torsdag 11 september 2014

Öldikiki



Så fick life as I knew it ett abrupt slut dagen innan midsommarafton. Och ett annat, nytt främmande liv tog vid. Gud/ödet/annat väsen stänger ju aldrig en dörr utan att öppna en ny, heter det ju. Jag vet inte vad den här nya dörren, det nya livet innebär riktigt än, mer än att det är nyckfullt och just i sin linda. Hoppas jag iallafall. Allt jag vet är att det är tvärtom från vad låten ”Men bara om min älskade väntar” menar.
Jag kan aldrig mer bli den jag var igår. Men bara om min älskade väntar och jag får höra hennes hjärta slå tätt intill mitt även i fortsättningen, ja då ska jag ta mig an det här nya.

Och nog har hon funnits där tätt intill alltid. Jag har känt hennes oroshjärta slå, sett hennes vackra men bekymrade ögon. Och jag har känt hennes varma händer i mina vid någon av de där smärtsamma och jobbiga undersökningarna som jag var tvungen att gå igenom för att hitta min kropps gäckande fiende. För det var inte helt lätt visade det sig.
När vätskan var åtgärdad påbörjades därefter kampen mot smärtan. För den gav sig liksom inte till en början, inte ens med hästdoser av morfin. Till slut pumpades jag full med så mycket morfin att jag blev avdomnad och sluddrig. Jag hörde mig själv säga märkliga nya ord som inte finns, eller somna mitt i ett samtal. En gång somnade jag med kaffekoppen i handen så min fru fick kasta sig över bordet och rädda koppen och mig från en mycket obehaglig olycka.

Det var svårt det där med doseringen av smärtlindring, även från vårdpersonalens sida. Smärtkonsulterna ordinerade och beordrade verkställ, men många tvekade. Det var för hög dos menade de. Detta delade sköterskorna i två läger, med mig och min fru i en smärtdvala mitt i mellan. Änglarna och antagonisterna döpte vi dem, till där i gränslandet mellan verklighet och töcken. Änglarna var de som redan förberett sprutorna, det var de som satt kvar och höll min hand och som torkade mina tårar när effekten lät vänta på sig. De som satt med en hand på min panna i natten till dess att smärtlindringen sent omsider kickade in, eller om det var jag som blev för utmattad till slut. Det blev alltid värst på natten av någon anledning. Änglarna erbjöd min fru att sova kvar i smyg eftersom ”the term visiting hours don’t apply to you” och hon satt ju ändå vid min sängkant vid dygnets alla vakna timmar and then some.

Sedan hade vi antagonisterna. De som inte ville ge ordinerad mängd morfin då dosen lät på tok för hög enligt dem, och att jag gud förbjude kunde bli beroende.
Antagonisterna gnällde över att jag blivit svårstucken och blev experter på att ignorera de tårar som jag av ren smärta inte kunde hejda. Det finns lägen, många lägen då en inte vill gråta och jag ville verkligen inte det med antagonisterna, för egentligen var jag arg.

Jag ville argumentera på mitt allra mest fyrkantigaste sätt, förhandla och använda mig av min mest förädlade retorik för att få rätt dos, att få rätten till att vara adekvat smärtlindrad. Vi pratar om VAS 8-10, för de som känner till vårdens måttstock på smärta. Enligt antagonisterna var de aldrig riktigt intresserade av hur jag låg på skalan. Vad de däremot också lyckades ignorera var det faktum att lungan är ett av kroppens mest smärtkänsliga organ. Men inte ens det lyckades jag få fram på ett lämpligt sätt, istället rullade ilskans och smärtans tårar som jag desperat försökte dölja. Vilket jag i och för sig inte behövde oroa mig över, då de verkade vara väldigt selektiva med vad de noterade och inte.
Jag blev expert på mindfulness, eller mindlessness (tack Sandra för det nya ordet som faktiskt har varit mycket användbart) och ett tag om de ändlösa nätterna kände jag mig som Bosse i Mio min Mio där samtliga antagonister smälte samman till en och samma tant Edla. Där jag drömde om att en ande skulle dyka upp och jag skulle få flyga iväg i ett gigantiskt skägg till landet i fjärran. Antagonisterna uppskattade dock inte hur jag teatraliskt försökte lösa den prekära situation som uppstått oss emellan genom att be att få brödet som mättar all hunger till frukost när morgonen nalkades. Eller att få ett glas vatten som släcker all törst att svälja morgonmedicinen med.

Till slut hittades den där efterlängtade rätta cocktailen till smärtlindring och då slapp vi stressen över natt-antagonisterna. De blev, äntligen, oviktiga. Även om de för all framtid hänger löst i mitt osvikliga och långsinta minne av personer non grata. Där tillsammans med tombolan i Landet Utanför.

Jag fick under den här tiden ett nytt favoritdjur. Och döm av en av mina brorsdöttrars äkta förvåning när jag berättade detta och som förskräckt undrade vad som hade hänt med katten som favoritdjur. Jojo men det är ju givet. En kan ha fler, och det här är dessutom annorlunda. För när smärtlindringen efter ett par veckor tillslut reglerats till en fungerande nivå började jag bege mig på ändlösa promenader runt avdelningen. För att jobba på min kondition och min vid det laget obefintliga gummitarzan-muskulatur. Vid en av dessa upptäcktsfärder fick jag syn på en tavla med ett inramad dikt som berörde mig och som jag gjorde till mitt motto.

”Lungorna är kroppens inre vingar,
Och med hjärtat emellan sig de lyfter.
När deras fjäderdräkter skadas,
Sjunker vår flykt.
O hjälp oss bli förtrogna med de faror som oss lurar,
Genom att hålla oss i luften än en stund”.

I samband med det hade min frus tidigare nämnda nära och kloka vän som tipsat om zonterapeuten köpt en gåva till mig. Det var en liten fjärilspuppa i silver där en inuti kunde skriva något, vad som helst på en liten liten pappersbit. Denna lilla pappersbit skulle sedan rullas ihop och förvaras i  puppan.
Jag skrev ner dikten på min pappersbit och har sedan dess puppan med mig i handen vid varje undersökning som kan tänkas göra ont. Puppan har två små blad med varsin spets som går alldeles utmärkt att borra in i en fingertopp medan en bedövningspruta gör sitt på någon annan otrevlig plats mot bakre revbenen till. Puppan i ena handen och min frus hand i den andra.
Där någonstans växte fjärilen fram till att bli mitt andra favoritdjur. Tunna sköra vingar som kan vara en illusion av något vackert men likväl skört. Och med en stark puppa som tål både antagonister och bedövningssprutor.

I det nya livet, tillsammans med mitt nya jag samsas alltså fjärilar och katter. Och någonting ont och främmande förstås. Inget av det fanns igår, innan midsommar. Eller så gjorde det det, fast det bara låg och lurade någonstans i väntan på det rätta tillfället att ge sig till känna.
Det nya tvingar mig att bli mer noggrann med saker. Vad som får ta plats tillexempel. Ingen onödig oro, ilska eller sorg får utrymme, bara det som måste. Den nya dörren som öppnades, som alltid öppnas när en får ett sådant besked om en väljer att se det så, är full av både val och klichéer.
Att inte riktigt veta. Att samtidigt veta. Att samsas mellan dessa två tillstånd. Att plötsligt inte gå till arbetet. Att ta varje dag som den kommer eftersom det ändå inte går att veta hur den dagen kommer vara på förhand, kroppsligen eller själsligen.
Att veta sin kropps fiende, redan, och försöka tvinga den på knä. Enda vägen är framåt, fuck cancer och allt det. Men bara om jag får fortsätta höra min älskades hjärta slå tätt intill, bara då behöver jag inte minnas vem jag var igår.

Och. förutom katter och fjärilar har det i det nya livet också vuxit fram ett nytt vokabulär, sprungen ur mina sluddriga nattrippar på morfin. Ett av dessa ord som dök upp mitt i en mening och som sekunden efter slutade med djup sömn var ordet öldikiki till min frus irritation, till en början. Vaddå öldikiki? Skojar du?

Öldikiki har sedan dess blivit synonymt med somnolens orsakat av mediciner, men snart nog även blivit ett gemensamt uttryck för trötthetssyndrom orsakat av tidiga morgonpass och/eller dålig nattsömn.
Det förenar oss, min fru och jag i allt det nya. Bisarr trötthet och nonsensprat på väg in i sömnen.
Jag gillar det.

Enda vägen är framåt, på andra sidan midsommar kan vi bli det vi måste bli, idag. Med fjärilar, katter och öldikiki.







onsdag 3 september 2014

Tombola


Först och främst vill jag tacka för att de som följt Sinkadus tidigare ändå troget har fortsatt att besöka henne under mitt frånfälle. Nu är vi tillbaka, och när livet plötsligt vänt har vi blivit smått beroende av varandra. Det är en fin tröst att ha med sig när ”stunden tar en tugga till av den tid som rullar på”. Ofrånkomligen gör den ju det. Tuggar på och klipper av. Vingklippt.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg, i vad som nu känns som en annan tidsålder, om min finfina hälsa som fått sig en törn efter en yrselåkomma och som föranledde att jag var tvungen att skaffa mig en husläkare på någon av alla de upptänkliga vårdcentraler som finns i Stockholm.
Jag hade fram till dess satt en ära i att vara olistad. Mig skulle ingen vårdcentral ha som listad och då tjäna pengar på själva listningen, eftersom jag inte hade behövt uppsöka en vårdcentral som patient i hela mitt liv. Listad i det tysta är ändå en listning när det kommer till ersättning från beställarna i Landstinget.
Jag minns emellertid att jag även beskrev det förfarandet som att valet av husläkare och vårdcentral skedde med en känsla av lotteri. Eller tombola som är det nya favorituttrycket hos många partiledare när det kommer till att beskriva vården.
Och med facit i hand ett år senare var det just det. En tombola där jag drog nitlotten.

Det blev ingen sommar för min och min frus del i år. Det blev inte ens vår. Istället tog något annat vid efter vintern. En ny vinter, efter vad som i det närmaste kan liknas vid Palmeutredningen fast där gärningspersonen till slut hittades, i en mycket otrevlig form.

Nackdiskbråck hette det först. Efter axeln då. Och axeln var ingenting i jämförelse mot hur en förmodad inklämd nerv vill få dig att göra vadsomhelst bara smärtan upphör.
De flesta människor med svår kronisk smärta vet det.
Jag visste det dock inte men jag fick en brysk insikt i mina tillkortakommanden som sjuksköterska. Jag insåg att jag varit oförmögen att ta till mig av patienters beskrivning av sin smärta, inte heller på djupet leva mig i det eller förstå, i den mån jag kom i kontakt med smärtpatienter i yrket. Inte förrän det blev självupplevt alltså. Då blev det annat ljud i skällan.

Det är nog också det enda draget jag har gemensamt med den husläkaren i livets tombola som av systemet utsetts till att bli till min.
Att tolka och förstå den smärta som jag mellan januari och juni försökte beskriva, gång på gång. Hur jag var tvungen att ligga dubbelvikt eller stå helt spikrakt för att kroppen inte tillät annat, och knappt det. Känslan av att något skar sig igenom min torso från en punkt till en annan, och allt jag kunde tänka på var hur smärtan liksom fortplantade sig genom överkroppen och inte ens tårar hjälpte. Att gråta gjorde bara mer ont.
Ändå hade jag gråtit mig igenom hela april, maj och halva juni. Inför sjukgymnaster och husläkaren. Av ren frustration, rädsla eller utmattning.

Smärta ger ångest och den relationen hade för mig varit obekant tidigare. Eller iallafall inte självupplevd.
Hur jag delade dygnets alla timmar på hur lång tid det var till nästa tablett smärtlindring. Och hur det än är har dygnet alldeles för många timmar i förhållande till hur mycket paracetamol eller opioider du kan stoppa i dig.
Fast vad spelar det för roll, tänkte jag under den mest desperata tiden. Att bli paracetamolförgiftad kan ju inte vara värre än denna smärta. Eller?
Därtill en orolig fru som masserade, smorde med liniment i parti och minut för att lindra.

Axeln, nacken, skuldran och diskbråck. Inget blev bättre. Bara värre och värre. Invärtes smärta i snart hela vänster bröstkorg. Allt medan tombolan liksom kört fast med det här nackdickbråcket. Som visade sig egentligen inte vara ett diskbråck utan utbuktningar som jag haft en lång tid. Men hen la ändå till för säkerhetsskull till att jag kanske skulle få leva med den här smärtan då eftersom inget verkar hjälpa. En lungröntgen ansågs inte vara nödvändig som diagnostiskt redskap här.
Eh, jaha. Kul liv.

Jag tröskade på dag för dag, omedveten om att våren blommat ut i försommar.
Plötsligt en dag kom svärmor på besök och hon passerade mig med lätthet de 93 branta trappstegen upp till vår oas över Mälaren där vår lägenhet ligger. Medan jag fick stanna med andan i halsen efter var tionde trappsteg med ena handen på ledstången och liksom huka mig för att kippa efter luft.

Jag anade oråd. Utan att ändå våga tänka tanken att det liksom var lite för många olika symtom på samma gång som inte stämde överrens. Vilket kan säga en hel del om min sjuksköterskekompetens, för att inte tala om tombolans förmåga att selektera farligt från ofarligt i allmänmedicin. Vederbörande arbetar alltså inte på min arbetsplats bör här poängteras. Och när det kommer till en själv är det svårt att tolka sin kropp som nu började bete sig mycket märkligt.

Plötsligt kunde jag inte gå och prata samtidigt. Andtruten av minsta möjliga fysiska ansträngning. Tog up det med tombolan. Ansträngningsastma hade ju tidigare konstaterats fick jag till svar. Kanske med inslag av pollenallergi nu med tanke på årstiden, och då blir en ju andfådd. Jag uppmanades ta inhalationsläkemedel såsom Bricanyl och Pulmicort. Fast jag är ju inte pollenallergisk svarade jag. Ont i revbenet hade jag nu också. Lönlöst. Och fortfarande ingen lungröntgen.

En av min frus absolut närmaste och klokaste vänner tipsade mig då om en zonterapeut hon kände till och som tydligen var bra på det här med nackar och diskbråck. Sagt och gjort, jag bokade en tid. Något måste ju göras.
Vederbörande utförde sedvanlig zonterapi på fötternas alla tänkbara zoner och bad mig vända mig om på britsen för att massera och kolla nacken och axeln. Efteråt sa hen bekymrat ” du må se ung ut men du rör dig som en 90-åring . Och det handlar inte om nacke eller diskbråck. Du har något i din vänstra lunga. Det var det enda du reagerade på av zonterapin. Nacken är det ingen fara med. Gå till doktorn, be om en lungröntgen och kolla upp att du verkligen mår bra i lungan, sen bokar du en tid hos mig igen”.

Jag våndades på min långsamma väg tillbaka till jobbet. Jag har ju gått regelbundet hos tombolan sedan februari. Ska jag nu ringa upp vederbörande och säga att min zonterapeut sagt åt mig att röntga lungan. Då blir det nog ett blankt nej och ett litet crazy eyes utropstecken i journalen. Jag resonerade fram och tillbaka och kom fram till att jag helt enkelt får säga till tombolan att mina kollegor på min arbetsplats rekommenderat följande åtgärd. A white lie told for the greater good. Och helt livsomvändande visade det sig.

Jag fick en akutremiss, och tänkte glida in och göra denna röntgen mitt emot jobbet, sedan jobba ett par timmar. Därefter glida vidare mot Hälsingland och fira midsommar där jag äntligen skulle få träffa ett par av de människor som min fru talar så mycket och så varmt om, men som jag fortfarande inte fått nöjet att få göra, ännu. Men ibland blir det inte som en tänkt sig.

Jag hade inför mötet med min frus goda och omtalade vänner våndats inför packningen för idel nya människor. Outfit efter outfit skulle komma ur min väska var det tänkt, dock inte folkdräkten eftersom en aldrig vet hur det landar i början av en ny relation med vänner. Jag försökte mig på ett Mia&Klara resonemang; Lill Lindfors i en blandning av Kristin Kaspersen kanske? Eller kanske Claire Wickholm med en blandning av Åsa Domeij? Jag ville så desperat bryta den sedvanliga trenden med blandningen av Bridget Jones och Fru Storch.

Kanske lyckades jag i mitt nytänk av åtminstone reseklädsel eftersom lungläkaren hastigt kom ut från röntgen och återigen fick jag höra orden ” du ser så ung och frisk ut, men din lunga gör det inte”.  Sedan upprepade han detta konstaterande en gång till för att verkligen få ihop den där röntgenbilden med den ung-gamla kvinnan Peltola i nya kläder framför sig.

Det blev en akut och förvirrande bussresa till Karolinska. Väl där visade det sig att hela vänstra lungan var så pass vätskefylld att den hade fallit ihop. Därav andfåddheten. Och därav smärtan, som plötsligt blev högsta prioritet.
Därefter morfin, töcken, en slang i lungan för att dränera ur vätskan. Och innan jag visste ordet av hamnade jag i dimman på en lungmedicinsk avdelning. Dit jag skickar mina egna KOL patienter när de är för dåliga för primärvården. Yes the irony.

Jag visste nästan omgående.
Där doktor tombola kört fast, och som ändå skulle krävas sju veckors inläggning och ett Dr House fall. Så hade jag redan tjuvsmakat på det kanske tråkigaste ordet som finns.

Jag listade om mig till en annan vårdcentral bara för att göra något. Hit it where it hurts liksom. Men åtminstone så fick tomobolan tillbaka röntgenbilderna. Åtminstone.