A love that will never grow old

I dagarna fick många människor ett brev från 1994 adresserat till dem själva och som de skulle få utskickat om 20 år. Rakt upp i nittiotalet hamnade en med andra ord, och med darrande fingrar öppnades breven och dess innehåll betraktades med tårade ögon. Eller med skämskudde, gapskratt eller besvikelse.

För breven visade sig innehålla av min omgivnings reaktioner att döma både floskler, pretentiösa utsvävningar om framtiden eller helt enkelt ärliga ord från den personen som en var för just 20 år sedan.

Mer om dessa brev, bland annat mitt egna ska jag för närvarande låta vara osagt. Eller fortsättning följer från professionellt håll inom kort helt enkelt, och det vill du inte missa!

För visst, även jag skrev ett brev 1994 och postade det glatt ovetande till mitt 37-åriga jag där borta i en avlägsen framtid. Min situation blev ju lite speciell minst sagt med tanke på att mitt brev med min 17-åriga framtidsvision landade precis just nu.

Det anmärkningsvärda är emellertid inte att mycket vatten ofrånkomligen flutit under broarna under 20 års tid, utan hur mycket vattnet även visade sig ha stått stilla när det kom till vänskap och för mig betydande individer.

Det gemensamma för en viss krets av människor som alltså i veckan mottagit 20 år gamla brev, även om de inte skrivit något själv, men ändå förekommer i andras brev, är nämligen att de fortfarande visade sig finns kvar för varandra i samma utsträckning som då.  En viss krets människor som råkar vara mina närmaste vänner, då som nu. Ett solid Falugarde.

När åren går och utvecklingsfaser passerar revy, vänner kommer och går, så är det lätt att plötsligt undra vad som blev av alla. Inte minst i mitt fall. Hur väl har jag förvaltat det som gavs mig som barn och tonåring när det kommer till vänner? 

Jag har haft en enorm tur, eller lyckan på min sida när det kommer till vänskap. Ända sedan jag började ingå i något socialt sammanhang som sexåring på Härdens lekis i Falun så har jag både skaffat mig och behållit vänner. Samma vänner dessutom.

Mina tre äldsta vänner träffade jag just på detta lekis och vi har följts åt genom låg, mellan och högstadiet, gymnasiet och högre studier. Bott i olika städer, olika länder. Delat upplevelsen med varandra av alla de där sakerna som en genomgår för första gången som ung vuxen på vägen genom livet, och den enorma urkraft som den delade upplevelsen innebär. "Första gången som".., som Uggla sjunger.
Det har gått månader till och med år när vi inte fysiskt har träffats men alltid har haft en nära plats i hjärtat. Och under årens lopp utvidgades dessa tre personer genom sportaktiviteter och nya skolklasser till att för mig innefatta ytterligare åtta personer, som hur det än är fortfarande står mig allra närmast på olika sätt. Både när det kommer till vem jag tid och orkesmässigt prioriterar när det kommer till umgänge men också när det kommer till att visa min mest privata sida.

Icke desto mindre har jag ibland slarvat med att förvalta detta arv av vänner. Jag har träffat nya vänner, andra vänner, glömt de andra. Ryckts med i nyhetens behag för ett tag, sedan tappat intresset för att på nytt engagera mig i nästa person som kommit i min väg. Fallit hän åt nutiden och en ljusnande framtid snarare än att vårda ett gemensamt förflutet. Inte heller förmått veta hur dessa två komponenter skulle kombineras.
Likaså har jag undanhållit dem vissa utvecklingsfaser och dragit mig undan i lägen då jag av olika anledningar inte litat på deras reaktioner i såväl grupp som individuellt. Inte heller förstått att jag kanske sårat dem genom att hålla dem på bekvämligt avstånd när det kom till vad jag valde att dela med mig av. Tyckt att vänskapen och det förflutnas ok plötsligt blivit kvävande och omodernt och istället strävat efter tidsenlig vänskap där jag inte behövde ta hänsyn till gamla roller i historien. Och då välja vilken sida jag ville visa upp. Nyare moderna vänner vet ju inte något om mig som barn eller tonåring och det torde ju inte heller behövas för att bygga vänskap på.

Jag hade ju förändrats, var inte samma person då som nu. Och inte Falugardet heller tänkte jag, utan att göra åtskillnad på individer. Det var gruppen jag såg till. Kanske var det just däri som svårigheten låg för mig, att vara en del av ett kollektiv och samtidigt ha unika relationer inom kollektivet.

Twenty-something fasen ser kanske ut så för de flesta när det kommer till en grupp vänner från barndomen/ungsdomstiden; en kan spridas för vinden, och så kunde det ha blivit även i mitt fall.
Vändningen kom för min del när jag skulle fylla 30 och satt vid ett vägskäl vänskapsmässigt sett. Jag hade förskansat mig många vänner längs vägen, spridda skurar här och där. Pluggkompisar, arbetskamrater, respektives vänner, etc. De tre lekisvännerna fanns kvar trots allt, men resten. Hur var det med dem? Hur skulle jag göra med min 30 års fest? Jag kan inte bjuda alla och hur vill jag ha det?

En annan vän i denna tolvstegsskrets hade några månader innan firat sin 30 års fest och bjudit några andra ur det gamla Falugardet, som jag inte hade träffat på åratal. Festen blev otroligt lyckad med många aha-upplevelser för min del, och då bestämde jag mig. Det får blir Falugardet med respektive även om vi inte setts på länge, eller är särskilt uppdaterade med varandra.

Den midsommaren/30-års firandet på Styrsö i full regnstorm går till historien, och ändrade min väg tillbaka till dem-de mina, både som grupp och individuellt. Då det stod klart att jag och vi överlevt dessa kritiska faser, skeenden, tidsåldrar, konflikter och annat. Vi, gruppen, hade något starkare. A love that will never grow old.

Magnituden av detta skulle sedan komma att visa sig för mig nu i sommar. När livet verkligen prövade mig, och dem. Jag hade ingen aning.  Det helvete som sommaren innebar delades inte enbart av mig och min familj blev jag snabbt varse om. 

Min vana trogen anförtrodde jag mig till en början endast åt mina två närmaste bundsförvanter, de från lekiset som bor i samma stad som jag nuförti'n. Vilket jag brukar in terms of termoil, innan jag tänkt igenom vad det verkligen innebar. Dessa två fick fortlöpande information om vad som hände runt mig, och en dag när de besökt mig på sjukhuset förstod jag att detta inte bara var en tyngd och sorg att hantera för oss tre, utan även för nio personer till i sammanhanget. Mina vänner hade börjat dela med sig till övriga av gardet som förstås börjat undra och blivit oroliga. Återigen förstod jag inte, så viktigt var det väl inte nu, jag kunde ju själv uppdatera övriga när jag väl fått komma ut från sjukhuset?
Så fel jag hade på alla upptänkliga plan. Inte minst för mina två lekisvänner som även de behövde ventilera det overkliga som pågick kring mig, och dem.

I all villervalla som uppstod på sjukhuset började jag kort därefter få uppiggande mms, som snart skulle bli helt avgörande för mitt välbefinnande.

En kampanj hade startats å mina vägnar av en av lekisvännerna med respektive. Bringbackhelle löd den. Det innebar till en början en bild på någon av dem utförandes något av mina favoritskämt, med tillägget #bbh på en skylt. Ett par högt uppdragna byxor med cameltoe, en läkerol på tanden eller kasslerstjärt. Alla dessa detaljer som vi ägnat mången gapskratt åt genom tiderna åt fick plats, och bara det faktum att min juvenala humor fortfarande levde och frodades i vänkretsen var en enorm ära och heder. Både när det kommer till uppfinningsrikedom och detaljminne, allt för att pigga upp mig.
#bbh spreds därefter till hela gardet, deras respektive, deras barn och till och med deras föräldrar tillika min ungdomstids extraföräldrar. Och så till min egen familj förstås och andra vänner och närstående. I stort sett alla mina olika närstående skickade in sitt bidrag med en bild och skylt där det stod #bbh på.

Detta tilltag har betytt så otroligt mycket för mig, och när min Arya Stark ramsa om kvällarna började kännas klen eller dagens sanning tung så utgjorde #bbh tillräckligt med extra ork att kämpa.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna återgälda detta stordåd, eller försöka förmå dessa av mina vänner att förstå precis hur mycket de var och en betyder för mig, och det faktum att de alla slutit samman kring mig när jag som mest behövde det. Jag började fippla med olika appar där i sjukhussängen för att sammanställa alla ljuvliga #bbh foton jag fått. Det blev inget bra, alla fick inte plats och jag blev frustrerad.

En dag beviljades jag permission från sjukhuset, att få komma hem och övernatta för första gången på sex veckor. Lyckan visste inga gränser. Min katt hade förmodligen glömt att jag existerade tänkte jag ängsligt, även om han hade medverkat i #bbh han också.

Jag tyckte att min fru betedde sig märkligt uppspelt när vi närmade oss hemmet. Vi köpte alkoholfritt bubbel och en miniportion av min favoritmat. Vi kom innanför dörren och avverkade en tårfylld hälsningsceremoni med katten. Jag torkade till slut tårarna, katten var stram och butter för min frånvaro och min fru berättade då att det kommit en present till mig, från vännerna. Med ungefär samma inlevelse som Karl Bertils Jonssons ömma moder när hon meddelar att det kommit en hel säck med paket till honom.

Vi klev in i vardagsrummet och där stod två stora tavlor med alla inramade #bbh bilder sammanställda samt en förstoring av mitt egna #bbhbidrag till det hela.

I den stunden hade jag liksom ingen ork kvar för att hålla tillbaka hela känsloregistret utan bröt ihop fullständigt och började rätt och slätt storgråta en lång stund. Som en flod av hela den här skitsommarens konsekvenser kom det uppdämda behovet av kaosartad glädje och sorg, men där människors godhet ändå är starkare. Betydelsen av vänner och att bli sedd  när en som mest behöver det.

Det tog en bra stund att hämta sig och förstå vidden av tacksamhet, och sedan dess sitter tavlorna på första parkett i vardagsrummet. På millimetern måttade och uppmonterade av min händiga fru som arbetade efter devisen bara-det-bästa-är-gott-nog åt dessa tavlor.
Ett underbart collage av det som vårdats i årtionden och som plötsligt fick bevisa sin verkliga kraft. När sjukvården vill erbjuda ännu en karta lugnande tabletter ifall att så har jag mina tavlor istället. Eller när jag tvivlar på alltings mening så har jag mina #bbh.

Att vi alla listat varandra i våra brev från 1994 som en självvald förlängd familj att ta hand om även i framtiden känns plötsligt helt förståeligt. Personer och gruppdynamik som ju har försett oss med de verktyg vi må ha saknat hemifrån för sociala sammanhang känns både logiskt och en smula overkligt bra.

Jag har aldrig riktigt tackat för all den glädje, kunskap och lojalitet som ni har givit mig under åren och som ni fortsätter ge när livet prövas. Jag hade helt enkelt inte förstått det. Men nu vet jag och jag vet att för min del kommer mycket av min trygghet, sociala förmåga och kämparanda ifrån er. Och jag är stolt över att jag finns med i era brev, och i era hjärtan. Jag är stolt över oss.

Så tack vänner som vid sidan om kärleken ger mig ork och kraft att stånka vidare mot onda krafter. Som peppar mig och aldrig är för långt borta för samvaro när nöden inte har någon lag. Som ger mig kepsar ifall att. Som kommer med min favoritmat när jag inte orkar laga, bakar mina favoritkakor för att jag helt enkelt älskar småkakor eller ringer det där samtalet när jag inte förmår. Eller drar upp byxorna till ovan buk för att locka fram ett skratt.

Låt vattnet krusas men förbli stabilt under broarna även i fortsättningen, och låt oss plocka fram våra brev om vi undrar vad som blev av allt. Om vi någon gång i framtiden undrar vad som hände med ynnesten att få välja sin förlängda familj och dess historia.

Sommaren i city

Fyra tusen kronor för sommarens omkostnader har hushållet Peltola precis betalat in, härliga tider!
En bättre semester skulle en kunna tro, lata dagar på Styrsö med ett tickande mat och vin konto? Eller långa utekvällar på Beebar i Göteborg där Visakortet slängts in i baren som om det vore no tomorrow.
Om ändå.

Det enda som möjligen stämmer överrens med denna dyra sommar är just att mycket blev dyrbart och frasen like there’s no tomorrow fick en annan innebörd än att hösten börjar i Lyxfällan.
För det var vad vi blev varse om denna sommar, både bokstavligt och dess andemening. Om det inte finns en morgondag?

En förvirrad bussresa till Solna, Karolinska Sjukhuset och Thorax blev det alltså istället för en bilresa till Hälsingland, midsommar och så småningom sommar.

Det märkliga är att jag aldrig någonsin har kunnat passera just Karolinska Solna utan att känna hur dess tegelbyggnad tornat upp sig mot mig och hur jag med skräckblandad respekt ryggat tillbaka.

Ett tag bodde jag i Solna och passerade ödmjukt sjukhuset varje morgon. Och varje gång fick jag samma känsla. Jag tittade mot byggnaden från fönstret på buss nr 515 och kände mig alltid lite extra glad åt att jag var på väg mot min vårdcentral istället. Att jag gjort precis den karriär jag önskat, och sluppit slutenvårdens kulvertar på vägen. Karolinska Solna var synonymt med slutenvård i min värld.

Men, jag fick samtidigt känslan av att sjukhuset minsann visste om min genväg och liksom ville meddela till mig: Du må ha hoppat över, men du slipper inte undan!

Jag trodde alltid att känslan alltså handlade om mitt yrkesliv, om hur jag liksom sluppit tjänstgöra skift i den slitsamma slutenvården och att Karolinska varje morgon lät mig bli påmind om det faktumet.

Jag tänkte också på min första yrkesverksamma tid i hemsjukvården, om hur många otaliga åldringar som berättat om när de förr i tiden vårdats på Karro – detta hemska smeknamn för detta anrika sjukhus.

Karro. Det finns nog inget smeknamn som passar sämre än just det för detta sjukhus. Karro signalerar löfte om 80-tal och att vara casual. Casualty möjligen, i övrigt kunde det inte vara mer felaktigt.

Karolinska Solna är matriarken över samtliga Stockholms sjukhus. En fyrtiotalist som varken tolererar smeknamn eller att bli ignorerad, med en arkitektur som får St Göran eller Huddinge att huka sig i jämförelse.

Men så fel jag hade ändå. Det handlade alltså inte om att jag kan ha hoppat över just Karolinska på min väg genom yrkeslivet. Det handlade helt enkelt om otur och känsliga gener. Och om vilket sjukhus som råkade ha bäst specialister för just mina symtom aktuell dag.

Så därför fick självaste Karolinska och jag tills sist en tete a tete och så checkades jag in med buller och bång dagen innan midsommarafton. Ett slags Betty Ford för rökare och andra lungsjuka där jag sänkte medelåldern ganska ordentligt. På hela sommaren träffade jag inte en enda person under 55 år bortsett från min familj och vårdpersonalen.

Ganska snabbt spred sig ryktet att en ungdom med finskt efternamn med konstiga symtom som inte berodde på tobaksrökning befann sig på avdelningen. Dessutom själv sjuksköterska till yrket och med en fru som inte lämnade sjuksängens sida i första taget.

Detta var både spännande, ovanligt och gripande av vad jag kunde utröna av både personalen men även medpatienternas reaktioner och bemötande. Där många av dem själva hade finskt påbrå vilket inte direkt gynnade mig när min urlakade dialekt avslöjade att jag inte var en riktig finska, mina karelska anletsdrag till trots. 

Innan det hann bli en issue förvandlades jag ändå relativt snabbt till ett rumsnummer bland alla de andra damerna jag delade sjukhussal med och så var den saken ur världen.

Sjuan-ett med det finska namnet skulle snart komma att väcka övriga medpatienters moderskänslor; "unga flickan på väg till midsommarfirande så hamnade hon här med oss stackarn".

Och så försökte de pigga upp mig, trösta mig när smärtan kom, rätta till kuddar och ringa på ”flickena” åt mig. Och även om de hade rätt i sak så ville jag allra helst bara få vara i fred och begrunda det faktum att självaste moder Karolinska till slut fångat mig, en midsommarhelg av alla tillfällen. Lite som Stora Stöten och Fet-Mats fast omvänt. Den som ändå fått dra till Ris Jerk och taga sig en sup eller tio, tänkte jag surt om alla medan jag åt min rökta skinka och mimosasallad samtidigt som jag undvek alla sociala medier av ren självbevarelsedrift under hela midsommarhelgen. Varför strö flingsalt i köttsår? Folkdräkter, supar, hoppfarallanlej. Kallt lyser midsommarsolen på den som ligger i en sjukhussal. Om den ens lyser för någon i detta land under just midsommar?

Dessvärre skulle det ta mer än en midsommarhelg med persikohalvor i saftsås för att få fram orsaken. Det skulle komma att ta hela sju hela veckor. Sju veckor av att vända ut och in på kroppen, sju veckor i en sjuan-ett identitet, sju veckors sjukhusmat och sju veckor av medpatienter. Hur är det möjligt är det många som har undrat, SJU veckor, really?

Men tiden gick, personal hann både gå på semester och komma tillbaka. Kvar låg sjuan-ett som åtminstone tjatat till sig en tempurmadrass (!) och förgäves hoppades att någon okonventionell och personligt berörd läkare under tiden arbetade hårt med de olika teorierna kring mitt fall.
Att vederbörande hade satt upp min och min familjs journaler och anamneser på en whiteboard för att hitta samband. Att pilar och cirklar ritades kring gemensamma nämnare. Där kostsamma utredningar drogs igång för att hitta min kropps Abu Nazir där den alltmer misstroende ledningen till slut fått nog och levererat tidernas utskällning och sedermera entledigat den alltmer pressade läkaren som verkade ha tappat förståndet men som då forstsatt arbetet på egen hand.
En dr House som tar vid där Evert Tombola Bäckström till husläkare misslyckats helt enkelt.

Ju längre tiden gick, när omgivningens semestrar kickade in och jag började förstå att jag skulle bli kvar och att det inte fanns någon okonventionell läkare i fråga så började jag upprepa en ramsa högt, (eller viskhögt med tanke på de moderliga medpatienterna) likt Arya Stark gör i Game of Thrones; Marie. Familj. Täppas. Vänner. Kämpa. Liv. Lev.

Lev! Trots att jag spenderade mer tid i kulvertarna under Thorax än på stranden denna sommar. Det tar nämligen ett tag att transporteras i en säng om en utgår från Thorax, vissa undersökningsställen låg inte mindre än 20 minuters promenad/sängtransport bort. Det blir mycket småprat med sommarjobbarna det. Och lite awkward tystnad emellanåt.  Min respekt för Karolinskas kulvertar kvarstår alltså.

Sedan kom värmeböljan. Men istället för ljudet av fläktar hördes ljudet av de tre medpatienternas syrgas allt tydligare, vilket istället förde tankarna till att jag delade rum med tre Darth Vaders. Jag började även låtsas att jag istället för Bosse i Mio min Mio var Reine i Barnens Ö som ofrivilligt hamnat på mellanhand mellan allvar och lek i den heta sommarstaden.

Under värmeböljan kom jag därför på den lysande idén att barrikera mig med de ambulerande skärmarna som i brist på annan lösning används som sekretessskydd på en allmän sal. När Darth Vaderdamerna 22:00 sharp släckt för natten rullade jag diskret skärmarna runt min säng, som stod vid fönstret, och vips så blev det som ett eget litet rum mitt i allt det allmänna. En oas i sjukhusöken.

Jag öppnade sedan det lilla fläktfönstret så gott det nu gick och varje natt vaknade jag mellan 02-03 och smög upp och ställde mig i det lilla fönstret i skydd av skärmarna. Regeln var att inte gå och lägga mig igen förrän minst ett fordon passerat ute på Solnavägen en bit bortanför.

Stilla sippandes på en näringsdryck som jag låtsades var en milkshake blickade jag natt efter natt ut mot den baltiska utsikten av det Nya Karolinska i vardande. Och blundade jag med Faderittan i handen kunde det dova bruset från Solnavägen tillsammans med någon Darth Vader snarkning under dessa tropiska sjukhusnätter lika gärna ha varit en natt på ett hostel på min resa längs med Australiens östkust. Tänkte jag.

Dessa nattliga resor och den ensamma stunden i fönstret gav mig massor av goda idéer samtidigt som de räddade mig från att bli komplett galen dagtid av att inte få vara ensam utan konstant omgiven av Darth Vader damer och vårdpersonal. Samtidigt som jag dagtid trots omgivningen kunde känna mig enormt ensam i min växande skräck inför vad det var som hände i min kropp och som snart skulle delges mig. Det blir alltid värre framåt dagen, långt från ljusen, alla skratten. 

Jag längtade alltid till natten. 

Sju veckors all inclusive sätter sina spår både viktmässigt, själsligt och ekonomiskt då förstås. Fyra tusen kronor och jag kom ut som en annan. I en kropp jag inte kände igen vare sig in eller utvärtes och med ett sinne som åldrats hundra år men samtidigt var nyfött. En vårdare som blivit vårdad och som nu skulle möta nya dagar som tornade upp sig likt byggklossar som byggs upp och sedan svämmar över och ramlar när de blir för många.

Allt medan Karolinska där borta i Solna håller ett styvmoderligt men tryggt öga på mig. Hon vet att jag aldrig skulle få för mig att förolämpa henne med ett Karro, inte heller ska jag frukta henne av fel anledning. Nu känner vi varandra och så får det förbli ett tag till. 

Tomorrow did come and I have someone to depend upon.

För om saltet miste sin sälta, vadmed skola vi då salta?

Det enorma fläktfönstret med den baltiska utsikten av det Nya Karolinska.

Faderittan som inte glömdes ombord den här gången.

Utcheckning efter sju veckor förtjänar en Carola/Anna Gren; Armarna mot skyn med ett Livet är tillbaka-utrop mot betongen. I ordets bemärkelse.

Öldikiki

Så fick life as I knew it ett abrupt slut dagen innan midsommarafton. Och ett annat, nytt främmande liv tog vid. Gud/ödet/annat väsen stänger ju aldrig en dörr utan att öppna en ny, heter det ju. Jag vet inte vad den här nya dörren, det nya livet innebär riktigt än, mer än att det är nyckfullt och just i sin linda. Hoppas jag iallafall. Allt jag vet är att det är tvärtom från vad låten ”Men bara om min älskade väntar” menar.
Jag kan aldrig mer bli den jag var igår. Men bara om min älskade väntar och jag får höra hennes hjärta slå tätt intill mitt även i fortsättningen, ja då ska jag ta mig an det här nya.

Och nog har hon funnits där tätt intill alltid. Jag har känt hennes oroshjärta slå, sett hennes vackra men bekymrade ögon. Och jag har känt hennes varma händer i mina vid någon av de där smärtsamma och jobbiga undersökningarna som jag var tvungen att gå igenom för att hitta min kropps gäckande fiende. För det var inte helt lätt visade det sig.
När vätskan var åtgärdad påbörjades därefter kampen mot smärtan. För den gav sig liksom inte till en början, inte ens med hästdoser av morfin. Till slut pumpades jag full med så mycket morfin att jag blev avdomnad och sluddrig. Jag hörde mig själv säga märkliga nya ord som inte finns, eller somna mitt i ett samtal. En gång somnade jag med kaffekoppen i handen så min fru fick kasta sig över bordet och rädda koppen och mig från en mycket obehaglig olycka.

Det var svårt det där med doseringen av smärtlindring, även från vårdpersonalens sida. Smärtkonsulterna ordinerade och beordrade verkställ, men många tvekade. Det var för hög dos menade de. Detta delade sköterskorna i två läger, med mig och min fru i en smärtdvala mitt i mellan. Änglarna och antagonisterna döpte vi dem, till där i gränslandet mellan verklighet och töcken. Änglarna var de som redan förberett sprutorna, det var de som satt kvar och höll min hand och som torkade mina tårar när effekten lät vänta på sig. De som satt med en hand på min panna i natten till dess att smärtlindringen sent omsider kickade in, eller om det var jag som blev för utmattad till slut. Det blev alltid värst på natten av någon anledning. Änglarna erbjöd min fru att sova kvar i smyg eftersom ”the term visiting hours don’t apply to you” och hon satt ju ändå vid min sängkant vid dygnets alla vakna timmar and then some.

Sedan hade vi antagonisterna. De som inte ville ge ordinerad mängd morfin då dosen lät på tok för hög enligt dem, och att jag gud förbjude kunde bli beroende.

Antagonisterna gnällde över att jag blivit svårstucken och blev experter på att ignorera de tårar som jag av ren smärta inte kunde hejda. Det finns lägen, många lägen då en inte vill gråta och jag ville verkligen inte det med antagonisterna, för egentligen var jag arg.

Jag ville argumentera på mitt allra mest fyrkantigaste sätt, förhandla och använda mig av min mest förädlade retorik för att få rätt dos, att få rätten till att vara adekvat smärtlindrad. Vi pratar om VAS 8-10, för de som känner till vårdens måttstock på smärta. Enligt antagonisterna var de aldrig riktigt intresserade av hur jag låg på skalan. Vad de däremot också lyckades ignorera var det faktum att lungan är ett av kroppens mest smärtkänsliga organ. Men inte ens det lyckades jag få fram på ett lämpligt sätt, istället rullade ilskans och smärtans tårar som jag desperat försökte dölja. Vilket jag i och för sig inte behövde oroa mig över, då de verkade vara väldigt selektiva med vad de noterade och inte.
Jag blev expert på mindfulness, eller mindlessness (tack Sandra för det nya ordet som faktiskt har varit mycket användbart) och ett tag om de ändlösa nätterna kände jag mig som Bosse i Mio min Mio där samtliga antagonister smälte samman till en och samma tant Edla. Där jag drömde om att en ande skulle dyka upp och jag skulle få flyga iväg i ett gigantiskt skägg till landet i fjärran. Antagonisterna uppskattade dock inte hur jag teatraliskt försökte lösa den prekära situation som uppstått oss emellan genom att be att få brödet som mättar all hunger till frukost när morgonen nalkades. Eller att få ett glas vatten som släcker all törst att svälja morgonmedicinen med.

Till slut hittades den där efterlängtade rätta cocktailen till smärtlindring och då slapp vi stressen över natt-antagonisterna. De blev, äntligen, oviktiga. Även om de för all framtid hänger löst i mitt osvikliga och långsinta minne av personer non grata. Där tillsammans med tombolan i Landet Utanför.

Jag fick under den här tiden ett nytt favoritdjur. Och döm av en av mina brorsdöttrars äkta förvåning när jag berättade detta och som förskräckt undrade vad som hade hänt med katten som favoritdjur. Jojo men det är ju givet. En kan ha fler, och det här är dessutom annorlunda. För när smärtlindringen efter ett par veckor tillslut reglerats till en fungerande nivå började jag bege mig på ändlösa promenader runt avdelningen. För att jobba på min kondition och min vid det laget obefintliga gummitarzan-muskulatur. Vid en av dessa upptäcktsfärder fick jag syn på en tavla med ett inramad dikt som berörde mig och som jag gjorde till mitt motto.

”Lungorna är kroppens inre vingar,

Och med hjärtat emellan sig de lyfter.

När deras fjäderdräkter skadas,

Sjunker vår flykt.

O hjälp oss bli förtrogna med de faror som oss lurar,

Genom att hålla oss i luften än en stund”.

I samband med det hade min frus tidigare nämnda nära och kloka vän som tipsat om zonterapeuten köpt en gåva till mig. Det var en liten fjärilspuppa i silver där en inuti kunde skriva något, vad som helst på en liten liten pappersbit. Denna lilla pappersbit skulle sedan rullas ihop och förvaras i  puppan.

Jag skrev ner dikten på min pappersbit och har sedan dess puppan med mig i handen vid varje undersökning som kan tänkas göra ont. Puppan har två små blad med varsin spets som går alldeles utmärkt att borra in i en fingertopp medan en bedövningspruta gör sitt på någon annan otrevlig plats mot bakre revbenen till. Puppan i ena handen och min frus hand i den andra.

Där någonstans växte fjärilen fram till att bli mitt andra favoritdjur. Tunna sköra vingar som kan vara en illusion av något vackert men likväl skört. Och med en stark puppa som tål både antagonister och bedövningssprutor.

I det nya livet, tillsammans med mitt nya jag samsas alltså fjärilar och katter. Och någonting ont och främmande förstås. Inget av det fanns igår, innan midsommar. Eller så gjorde det det, fast det bara låg och lurade någonstans i väntan på det rätta tillfället att ge sig till känna.
Det nya tvingar mig att bli mer noggrann med saker. Vad som får ta plats tillexempel. Ingen onödig oro, ilska eller sorg får utrymme, bara det som måste. Den nya dörren som öppnades, som alltid öppnas när en får ett sådant besked om en väljer att se det så, är full av både val och klichéer.

Att inte riktigt veta. Att samtidigt veta. Att samsas mellan dessa två tillstånd. Att plötsligt inte gå till arbetet. Att ta varje dag som den kommer eftersom det ändå inte går att veta hur den dagen kommer vara på förhand, kroppsligen eller själsligen.
Att veta sin kropps fiende, redan, och försöka tvinga den på knä. Enda vägen är framåt, fuck cancer och allt det. Men bara om jag får fortsätta höra min älskades hjärta slå tätt intill, bara då behöver jag inte minnas vem jag var igår.

Och. förutom katter och fjärilar har det i det nya livet också vuxit fram ett nytt vokabulär, sprungen ur mina sluddriga nattrippar på morfin. Ett av dessa ord som dök upp mitt i en mening och som sekunden efter slutade med djup sömn var ordet öldikiki till min frus irritation, till en början. Vaddå öldikiki? Skojar du?

Öldikiki har sedan dess blivit synonymt med somnolens orsakat av mediciner, men snart nog även blivit ett gemensamt uttryck för trötthetssyndrom orsakat av tidiga morgonpass och/eller dålig nattsömn.
Det förenar oss, min fru och jag i allt det nya. Bisarr trötthet och nonsensprat på väg in i sömnen.
Jag gillar det.

Enda vägen är framåt, på andra sidan midsommar kan vi bli det vi måste bli, idag. Med fjärilar, katter och öldikiki.

Tombola

Först och främst vill jag tacka för att de som följt Sinkadus tidigare ändå troget har fortsatt att besöka henne under mitt frånfälle. Nu är vi tillbaka, och när livet plötsligt vänt har vi blivit smått beroende av varandra. Det är en fin tröst att ha med sig när ”stunden tar en tugga till av den tid som rullar på”. Ofrånkomligen gör den ju det. Tuggar på och klipper av. Vingklippt.

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg, i vad som nu känns som en annan tidsålder, om min finfina hälsa som fått sig en törn efter en yrselåkomma och som föranledde att jag var tvungen att skaffa mig en husläkare på någon av alla de upptänkliga vårdcentraler som finns i Stockholm.

Jag hade fram till dess satt en ära i att vara olistad. Mig skulle ingen vårdcentral ha som listad och då tjäna pengar på själva listningen, eftersom jag inte hade behövt uppsöka en vårdcentral som patient i hela mitt liv. Listad i det tysta är ändå en listning när det kommer till ersättning från beställarna i Landstinget.

Jag minns emellertid att jag även beskrev det förfarandet som att valet av husläkare och vårdcentral skedde med en känsla av lotteri. Eller tombola som är det nya favorituttrycket hos många partiledare när det kommer till att beskriva vården.

Och med facit i hand ett år senare var det just det. En tombola där jag drog nitlotten.

Det blev ingen sommar för min och min frus del i år. Det blev inte ens vår. Istället tog något annat vid efter vintern. En ny vinter, efter vad som i det närmaste kan liknas vid Palmeutredningen fast där gärningspersonen till slut hittades, i en mycket otrevlig form.

Nackdiskbråck hette det först. Efter axeln då. Och axeln var ingenting i jämförelse mot hur en förmodad inklämd nerv vill få dig att göra vadsomhelst bara smärtan upphör.

De flesta människor med svår kronisk smärta vet det.

Jag visste det dock inte men jag fick en brysk insikt i mina tillkortakommanden som sjuksköterska. Jag insåg att jag varit oförmögen att ta till mig av patienters beskrivning av sin smärta, inte heller på djupet leva mig i det eller förstå, i den mån jag kom i kontakt med smärtpatienter i yrket. Inte förrän det blev självupplevt alltså. Då blev det annat ljud i skällan.

Det är nog också det enda draget jag har gemensamt med den husläkaren i livets tombola som av systemet utsetts till att bli till min.

Att tolka och förstå den smärta som jag mellan januari och juni försökte beskriva, gång på gång. Hur jag var tvungen att ligga dubbelvikt eller stå helt spikrakt för att kroppen inte tillät annat, och knappt det. Känslan av att något skar sig igenom min torso från en punkt till en annan, och allt jag kunde tänka på var hur smärtan liksom fortplantade sig genom överkroppen och inte ens tårar hjälpte. Att gråta gjorde bara mer ont.

Ändå hade jag gråtit mig igenom hela april, maj och halva juni. Inför sjukgymnaster och husläkaren. Av ren frustration, rädsla eller utmattning.

Smärta ger ångest och den relationen hade för mig varit obekant tidigare. Eller iallafall inte självupplevd.

Hur jag delade dygnets alla timmar på hur lång tid det var till nästa tablett smärtlindring. Och hur det än är har dygnet alldeles för många timmar i förhållande till hur mycket paracetamol eller opioider du kan stoppa i dig.

Fast vad spelar det för roll, tänkte jag under den mest desperata tiden. Att bli paracetamolförgiftad kan ju inte vara värre än denna smärta. Eller?

Därtill en orolig fru som masserade, smorde med liniment i parti och minut för att lindra.

Axeln, nacken, skuldran och diskbråck. Inget blev bättre. Bara värre och värre. Invärtes smärta i snart hela vänster bröstkorg. Allt medan tombolan liksom kört fast med det här nackdickbråcket. Som visade sig egentligen inte vara ett diskbråck utan utbuktningar som jag haft en lång tid. Men hen la ändå till för säkerhetsskull till att jag kanske skulle få leva med den här smärtan då eftersom inget verkar hjälpa. En lungröntgen ansågs inte vara nödvändig som diagnostiskt redskap här.

Eh, jaha. Kul liv.

Jag tröskade på dag för dag, omedveten om att våren blommat ut i försommar.

Plötsligt en dag kom svärmor på besök och hon passerade mig med lätthet de 93 branta trappstegen upp till vår oas över Mälaren där vår lägenhet ligger. Medan jag fick stanna med andan i halsen efter var tionde trappsteg med ena handen på ledstången och liksom huka mig för att kippa efter luft.

Jag anade oråd. Utan att ändå våga tänka tanken att det liksom var lite för många olika symtom på samma gång som inte stämde överrens. Vilket kan säga en hel del om min sjuksköterskekompetens, för att inte tala om tombolans förmåga att selektera farligt från ofarligt i allmänmedicin. Vederbörande arbetar alltså inte på min arbetsplats bör här poängteras. Och när det kommer till en själv är det svårt att tolka sin kropp som nu började bete sig mycket märkligt.

Plötsligt kunde jag inte gå och prata samtidigt. Andtruten av minsta möjliga fysiska ansträngning. Tog up det med tombolan. Ansträngningsastma hade ju tidigare konstaterats fick jag till svar. Kanske med inslag av pollenallergi nu med tanke på årstiden, och då blir en ju andfådd. Jag uppmanades ta inhalationsläkemedel såsom Bricanyl och Pulmicort. Fast jag är ju inte pollenallergisk svarade jag. Ont i revbenet hade jag nu också. Lönlöst. Och fortfarande ingen lungröntgen.

En av min frus absolut närmaste och klokaste vänner tipsade mig då om en zonterapeut hon kände till och som tydligen var bra på det här med nackar och diskbråck. Sagt och gjort, jag bokade en tid. Något måste ju göras.

Vederbörande utförde sedvanlig zonterapi på fötternas alla tänkbara zoner och bad mig vända mig om på britsen för att massera och kolla nacken och axeln. Efteråt sa hen bekymrat ” du må se ung ut men du rör dig som en 90-åring . Och det handlar inte om nacke eller diskbråck. Du har något i din vänstra lunga. Det var det enda du reagerade på av zonterapin. Nacken är det ingen fara med. Gå till doktorn, be om en lungröntgen och kolla upp att du verkligen mår bra i lungan, sen bokar du en tid hos mig igen”.

Jag våndades på min långsamma väg tillbaka till jobbet. Jag har ju gått regelbundet hos tombolan sedan februari. Ska jag nu ringa upp vederbörande och säga att min zonterapeut sagt åt mig att röntga lungan. Då blir det nog ett blankt nej och ett litet crazy eyes utropstecken i journalen. Jag resonerade fram och tillbaka och kom fram till att jag helt enkelt får säga till tombolan att mina kollegor på min arbetsplats rekommenderat följande åtgärd. A white lie told for the greater good. Och helt livsomvändande visade det sig.

Jag fick en akutremiss, och tänkte glida in och göra denna röntgen mitt emot jobbet, sedan jobba ett par timmar. Därefter glida vidare mot Hälsingland och fira midsommar där jag äntligen skulle få träffa ett par av de människor som min fru talar så mycket och så varmt om, men som jag fortfarande inte fått nöjet att få göra, ännu. Men ibland blir det inte som en tänkt sig.

Jag hade inför mötet med min frus goda och omtalade vänner våndats inför packningen för idel nya människor. Outfit efter outfit skulle komma ur min väska var det tänkt, dock inte folkdräkten eftersom en aldrig vet hur det landar i början av en ny relation med vänner. Jag försökte mig på ett Mia&Klara resonemang; Lill Lindfors i en blandning av Kristin Kaspersen kanske? Eller kanske Claire Wickholm med en blandning av Åsa Domeij? Jag ville så desperat bryta den sedvanliga trenden med blandningen av Bridget Jones och Fru Storch.

Kanske lyckades jag i mitt nytänk av åtminstone reseklädsel eftersom lungläkaren hastigt kom ut från röntgen och återigen fick jag höra orden ” du ser så ung och frisk ut, men din lunga gör det inte”.  Sedan upprepade han detta konstaterande en gång till för att verkligen få ihop den där röntgenbilden med den ung-gamla kvinnan Peltola i nya kläder framför sig.

Det blev en akut och förvirrande bussresa till Karolinska. Väl där visade det sig att hela vänstra lungan var så pass vätskefylld att den hade fallit ihop. Därav andfåddheten. Och därav smärtan, som plötsligt blev högsta prioritet.

Därefter morfin, töcken, en slang i lungan för att dränera ur vätskan. Och innan jag visste ordet av hamnade jag i dimman på en lungmedicinsk avdelning. Dit jag skickar mina egna KOL patienter när de är för dåliga för primärvården. Yes the irony.

Jag visste nästan omgående.

Där doktor tombola kört fast, och som ändå skulle krävas sju veckors inläggning och ett Dr House fall. Så hade jag redan tjuvsmakat på det kanske tråkigaste ordet som finns.

Jag listade om mig till en annan vårdcentral bara för att göra något. Hit it where it hurts liksom. Men åtminstone så fick tomobolan tillbaka röntgenbilderna. Åtminstone.

But you’re my flame

”Jag tror jag smäller av” som min saliga moder brukade säga när hon hörde talas om vettvilliga saker eller påståenden i sin omgivning. Och på senare tid har jag gått runt med en smälla av känsla i huvudet av ganska mycket. Först på grund av en flerfaldig och osexig krämpa i rörelseapparaten som fullkomligt golvade mig av ren och skär smärta och när jag sedan rose like a Phoenix ur sjukskrivningen möttes jag av SD:s budskap tapetserade på första parkett över hela tunnelbanan vid Odenplan. Så till den grad att jag ville låna SL:s högtalarsystem och vråla ut att jag minsann tror jag smäller av.

Och som om inte det vore nog gick jag sedan alltså till den trevliga närbutiken i mitt hemområde för att inhandla lite kvällsfika till min fru som jag hade tänkt berätta för om SD affischerna inför det kommande EU valet. Så långt kom vi alltså inte eftersom jag kom hem uppbragd och illröd i ansiktet. Avsmälld.

Det finns en helig ko i mitt liv och det är Eurovision Song Contest. Det avfärdas tyvärr allt som oftast som en cirkus med obegripliga framträdanden, dålig musik och kompisröstning. Må så vara, men i all denna musikcirkus rymmer även massor av kärlek, kultur, glädje och givetvis politik. Och det är anledningen till att jag fullkomligt älskar fenomenet esc eftersom det är omöjligt att lämnas oberörd. Visst det är många länder som deltar, många bidrag, lång omröstning, fusk, etc etc. Och jag respekterar att inte alla är lika bitna som jag över det. Vad jag däremot inte respekterar är att en ändå tar sig frihet att såga tävlingen för allt ovanstående, i synnerhet när ”fel” land eller bidrag vinner.

För väl på plats, i epicentrum av esc, live i värdstaden finns det nämligen inget fel land eller bidrag. Det uppstår istället en bubbla av gemenskap där alla vi inbitna esc nördar äntligen får träffas och vältra oss.  Vältra oss i årets bidrag och tidigare bidrag, men även i hur de politiska vindarna blåser över Europa just i år och hur det kommer prägla resultatet och hur folk röstar. I år pratades det om hur läget mellan Ryssland och Ukraina skulle yttra sig, eller det mellan Azerbajdzjan och Armenien. Medan alla enades om att vinsten står mellan Österrrike och Sverige av låten att döma.

I denna bubbla finns nämligen enbart repsekt för varandras länders engagemang i tävlingen, och massor av kunskap om de olika deltatagaränderna och dess artister. Inget land blir dock ett hot eller en konkurrent till någon annan på ett negativt sätt, det är en intressant tanke i jämförelse med diverse sportevenemang. Damfotbollen möjligen undantagen. Sen att vi dessutom får dansa och sjunga med till varenda esc vinnare genom åren är liksom obetalbart för den som troget följt tävlingen.

Ovan beskrivet är då ett vanligt år i esc. Så har det varit fram tills nu. Köpenhamn 2014 blev en milstolpe. Då jag och alla andra fick uppleva något som definitivt kvalar in på min tio i topp lista över lifealtering experiences. Vad som från början såg ut att inte bli av överhuvudtaget på grund av mina osexiga och flerfaldiga ortopediska tillstånd. Som sedan blev av i elfte timmen men med mig som en liten trumpen tonåring över att mina starka mediciner satte mig på alkoholförbud. Som sedan visade sig vara en obefogad misslynthet när Fångad av en stormvind spelades för första gången och jag sedan upptäckte att det inte bara var jag som fåfängt drömde om att en skäggig dam kunde ta hem hela konkarongen.  Från det ögonblicket handlade det bara om en sak. 25 länder som tävlade med varsin låt och ett land som tävlade genom ett statement.

När hela arenan på 11.000 personer oroligt och krävande skanderade Con’chitaaa, Con’chitaa under semifinal 2 när de väntade till sist att meddela att hon gått vidare var det uppenbart. Supportrar från olika länder med virkade skägg, målade skägg, riktiga skägg- Köpenhamn var Conchita. Vi såg supportrar med ryska flaggor som gav stående ovationer till Conchitas uppträdande, varav buandet till Rysslands bidrag kändes - trots allt- malplacerat. Det är inte folkets fel, åtminstone inte hela folkets fel.

Jag vågade ändå inte tro det. Kommer verkligen Europa, folket, juryn unisont att se bortom fysisk kontroversiell uppenbarelse och rösta på låt, artist och ett statement? När resultatet var klart var det förlösande tårar, glädje och ett overkligt slut på vad som början var ett skört hopp men ack så oerhört viktigt. På torget visades Österrikes flagga i strålkastarljus och Rise like a phoenix spelades ur högtalarna vid Rådhuspladsen. Overkligt och ändå högst verkligt. Och Sverige gav sin 12:a till Österrike, det kändes gott och riktigt. Total Euphoria för att uttrycka mig i esc termer.

Känslan från Köpenhamn har jag bevarat och när jag känner av min krämpa eller annan misslynthet finns det alltid Conchita och frasen ”I rise up to the sky, You threw me down but I'm gonna fly”. Jag är dessutom totalt starstrucked och en aning besatt av Conchita (på samma sätt som mina brorsdöttrar känner inför några obegripliga karaktärer ur nån film som tydligen heter Frost).

Plötsligt har jag börjat längta efter att få ha glitterklänning och dramatisk makeup med en ödmjukhet som sällan skådats. Och att kunna framföra en låt med en text som äntligen ger liv och rättvisa till begreppet utanförskap och förvandlingen av att följa ditt hjärta. Vem har inte drömt om att vara en fågel Fenix i något sammanhang?

Med allt detta i sinnet klev jag alltså in i den lilla närbutiken när jag out of the blue får frågan om vad jag tycker om Conchitas vinst, med en nedvärderande ton och snörpigt hånfull min. Jag ignorerade det suggestiva i frågan och svarade med genuin glädje att jag var på plats i Köpenhamn och att det var de vackraste och hoppfullaste dagarna jag upplevt på väldigt länge, tillsammans med hela Köpenhamn. Jag berättade om det otroliga Conchita-stödet men butiksinnehavaren avbröt mig med orden ”bra att det finns tålamod med dessa mellanting men att hen minsann hade fyra barn hemma som blev jätteförvirrade av skäggiga damer. Det finns två kön, resten bör hålla sig i sin värld! ”

Säger du ja avbröt jag ilsket, när mitt tålamod brast, är det inte det du just ska strunta i, hur hon ser ut?? Varför tror du det är extra viktigt att just Conchita vann i år? Är det det du vill lära dina barn, att det endast finns två kön och de ska se ut på ett visst sätt och därmed basta? Stackars dina barn. Och vad fan menar du med tålamod?

Och där någonstans lämnade jag i vredesmod butiken med två stirrande kunder bakom mig som stått tysta och bevittnat det hela. Jag kom hem och fick höra att min fru fått samma påhopp av samma person redan för tre dagar sedan.

Ja vad säger en, jag tror jag smäller av räcker plötsligt inte riktigt till. Det gör däremot de här orden, till alla troll och trångsynta out there:

”I will rise like a phoenix,

Out of the ashes

Seeking rather than vengeance
Retribution
You were warned
Once I'm transformed
Once I’m reborn
You know I will rise like a phoenix
But you’re my flame”.

Den ofrivillige wallraffaren

Det är trökigt med sjukdomar, stora som små. I synnerhet om en arbetar med dem dagarna i ända. Då är en liksom fredad från att själv drabbas, trodde jag länge. Ända tills i år. Eftersom jag per definition är allergisk mot att bli sin sjukdom och att vältra sig offentligt med varje förkylning eller krämpa som en kan råka ut för till vardags försöker jag att inte göra det heller. Förkylningar, vinterkräksjuka, influensa hör livet till så är det bara. Ja till och med en och annan yrselhistoria är jag beredd att lägga till på vardagslistan. Livshotande tillstånd eller kroniska sjukdomar av annan allvarlig art är givetvis inte inräknat här. Dessa tillstånd har jag en särskild respekt för och det är upp till var och en att förfoga över hur det ödet bearbetas.

Jag menar de mer vardagliga sjukdomarnas tillstånd. Som svämmar över på vårdcentralerna där de hör hemma men likväl i sociala medier. Kanske är jag yrkesskadad som är beredd att blockera en fb vän som alltför ofta glatt delar med sig av sin förkylning, diarré eller feber. För att inte tala om det ointressanta och återkommande vabbandet. Nu har jag även själv delat med mig av det ena och det andra, det ska tilläggas, men mest för att väcka en sekundär fråga kring det här med karens och annat.

Jag är ganska tålmodig med vinterkräksjuka och förkylningar och andra vardagliga åkommor. Jag vet att de kommer årligen och att det blir påfrestande. Inte minst i lönekuvertet. Nu har jag emellertid tvingats ompröva begreppet påfrestande och alldaglig krämpa för det finns en sak jag inte tidigare har upplevt och som jag bara inte står ut med, tydligen, och det är smärta. Fysisk i sammanhanget. Värk är en sak, men ren och skär smärta. Då bryter jag alla sociala vett och etikett regler och kan inte annat än just vältra mig. Inte för att det hjälper eller för att få bekräftelse utan för att folk omkring mig ska förstå varför jag är lynnig, trumpen eller inåtvänd.

Jag har kanske inte tidigare förstått det här riktigt med kronisk värk eller akut smärta trots att jag dagligen förmedlar patienters klagan och receptönskningar på diverse analgetika. Och eftersom befolkningsunderlaget där just jag arbetar inte verkar ha någon som helst framförhållning så rings det gärna fem-i-fem där det ena argumentet efter det andra levereras för att prioriteras innan stängning. Många kvinnor drar till med att deras värk nu är ”värre än förlossnings-smärtan” medan män påpekar helt sonika att det har ”varit chokat idag, har inte hunnit ringa men jag har jävligt ont nu alltså”.
Jag har inte kunnat relatera till något av dessa argument tidigare. Jag har inte fött barn även om det rent logiskt verkar vara ett primalsmärttillstånd som höjer sig över allt annat. Hur kan något göra ännu mer ont liksom? Och argumentet att ha jävligt ont verkar vara så jobbigt att skulle det hända skulle jag nog se till att kontakta någon a.s.a.p. hur chokad jag än må vara.

Och nu har jag plötsligt det. Jävligt ont.

Min ena axel gick ut led för många år sedan på den tiden det begav sig tennis och basketmässigt sett. Jag fick av en sjukgymnast då reda på att jag hade överrörliga axelleder och med fördel kunde ha blivit gymnast eller cirkusartist. Synd att det inte fanns syokonsulenter för idrott, för en person med överrörliga axelleder bör nog inte ägna sig åt vare sig tennis eller basket egentligen. Många år senare har det alltså plötsligt genererat ett till synes konstant smärttillstånd i samma axel ( 3 months and counting) och jag har för första gången nödgats göra en odyssé i alternativmedicin. Mest för att jag inte var riktigt nöjd med provinsialläkarens vi-kan-inget-göra-gå-på-sjukgymnastik-lösning. Har en riktigt riktigt ont är det som sagt en klen tröst. I synnerhet när sjukgymnastiken i fråga inte hjälper. Det minsta.
Jag har nu blivit en medborgare med frikort på mediciner och som inte går någonstans utan en burk receptbelagda NSAID piller i fickan. Och med Omeprazol i magen har jag de senaste tre månaderna köpt mig till både zonterapi, fått muskelavlappande tejp och nack-knäckning hos kiropraktor. Och nu senast provat alternativet naprapat och till slut akupunktur. Med argumentet vad som helst bara smärtan försvinner och jag kan bli som vanligt igen.

Det blev dock inte den succé jag hade tänkt mig. Zonterapin blev för dyr i förhållande till den uteblivna förbättringen och kiropraktorn tyckte min smärta var för svårbehandlad. Det sista alternativet var en sådan skräckupplevelse att jag efteråt gråtandes fick ringa min fru som lagom till min havererade hemkomst vidtagit nödvändiga åtgärder såsom en kartong IngaBrittas havrebollar, påskmust och nedbäddning i soffan. En mer tragisk fredagskväll har jag inte varit med om sedan jag bodde i Eskilstuna under sjuksköterskeutbildningen. Endast axelsmärtan var fortsatt oberörd av tårar och nålar och fredagskväll.

Naprapaten som var mer en akupunktör hade ingen riktig teori hen arbetade efter hade jag misstänkt redan vid första konsultationen. Ena gången var det förbjudet med massage för det var troligen en inflammation misstänkte hen. Gången efter (2 dagar senare)  kände hon inte igen mig och då var det tvärtom trots samma symtom som gången innan. Plus obehagliga nack-knak trots att jag påpekat att nacken inte är en issue. Ungefär som när frisören i England klippte en Phoebe lugg på mig trots att jag aldrig yppat ordet fringe.

Denna gång som skulle komma att bli den sista, satte naprapaten/akupunktören av misstag en akupunkturnål i ett blodkärl och nerv, kopplade sedan på lätt ström. Med följd av att nålen som satt i blodkärlet eller nerven gav ifrån sig en stöt så att hela axelparitet hoppade ur sin position och tillbaka igen. Ungefär som en defibrillator fast för axeln. Detta var inte bara fruktansvärt obehagligt utan även obeskrivligt smärtsamt. Tårarna rann där jag låg med nålar över nacke, axel och skuldra men naprapaten/akupunktören lät sig icke bekommas, hen hade väl varit med om klena klienter tidigare. Hen ursäktade sig dock för den felplacerade nålen och lämnade sedan rummet i 20 minuter.

Kvar låg jag och försökte föreställa mig den enda smärtan som möjligen kunde vara värre, förlossningssmärtan, och försökte att inte drabbas av panik. Istället erinrade jag mig när Petra lärde oss att förlossnings-profylaxandning fungerade lika bra på förlossningar som inför det iskalla vårbadet på Styrsö förra året. Jag andades och tänkte på friska morgonbad men började plötsligt att oroa mig över att naprapaten/akupunktören skulle få någon plötligt uppkommen sjukdom  och inte komma tillbaka och kunna frigöra mig från de strömförande onda nålarna. Hen hade nämligen mitt under nålkonsultationen intagit en Läkerol för att klara strupen eftersom hen inte hade pratat med någon innan mig på ett bra tag (bara en sån sak). Läkerolen sattes emellertid i halsen vilket ledde till en svår hostattack, andnöd, kraftfulla nysningar och rött ansikte. Inte vidare förtroendeingivande plus det här med nålen då. Jag blir förmodligen liggandes här i min akuta smärta som bara verkade tillta utan att kunna frigöra mig eller ropa på hjälp tänkte jag desperat.

Efter eoner av tid kom hen glatt tillbaka utan Läkerol och konstaterade med klar stämma att jag skulle få ett blåmärke efter den felplacerade nålen och meddelade att hen förstod om jag nu inte ville ha en ny tid. Jag rusade upp från britsen av ren självbevarelsedrift, betalade 500 kronor och proppade i mig mina extra starka Alvedon vid behov för ändamålet godkänt av min provinsialläkare. Och var där och då beredd på att skriva under på att detta är kvacksalveri om något.

Det blev ett ömkligt försoningssamtal till provinsialläkaren om nåd, kortisonspruta  och ortopedremiss. Och en funderare över hur professionell jag egentligen är som uppenbarligen inte kan förstå patienters lidande såvida det inte är självupplevt. Gulity by association. Kanske har jag har sett för mycket av de stora allvarliga sjukdomarna nära inpå att jag glömt de små. Ställt mig över dem.
Eller kanske var det en prövning som primärvårdsguden utsatt mig för så att jag ska bli ödmjukare inför allmänmedicin, människors värk och desperata önskningar om smärtstillande i elfte timmen.

Eller så var det helt enkelt en lärdom om vad som är alternativmedicin och vad som är kvacksalveri. För när jag tänker på vinstincitamentet och den uteblivna förbättringen blir jag skeptisk. Behandlingen som sedan hjälpte har gått på mitt frikort som kostade 1100 i enligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har utöver det alltså lagt ut över 5000 kronor på komplementär behandling för att jag så gärna ville tro på det.

Allt är inte alternativt som glimmar så att säga. Det är bara trökigt. Inpingement var ordet. Och till den som undrar så är en kortisonspruta i en smärtande axelled som en smekning i jämförelse med en strömförande akupunkturnål i ett blodkärl.

Första dagen av resten av ditt liv

Det stora havet lägger sig att dö, stod det i dödsannonsen. Vad det skulle komma att innebära var det tur att ingen av oss hade kunnat förutspå.
När vi gick hem från sjukhuset den dagen pappa och jag gick vi tysta. Vi hade fått med oss de få saker mamma hade haft på sjukhuset i en påse. Det var en dagbok, en blomma i trä och lite toalettsaker. Jag minns att en sjuksköterska kom fram till mig när vi lämnade rummet för att de skulle ”göra i ordning” och frågade hur jag mådde. Bra sa jag. Vad tror hon själv, minns jag att jag tänkte.

Vi kom hem till vårt gemensamma hem, det var middagstid och högsommar. Pappa slog upp varsin whiskey och vi satte oss på balkongen och sedan sa han helt sonika ” ja, nu är du moderslös”. Kanske mer ut i den tysta trädgården än till mig men ändå. Tunga ord. Moderslös. Vi begrundade de orden i tysthet och förmodligen på helt skilda sätt. Jag med klirrande isbitar i glaset, pappa tog sin neat som alltid.
Mest ledsen var jag till en början för hennes skull. För allt hon måste lämna. Sina barn, sin man och livet självt som hon verkligen omfamnade och älskade. Jag tyckte mig förstå att hon verkligen inte alls var färdig med livet. Jag visste det. Hon hade sagt det. Och vi hade aldrig pratat om att hon faktiskt kunde, skulle dö av sin sjukdom, trots att vi hade fått det svart på vitt. Sedan blev jag ego och arg. Hur kunde hon göra så här i MITT liv? Lämna och överge? Vem skulle nu hålla ordning?

Plötsligt stod alltså pappa ensam med tre mer eller mindre vuxna barn som förlorat sin mor och blev den föräldern som skulle stå för de moderliga spörsmålen. Som i vår familj alltså hade varit omvänt. Pappa var inte riktigt van att ta kommandot på det sättet; påpeka klädsel, uppförande, relationer eller val av studier eller yrke. Han höll sig till ett enda råd, det att ta till vara på sina ambitioner, av vad slag de vara månde. För ambitioner det måste en ha, enligt honom.
Halva mitt liv har präglats av en pappa som enda förälder och ett bleknande minne av en mamma, och jag undrar ibland hur det hade sett ut, om inte. Hade jag då varit en annan? Min fru påpekar som sagt ofta, alldeles för ofta att jag är en kopia av min far. I beteendet och med en ålderstigen lillgammal själ. Likheterna enligt henne består i att hon tycker att jag kan bete mig något inrutat som att lägga fram morgondagens outfit kvällen innan, och gärna duka fram frukosttallriken innan jag går och lägger mig. Eller att svara svävande och otydligt på obekväma frågor jag inte vill besvara och snabbt byta ämne. Och överdramatisera vardagen genom litterära liknelser, mer eller mindre adekvata för sammanhanget.

Som ett steg i detta kommer allt oftare frågan från hustrun och svägerskan ”hurdan var er mamma egentligen?” Jag har inget bra svar på det egentligen utan förlitar mig på fragment jag får höra av de vuxna personer som stod henne nära, utanför familjen. Det tillsammans med min bild skapad ur barnasinnet och som trulig och glättig tonåring får utgöra något slags svar.
En annan variant på den frågan är hurdan skulle jag ha varit om hon funnits med? Eller i ett vidare perspektiv, hurdant skulle någonting ha varit om det varit så? Kanske skulle jag ha varit mer intresserad av matlagning och sång och för det estetiska i tillvaron? Kunnat hantera en fänkål by heart och stått fast vid mina principer om vad som är förspilld kvinnokraft no matter what? Och faktiskt bära upp en folkdräkt med värdighet? Haft inneskor med klack? Eller så hade jag kanske blivit en vardagsdesertör och bosatt mig i new age kollektiv med elallergi för att söka mig så lång bort från rötterna det bara går?

Jag har slutat att fundera så mycket på det, klart är att en sådan livshändelse förändrar livet för all framtid som SVT nu lyfter fram i en ny tv-serie. Jag vågar inte tänka annat än att hur det nu än blivit för min egen del så har det också blivit bra. Inte som det kanske var tänkt, men bra. Hur det nu var tänkt. Förmodligen hade kanske några av mina misstag undvikits och förmodligen hade jag efter ett smärre uppror både gått husmorsskola och estetlinjen - som en kompromiss. Våra största gräl handlade ändå oftast om klädsel och uppförande. Jag (men mest Viktor) var och förblir hopplösa på den punkten.

Viktor och jag har som ett steg i utvecklingen till medelålders börjat anamma vår mors söndagmiddagskoncept vilket innebär att vi bjuder hem varandras familjer på högtidsmiddag någon söndag i månaden där vi äter något lyxigare tillsammans med finporslin och rödvin. Och då inser jag att vissa saker ligger i blodet. Såsom att jag vill att syskonbarnen har inneskor på sig och att de inte får gå från bordet innan de sagt tack för maten. Att flickorna i sin tur tycker det är tråkigt när de inte får trycka sina flottiga jessikafingrar mot tvrutan eller pilla med prydnadssaker. Och att jag hyschar åt alla för att inte störa katten när han samtidigt ska äta i samma rum.
Viktor breder ut sig vid matbordet, spiller vin och tar plats med prat som ingen orkar lyssna på, min svägerska försöker vifta bort honom och min fru sköter rostbiffen. Exakt samma scenario som utspelades kring matbordet i salongen på Engelbrektsgatan 1985 i dåvarande familjekonstruktion.

Selma och Lilla Fridolf är tydligen genetically incoded in us och lever alltså vidare och det stora havet forsätter att storma på, även om det till en början var i skepnaden av en dagbok och en blomma. Och i våra minnen förstås. Eller som Julia Roberts karaktär säger i den lysande filmen Osage County-En familj: ”Thank God we can’t predict the future or we’d never get out of bed”.

A day in the life

Jag har liksom många andra följt debatten om sjuksköterskornas löneuppror i media, inte minst på Dagens Medicin. Efter att ha läst responsen på tillexempel barnmorskornas kollektiva uppsägning i Uppsala så känner jag plötsligt att jag tröttnat på hela alltet. Att jag ibland vill ge upp, inte bara landstinget utan även yrket. Jag kanske inte orkar vara en del av sjukvårdens hierarki och missunnsamhet längre. Jag läser om de som slutat att vara sjuksköterskor på grund av lönefrågan eller arbetsmiljön och undrar om jag kommer att bli en av dem innan jag fyllt 50? Eller 40 redan? Det är en hisnande tanke. Gäller det mig då, och vad skulle jag annars göra? Eller varför valde jag detta yrke egentligen?
Jag har studerat sammanlagt i fem år på universitet och högskola och kan allt om engelsk litteratur och världsreligioner, men det går ju inte att löneförhandla om på en vårdcentral.

Den dagen jag inte har råd att vara sjuksköterska längre så kanske teologin kan komma till nytta tillsammans med att översätta kiosklitteratur som extraknäck. Då först kanske mina utbildningar lönar sig på mer än ett sätt. Ett uppror över gränserna så att säga. Men vad sa syokonsulenten way back when till mig egentligen, förutom att hon rekommenderade alla att gå naturvetenskapligt program ”för då blev man något vettigt” som hon resonerade. Hon kan inte ha varit särskilt lyhörd om hon rekommenderade detta till mig tänker jag, och då syftar jag inte på en sjuksköterskelön utan på bristen på min naturvetenskapliga fallenhet.

Så hur och varför? Jag var tvungen att gå till källan och hittade i den vevan en dagbok från året då vi stod inför gymnasiet. Memory lane here it comes. Detta tilldrog sig några decemberdagar 1992 och jag gick i 9A på Västra Skolan, Falun.

”Idag köpte jag en chokladboll för 3:50 i skolan, såååå gott alltså. Det var sista lektionen i kemi idag. Helt underbart. Jag hatar kemi, matte och biologi. Fysik är inte heller alltför kul. Vi har alltså ingen mer kemi i hela 9:an, Jippie! Jag har namnsdag idag, Astrid! Helle B, Gren, Sara T, Petra, Josse och Vicke grattade mig, tur för dem. Det var adventssamling i kyrkan och Helle B och jag sjöng så högt vi kunde. Sen fick vi tillbaka våra standardprov. Riksmedel var 39,5 vår klass hade 35 som klassmedel. Jag hade 50, över medel alltså. Fast Josse hade 54 och Gren 58. Sen åkte jag med Josse till stan men hon tog 13:47 bussen hem så då gick jag till Domuscafét där Gren, Bella & Erika satt. Sen gick vi till Hammars men Gren skulle hem. Mamma har satt upp en julstjärna i mitt rum, fint. Sara K kom till mig på kvällen, vi tittade på Cindy Crawford på MTV och åt upp halva min Nutellaburk. Imorgon är det skyltsöndag. Vi ska stå i ett gottestånd för basketen, det blir säkert svinkallt.

Mamma och pappa säger att eftersom det är sån kris i Sverige nu så har allt blivit så mycket dyrare och kronans köpkraft har minskat. Men jag har pengar så jag ska köpa Doctor Martens, färga mitt hår ljusare, köpa en svart hatt och mycket mer. Fast i sommar måste jag nog skaffa mig ett sommarjobb i så fall sa de. Suck. Idag kom nya Frida förresten. Stor plansch på Kim Sulocki.
Jag och Sara T färgade håret med spaytoningsfärg inför lucia. Det tar 24 timmar innan det verkar. Vi ska inte vara lucior för det ska Anna H vara. Jag klippte Sara också, det blev lite ojämnt men hon tyckte inte att det gjorde något. Sen målade vi våra lillfingernaglar illröda. Skitsnyggt! Sen gick jag till Lilla pizzerian där jag pryade förra veckan för att köpa pizza. De sa att de tyckte att jag hade varit lite ointresserad av jobbet och jobbat sakta. Det tycker inte jag. Fast till läraren hade dom ändå skrivit att jag var duktig och passade mina tider så det var ju tur. I helgen ska jag spela tenniscup och det har inte blivit någon färg i håret. Skitsprayfärg! Nästa gång ska vi köpa riktig toning, inte 25 kronors skit.
Jag var så trött imorse, jag tittade ju på Våra Värsta År till 23:30 igår och i skolan var det jättejobbigt med många trökiga lektioner på raken. Och så fick jag reda på några av betygen. En jättestark trea i fysik, kanske chans till fyra nästa år. Jag som är så dålig i fysik. Jag fick en trea i franska, vanlig trea blev det. För att jag är intresserad och pratsam på lektionerna men dålig på proven sa läraren. Trea i geografi och fyror i samhällskunskap, svenska och historia. Och gympa förstås fast jag borde ha fått en femma där. Gren och Josse fick båda en femma i matte förresten. Tänk om jag får en etta??
Imorse vaknade jag ändå med magont, det är ju sista dagen i skolan och dags för samtliga betyg. Gulp. Vi började med dans i gympasalen. Jag hade min aprikosa tröja och min svarta väst så det blev ju lite svettigt men vi fick i alla fall dansa min favoritdans Foxtrot. Sedan fick vi hämta våra kuvert med betygen en efter en i bildsalen. Jag fick en tvåa i matte, suck. Jag frågade Älgen sen (matteläraren) om jag borde gå allmän matte istället för att höja betyget. Han sa att det var bättre med särskild matte ändå för mig. Jag deltar ju mycket och försöker på lektionerna och lärde mig på det sättet, men var dålig på proven sa han. Samma sak som på franskan alltså. Däremot dagens bästa, årets bästa! Jag fick en femma i barnkunskap!! Jag blev så glad, en femma! Det har jag tjatat om hela dagen. Fast Gren och Josse tycker att det var tvärtom då, jag är dålig på lektionerna, jag tappade dockan i golvet när läraren inte såg, men hade alla rätt på provet. Spela roll!
På kvällen åkte vi alla till Vicke och tittade på Conan Barbaren. Alla utom jag och Helle B för vi spelade Why Me och skreksjöng för att störa dem, dålig film. Sen satte vi på bra Roxettelåtar istället. Vi ska inte köpa några julklappar i tjejgänget i år bestämde vi utan gå ut och äta istället. Fast Gren och jag köper ändå. Nu ska jag läsa Stekta Gröna tomater boken och sova för imorgon åker vi till Göteborg och firar jul. Men till nyårsafton är jag hemma igen. Hoppas jag får en Sisters of Mercy skiva i julklapp. Eller nya tigertofflor. God natt”.

Min enda tanke efter ett par generade gapskratt (och ett löfte om detta måste brännas innan jag går hädan) är helt sonika VEM är jag? Eller åtminstone vem var jag? Att läsa sin dagbok är nästan bättre än gestaltterapi och när jag läser femtonåringen som talar till den 36-åriga versionen av mig själv vet jag faktiskt varken ut eller in.
Det är 21 år sedan jag var femton år. Nu skrev jag visserligen dagbok lite sporadiskt och kanske hade jag inte riktigt förmågan att sätta ord på allt. Allt det där andra som ju också måste ha funnits i mina tankar. 1992 var förvisso en relativt bekymmerslös tid i mitt liv. Jag behövde kanske inte fundera så mycket för allt det där andra hade ju inte hänt.

Med facit i hand så finns här tydliga bevis på att jag visst gillade smink och så, vad min svägerska än säger. Och jag fick inte Sisters of Mercy i julklapp utan en dubbel cd med Absolute Love songs. Sara T har blivit brunett nuförtiden och jag är kvar någonstans i gränslandet mellan sprayblond och au naturelle. Även om det kostar mig betydligt mer än 25 spänn.
Det gläder mig oerhört att jag redan då sniffat upp Eurovisionlåtar, Linda Martins Why Me är fortfarande en fantastisk vinnarlåt. Foxtrot som favoritdans vet jag däremot inte.
Det kanske mest anmärkningsvärda är ändå mitt betyg och kommande yrkesval. Nej syokonsulenten kan inte ha sett vem hon hade att göra med. Älgen däremot, hade rätt, utan min särskilda matte hade jag kanske inte tillslut äntligen klarat min läkemedelstenta på sjuksköterskeutbildningen. Som jag förvisso fick skriva om tre gånger och prata mig igenom på lektionerna. Mycket snack och lite verkstad. Bäst när det inte gäller.
Fast det finns något ännu mer anmärkningsvärt vid inblicken i den valda skildringen av min femtonåriga vardag. Det är att de personer som jag omgav mig med i skolan, på basketen eller fotbollsplanen, på fester och på stans alla fik i allra högsta grad fortfarande finns med mig än idag. ”Gren” är numera bara Anna och vi bor nästan grannar. Hon fick barn i december (men jag är fortfarande den enda med femma i barnkunskap). Likaså Josse, Helle, Sara x2, Erika och en hel del andra. Då spelar det liksom ingen roll att jag i slutändan ändå på sätt och vis följde syokonsulentens råd. Även om jag i nian gick i Doctor Martens, långkjol och 4 non blondes hatt och drömde om att bo i new age kollektiv i Stjärnsund. Jag tror bestämt att min vänkrets gav mig den viktigaste utbildningen trots allt. Men det kan en ju inte heller ta upp i löneförhandlingen även om det är obetalbart.
Det blev inte Stjärnsund och new age kollektiv. Högstadiebetygen må ha pekat åt ett samhällsperspektiv (präst?) så det var visst där revolten låg i slutändan. Att trotsa betygen och ändå ägna en stor del av mina vuxna dagar åt just biologi, kemi, matte och fysik. Isn’t that ironic? Den utmaningen borde premieras i nästa löneförhandling för min del, end of story.



Josse och två sprayblonda smet till Hultsfred i lönndom. Sara K följde med och fotade.




(Anna) Gren skulle alltid bestämma i badminton. Nälå.

 

Efter solsken kommer värsta regnet

Så var det till slut finalvecka, efter oceaner av deltävlingar. Panetoz har seglat upp min som favorit i årets melodifestival. Inte som vinnarkandidat till Eurovision för det finns bara ett alternativ till det och det är Sanna Nielsen. Eller möjligen Helena Paparizou. Panetoz är däremot ett av få övriga bidrag i år som inte levereras i en anda av kliche och klichai, även om det i likhet med många andra innehåller ett självläkande kärleksbudskap och tro-på-dig-själv spirit. För i och med schlagerns uttåg ur melodifestivalen så måste det ersättas med något annat fartfyllt för min del, och då fungerar Panetoz alldeles utmärkt. Nu när JEM och Outtrigger tyvärr åkte ut som moderna inslag. Jag som dessutom har undrat så vad de gympar till på Friskis&Svettis medelpass nuförtiden när Bengtzing och kompani inte platsar längre.

I år har jag och melodifestivalen haft en relationskris. Ett förhållande som börjar blir slentrian och one of us is leaving helt enkelt. Jag har haft en ovanligt loj inställning till hela såkallade #melfest14 och följt deltävlingarna med ett getöga. Haft tv:n på i bakgrunden sådär som min generation hade när MTV först kom till byn. Ett brus i bakgrunden med glimtar av något möjligen intressant annars har jag återgått till personerna i min omgivning. Eller sms:at med andra melfestanhängare och missat större delen av bidragen. Det är inte som förr när det skulle vara absolut tyst omkring mig och melodfestivalen och ALLA detaljer följdes notoriskt. Så som mitt eurovisiontittande är med andra ord.

Jag tror det beror på att hela upplägget förändrats och vilka det numera når ut till. Det är nu den röststarka ålderskategorin som styr. De som bryr sig mer om schnygga girls&boyz med starquality och mindre om det är offkey eller chanserna i Eurovision (and that'swhat really matters). Och så det som jag har sagt länge länge och alldeles för många gånger; Björkman och SVT har lyckats med sin utrotning av schlager i tävlingen, vilket var en del av syftet med att etablera namnet MELODIfestivalen och starta med deltävlingar 2002. Detta tilltag skulle bredda utbudet, publiken och intresset för tävlingen, genom att bli av med töntstämpeln som var synonymt med schlagern. Grattis, mission completed. De gamla rävarna åker ut i det ena fiaskot efter det andra. Inställningen har plötsligt förändrats. Bögstämpeln däremot som också är synonym med schlagern verkar en gärna vilja ha kvar på ett hörn, nu reducerat till rosa fjäderboor och hattar i publiken. Kanske för att hålla kvar lite känsla av mångfald och flärd. Det hör ju inte riktigt hemma i dagens melodifestival kan jag tycka, eftersom mångfalden har blivit homogen och flärden inte är i närheten av the good ole days.

Från början skedde gallringen med en mjukstart, hälften schlager hälften annat, nytt. Jag hävdar fortfarande att 2004 års uppsättning är den bästa i deltävlingarnas unga historia. Autoloves Bulletproof Heart till exempel. Eller Trendy Discoteque med Pay TV. Och så givetvis After Dark men även Hanson, Carson och Malmqvist. Och det gör ont som helt rättvis vinnare i detta svåra startfält. Sedan dess har det gått sakta men säkert utför. Efter Lordies succé 2006 har mer eller mindre lyckad folklig hårdrock etablerat sig, men även diverse popsnören och singer-songwriters eftersom tävlingen söker ständig pånyttfödelse. Loreeneffekten har emellertid inneburit ett allt högre krav på kvalitet, prestige och top notchframförande på deltagarna och bidragen i Sveriges version av urval till esc. Krav och förväntningar som långt ifrån alla som röstas fram riktigt lyckas leva upp till. En har helt sonika grävt sin egen mellograv.
Men precis som när jag var 6 år och gick på Kyrkans barntimmar och trodde att Jesus faktiskt föddes som en riktig människa om och om igen VARJE jul så får en här kanske skilja mellan att födas en gång och att förvalta fenomenets tro och budskap - vilket är en helt annan sak. Snarare gå vidare, sekularisera och inte försöka återuppstå ur vare sig Loreen eller schlagergraven år efter år.

Hela melfest och dess kringarrangemang verkar numera mest vara en ambulerande klubb för inbördes beundran och mellanstora städer där journalister och gaytidningars hejdukar får åka med på turnén och skriva varierade krönikor och blogginlägg samt festa och instagramma tokroliga selfies på sig och veckans artister. Själva låtutbudet är stundtals ganska uselt, många av artisterna mediokra och ofattbara bidrag går vidare på bekostnad av de få bra bidragen. Jag börjar mer och mer rösta för att återinsätta läns-jurysarna som får halva mandatet (Karlstadjuryn undantagen. Vi har inte glömt vad ni gjorde 2005 med Stenmarck som vinnare istället för Nanne) samt att det kanske räcker med EN final. Eller ett förfarande ala England. Låt SVT utse nån som vi skickar. Som på LillBabs och Siwans tid. Ja, jag stockkonservativ i schlagerns bemärkelse.
Den här schlager/melfest segregeringen har lett till att jag helt i enighet med den ilskna dalkarlen som ringer in till radion för att han irriterat upp sig så kollosalt på att folk inte kan uttala midsommar ordentligt (det heter inte MISSommar det heter MIIIDsommar) går igång på att folk ändå refererar till melodifestivalen som ”schlagerfestivalen”. Schlagerfestivalen finns inte mer, den har aldrig funnits terminologiskt sett. Från Eurovisionsschlagern till sångfestival och slutligen melodifestival. Därför är det kanske ändå förståeligt att allmänheten inte kan skilja på ”den stora eller den lilla schlagern”. Alltså Melodifestivalen och Eurovision song contest. Jag skulle ändå kunna ringa in till Ordet fritt i radion och få exakt samma utbrott som dalafarbrorn, bara byta ut ordet midsommar mot schlager och melodifestival. Lätt!

Jag har sedan snart tio år vänt blicken mer och mer mot Europa och Eurovision song contest, denna kulturyttring som det ju ändå är. För där får mångfalden utrymme, det bisarra, skeva, och i viss mån det presigelösa har en given plats. Allt inramat av den politiska stämning som samtidigt blåser över deltagarländerna. DN:s Hanna Fahl skrev en gång i en krönika att ESC är lite som en cirkus. Hela arrangemanget är lite snett, lite vint, lite fusk och engelskan sitter sällan som det ska. Inget är perfekt. Och det behöver det inte vara. De som framför bidragen är inte klonade tandbortsfrippor med coola finslipade danssteg utan artister med låtar eller scenshower som allt som istället ofta ger känslan av men-hur-i-hela-friden-tänkte-man-här? Vilket är så befriande, att faktiskt känna något när en tittar. ESC väcker hela registret av reaktioner och engagemang hos mig, medan SVT:s och Björkmans melfest dukar under av sina krav på kvalitet, perfektion, utseende och självmedevetenhet att det tar udden av underhållningen och musiken. Slätstruket och då orkar jag inte ens gå in på avsaknaden av Edward af Silléns manus i år. Inget ont om programledarna.

En gång i tiden kände jag likadant för melodifestivalen som jag gör för Eurovision. 2004 närmare bestämt. Nu går jag vidare, glider genom melfeststormen, det är bara att hata och fortsätta prata. Värsta regnet som sagt var. Och snart alldeles snart är det äntligen dags att entra Köpenhamn och supporta förhoppningsvis Sanna eller Helena