförtiden ansvarar pappa prestigelöst för barnbarnens väl och ve när vi andra arbetar med Styrsöhuset, vilket ett kvitto på hans ständiga devis om den närvarande fadersrollen. I synnerhet när vi hör småflickorna citera utantill vid dagens slut ” Och åt mäj, som var gammal och styvbent, sa han aldrig ett hugnesamt ord, fast jag timrat de hus han fått äga, fast jag röjt varje tum av hans jord”..

Det ligger något i det.

Systrarna

Detta är tillägnat vår morfar, mamma och moster och dem av oss som hade turen att få dela en tid av livet med dem.
Systrarna Anita & Lena Isacsson födda och uppvuxna i Halsvik, Styrsö under 40-50-talet var onekligen två kvinnor med pondus, stil och inflytande utan att vara auktoritära. Deras autonomitet som matriarker i sina familjer var på olika sätt självklar och odiskutabel. De hade god smak enligt sin omgivning vad gällande det mesta och tillsammans roddade de sina familjer och sitt umgänge med fast men vänlig hand.

Vi barn och kusiner kallade dem rätt och slätt Mammorna, för tillsammans stod de alltid enade och med mycket klara direktiv över uppförande, rätt och fel. Det gemensamma mottot för dessa systrar kan bäst sammanfattas av konceptet att utropa ”himla käckt” antingen glatt entusiastiskt eller missnöjt ironiskt när någon klantat till det. Då med tillägget Du på slutet vid det sistnämnda. Allt på en klingande men ändå subtil skärgårdsvariant av göteborgsdialekt.

Utöver det hade vi ynnesten att ha urfadern morfar Ivar med oss ända in på 90-talet trots att denna Bohuslegend var född på 1800-talet och en kärv sjöman i själ och hjärta. Han byggde huset i Halsvik i början av 30-talet eftersom han ville vara nära havet även efter att ha gått iland. Mormor Astrid fick jag aldrig riktigt lära känna eftersom hon dog i början av 80-talet, annat än till anekdoter eller berättelser. Vad jag förstår var även hon en matriark som måste ha satt en tydlig prägel i familjen.
Morfar var på äldre dagar en lågmäld men godhjärtat man på sitt karga vis och med mycket egensinniga visdomar. Han lät mammorna styra och ställa men tyckte kanske att vi barnbarn var lite stimmiga och enfaldiga emellanåt och det lät han påskina då och då. ”Inte bara läckergom” var en av hans varnande uppmaningar när vi tjatade om godis innan maten eller hans pannkakor. Ett annat var det uppbragda konstaterandet ”vad liknar sånt” när han inte höll med om uppförande eller later.

Morfars signum var att rensa fisk på ett barbariskt men effektivt sätt med hänförda barnbarn som storögt och vördnadsfullt fick bära ner fiskrenset till viken och måsarna efteråt. Vilket alltid var något av en högtidsstund för alla inblandade. Han tog en hutt whiskey om dagen, rökte John Silver utan filter och snusade röda lacket. Och under stundom tog han igen sig med att blossa på sin pipa på verandan i stillhet. Han bodde för det mesta ensam i huset i Halsvik utom när huset fylldes av oss på somrarna och på vintrarna då han flyttade hem till någon av döttrarna i antingen Falun eller Göteborg.

När morfar var hemma hos oss i Falun blev det plötsligt andra regler och ordning som gällde. Han brukade med mammas goda minne få dundra över köksbordet att ”här i huset äter vi all mat” när det kom till krabba och makrill som han som 90 åring ofta och gärna lagade åt oss. Och möttes han då av missnöjt rynkade barnanäsor så kom det vittnesmål i emfas om det tuffa livet på världshaven.
När det ringde i telefonen hemma brukade han svara och lägga på i samma manöver med orden ”ingen hemma!” som enda upplysning. Utan att lyssna på vem som ringde eller i vilket ärende. Trots att vi andra kunde befinna oss precis intill. Jag tror allt sammantaget att min ena bror har tagit lite för mycket intryck av morfar helt enkelt.

Vi spenderade som barn alla våra långa sommarlov på Styrsö med morfar och mammorna och är idag inne på fjärde generationen. Det är ett fint men strävsamt arv efter dessa legendarer som vi försöker förvalta efter bästa förmåga och med varierad framgång. Detta är koncentrerat till platsen Halsvik och Styrsö i Göteborgs södra skärgård och som alltså utgjorde fundamentet i deras liv. Där öarna ligger som pärlor utmed havet. Det känns konstigt och tomt att det nu endast är vi efterlevande som finns kvar på denna underbara plats, i sinnet eller fysiskt. Inte bara för att hela familjen Isacsson nu vilar på öns kyrkogård utan för hela ön andas dem, och där är vi nära.

                                                  
                                                      

Trots mammornas goda omdöme och smak i de flesta sammanhang så hade de i slutet av 80-talet en fäbless för Vikingarnas (!) ”fina bit” Ljus och Värme. Så fort den spelades på radio började de unisont vicka på höfterna, stampa takt och knäppa med fingrarna i takt till musiken. Men för att nu inte svärta ner deras musiksmak postumt så var Taubes Briggen Blue Bird av Hull en annan stor favorit, så det var tvära kast på smaken.

Hursom, detta pekoral Ljus och Värme älskades så till den grad att de lyckades förmå sina yngsta söner Viktor och Henrik som då var 13-14 år att uppträda som trubadurer. Alltså att framföra Ljus och Värme live på diverse middagar och tillställningar i sommarträdgårdarna i Halsvik eller i huset i stan. Att valet av trubadurer föll just på dessa två ynglingar var ju självskrivet, den ena kallade sig nämligen för Våfflan och den andra gick under namnet Faluns John Travolta.
Våfflan skötte synten och tillsammans med Faluns John Travoltas stämma blev det två skrala pojkröster sjungandes innantill. Inte helt rent och inte helt tonsäkert, lite som rösten på Karl Bertil Jonsson. Artisnamnet på duon var rätt och slätt The Blondies. Säkerligen var det helt bedårande och gjorde mammorna stolta och nöjda ända in i själen. Övriga gäster kanske kände sig mer fastnaglade och tvungna att applådera spektaklet men det spelade mindre roll.

                                                           

Ändå har den där låten gjort ett avtryck, vad man än må tycka om dansbandsmusik. Texten har visat sig ha en mer djupsinnig och betydande innebörd än vid första anblicken, och visade sig vara något av en självuppfyllande profetia. Märkligt framsynt, och som alltid undrar jag om det fanns en djupare mening med The Blondies annat än att få reta dem för det i all framtid.

För nog sjönk mörkret ner. Framtiden gav mycket riktigt ett arv som var tungt att bära och visst kom det frågor. Och det blev klander, misstanke och svek. Många tårar och tunga stunder.
Men varje gång jag tittar ut över solnedgången över Halsviks horisont så finns mammorna och morfar där och skiner för oss, ger oss tro och hopp. Måsarnas skrin visar vägen till frihet och trots allt lämnar det lite ljus och värme efter sig. Och hade vi kunnat gömma alla tunga tankar när solen jagat natten så hade vi krupit intill dem. Frågat om deras liv och skratt och om regnet och om solen. Och fått de svaren som inte fanns igår.
Det enda vi inte ser skymten av nuförtiden är The Blondies tyvärr.

                                                    

 

När garderoben öppnats

Så vad hände sen då? När Pandoras box väl öppnats fanns det såklart ingen återvändo. När all olycka flugit ut kom då även hoppet sist utsvävandes. Även om jag inte själv slagit upp dörrarna utan fick de uppbaxade åt mig, så började MITT liv äntligen att ta form. Där jag själv kunde ta plats och våga välja.
Det visade sig emellertid inte alls enbart vara en dans på rosa bo’or och glamour så som jag hade förväntat mig. Det blev istället många grusade förväntningar och krossade hjärtan, helt enkelt en slags nollningsprocess som jag inte var beredd på.

I mitt fall tilldrog sig detta i början av 2000-talet, innan det i Sverige var tillåtet med könsneutrala äktenskap, lesbiska inseminationer och innan L-word revolutionen. Det var alltså en relativt omodern tidsanda i jämförelse med dagens betydligt mer frikostiga attityd. Det var dock inte det enda som visade sig vara omodernt.

Känslan av att gå på TipTop för första gången var obeskrivlig, hisnande och skräckinjagande på samma gång. Bittersweet. Jag visste inte hur jag skulle klä mig och hur jag än gjorde förblev jag straight och intetsägande i betraktarens ögon, och det i fel etablissemang var INTE populärt. Jag längtade tillbaks till Grand i Falun där det räckte med coola jeans och kråsblus. Eller ännu hellre, stanna hemma i gula paviljongen hos pappa med en gin&grumlig i handen. Återigen lite som när tjuren Ferdinand släpats till tjurfäktningsarenan och förskräckt tittar ut.

Jag passade helt enkelt inte in. Kvinnor var antingen väldigt maskulina eller transexuellt feminina tyckte jag, och drog då slutsatsen att då måste även jag förvandlas till någon av dessa motpoler. Det var lite som att bli tonåring på nytt; leva ut och samtidigt smälta in men ändå göra avtryck. Det var en enorm kodex med symboler, beteende och intressen som var totalt nytt för mig. Var fanns alla Efvor&Evor som då hittills varit min enda referensram? Plötsligt kände jag mig som en person som inte längre kunde läsa av sociala koder eller beteendemönster i ett sammanhang. The odd one out i dubbel bemärkelse.

Jag antogs till exempel ofta vara en s.k faghag, ett på den tiden för mig totalt okänt begrepp. Ingen tar ju kontakt med någon som inte ser ut att ha något på ett gayställe att göra, det var tydligen allmänt vedertaget. Omvända fördomar alltså. En sluten gayvärld hård och dömande med grupperingar som var omöjliga att bryta. Och eftersom jag var (är) en notorisk wallflower vågade jag ju aldrig ta kontakt med någon tjusig donna på dessa ställen heller. Jag lärde mig nämligen blixtsnabbt att det kunde vara förenat med livsfara att ta kontakt med fel person, det kunde ju vara någons ex, och nästan alla var ju någons ex insåg jag besviket. Så jag fick helt enkelt finna mig i att vara vingklippt. Bojad i ett fack, försedd med frihet i en för trång kostym.

Under samma period började killar att visa ett underligt intresse, vilket var oerhört märkligt och frustrerande. För på den tiden jag bespetsade mig på dem var intresset ofta relativt svalt tyckte jag. Kevin Costner undantagen. Nu plötsligt skulle det dejtas eller omvändas hit och dit. För kanske hade jag helt enkelt inte träffat rätt kille än, resonerade de flesta som jag träffade. Så hur jag än ville njuta av uppvaktningens sötma så förblev den något besk. Eller smaklös. För det var ju fel målgrupp plötsligt. Jag hade således kunnat ge låten Ironic ett ansikte. Jag ville tillbaka till garderoben och till den tiden då jag kunde förhålla mig till att män var män, kvinnor var kvinnor och fikus var en blomma. Dessa så kloka ord som min vän Sandra har försett mig med, med oklar genes.

Detta resulterade i sin tur att jag blev oerhört kategoriskt lagd och alldeles ängslig över alla bokstäver utom H:et i HBTQ. Ängslig över allt jag inte förstod och som jag trodde mig måste förstå och förklara. Placera i fack liksom andra placerat mig. Mest av allt blev jag ängslig över att på något sätt vara en representant för samtliga HBTQ bokstäver bara för att jag hade en flickvän (numera känt som Anja Pärsonsyndromet). Svara på påståenden och aktivisma mot allmänna fördomar trots att jag inte vågade eller hade kunskap.

På sikt ledde det även till att jag i stil med If you can’t beat them - join them började vältra mig i HBTQvärldens lite mer inskränkta företeelser. Lika barn leka bäst. Gå på en och samma klubb alltid och grupp-ogilla de som såg ut som faghags. Klä mig i stora jeans och ett svart brottarlinne. Sprejad snedlugg, lång gylf, svarta läderarmband. Gärna en slips på det för att visa att jag också utmanade könsrollerna. Min pappa lånade frikostigt ut sin svarta Odd Fellow slips som han även lärde mig att knyta för ändamålet. Kanske ville även han att jag skulle smälta in och stöpas i samma form för en gångs skull. Eller så var han nöjd med att sprida lite ordensällskapsanda i en för Odd hittills outforskad del i samhället. Precis som att gå på båtmässan eller ett dataspelskonvent. Lite olika beteendekodex bara.

Detta pågick tills min svägerska en dag över ett par hemrullade köttbullar undrade vad jag egentligen hade gemensamt med mina nya bekantskaper, utöver läggningen och bisarr klädstil då. De var inte intresserade av att umgås med nån trökig hetero hade både hon och jag konstaterat vid ett par tillfällen. Hon hade många gånger troget följt med mig ut på olika klubb privé etablissemang men var liksom inte riktigt välkommen i egenskap av heterosvägerska, trökig eller ej.

Jag hade inget bra svar på det. För egentligen var många av dem jag umgicks med på den tiden ganska olika mig på det personliga planet. Det var vid närmare eftertanke brist på överrensstämmande värderingar, humor och gemensamma nämnare överlag.
Nu har jag förlikat mig med fenomenet och insett att jag inte riktigt kan eller behöver bli stöpt i någon form oavsett, men i takt med att samhället förändras känns det inte heller särskilt aktuellt längre. Behovet att identifiera sig med andra i samma situation och likasinnade i samma utanförskap har i kontexten planats ut och utgör ingen som helst grund för vänskap.

Fortfarande finns ju allehanda kategorier kvar vilket kan vara precis lika begränsande. Butch, femme, passiv aktiv eller vad det nu kan tänkas vara. Någon gång måste ju behovet av att kategorisera varandra dö ut tänker jag och i väntan på det får jag vara en faghagig wallflower då. Ändå mirakulöst gift då trots min varierande förmåga att visa mig från min bästa sida när det verkligen gäller.

Och mitt tips till nyutkomna då om det finns några i modern tid; kläck aldrig påståendet i en bardisk att du inte tror på bisexualitet. Ett faux pas i alla sammanhang och inget att raljera över. Det finns det vetenskap och beprövad erfarenhet på. Framförallt så får du gå hem extra ensam den kvällen.

A weak heart to blame

Efter att det stormiga havet lagt sig och livet äntligen börjat att ta form så stannade ett hjärta. Bara så där, en helt vanlig dag när våren hoppfullt börjat närma sig och Martin Stenmarck obegripligt kammat hem det årets vinst i Melodifestivalen.

En orsak till förmågan att lära sig hantera och stå ut med livets påfrestningar kan härledas till godhjärtade människor som sprider kärlek och hopp omkring sig. Jag har flera sådana människor i min närhet och en av dem är min svägerska. Hon har, liksom min förlorade och återfunna vän, samlat ihop spillrorna av mig ett flertal gånger efter olika händelser. Det blir lite av en terapeutisk situation där hon med osvikligt tålamod bjuder på hemrullade köttbullar och avledande sällskap och jag får beklaga mig ohämmat.

Den här gången hjälpte hon mig att hämta lite saker ur en lägenhet under en separation. Hon nämnde då i förbifarten att min bror ringt henne från Falun och beklagat sig över att han känt sig kravvlig. Vi utbytte ett igenkännande ögonkast för vad gäller honom på den tiden var det mycket man-colds och ömkande.

Vi packade saker och småpratade om relationer och krossade hjärtan när min bror ringde upp ytterligare en gång. Jo han var verkligen kravvlig. Hon räckte över luren till mig. Han meddelade då att han känt sig förkyld under dagen, tagit bilen hem och dessutom svimmat av en stund trodde han. Jag föreslog ambulans, han sa tvärt nej. Med motiveringen att dörren var låst, han var för matt för att ta sig upp och då får de ju bryta sig in… Otänkbart alltså.

Jag gick vid detta tillfälle näst sista terminen på sjuksköterskeutbildningen och hade nyligen gjort praktik på en intensivvårds avdelning. Där räknade vi mest puls och kollade temp så jag föreslog just det. Att han skulle sätta sig upp och högt räkna sin puls för mig i telefonen. Inte för att jag på förhand tänkt ut vad jag skulle göra med den informationen men det visade sig inte behövas. För han kom bara till tolv sen blev det tyst i luren.

Vi ringde 112 via mobilen medan jag hade förbindelsen kvar i en tom lur på den fasta telefonen. Lite drygt sju-åtta minuter senare hör jag från min fasta lur i Stockholm hur ambulanspersonal stormar in i det lilla huset på Elsborg i Falun. Jag hör hur de utbyter stressade, korthuggna kommandon till varandra och något om att det är bråttom. På några ögonblick har de lämnat, i ilfart vad jag förstod.

Jag och min svägerska försökte lugna varandra i denna plötsligt lite overkliga situation, och bestämde oss för att vi skulle ringa akuten på Falu Lasarett efter tio minuter, för så är gången hade jag nyligen lärt mig. Efter tio minuters obehaglig väntan ringde vi och fick då beskedet att min bror har fått upprepade hjärtstillestånd och mer visste de inte. Upplysningen om att ”vi jobbar med honom nu” var vad vi lämnades med.

Vi har alltså gått igenom en hel del som närstående min svägerska och jag. Bland annat en tre timmars makaber bilresa där vi inte visste om min bror skulle överleva, och om han gjorde det – i vilket skick? Hur många gånger hade hjärtat stannat innan vi pratade? Hur länge var hjärnan utan syre tänkte jag och gick igenom förloppet gång på gång. Handlade det om sekunder eller minuters syrebrist? För varje gång mobilen ringde förväntade vi oss ett dödsbud. No news are good news upprepade jag som ett inre mantra hela resan.

Jag minns hur de provade att väcka honom ur respiratorn morgonen efter och hur hans ögon först förvånat och sedan sorgset kisat mot oss alla som satt där på IVA med skrämda fågelholksansikten. Vi visste allt, han visste inget. Hur vi fått ringa hans arbete och våra egna och leverera den mest bisarra av sjukanmälningar. Att det kryllande av oroliga polisuniformer på avdelningen utanför. Hur vi spenderat natten på sjukhuset jag och svägerskan. I varsin fåtölj i ett avskilt anhörigrum hade vi funderat på vår fortsatta relation om han nu inte skulle klara sig. Ovisst. Vi hade pratat om hur det här kunde hända den starkaste kroppen av oss alla?
Då och då gick vi ner till hans rum under natten för att se att hjärtat slog och då även sett hur pulsen gick upp när vi pratade med honom eller rörde vid honom. Det var ett gott tecken för tillfriskning upplyste oss den osynliga vårdpersonalen som hela tiden vakade i bakgrunden tillsammans med oss.

Jag pratade dock inte så mycket. Jag tänkte på mamma och pappa. Hur hon alltid oroat sig lite extra för mellanbarnet, sin yngste son och min storebror, en av dem. Precis som i vissa andra lägen så levde hon kanske livet lite på förhand, och kanske anat sig till saker som hon inte skulle vara med om. Jag undrade om hon kunde hjälpa honom, och om det pågick en slags förhandling dem emellan på ett själsligt plan. Det är lätt att falla hän till övernaturliga krafter som en liten extra boost vid sidan om den medicinska vetenskapen i dessa lägen.
Jag tänkte på pappa, hur jag ringt honom och meddelat att hans 30 årige son ligger på akuten med ett hjärtstillestånd. Hur pappa formellt och metodiskt vidtagit nödvändiga åtgärder. Vi började ju bli vana nu. Jag tänkte vidare att jag inte skulle skälla på pappa mer för att han curlat honom, lite befogat hade det nu kanske ändå varit.

Jag tänkte på hjärtan som slår, att jag alltid avskytt pulsljud som i den där Gyllene Tider låten som börjar med hjärtslag. Hur jag nu plötsligt hankade mig fram vid varje slag på monitorn, ville höra ljudet för att bekräfta liv.
Jag minns ironin i att lyssna på Tom Petty and the Heartbreakers, som min gode väns pappa tidigare påpekat.
Och jag tänkte på min svägerska. Att inga köttbullar i världen skulle kunna återgälda vad hon och vi kanske stod inför.

Hur det nu än var så klarade sig det svag-starka hjärtat tack och lov. Hjärtat som blivit sin egen största fiende, precis som kebabsåsen på Falu Salladsbar. Starkt, svagt och gott (det visade sig sen att han trots upprepade hjärtstillen släpat sig upp mellan svimningarna och låst upp dörren).

Och mellan svägerskorna vävdes det en tunn osynlig tråd av styrka, förtvivlan och hopp. Där nu hemrullade köttbullar har fått en viktig symbolisk roll i umgänget.

Somebody that I used to know

Ofta önskar jag att jag hade varit begåvad med förmågan att skriva låttexter eftersom jag tycker att det vore ett suveränt sätt att bearbeta olika processer. Nu är jag tyvärr totalt omusikalisk och dessutom alldeles för långrandig för att inskränka en text till 3 minuters sång. Too many darlings to kill. Istället förlitar jag mig på andras låttexter och det går alldeles utmärkt det också.

Om jag nu hade kunnat sammanfatta vissa skeenden till en låt hade det blivit en fusion av Gotyes Somebody that I used to know, Säkerts Är du fortfarande arg och Winnerbäcks Om du lämnade mig nu. Dessa tre sammanfattar enligt mig det komplexa ämnet separationer och uppbrott vars känslor är så svårt att omsätta i ord och som drabbar oss alla i olika former. Oavsett karaktär och vilket perspektiv du som berättare har.

Jag är såklart långt ifrån den enda som har en kavalkad av olika relationer bakom mig, och jag syftar inte heller enbart på kärleksrelationer. I dessa låtar ryms för mig även de trassliga relationer av vänskap eller familjekaraktär som finns eller funnits i livet och som av olika skäl fått sig en törn och lämnats därhän.

Jag fick på betryggande avstånd en glimt av mitt förflutna häromdagen, på väg hem. Ett liv som hade kunnat vara, och som faktiskt var mitt liv under relativt många år. Det var en märklig känsla. Nu har det gått så pass lång tid att det inte direkt är förenat med vemod eller nostalgi, utan snarare av den enormt märkliga känslan av att förhålla sig till den personen som en total främling. För det är ju så det ofrånkomligen måste bli. Jag ropade inte hej utan lät ögonblicket passera.
Även om jag i teorin ibland fylls av en känsla av att vilja ringa och berätta att allt är bra, rapportera om vardagliga detaljer som hänt och höra om hon fortfarande är arg. Inte för att den handlingen blir av utan mer för att det känns som om att det borde höra till. Det är ju ändå någon som under en period i livet stod mig närmare än någon annan. Men som nu är en främling. Och då handlar känslan handlar snarare om an addiction to a certain kind of sadness, like a resignation to the end always the end.

Jag har tänkt mycket på det, uppbrott av olika slag och hur det har påverkat mig. En del i teflonutvecklingen har inneburit att jag jobbat med det där nostalgiska och sentimentala draget jag led av relativt länge. Separationsångest. Att bryta upp från vänner jag träffat på mina resor, eller ta avsked av arbetskamrater som slutar. Det fyllde mig med ångest, jag avskydde avsked, uppbrott och avbrott. Och i förlängningen började jag sluta knyta an eftersom jag som sagt inte orkade med förändring.
Nu har jag härdat mig, jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt även utan min favoritarbetskamrat. Jag har lärt mig att olika människor passerar revy och jag har lärt mig att minnas dem med glädje och värme istället för att sörja.

Det är de lite mer varaktiga relationerna där det blir lite svårare. Personer som finns i den direkta närheten på ett eller annat sätt men vars band och egenskaper inte vårdats tillräckligt. It takes two to tango och jag har många gånger varit den vänsterfotade. Varför undrar jag. Varför slarvar jag bort vissa relationer och låter de planas ut till ingenting? Till en Somebody that I used to know. Trots att vederbörande har en plats i mitt hjärta och vars band jag egentligen vill underhålla?

I andra fall är jag mer aktiv att låta relationen upphöra eftersom jag har ett drag som inte går att försonas med. Inte heller går det att jobba bort. Långsintheten.
Kanske har det med mitt goda minne att göra men jag glömmer inte oförrätter. Jag minns till och med dem som hände på lekis. Jag minns i stort sett varenda en jag anser mig ha råkat ut för. Vad gäller de oförrätter jag själv stått för är minnet tyvärr lite mer selektivt..

Jag har under åren däremot lärt mig att en del av de här oförrätterna jag mentalt beskyllt någon för egentligen har haft mig själv att göra. Vänsterfoten i tangon. Mina förväntningar på något eller någon, och som inte den personen har levt upp till. Detta har gjort mig besviken, och då har jag dragit mig ur på ett eller annat sätt. Rationaliserat bort personen för att livet ändå består av saker som inte går att påverka.

Jag insåg vidden av detta nyligen när någon som står mig nära sa till mig att ”jag kan ju inte ta ansvar för dina förväntningar”. En av få aha upplevelser i mitt liv. Vad består mina förväntningar i? Är de orimliga? I vissa fall ja. Det som då är smärtsamt är hur många andra förväntningar som jag ställt på människor men inte själv levt upp till. För att jag fokuserat på annat. På guld som glimmat och mindre på det som brunnit svagt i bakgrunden.

I samma veva som denna aha upplevelse inträffade råkade jag stöta ihop med en person som jag trodde aktivt hade brutit med mig. Den första vännen som brutit med mig och inte tvärtom. För att jag inte levt upp till förväntningarna trodde jag. Men som jag inte fått en chans att ta ansvar för heller. Allt visade sig bero ett horribelt missförstånd och det blev en försoning 3 år senare ala Hollywood och som jag nu kommer värna om, mer än jag troligen gjort tidigare. Överlag handlar det om att göra en omvärdering av det som skall värnas om.

För när allt kommer omkring så har jag tagit lite fasta på Mian Lodalens ord om att våga bryta upp och lämna en sunkig relation. Oavsett vänskap eller kärlek. Och när det väl är gjort är det inte så dumt att andas i tomrummet eller helt enkelt söka upp den där kontakten som jag tappat. Låta blicken möta andra ögon. Där vänskap är en låttext och jag bestämmer det lyckliga slutet.

Känsla av sammanhang

Kasam är ett begrepp inom medicinsk sociologi som lanserades av Aaron Antonovsky. Det är ett begrepp som jag kom i kontakt med under sjuksköterskeutbildningen och som jag har funderat mycket på. Det har kommit att bli mitt favoritämne både yrkesmässigt och privat. Enkelt sammanfattat handlar det om vad som skiljer individers olika förmåga att hantera livets påfrestningar och utmaningar. Förutom tvåsamhet är detta livets stora gåta nummer två enligt mig.

Kasam delas upp i tre delar såsom begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Min tolkning av teorin är alltså att det som händer i tillvaron är fullt förståeligt och hör livet till och individen vet vilka resurser som finns att ta till för att kunna hantera saker och ting, motgångar främst. Det är den tredje delen som är mest intressant, meningsfullhet. Hur finner man förmågan att hantera motgångar och hur blir det meningsfullt? Motsatsen vore då att finna sig vara ett offer för omständigheterna.

Jag har en god vän och före detta kollega som jag träffar då och då. Jag ser henne lite som min sjuksköterske-mamma. Hon är en bra förebild på många sätt i yrket och jag har tagit intryck av henne. Alltid en glimt i ögat, vänlig men utan att underkasta sig. Och förutom en fantastiskt egensinnig humor så har hon ett öppet sinne och är alltid fördomsfri. Och framförallt, klok som en bok.
När vi jobbade tillsammans brukade vi ofta diskutera just detta med livets utmaningar utefter hur de framställdes i telefonrådgivningen, men även våra egna utmaningar och motgångar.

Vad är det som gör att en del inte mäktar med motgångar, sådana som kanske ändå hör livet till funderade vi på. Och vad hör då livet till egentligen? Separationer av alla de slag som utlösande faktorer till livskris var det vi främst kom i kontakt med i vår telefonrådgivning. Det var kärleksrelationer som gått i kras, vänner eller familj som betett sig illa, jobbrelaterade konflikter och uppsägningar. Men det var även naturligtvis sjukdom och död och hanteringen av detta.
Alla dessa komponenter kan utlösa en livskris, och detta går inte att rangordna insåg vi. Det går naturligtvis inte att lägga någon värdering i att någons partner varit otrogen och stuckit och vederbörande därför totalt rasat i tillvaron, medan någon som förlorat sin livskamrat i sjukdom ändå strävsamt fortsätter att försöka finna en mening i livet. Istället funderade vi på hur uppbrott, svek sjukdom och sorg kan bli meningsfullt trots individers olika förutsättningar att hantera det.

För egen del har jag vid diverse opåverkbara motgångar alltid åkt hem till min pappa för att undvika en kris. Av oklar anledning hamnar saker och ting alltid lite mer i perspektiv efter en helg med honom. Troligen beroende på att jag efter två dagar drivits till vansinne av långrandiga resonemang om ingenting alls (säkerligen tänkt som avledning) och då blir jag som sagt avtrubbad och hård som flinta. Det som sker sker.

Men eftersom jag liksom pappa ibland har en total oförmåga att sätta ord på känslor verbalt sett så lyckas han i och med det locka mig till reflektion. Han har ju, kurator eller ej, också drabbats av livets nyckfullhet på många sätt. Ändå är han en obotlig optimist som införlivat det som inte är påverkbart. På något obegripligt sett gjort livets svårigheter till något meningsfullt och inte försökt förändra det som inte kan förändras.
Inte utan att reagera eller låtsas som ingenting för den sakens skull. Det sipprar naturligtvis ut ibland och jag blir alltid lite förvånad. Pappa förklarar då att det finns något heter spleen. Inget konstigt alls. Det kan komma hastigt på och försvinna lika fort. Det hör livet till säger han i samma ton som om han pratat om en förkylning och utan att förklara vidare. När jag ser frågande ut upprepar han eftertänksamt ordet spleen, artikulerat med långa i:n och byter sedan ämne; kanske kan vi laga något ur hans receptsamling idag? Och blir jätteglad om jag går med på detta. Så är saken ur världen, den dagen.

Spleen. Mjälte och svart galla tänker jag. Längre än så kommer jag inte. Men hellre en det än fast i villfarelsen om alltings ständiga förträfflighet. En fluktuerande känsla av sammanhang och förmågan att ta in det svåra. Att vara selektiv med fallenhet för avledning. Spleen och teflon alltså. Stort som smått.
Eller som den ljuvliga gamla damen i Stekta Gröna Tomater säger, ¨See, now it’s time for courage. A heart can be broken but it will keep beating just the same”.
Frågan om hur får alltså fortsätta att förbrylla.