This is the year

Av alla aftnar är midsommarafton helt klart att föredra. Därefter valborg och på tredje plats kommer nyårsafton. Som så mycket annat så grundläggs ju vissa inställningar till dessa högtider från erfarenheter under uppväxten. Om julafton var glim och glam hopp farallan lej så var det tvärtom med nyårsafton. Åtminstone för min mamma och hon präglade samtliga av oss. Mamma arbetade gärna på nyårafton på den tiden hon arbetade skift. Det gjorde henne inte ett dyft, glatt gick hon iväg till arbetet efter att ha försett oss övriga med pommac och salta pinnar.

Detta visade sig bero på något som hände när hon var liten och i sin tur präglades av sin mamma, mormor Astrid, tillika drottningen i Halsvik. På nyårsafton var de alltid bortbjudna till en gammal faster som mamma och min moster lämnades i händerna på, som hette Soffi. Faster Soffis lämplighet med små barn kan diskuteras eftersom hon brukade göra i ordning kvällsvard och servera den med orden ” ät nu barn, för ni får ingen mat förrän nästa år”. Om man är sju-åtta år i slutet av 40-talet kanske det är svårt att förstå att detta var ett skämt, har mamma berättat med eftertryck. Vilket alltså lade grunden för den dystra känsla som kunde infinna sig hos henne på nyårsafton även som vuxen.

För mig betyder nyårsafton tvära kast. Jag älskar bubbel, glitter, fyrverkerier och att allt till en början är så festligt. Det har jag alltid gjort. Jag blir uppspelt av känslan av att göra slut med det gamla året, sammanfatta och gå vidare. För att sedan återkomma till just det där året och bli nostalgisk. Jag njuter av den porlande känslan som uppstår vid tolvslaget med det nya årets förväntningar. Och förtjusningen om Jan Malmsjö blir om möjligt ännu mer bombastisk i sitt RRRRRRRRIIIIIING, klockaring. Och därefter dansgolv ända in på morgonkvisten där jag har bestämt musiken. Jag är dessutom den typen av person med fallenhet för nyårslöften. Då menar jag inte fåfänga löften om att börja träna och sluta med laster. Dessa ser jag i mitt arbete med livsstilsförändring alldeles för många misslyckas med och är snarare något som skall undvikas. Ändring av livsstilsbetingade vanor bör inte förläggas tills starten på ett nytt år, det säger sig självt.

Istället blir jag full av floskler och högtravande löften om personlig förbättring och förändring. Att jag ska bli mer mångsidig, modig, klokare, smartare, ödmjukare, en bättre fru och massor av liknande (omöjliga) saker. Ytterligare ett år är här med möjligheten att förändra något. Förändringar som tyvärr inte sker som ett trollslag över tolvslaget trots att det vore önskvärt. För när varje år är till ända ser jag ändå oftast bara fortsatta eviga förbättringspotential vad gäller mig själv. Och vilka förutsättningar för förändring finns det egentligen när det nya året ändå oftast inleds på samma sätt med olika nyanser av baksmälla? När ribban har lagts, muntorrt och dystert. Brännhål på duken och bordet eftersom jag i bubbelyran tände alla fem tomtebloss samtidigt i stearinljuset på bordet i.n.o.m.h.u.s kvällen innan. Då frasen ur Abbas Happy New Year “Seems to me now that the dreams we had before are all dead, nothing more, than confetti on the floor” liksom har klivit ur sitt sammanhang och blivit verklighet. Fast istället för confetti är det lösa boafjädrar som ligger fastklistrade i utspillt bubbelklibb på det provisoriskt ordnade dansgolvet.

Mina nyårsaftnar och nyårsdagar brukar följa det mönstret och mitt osvikliga goda minne gör att jag minns alla nyårsaftnar. Ett nyår firades i Israel och ett annat i Toronto. Ett år blev det tomatsallad i Falun med efterföljande dans på Shopen och ett annat år blev det fyrverkeri i Köpenhamn. Och icke att förglömma det nyåret på söder när samtliga gäster gick beredda med en hammare under sina kappor och det dansandes till en enda låt på repeat natten igenom. Trubbel med Monica Z.

Nuförtiden tenderar nyårsfirandet att pendla mellan Stockholm och Styrsö/Göteborg. Ivanhoe har bytts ut mot Singing in the rain men i övrigt börjar alltså årets första dag oftast på samma sätt. Med känslan av ödesmättat vemod och behovet av något centralstimulerande mot huvudvärken. För när fyrverkerierna har tystnat så ligger den ändå där. Förhoppningen blandat med oron över vad det nya året har att ge; “In another years time, who can say what we'll find, what lies waiting down the line?” Nyårsafton är ju egentligen bara det konkreta beviset på att tiden går och att vi åldrats ytterligare ett år, för den som utgår från den typen av tideräkning. Det fysiska åldrandet står inte heller alltid i proportion till det mentala åldrandet, ett år kan innehålla oändligt mycket upplevelser som bortsett från en och annan fin linje runt ögonen i övrigt inte ses utanpå. Och det är det som genererar en skräckblandad förtjusning hos mig. Vilken alltså inte är grundad i en gammal fasters missriktade skämt om luthersk mathållning utan istället handlar om beredskapen för ett helt nytt år med ännu inte upplevda erfarenheter. Av vad slag de vara månde.

För att inte hänfalla helt åt nostalgi och om-saltet-miste-sin-sälta filosofi har jag så sakteliga gått över från Abbas Happy new year till Marit Bergmans This is the year. För det är väl egentligen det enda raka att tänka där på nyårsdagen. This year is mine! (for better and for worse). Och jag behöver faktiskt inte äta mer förrän nästa år och dessutom är det nu ett steg närmare till vintern har rasat, midsommar och folkdräkten. Bubbel däremot kan drickas året om som tur är.

                                                                  

                                          

      

Räven raskar på samma is

Jag gillar julen, mycket. På ett slags dubbelbottnat sätt. Troligtvis hänger det samman med min uppväxt och att det alltid satsades mycket på julstämningen med pynt, bak, christmas carols och extra allt. En iscensatt Mer Jul med Adolphson&Falk. Varje jul i modern tid blir därför lite av ett återupplivningsförsök av det mamma och pappa i barndomen planterade i oss i juletid.

För egentligen lyckas jag själv aldrig riktigt återskapa den där lyckliga och förväntansfulla julstämningen som jag själv upplevde som liten. Det kan helt enkelt bero på att jag stelnat till vuxen och istället blir en aning stressad av alltihopa. Stressad och överviktig med gallspasm som efter juldagen alltid känns en aning onödig att ha dragit på sig. Fram med blodfettssänkande och ett recept på fysisk aktivitet.
För varför var jag egentligen tvungen att gå loss på julmaten som om det vore no tomorrow när jag egentligen bara gillar ägghalvor och köttbullar? Och lägga mig till med att dricka julmust till frukost varje morgon fram till nyår. Eller spela Mele Kalikimaka på repeat och driva alla inklusive mig själv till vansinne.
I år har jag även lagt mig till med att på arbetsplatsen smyga in passande Karl Bertil Jonsson citat i olika samtal. Jag har några få Karl Bertil-eldsjälar som kan hela manuset utantill precis som jag så där blir det synnerligen lyckat.

Det går emellertid inte att bortse från anledningen till att det här med julen nuförtiden är lite naggat i kanten. Förutom att livet fortgår och tiderna ändras och likaså traditioner så handlar det även om yrkets inverkan. Att en tillräckligt stor del av befolkningen drabbas av fullständig panik och haveri inför julen när vårdcentralerna och mycket annat stänger igen ett par dagar.

Förr levde jag i en ordensfamilj som älskade högtider och ceremonier, nu lever jag i en blåljusfamilj där ingen ledighet under julhelgen är garanterad. Där vittnesmål om fruktansvärda människoöden i signad juletid kommer fram över julskinkemackan. Till exempel den om den gamla damen som påträffades död i sitt trapphus på julafton. Hon hade på vägen ner i källaren för att hämta något stillsamt satt sig ner på ett trappsteg och somnat in. Grannar hade passerat henne med ett God jul i tron om att hon satt och tog igen sig en stund. Det var systern som till slut fick slå larm då den gamla damen inte svarade i telefonen som hon brukade på överrenskommen tid. När patrullen bröt sig in i lägenheten var julskinkan i ugnen och ett litet julbord för en person förberett.
Det är lätt att hela det här julglammet stockar sig av tanken på alla olika öden som samtidigt pågår runtom.

På vårdcentralen blir de sista två veckorna innan jul alltid lite mer hektiska än vanligt. Recept på ångestdämpande ska bunkras upp hos befolkningen, vaccin inför Thailandsresan ordnas, hemsjukvårdens dosetter ska levereras ut, delade för två veckor istället för en. Två veckor dröjer det innan det uppskattade besöket från sköterskan sker nästa gång. Ett av få besök somliga ålderstigna får.
Dagarna precis innan jul trappas det hela upp ytterligare, då kommer de ensamma och utsatta i vallfärd med orosögon och hjärtklappning. Vem och vad ska de vända sig till under alla dessa röda dagar när vårdcentralen och många andra samhällsinrättningar har stängt?

Ett år fick jag dan före dopperedan sitta och skriva en lista med alla upptänkliga telefonnummer till olika jourhjälpinstanser i samhället, jourhavande präst, äldre direkt, akutpsyk och 112 om inget annat hjälper. Sedan gick jag hem till min glöggfryntliga familj och försökte skaka av mig minnet av denna ängsliga blick och personen som jag ägnat 60 minuter åt på drop in mottagningen av de tio jag egentligen hade avsatt. Och då jobbar jag inte ens på fältet. I ambulansen, akuten eller polisen. Att arbeta på vårdcentralen räcker dock gott och väl för att bli påmind om att alla inte har förmånen att inviga sin julklappsbiljard eller få gallspasm av julbordsfett. Kallt lyser julens stjärna även på isterbukar.

Och inte kommer Bosse Thunell att ringa mitt i Benjamin Syrsa i år heller. Det var länge sedan, och ett av familjens favoritinslag om julaftnarna. Bosse, en god vän till föräldrarna och som alltid ringde till oss vid exakt samma tidpunkt på julafton för att önska god jul vilket gladde dem och oss enormt.
Och kanske var det likadant för den gamla damen i trapphuset. Vikten av att någon speciell ringer och önskar god jul en given tidpunkt. Att följa rutinerna kan alltså vara livsavgörande för den ensammaste av själar. Så de år jag inte firar jul med min ursprungsfamilj så ringer jag dem därför alltid mitt i Benjamin Syrsa. Bara för säkerhetsskull. Och för att vederbörande med ett glädjetjut ska få utbrista ” nu ringer Bosse Thunell!”

I år kommer jag inte att ringa. Däremot kommer min fru på kvällskvisten att tacka för maten och dra sig tillbaka från familjens sköte. Istället för tomtekostym kommer hon dra på sig polisuniformen och meddela att hon har arbete att tänka på. Eftersom vi alla andra kommer vara glöggfryntliga så kommer vi ge henne en tia till taxi och se henne köras till slumkvarteren. Kanske kommer hon på sitt sätt ändå sprida lite glädje i samhällets bottenskikt och bland avsekomna som naturligtvis inte behöver hålla sig borta ur folks åsyn. De har ju ingenstans att ta vägen förutom möjligen till mobila poliskontoret vid Björns Trädgård.

Jag för min del kommer troligen inte att kvävas av julilska men inte heller att vakna till julottans glada budskap om frid på jorden. Istället kommer jag att tänka på min fru och hennes kollegor i julnatten och på de sorgsna diversearbetarna på ölkafet. Om än med handen i Aladdinasken tillsammans med mina närstående som jag turligt nog har förmånen att få vara tillsammans med.
Barndomens Mer Jul-tema har alltså blandats upp med Do they know it’s christmas känslan. För den ystra julefrid som då var synonymt med mängden julklappar och snask är nu lite kantad av en aning hets samt ett sting av dåligt samvete över frosseri och konsumtion. Det jag bär med mig julen igenom är tanken på den gamla damen och vikten av samvaro, och på dem som arbetar för de utsatta när vi andra är lediga.

All I want for christmas, är att få höra en oväntat lycklig berättelse från polisnattpasset, så att jag äntligen kan få användning av frasen ”det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”. Det är alldeles för lite sådana nuförtiden i juletid. Till exempel historien om det uppslitande pre-jul grälet som uppstod mellan två stressade fruar och salladsdressing. Någon tog fel dressing på sin sallad och den andra blev fast med fadd Rhode Islands dressing och utbrast i affekt att hon minsann HATAR Rhode Island. Då svarade den 6 åriga brorsdottern som satt intill ”man får inte säga hata. Man ska istället säga -det faller mig inte smaken”. Word.

                                                 
                                                   

                                 

                                                                                       

The L word

Alldeles för många gånger har jag hört uttrycket ” det skulle vara så mycket lättare att vara tillsammans med en tjej istället” från frustrerade kvinnor som lever med frustrerande män. Här kommer ju Ken Rings ”hur fan kan man bli kär i ett arsle” möjligen mer till sin rätt kanske.
Vid enstaka tillfällen har då kvinnan i fråga gjort slag i saken och blivit tillsammans med en kvinna istället, men då handlar det ofta om något annat (den olämpliga bisexualitetdiskussionen bland annat).

Skämt åsido, allt som oftast handlar det dock om ett unket hypotetiskt antagande att män och kvinnor är väsensskilda när det kommer till relationer. Och ändå ställs ofta frågan om vem som är ”mannen” i den lesbiska relationen (myt nr ett) För någon måste väl vara det?
I wouldn’t know. Jag vet bara att troligen är det inte ett dugg lättare som kvinna att leva med en kvinna än vad det är med en man, kroppsligen eller själsligen. Om en bortser från stereotypa gissningar förankrat i konserverade könsroller och ser till individen. Varför skulle ett samkönat par klara sig bättre från konflikt och trassel än heteros?

Detta fenomen härstammar från en samhällsstruktur där förminskning av samkönade relationer var ett maktuttryck i förhållande till heterorelationen. Detta genom att omvandla kärleksrelationen till vänskap, åtminstone när det kommer till lesbiska, och därmed frånta relationen sin dignitet och verkningsgrad. Om en ska hårdra det.

Visserligen kan jag ibland hålla med om att vissa män känns väldigt träaktiga, men det gör å andra sidan vissa kvinnor också så jag vet inte. Jag skulle mig vilja påstå att den allra vanligaste missuppfattningen i modern tid handlar om just det, att samkönade par är mer kompatibla i parrelation, åtminstone lesbiska. Låten My best friend - Damn I wish a lesbian låten bidrog nog en hel del till det tyvärr.

För nej, det är ju inte en väninna du vill vara ihop med (myt nummer två).
Och alla de saker som hon sjunger, om en tar den låten som utgångspunkt. Att dansa på festivaler, hyra film, skratta åt varandras skämt eller diskutera livet och döden. Det gör väl alla med sin livskamrat på ett eller annat sätt? Måste det stå i motsatsförhållande?
Jag tror däremot att myt nummer tre, en vän är en som vet allt om dig men fortfarande tycker om dig syftar lika mycket till livskamraten, varför skulle någon stå ut i tvåsamhet annars?

De flesta människor behöver ju stimulans i sitt förhållande, utöver logistiken kring att driva företaget familj och heltidsarbete. Som barnfri kan detta te sig något enklare att få till, från ett utanförperspektiv. Mian Lodalen skrev en intressant krönika om att homosar förr i tiden (innan 2005 och inseminaiton)ofta kunde vara tonåringar ända upp i medelåldern just på grund av att de inte hade barn. Och kanske gjorde det relationen lättare, att utifrån konstatera att det verkar enklare att vara tillsammans med någon av samma kön, utan barn. För då kan man bara ha kul jämt och förstå varandra till punkt och pricka?
Vilket i förlängningen i och för sig torde utgöra en plattform för att framgångsrikt skaffa familj, kan en tänka sig.

Men faktum kvartstår, när du verkligen måste fokusera på din relation istället för att mecka ihop dagishämtning , lämning, vabdagar och annat så blir det uppenbart att du ändå inte skulle vilja vara ihop med din väninna. Att de förutsättningarna ändå inte utgör någon garanti. Delar du precis ALLT skojigt med din partner samtidigt som du sorterar dennes smutstvätt, tjafsar om vilken mat som ska lagas till middag av vem och allt annat domestic så utsätts passionen för ständiga påfrestningar. Samkönade par med eller utan barn är naturligtvis inte undantagna. Förutsättningen för att behålla passionen handlar mer om att värna om varandras olikheter och särart men även att ha en levande dialog. Oavsett om det handlar om Eurovision eller kommande valrörelse. Core values alltså.

Samkönade par, i mitt fall tjejer, ställs däremot ofta inför helt andra påfrestningar. Som att flytta ihop efter andra dejten, klä sig i samma outfits och göra allt, allt tillsammans. Ett fenomen kallat ”lesbians urge to merge” på engelska. Flickvännen alltid är välkommen på tjejfest med heterokompisarna trots att ingen annans pojkvän ska komma. Eller att som partner jämföras just med nära tjejkompisar till partnern, trots att detta i sakens natur är väsensskilt.
Och ja, dubbel PMS är liksom inte en fördel. Men vi är de enda som har rätt att raljera om det!

Jag och min fru lånar (oftast) inte varandras kläder eller smink av ren princip. Vi delar inte nödvändigtvis samma syn på intressen eller människor och vi har inte gemensam klädsmak.
Däremot är vi rörande överrens om varandras olikheter och värnar om dessa. Det är ju olikheterna som är det intressanta och som utgör fundamentet i dialogen. Annars skulle ju platoniska relationer vara att föredra och då först skulle familjepolitiken och reproduktionsmedicin se helt annorlunda ut.

Vi har även nyligen blivit smärtsamt medvetna om att
1. Min fru och jag aldrig bör renovera ett helt hus tillsammans.
2. Om en av oss däremot hade varit man hade vissa hanteverkare kanske inte betett sig som skitstövlar per automatik. Vilket leder oss till;
3. Att som kvinna leva med en man är alltså på den punkten möjligen lättare.

Jag ser med spänning fram emot att se filmen Blå är den varmaste färgen och jag hoppas fler gör det eftersom den äntligen tar den här typen av relationer ett steg framåt i filmgestaltning. Nämligen att skildra och synliggöra ojämlikheter, maktstruktur och könsroller även i samkönade par. Efter att det här obligatoriska temat ”hjälp jag är kär i en tjej” har avhandlats.

Och kanske kan den motverka det här väninne-epitet en aning. Fucking Åmål gjorde otroligt mycket på sin tid men nu har vi lämnat högstadietoaletten och klivit in i den ojämna parrelationen. Där vem-är-mannen-i-relationen äntligen har blivit lesbisk mainstream och hamnat i IKEA katalogen. And that, mother Russia, Sarah Palin och random kvinna som tröttnat på pojkvännen, is what really matters.

3 december 2013

Idag är en stor dag. Inte en vanlig dag på något sätt trots att den började som de flesta andra dagar, till synes. Bortsett från att vi bor med barnfamiljen Adolphson i Huddinge och inte hemma så är morgonrutinen densamma. Så även idag. Klockan ringer i ottan, katten jamar, får mat. Gröt kokas, promenad till bussen, pendeln och bussen igen. Vårdcentralen, förkylningar och idag strular telefonisystemet.
För många människor är detta ytterligare en vanlig arbetsdag, en i mängden. Dagar lika varandra till form och till viss del innehåll. Inte för min vän Anna och hennes sambo Nikolas. De ska få barn, idag.

Jag har känt Anna i hela mitt liv, känns det som. Iallafall i 30 år vilket är en av mina längsta relationer, ever. Vi gick i olika lekisgrupper, men där någonstans började alltsammans. Lekis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, universitet och högskola. Uppsala. Göteborg. Stockholm. Det är en enorm mängd ålders och utvecklingsfaser att ta sig igenom tillsammans, men även var för sig på sitt håll.

Anna är en sådan vän som liksom är grundmurad hur tiden än går och hur lite vi än träffas ibland rent fysiskt. Och hur vi än må utvecklas som personligheter. Hon är en av de mest lojala människor jag känner och en av få som jag litar fullständigt på. Att hon vill mig väl och att hon alltid finns där som en trygg punkt i glädje och sorg.
Vi har genomgått alla de här första gången historierna tillsammans; blivit kär, blivit full, blivit sviken, flyttat hemifrån, sommarjobb, resor, blivit vuxen.
Och nu väntar nästa fas för Anna; bli mamma fasen.
Jag ringde henne igår kväll och vi pratade lite om det kommande dygnet. Jag försökte peppa inför själva förloppet och Anna verkade positiv och lite nervös förstås. Sedan tystnade hon och sa att "ja när allt är klart så är jag mamma. Hjälp!"

Anna, mamma tänkte jag. Min Anna Gren ska bli mamma. Anna-Tabbe-tusen, och ett halvt liv flimrade förbi. Videokvällar, pyjamaspartyn, räkmackor, folkölsfester, etapp-permanent, 502 jeans, asperö-discon, hobbyrummet, kung magni och Örnsberg. Alla goda samtal och alla skratt.

Anna och jag är så olika två individer kan bli i många avseenden och det har vi alltid varit. Men med en ömsesidig respekt som har grundlagts och förstärkts genom åratal av upplevelser tillsammans. Och att vi fortsätter välja varandra långt efter barndomen trots alla livets förändringar. Det har gjort att jag har formats att tro på olikheter och vänskap. Anna är realist när jag är utsvävande. Ett av mina favoritsamtal har alltid varit att ge henne olika vad-skulle-du-välja-scenarion ”en schimpanshjärna i en människokropp eller en människohjärna i en schimpanskropp?” eller liknade för att se henne först börja fundera för att sen ilsket avbryta med ett ”meh! jag tänker inte svara för det skulle aldrig hända” på dalmål som förstärks när hon är irriterad.
Eller hur hon bestämmer sig för något utan utrymme för alternativ och sedan frustrationen som riktas när det kanske inte riktigt blir som hon har tänkt sig. Etappklippningen som frisyrval tillexempel. Eller när jag ringde henne och pappa Lars svarade och meddelade att ”det är ingen idé att prata med Anna just nu, hon slog foten i tröskeln och är jättearg”.
Men även hur hon tryggt alltid har en självklar roll när tillvaron pendlat mellan skratt och gråt.

Allt detta och mycket mer som jag kommer att kunna berätta för lilla Glover Gren om vederbörande en dag är nyfiken på hurdan mamma uppfattas av andra närstående.
En liten Glover Gren alltså. Mäktigt, läskigt och ljuvligt på samma gång. Det är svårt att förstå magnituden av detta.

Många av mina vänner har blivit föräldrar vid det här laget ska tilläggas. Det är häftigt och roligt att vara med om och följa sådär på lagom avstånd. Se hur vännerna utvecklas, hur de förvandlas till det ena eller andra som individer, som förälder. Det är extra spännande ju längre bakåt i tiden vänskapen går tycker jag. Ju bredare referensram som finns. Ju mer jag har sett hur personen har formats under åren och hur det här påverkar.

Jag tycker det verkar superläskigt att bli förälder och jag och Anna har haft många spännande diskussioner om detta, att skaffa barn eller inte. Varför eller varför inte. Det måste finnas mer i livet än det, och dessutom vad händer med relationen till medföräldern om någon sådan finns. Många tankar och kloka farhågor har vi dryftat.

Jag är alldeles övertygad om att Anna kommer anamma modersrollen efter bästa förmåga och inställning. Utan att låta det svämma över eller utplåna allt annat. Så har jag uppfattat hennes nio månader åtminstone, och mycket annat hos Anna. En sund inställning och förmåga till avledning och utveckling. Det är ganska unikt i mitt tycke.
Jag ser fram emot att lära känna denna nya individ och även om jag inte skulle definiera mig som direkt spädbarnskär av naturen så får man inte glömma att jag har en 5:a i barnkunskap. Ett betyg som kan komma till nytta nu vill jag påminna om!

Så idag är ingen vanlig dag minsann. Idag börjar ett nytt kapitel i våra liv. Jag och en bebis ska få lära känna Anna som mamma. Jag längtar och jag är lite rädd. Men mest glad. Kanske är det jag som får introducera Dollans Dagis en dag. Jag hoppas det.