torsdag 15 maj 2014

But you’re my flame


”Jag tror jag smäller av” som min saliga moder brukade säga när hon hörde talas om vettvilliga saker eller påståenden i sin omgivning. Och på senare tid har jag gått runt med en smälla av känsla i huvudet av ganska mycket. Först på grund av en flerfaldig och osexig krämpa i rörelseapparaten som fullkomligt golvade mig av ren och skär smärta och när jag sedan rose like a Phoenix ur sjukskrivningen möttes jag av SD:s budskap tapetserade på första parkett över hela tunnelbanan vid Odenplan. Så till den grad att jag ville låna SL:s högtalarsystem och vråla ut att jag minsann tror jag smäller av.
Och som om inte det vore nog gick jag sedan alltså till den trevliga närbutiken i mitt hemområde för att inhandla lite kvällsfika till min fru som jag hade tänkt berätta för om SD affischerna inför det kommande EU valet. Så långt kom vi alltså inte eftersom jag kom hem uppbragd och illröd i ansiktet. Avsmälld.

Det finns en helig ko i mitt liv och det är Eurovision Song Contest. Det avfärdas tyvärr allt som oftast som en cirkus med obegripliga framträdanden, dålig musik och kompisröstning. Må så vara, men i all denna musikcirkus rymmer även massor av kärlek, kultur, glädje och givetvis politik. Och det är anledningen till att jag fullkomligt älskar fenomenet esc eftersom det är omöjligt att lämnas oberörd. Visst det är många länder som deltar, många bidrag, lång omröstning, fusk, etc etc. Och jag respekterar att inte alla är lika bitna som jag över det. Vad jag däremot inte respekterar är att en ändå tar sig frihet att såga tävlingen för allt ovanstående, i synnerhet när ”fel” land eller bidrag vinner.

För väl på plats, i epicentrum av esc, live i värdstaden finns det nämligen inget fel land eller bidrag. Det uppstår istället en bubbla av gemenskap där alla vi inbitna esc nördar äntligen får träffas och vältra oss.  Vältra oss i årets bidrag och tidigare bidrag, men även i hur de politiska vindarna blåser över Europa just i år och hur det kommer prägla resultatet och hur folk röstar. I år pratades det om hur läget mellan Ryssland och Ukraina skulle yttra sig, eller det mellan Azerbajdzjan och Armenien. Medan alla enades om att vinsten står mellan Österrrike och Sverige av låten att döma.

I denna bubbla finns nämligen enbart repsekt för varandras länders engagemang i tävlingen, och massor av kunskap om de olika deltatagaränderna och dess artister. Inget land blir dock ett hot eller en konkurrent till någon annan på ett negativt sätt, det är en intressant tanke i jämförelse med diverse sportevenemang. Damfotbollen möjligen undantagen. Sen att vi dessutom får dansa och sjunga med till varenda esc vinnare genom åren är liksom obetalbart för den som troget följt tävlingen.

Ovan beskrivet är då ett vanligt år i esc. Så har det varit fram tills nu. Köpenhamn 2014 blev en milstolpe. Då jag och alla andra fick uppleva något som definitivt kvalar in på min tio i topp lista över lifealtering experiences. Vad som från början såg ut att inte bli av överhuvudtaget på grund av mina osexiga och flerfaldiga ortopediska tillstånd. Som sedan blev av i elfte timmen men med mig som en liten trumpen tonåring över att mina starka mediciner satte mig på alkoholförbud. Som sedan visade sig vara en obefogad misslynthet när Fångad av en stormvind spelades för första gången och jag sedan upptäckte att det inte bara var jag som fåfängt drömde om att en skäggig dam kunde ta hem hela konkarongen.  Från det ögonblicket handlade det bara om en sak. 25 länder som tävlade med varsin låt och ett land som tävlade genom ett statement.

När hela arenan på 11.000 personer oroligt och krävande skanderade Con’chitaaa, Con’chitaa under semifinal 2 när de väntade till sist att meddela att hon gått vidare var det uppenbart. Supportrar från olika länder med virkade skägg, målade skägg, riktiga skägg- Köpenhamn var Conchita. Vi såg supportrar med ryska flaggor som gav stående ovationer till Conchitas uppträdande, varav buandet till Rysslands bidrag kändes - trots allt- malplacerat. Det är inte folkets fel, åtminstone inte hela folkets fel.

Jag vågade ändå inte tro det. Kommer verkligen Europa, folket, juryn unisont att se bortom fysisk kontroversiell uppenbarelse och rösta på låt, artist och ett statement? När resultatet var klart var det förlösande tårar, glädje och ett overkligt slut på vad som början var ett skört hopp men ack så oerhört viktigt. På torget visades Österrikes flagga i strålkastarljus och Rise like a phoenix spelades ur högtalarna vid Rådhuspladsen. Overkligt och ändå högst verkligt. Och Sverige gav sin 12:a till Österrike, det kändes gott och riktigt. Total Euphoria för att uttrycka mig i esc termer.

Känslan från Köpenhamn har jag bevarat och när jag känner av min krämpa eller annan misslynthet finns det alltid Conchita och frasen ”I rise up to the sky, You threw me down but I'm gonna fly”. Jag är dessutom totalt starstrucked och en aning besatt av Conchita (på samma sätt som mina brorsdöttrar känner inför några obegripliga karaktärer ur nån film som tydligen heter Frost).
Plötsligt har jag börjat längta efter att få ha glitterklänning och dramatisk makeup med en ödmjukhet som sällan skådats. Och att kunna framföra en låt med en text som äntligen ger liv och rättvisa till begreppet utanförskap och förvandlingen av att följa ditt hjärta. Vem har inte drömt om att vara en fågel Fenix i något sammanhang?

Med allt detta i sinnet klev jag alltså in i den lilla närbutiken när jag out of the blue får frågan om vad jag tycker om Conchitas vinst, med en nedvärderande ton och snörpigt hånfull min. Jag ignorerade det suggestiva i frågan och svarade med genuin glädje att jag var på plats i Köpenhamn och att det var de vackraste och hoppfullaste dagarna jag upplevt på väldigt länge, tillsammans med hela Köpenhamn. Jag berättade om det otroliga Conchita-stödet men butiksinnehavaren avbröt mig med orden ”bra att det finns tålamod med dessa mellanting men att hen minsann hade fyra barn hemma som blev jätteförvirrade av skäggiga damer. Det finns två kön, resten bör hålla sig i sin värld! ”
Säger du ja avbröt jag ilsket, när mitt tålamod brast, är det inte det du just ska strunta i, hur hon ser ut?? Varför tror du det är extra viktigt att just Conchita vann i år? Är det det du vill lära dina barn, att det endast finns två kön och de ska se ut på ett visst sätt och därmed basta? Stackars dina barn. Och vad fan menar du med tålamod?

Och där någonstans lämnade jag i vredesmod butiken med två stirrande kunder bakom mig som stått tysta och bevittnat det hela. Jag kom hem och fick höra att min fru fått samma påhopp av samma person redan för tre dagar sedan.

Ja vad säger en, jag tror jag smäller av räcker plötsligt inte riktigt till. Det gör däremot de här orden, till alla troll och trångsynta out there:

”I will rise like a phoenix,
Out of the ashes
Seeking rather than vengeance
Retribution
You were warned
Once I'm transformed
Once I’m reborn
You know I will rise like a phoenix
But you’re my flame”.