onsdag 26 mars 2014

Första dagen av resten av ditt liv

Det stora havet lägger sig att dö, stod det i dödsannonsen. Vad det skulle komma att innebära var det tur att ingen av oss hade kunnat förutspå.
När vi gick hem från sjukhuset den dagen pappa och jag gick vi tysta. Vi hade fått med oss de få saker mamma hade haft på sjukhuset i en påse. Det var en dagbok, en blomma i trä och lite toalettsaker. Jag minns att en sjuksköterska kom fram till mig när vi lämnade rummet för att de skulle ”göra i ordning” och frågade hur jag mådde. Bra sa jag. Vad tror hon själv, minns jag att jag tänkte.

Vi kom hem till vårt gemensamma hem, det var middagstid och högsommar. Pappa slog upp varsin whiskey och vi satte oss på balkongen och sedan sa han helt sonika ” ja, nu är du moderslös”. Kanske mer ut i den tysta trädgården än till mig men ändå. Tunga ord. Moderslös. Vi begrundade de orden i tysthet och förmodligen på helt skilda sätt. Jag med klirrande isbitar i glaset, pappa tog sin neat som alltid.
Mest ledsen var jag till en början för hennes skull. För allt hon måste lämna. Sina barn, sin man och livet självt som hon verkligen omfamnade och älskade. Jag tyckte mig förstå att hon verkligen inte alls var färdig med livet. Jag visste det. Hon hade sagt det. Och vi hade aldrig pratat om att hon faktiskt kunde, skulle dö av sin sjukdom, trots att vi hade fått det svart på vitt. Sedan blev jag ego och arg. Hur kunde hon göra så här i MITT liv? Lämna och överge? Vem skulle nu hålla ordning?

Plötsligt stod alltså pappa ensam med tre mer eller mindre vuxna barn som förlorat sin mor och blev den föräldern som skulle stå för de moderliga spörsmålen. Som i vår familj alltså hade varit omvänt. Pappa var inte riktigt van att ta kommandot på det sättet; påpeka klädsel, uppförande, relationer eller val av studier eller yrke. Han höll sig till ett enda råd, det att ta till vara på sina ambitioner, av vad slag de vara månde. För ambitioner det måste en ha, enligt honom.
Halva mitt liv har präglats av en pappa som enda förälder och ett bleknande minne av en mamma, och jag undrar ibland hur det hade sett ut, om inte. Hade jag då varit en annan? Min fru påpekar som sagt ofta, alldeles för ofta att jag är en kopia av min far. I beteendet och med en ålderstigen lillgammal själ. Likheterna enligt henne består i att hon tycker att jag kan bete mig något inrutat som att lägga fram morgondagens outfit kvällen innan, och gärna duka fram frukosttallriken innan jag går och lägger mig. Eller att svara svävande och otydligt på obekväma frågor jag inte vill besvara och snabbt byta ämne. Och överdramatisera vardagen genom litterära liknelser, mer eller mindre adekvata för sammanhanget.

Som ett steg i detta kommer allt oftare frågan från hustrun och svägerskan ”hurdan var er mamma egentligen?” Jag har inget bra svar på det egentligen utan förlitar mig på fragment jag får höra av de vuxna personer som stod henne nära, utanför familjen. Det tillsammans med min bild skapad ur barnasinnet och som trulig och glättig tonåring får utgöra något slags svar.
En annan variant på den frågan är hurdan skulle jag ha varit om hon funnits med? Eller i ett vidare perspektiv, hurdant skulle någonting ha varit om det varit så? Kanske skulle jag ha varit mer intresserad av matlagning och sång och för det estetiska i tillvaron? Kunnat hantera en fänkål by heart och stått fast vid mina principer om vad som är förspilld kvinnokraft no matter what? Och faktiskt bära upp en folkdräkt med värdighet? Haft inneskor med klack? Eller så hade jag kanske blivit en vardagsdesertör och bosatt mig i new age kollektiv med elallergi för att söka mig så lång bort från rötterna det bara går?

Jag har slutat att fundera så mycket på det, klart är att en sådan livshändelse förändrar livet för all framtid som SVT nu lyfter fram i en ny tv-serie. Jag vågar inte tänka annat än att hur det nu än blivit för min egen del så har det också blivit bra. Inte som det kanske var tänkt, men bra. Hur det nu var tänkt. Förmodligen hade kanske några av mina misstag undvikits och förmodligen hade jag efter ett smärre uppror både gått husmorsskola och estetlinjen - som en kompromiss. Våra största gräl handlade ändå oftast om klädsel och uppförande. Jag (men mest Viktor) var och förblir hopplösa på den punkten.

Viktor och jag har som ett steg i utvecklingen till medelålders börjat anamma vår mors söndagmiddagskoncept vilket innebär att vi bjuder hem varandras familjer på högtidsmiddag någon söndag i månaden där vi äter något lyxigare tillsammans med finporslin och rödvin. Och då inser jag att vissa saker ligger i blodet. Såsom att jag vill att syskonbarnen har inneskor på sig och att de inte får gå från bordet innan de sagt tack för maten. Att flickorna i sin tur tycker det är tråkigt när de inte får trycka sina flottiga jessikafingrar mot tvrutan eller pilla med prydnadssaker. Och att jag hyschar åt alla för att inte störa katten när han samtidigt ska äta i samma rum.
Viktor breder ut sig vid matbordet, spiller vin och tar plats med prat som ingen orkar lyssna på, min svägerska försöker vifta bort honom och min fru sköter rostbiffen. Exakt samma scenario som utspelades kring matbordet i salongen på Engelbrektsgatan 1985 i dåvarande familjekonstruktion.

Selma och Lilla Fridolf är tydligen genetically incoded in us och lever alltså vidare och det stora havet forsätter att storma på, även om det till en början var i skepnaden av en dagbok och en blomma. Och i våra minnen förstås. Eller som Julia Roberts karaktär säger i den lysande filmen Osage County-En familj: ”Thank God we can’t predict the future or we’d never get out of bed”.

tisdag 11 mars 2014

A day in the life

Jag har liksom många andra följt debatten om sjuksköterskornas löneuppror i media, inte minst på Dagens Medicin. Efter att ha läst responsen på tillexempel barnmorskornas kollektiva uppsägning i Uppsala så känner jag plötsligt att jag tröttnat på hela alltet. Att jag ibland vill ge upp, inte bara landstinget utan även yrket. Jag kanske inte orkar vara en del av sjukvårdens hierarki och missunnsamhet längre. Jag läser om de som slutat att vara sjuksköterskor på grund av lönefrågan eller arbetsmiljön och undrar om jag kommer att bli en av dem innan jag fyllt 50? Eller 40 redan? Det är en hisnande tanke. Gäller det mig då, och vad skulle jag annars göra? Eller varför valde jag detta yrke egentligen?
Jag har studerat sammanlagt i fem år på universitet och högskola och kan allt om engelsk litteratur och världsreligioner, men det går ju inte att löneförhandla om på en vårdcentral.

Den dagen jag inte har råd att vara sjuksköterska längre så kanske teologin kan komma till nytta tillsammans med att översätta kiosklitteratur som extraknäck. Då först kanske mina utbildningar lönar sig på mer än ett sätt. Ett uppror över gränserna så att säga. Men vad sa syokonsulenten way back when till mig egentligen, förutom att hon rekommenderade alla att gå naturvetenskapligt program ”för då blev man något vettigt” som hon resonerade. Hon kan inte ha varit särskilt lyhörd om hon rekommenderade detta till mig tänker jag, och då syftar jag inte på en sjuksköterskelön utan på bristen på min naturvetenskapliga fallenhet.
Så hur och varför? Jag var tvungen att gå till källan och hittade i den vevan en dagbok från året då vi stod inför gymnasiet. Memory lane here it comes. Detta tilldrog sig några decemberdagar 1992 och jag gick i 9A på Västra Skolan, Falun.

Idag köpte jag en chokladboll för 3:50 i skolan, såååå gott alltså. Det var sista lektionen i kemi idag. Helt underbart. Jag hatar kemi, matte och biologi. Fysik är inte heller alltför kul. Vi har alltså ingen mer kemi i hela 9:an, Jippie! Jag har namnsdag idag, Astrid! Helle B, Gren, Sara T, Petra, Josse och Vicke grattade mig, tur för dem. Det var adventssamling i kyrkan och Helle B och jag sjöng så högt vi kunde. Sen fick vi tillbaka våra standardprov. Riksmedel var 39,5 vår klass hade 35 som klassmedel. Jag hade 50, över medel alltså. Fast Josse hade 54 och Gren 58. Sen åkte jag med Josse till stan men hon tog 13:47 bussen hem så då gick jag till Domuscafét där Gren, Bella & Erika satt. Sen gick vi till Hammars men Gren skulle hem. Mamma har satt upp en julstjärna i mitt rum, fint. Sara K kom till mig på kvällen, vi tittade på Cindy Crawford på MTV och åt upp halva min Nutellaburk. Imorgon är det skyltsöndag. Vi ska stå i ett gottestånd för basketen, det blir säkert svinkallt.

Mamma och pappa säger att eftersom det är sån kris i Sverige nu så har allt blivit så mycket dyrare och kronans köpkraft har minskat. Men jag har pengar så jag ska köpa Doctor Martens, färga mitt hår ljusare, köpa en svart hatt och mycket mer. Fast i sommar måste jag nog skaffa mig ett sommarjobb i så fall sa de. Suck. Idag kom nya Frida förresten. Stor plansch på Kim Sulocki.
Jag och Sara T färgade håret med spaytoningsfärg inför lucia. Det tar 24 timmar innan det verkar. Vi ska inte vara lucior för det ska Anna H vara. Jag klippte Sara också, det blev lite ojämnt men hon tyckte inte att det gjorde något. Sen målade vi våra lillfingernaglar illröda. Skitsnyggt! Sen gick jag till Lilla pizzerian där jag pryade förra veckan för att köpa pizza. De sa att de tyckte att jag hade varit lite ointresserad av jobbet och jobbat sakta. Det tycker inte jag. Fast till läraren hade dom ändå skrivit att jag var duktig och passade mina tider så det var ju tur. I helgen ska jag spela tenniscup och det har inte blivit någon färg i håret. Skitsprayfärg! Nästa gång ska vi köpa riktig toning, inte 25 kronors skit.
Jag var så trött imorse, jag tittade ju på Våra Värsta År till 23:30 igår och i skolan var det jättejobbigt med många trökiga lektioner på raken. Och så fick jag reda på några av betygen. En jättestark trea i fysik, kanske chans till fyra nästa år. Jag som är så dålig i fysik. Jag fick en trea i franska, vanlig trea blev det. För att jag är intresserad och pratsam på lektionerna men dålig på proven sa läraren. Trea i geografi och fyror i samhällskunskap, svenska och historia. Och gympa förstås fast jag borde ha fått en femma där. Gren och Josse fick båda en femma i matte förresten. Tänk om jag får en etta??
Imorse vaknade jag ändå med magont, det är ju sista dagen i skolan och dags för samtliga betyg. Gulp. Vi började med dans i gympasalen. Jag hade min aprikosa tröja och min svarta väst så det blev ju lite svettigt men vi fick i alla fall dansa min favoritdans Foxtrot. Sedan fick vi hämta våra kuvert med betygen en efter en i bildsalen. Jag fick en tvåa i matte, suck. Jag frågade Älgen sen (matteläraren) om jag borde gå allmän matte istället för att höja betyget. Han sa att det var bättre med särskild matte ändå för mig. Jag deltar ju mycket och försöker på lektionerna och lärde mig på det sättet, men var dålig på proven sa han. Samma sak som på franskan alltså. Däremot dagens bästa, årets bästa! Jag fick en femma i barnkunskap!! Jag blev så glad, en femma! Det har jag tjatat om hela dagen. Fast Gren och Josse tycker att det var tvärtom då, jag är dålig på lektionerna, jag tappade dockan i golvet när läraren inte såg, men hade alla rätt på provet. Spela roll!
På kvällen åkte vi alla till Vicke och tittade på Conan Barbaren. Alla utom jag och Helle B för vi spelade Why Me och skreksjöng för att störa dem, dålig film. Sen satte vi på bra Roxettelåtar istället. Vi ska inte köpa några julklappar i tjejgänget i år bestämde vi utan gå ut och äta istället. Fast Gren och jag köper ändå. Nu ska jag läsa Stekta Gröna tomater boken och sova för imorgon åker vi till Göteborg och firar jul. Men till nyårsafton är jag hemma igen. Hoppas jag får en Sisters of Mercy skiva i julklapp. Eller nya tigertofflor. God natt
”.

Min enda tanke efter ett par generade gapskratt (och ett löfte om detta måste brännas innan jag går hädan) är helt sonika VEM är jag? Eller åtminstone vem var jag? Att läsa sin dagbok är nästan bättre än gestaltterapi och när jag läser femtonåringen som talar till den 36-åriga versionen av mig själv vet jag faktiskt varken ut eller in.
Det är 21 år sedan jag var femton år. Nu skrev jag visserligen dagbok lite sporadiskt och kanske hade jag inte riktigt förmågan att sätta ord på allt. Allt det där andra som ju också måste ha funnits i mina tankar. 1992 var förvisso en relativt bekymmerslös tid i mitt liv. Jag behövde kanske inte fundera så mycket för allt det där andra hade ju inte hänt.

Med facit i hand så finns här tydliga bevis på att jag visst gillade smink och så, vad min svägerska än säger. Och jag fick inte Sisters of Mercy i julklapp utan en dubbel cd med Absolute Love songs. Sara T har blivit brunett nuförtiden och jag är kvar någonstans i gränslandet mellan sprayblond och au naturelle. Även om det kostar mig betydligt mer än 25 spänn.
Det gläder mig oerhört att jag redan då sniffat upp Eurovisionlåtar, Linda Martins Why Me är fortfarande en fantastisk vinnarlåt. Foxtrot som favoritdans vet jag däremot inte.
Det kanske mest anmärkningsvärda är ändå mitt betyg och kommande yrkesval. Nej syokonsulenten kan inte ha sett vem hon hade att göra med. Älgen däremot, hade rätt, utan min särskilda matte hade jag kanske inte tillslut äntligen klarat min läkemedelstenta på sjuksköterskeutbildningen. Som jag förvisso fick skriva om tre gånger och prata mig igenom på lektionerna. Mycket snack och lite verkstad. Bäst när det inte gäller.
Fast det finns något ännu mer anmärkningsvärt vid inblicken i den valda skildringen av min femtonåriga vardag. Det är att de personer som jag omgav mig med i skolan, på basketen eller fotbollsplanen, på fester och på stans alla fik i allra högsta grad fortfarande finns med mig än idag. ”Gren” är numera bara Anna och vi bor nästan grannar. Hon fick barn i december (men jag är fortfarande den enda med femma i barnkunskap). Likaså Josse, Helle, Sara x2, Erika och en hel del andra. Då spelar det liksom ingen roll att jag i slutändan ändå på sätt och vis följde syokonsulentens råd. Även om jag i nian gick i Doctor Martens, långkjol och 4 non blondes hatt och drömde om att bo i new age kollektiv i Stjärnsund. Jag tror bestämt att min vänkrets gav mig den viktigaste utbildningen trots allt. Men det kan en ju inte heller ta upp i löneförhandlingen även om det är obetalbart.
Det blev inte Stjärnsund och new age kollektiv. Högstadiebetygen må ha pekat åt ett samhällsperspektiv (präst?) så det var visst där revolten låg i slutändan. Att trotsa betygen och ändå ägna en stor del av mina vuxna dagar åt just biologi, kemi, matte och fysik. Isn’t that ironic? Den utmaningen borde premieras i nästa löneförhandling för min del, end of story.


Josse och två sprayblonda smet till Hultsfred i lönndom. Sara K följde med och fotade.


(Anna) Gren skulle alltid bestämma i badminton. Nälå.
 

onsdag 5 mars 2014

Efter solsken kommer värsta regnet

Så var det till slut finalvecka, efter oceaner av deltävlingar. Panetoz har seglat upp min som favorit i årets melodifestival. Inte som vinnarkandidat till Eurovision för det finns bara ett alternativ till det och det är Sanna Nielsen. Eller möjligen Helena Paparizou. Panetoz är däremot ett av få övriga bidrag i år som inte levereras i en anda av kliche och klichai, även om det i likhet med många andra innehåller ett självläkande kärleksbudskap och tro-på-dig-själv spirit. För i och med schlagerns uttåg ur melodifestivalen så måste det ersättas med något annat fartfyllt för min del, och då fungerar Panetoz alldeles utmärkt. Nu när JEM och Outtrigger tyvärr åkte ut som moderna inslag. Jag som dessutom har undrat så vad de gympar till på Friskis&Svettis medelpass nuförtiden när Bengtzing och kompani inte platsar längre.

I år har jag och melodifestivalen haft en relationskris. Ett förhållande som börjar blir slentrian och one of us is leaving helt enkelt. Jag har haft en ovanligt loj inställning till hela såkallade #melfest14 och följt deltävlingarna med ett getöga. Haft tv:n på i bakgrunden sådär som min generation hade när MTV först kom till byn. Ett brus i bakgrunden med glimtar av något möjligen intressant annars har jag återgått till personerna i min omgivning. Eller sms:at med andra melfestanhängare och missat större delen av bidragen. Det är inte som förr när det skulle vara absolut tyst omkring mig och melodfestivalen och ALLA detaljer följdes notoriskt. Så som mitt eurovisiontittande är med andra ord.

Jag tror det beror på att hela upplägget förändrats och vilka det numera når ut till. Det är nu den röststarka ålderskategorin som styr. De som bryr sig mer om schnygga girls&boyz med starquality och mindre om det är offkey eller chanserna i Eurovision (and that'swhat really matters). Och så det som jag har sagt länge länge och alldeles för många gånger; Björkman och SVT har lyckats med sin utrotning av schlager i tävlingen, vilket var en del av syftet med att etablera namnet MELODIfestivalen och starta med deltävlingar 2002. Detta tilltag skulle bredda utbudet, publiken och intresset för tävlingen, genom att bli av med töntstämpeln som var synonymt med schlagern. Grattis, mission completed. De gamla rävarna åker ut i det ena fiaskot efter det andra. Inställningen har plötsligt förändrats. Bögstämpeln däremot som också är synonym med schlagern verkar en gärna vilja ha kvar på ett hörn, nu reducerat till rosa fjäderboor och hattar i publiken. Kanske för att hålla kvar lite känsla av mångfald och flärd. Det hör ju inte riktigt hemma i dagens melodifestival kan jag tycka, eftersom mångfalden har blivit homogen och flärden inte är i närheten av the good ole days.

Från början skedde gallringen med en mjukstart, hälften schlager hälften annat, nytt. Jag hävdar fortfarande att 2004 års uppsättning är den bästa i deltävlingarnas unga historia. Autoloves Bulletproof Heart till exempel. Eller Trendy Discoteque med Pay TV. Och så givetvis After Dark men även Hanson, Carson och Malmqvist. Och det gör ont som helt rättvis vinnare i detta svåra startfält. Sedan dess har det gått sakta men säkert utför. Efter Lordies succé 2006 har mer eller mindre lyckad folklig hårdrock etablerat sig, men även diverse popsnören och singer-songwriters eftersom tävlingen söker ständig pånyttfödelse. Loreeneffekten har emellertid inneburit ett allt högre krav på kvalitet, prestige och top notchframförande på deltagarna och bidragen i Sveriges version av urval till esc. Krav och förväntningar som långt ifrån alla som röstas fram riktigt lyckas leva upp till. En har helt sonika grävt sin egen mellograv.
Men precis som när jag var 6 år och gick på Kyrkans barntimmar och trodde att Jesus faktiskt föddes som en riktig människa om och om igen VARJE jul så får en här kanske skilja mellan att födas en gång och att förvalta fenomenets tro och budskap - vilket är en helt annan sak. Snarare gå vidare, sekularisera och inte försöka återuppstå ur vare sig Loreen eller schlagergraven år efter år.

Hela melfest och dess kringarrangemang verkar numera mest vara en ambulerande klubb för inbördes beundran och mellanstora städer där journalister och gaytidningars hejdukar får åka med på turnén och skriva varierade krönikor och blogginlägg samt festa och instagramma tokroliga selfies på sig och veckans artister. Själva låtutbudet är stundtals ganska uselt, många av artisterna mediokra och ofattbara bidrag går vidare på bekostnad av de få bra bidragen. Jag börjar mer och mer rösta för att återinsätta läns-jurysarna som får halva mandatet (Karlstadjuryn undantagen. Vi har inte glömt vad ni gjorde 2005 med Stenmarck som vinnare istället för Nanne) samt att det kanske räcker med EN final. Eller ett förfarande ala England. Låt SVT utse nån som vi skickar. Som på LillBabs och Siwans tid. Ja, jag stockkonservativ i schlagerns bemärkelse.
Den här schlager/melfest segregeringen har lett till att jag helt i enighet med den ilskna dalkarlen som ringer in till radion för att han irriterat upp sig så kollosalt på att folk inte kan uttala midsommar ordentligt (det heter inte MISSommar det heter MIIIDsommar) går igång på att folk ändå refererar till melodifestivalen som ”schlagerfestivalen”. Schlagerfestivalen finns inte mer, den har aldrig funnits terminologiskt sett. Från Eurovisionsschlagern till sångfestival och slutligen melodifestival. Därför är det kanske ändå förståeligt att allmänheten inte kan skilja på ”den stora eller den lilla schlagern”. Alltså Melodifestivalen och Eurovision song contest. Jag skulle ändå kunna ringa in till Ordet fritt i radion och få exakt samma utbrott som dalafarbrorn, bara byta ut ordet midsommar mot schlager och melodifestival. Lätt!

Jag har sedan snart tio år vänt blicken mer och mer mot Europa och Eurovision song contest, denna kulturyttring som det ju ändå är. För där får mångfalden utrymme, det bisarra, skeva, och i viss mån det presigelösa har en given plats. Allt inramat av den politiska stämning som samtidigt blåser över deltagarländerna. DN:s Hanna Fahl skrev en gång i en krönika att ESC är lite som en cirkus. Hela arrangemanget är lite snett, lite vint, lite fusk och engelskan sitter sällan som det ska. Inget är perfekt. Och det behöver det inte vara. De som framför bidragen är inte klonade tandbortsfrippor med coola finslipade danssteg utan artister med låtar eller scenshower som allt som istället ofta ger känslan av men-hur-i-hela-friden-tänkte-man-här? Vilket är så befriande, att faktiskt känna något när en tittar. ESC väcker hela registret av reaktioner och engagemang hos mig, medan SVT:s och Björkmans melfest dukar under av sina krav på kvalitet, perfektion, utseende och självmedevetenhet att det tar udden av underhållningen och musiken. Slätstruket och då orkar jag inte ens gå in på avsaknaden av Edward af Silléns manus i år. Inget ont om programledarna.

En gång i tiden kände jag likadant för melodifestivalen som jag gör för Eurovision. 2004 närmare bestämt. Nu går jag vidare, glider genom melfeststormen, det är bara att hata och fortsätta prata. Värsta regnet som sagt var. Och snart alldeles snart är det äntligen dags att entra Köpenhamn och supporta förhoppningsvis Sanna eller Helena