Räven raskar på samma is

Jag gillar julen, mycket. På ett slags dubbelbottnat sätt. Troligtvis hänger det samman med min uppväxt och att det alltid satsades mycket på julstämningen med pynt, bak, christmas carols och extra allt. En iscensatt Mer Jul med Adolphson&Falk. Varje jul i modern tid blir därför lite av ett återupplivningsförsök av det mamma och pappa i barndomen planterade i oss i juletid.

För egentligen lyckas jag själv aldrig riktigt återskapa den där lyckliga och förväntansfulla julstämningen som jag själv upplevde som liten. Det kan helt enkelt bero på att jag stelnat till vuxen och istället blir en aning stressad av alltihopa. Stressad och överviktig med gallspasm som efter juldagen alltid känns en aning onödig att ha dragit på sig. Fram med blodfettssänkande och ett recept på fysisk aktivitet.
För varför var jag egentligen tvungen att gå loss på julmaten som om det vore no tomorrow när jag egentligen bara gillar ägghalvor och köttbullar? Och lägga mig till med att dricka julmust till frukost varje morgon fram till nyår. Eller spela Mele Kalikimaka på repeat och driva alla inklusive mig själv till vansinne.
I år har jag även lagt mig till med att på arbetsplatsen smyga in passande Karl Bertil Jonsson citat i olika samtal. Jag har några få Karl Bertil-eldsjälar som kan hela manuset utantill precis som jag så där blir det synnerligen lyckat.

Det går emellertid inte att bortse från anledningen till att det här med julen nuförtiden är lite naggat i kanten. Förutom att livet fortgår och tiderna ändras och likaså traditioner så handlar det även om yrkets inverkan. Att en tillräckligt stor del av befolkningen drabbas av fullständig panik och haveri inför julen när vårdcentralerna och mycket annat stänger igen ett par dagar.

Förr levde jag i en ordensfamilj som älskade högtider och ceremonier, nu lever jag i en blåljusfamilj där ingen ledighet under julhelgen är garanterad. Där vittnesmål om fruktansvärda människoöden i signad juletid kommer fram över julskinkemackan. Till exempel den om den gamla damen som påträffades död i sitt trapphus på julafton. Hon hade på vägen ner i källaren för att hämta något stillsamt satt sig ner på ett trappsteg och somnat in. Grannar hade passerat henne med ett God jul i tron om att hon satt och tog igen sig en stund. Det var systern som till slut fick slå larm då den gamla damen inte svarade i telefonen som hon brukade på överrenskommen tid. När patrullen bröt sig in i lägenheten var julskinkan i ugnen och ett litet julbord för en person förberett.
Det är lätt att hela det här julglammet stockar sig av tanken på alla olika öden som samtidigt pågår runtom.

På vårdcentralen blir de sista två veckorna innan jul alltid lite mer hektiska än vanligt. Recept på ångestdämpande ska bunkras upp hos befolkningen, vaccin inför Thailandsresan ordnas, hemsjukvårdens dosetter ska levereras ut, delade för två veckor istället för en. Två veckor dröjer det innan det uppskattade besöket från sköterskan sker nästa gång. Ett av få besök somliga ålderstigna får.
Dagarna precis innan jul trappas det hela upp ytterligare, då kommer de ensamma och utsatta i vallfärd med orosögon och hjärtklappning. Vem och vad ska de vända sig till under alla dessa röda dagar när vårdcentralen och många andra samhällsinrättningar har stängt?

Ett år fick jag dan före dopperedan sitta och skriva en lista med alla upptänkliga telefonnummer till olika jourhjälpinstanser i samhället, jourhavande präst, äldre direkt, akutpsyk och 112 om inget annat hjälper. Sedan gick jag hem till min glöggfryntliga familj och försökte skaka av mig minnet av denna ängsliga blick och personen som jag ägnat 60 minuter åt på drop in mottagningen av de tio jag egentligen hade avsatt. Och då jobbar jag inte ens på fältet. I ambulansen, akuten eller polisen. Att arbeta på vårdcentralen räcker dock gott och väl för att bli påmind om att alla inte har förmånen att inviga sin julklappsbiljard eller få gallspasm av julbordsfett. Kallt lyser julens stjärna även på isterbukar.

Och inte kommer Bosse Thunell att ringa mitt i Benjamin Syrsa i år heller. Det var länge sedan, och ett av familjens favoritinslag om julaftnarna. Bosse, en god vän till föräldrarna och som alltid ringde till oss vid exakt samma tidpunkt på julafton för att önska god jul vilket gladde dem och oss enormt.
Och kanske var det likadant för den gamla damen i trapphuset. Vikten av att någon speciell ringer och önskar god jul en given tidpunkt. Att följa rutinerna kan alltså vara livsavgörande för den ensammaste av själar. Så de år jag inte firar jul med min ursprungsfamilj så ringer jag dem därför alltid mitt i Benjamin Syrsa. Bara för säkerhetsskull. Och för att vederbörande med ett glädjetjut ska få utbrista ” nu ringer Bosse Thunell!”

I år kommer jag inte att ringa. Däremot kommer min fru på kvällskvisten att tacka för maten och dra sig tillbaka från familjens sköte. Istället för tomtekostym kommer hon dra på sig polisuniformen och meddela att hon har arbete att tänka på. Eftersom vi alla andra kommer vara glöggfryntliga så kommer vi ge henne en tia till taxi och se henne köras till slumkvarteren. Kanske kommer hon på sitt sätt ändå sprida lite glädje i samhällets bottenskikt och bland avsekomna som naturligtvis inte behöver hålla sig borta ur folks åsyn. De har ju ingenstans att ta vägen förutom möjligen till mobila poliskontoret vid Björns Trädgård.

Jag för min del kommer troligen inte att kvävas av julilska men inte heller att vakna till julottans glada budskap om frid på jorden. Istället kommer jag att tänka på min fru och hennes kollegor i julnatten och på de sorgsna diversearbetarna på ölkafet. Om än med handen i Aladdinasken tillsammans med mina närstående som jag turligt nog har förmånen att få vara tillsammans med.
Barndomens Mer Jul-tema har alltså blandats upp med Do they know it’s christmas känslan. För den ystra julefrid som då var synonymt med mängden julklappar och snask är nu lite kantad av en aning hets samt ett sting av dåligt samvete över frosseri och konsumtion. Det jag bär med mig julen igenom är tanken på den gamla damen och vikten av samvaro, och på dem som arbetar för de utsatta när vi andra är lediga.

All I want for christmas, är att få höra en oväntat lycklig berättelse från polisnattpasset, så att jag äntligen kan få användning av frasen ”det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades”. Det är alldeles för lite sådana nuförtiden i juletid. Till exempel historien om det uppslitande pre-jul grälet som uppstod mellan två stressade fruar och salladsdressing. Någon tog fel dressing på sin sallad och den andra blev fast med fadd Rhode Islands dressing och utbrast i affekt att hon minsann HATAR Rhode Island. Då svarade den 6 åriga brorsdottern som satt intill ”man får inte säga hata. Man ska istället säga -det faller mig inte smaken”. Word.