Efter solsken kommer värsta regnet

Så var det till slut finalvecka, efter oceaner av deltävlingar. Panetoz har seglat upp min som favorit i årets melodifestival. Inte som vinnarkandidat till Eurovision för det finns bara ett alternativ till det och det är Sanna Nielsen. Eller möjligen Helena Paparizou. Panetoz är däremot ett av få övriga bidrag i år som inte levereras i en anda av kliche och klichai, även om det i likhet med många andra innehåller ett självläkande kärleksbudskap och tro-på-dig-själv spirit. För i och med schlagerns uttåg ur melodifestivalen så måste det ersättas med något annat fartfyllt för min del, och då fungerar Panetoz alldeles utmärkt. Nu när JEM och Outtrigger tyvärr åkte ut som moderna inslag. Jag som dessutom har undrat så vad de gympar till på Friskis&Svettis medelpass nuförtiden när Bengtzing och kompani inte platsar längre.

I år har jag och melodifestivalen haft en relationskris. Ett förhållande som börjar blir slentrian och one of us is leaving helt enkelt. Jag har haft en ovanligt loj inställning till hela såkallade #melfest14 och följt deltävlingarna med ett getöga. Haft tv:n på i bakgrunden sådär som min generation hade när MTV först kom till byn. Ett brus i bakgrunden med glimtar av något möjligen intressant annars har jag återgått till personerna i min omgivning. Eller sms:at med andra melfestanhängare och missat större delen av bidragen. Det är inte som förr när det skulle vara absolut tyst omkring mig och melodfestivalen och ALLA detaljer följdes notoriskt. Så som mitt eurovisiontittande är med andra ord.

Jag tror det beror på att hela upplägget förändrats och vilka det numera når ut till. Det är nu den röststarka ålderskategorin som styr. De som bryr sig mer om schnygga girls&boyz med starquality och mindre om det är offkey eller chanserna i Eurovision (and that'swhat really matters). Och så det som jag har sagt länge länge och alldeles för många gånger; Björkman och SVT har lyckats med sin utrotning av schlager i tävlingen, vilket var en del av syftet med att etablera namnet MELODIfestivalen och starta med deltävlingar 2002. Detta tilltag skulle bredda utbudet, publiken och intresset för tävlingen, genom att bli av med töntstämpeln som var synonymt med schlagern. Grattis, mission completed. De gamla rävarna åker ut i det ena fiaskot efter det andra. Inställningen har plötsligt förändrats. Bögstämpeln däremot som också är synonym med schlagern verkar en gärna vilja ha kvar på ett hörn, nu reducerat till rosa fjäderboor och hattar i publiken. Kanske för att hålla kvar lite känsla av mångfald och flärd. Det hör ju inte riktigt hemma i dagens melodifestival kan jag tycka, eftersom mångfalden har blivit homogen och flärden inte är i närheten av the good ole days.

Från början skedde gallringen med en mjukstart, hälften schlager hälften annat, nytt. Jag hävdar fortfarande att 2004 års uppsättning är den bästa i deltävlingarnas unga historia. Autoloves Bulletproof Heart till exempel. Eller Trendy Discoteque med Pay TV. Och så givetvis After Dark men även Hanson, Carson och Malmqvist. Och det gör ont som helt rättvis vinnare i detta svåra startfält. Sedan dess har det gått sakta men säkert utför. Efter Lordies succé 2006 har mer eller mindre lyckad folklig hårdrock etablerat sig, men även diverse popsnören och singer-songwriters eftersom tävlingen söker ständig pånyttfödelse. Loreeneffekten har emellertid inneburit ett allt högre krav på kvalitet, prestige och top notchframförande på deltagarna och bidragen i Sveriges version av urval till esc. Krav och förväntningar som långt ifrån alla som röstas fram riktigt lyckas leva upp till. En har helt sonika grävt sin egen mellograv.
Men precis som när jag var 6 år och gick på Kyrkans barntimmar och trodde att Jesus faktiskt föddes som en riktig människa om och om igen VARJE jul så får en här kanske skilja mellan att födas en gång och att förvalta fenomenets tro och budskap - vilket är en helt annan sak. Snarare gå vidare, sekularisera och inte försöka återuppstå ur vare sig Loreen eller schlagergraven år efter år.

Hela melfest och dess kringarrangemang verkar numera mest vara en ambulerande klubb för inbördes beundran och mellanstora städer där journalister och gaytidningars hejdukar får åka med på turnén och skriva varierade krönikor och blogginlägg samt festa och instagramma tokroliga selfies på sig och veckans artister. Själva låtutbudet är stundtals ganska uselt, många av artisterna mediokra och ofattbara bidrag går vidare på bekostnad av de få bra bidragen. Jag börjar mer och mer rösta för att återinsätta läns-jurysarna som får halva mandatet (Karlstadjuryn undantagen. Vi har inte glömt vad ni gjorde 2005 med Stenmarck som vinnare istället för Nanne) samt att det kanske räcker med EN final. Eller ett förfarande ala England. Låt SVT utse nån som vi skickar. Som på LillBabs och Siwans tid. Ja, jag stockkonservativ i schlagerns bemärkelse.
Den här schlager/melfest segregeringen har lett till att jag helt i enighet med den ilskna dalkarlen som ringer in till radion för att han irriterat upp sig så kollosalt på att folk inte kan uttala midsommar ordentligt (det heter inte MISSommar det heter MIIIDsommar) går igång på att folk ändå refererar till melodifestivalen som ”schlagerfestivalen”. Schlagerfestivalen finns inte mer, den har aldrig funnits terminologiskt sett. Från Eurovisionsschlagern till sångfestival och slutligen melodifestival. Därför är det kanske ändå förståeligt att allmänheten inte kan skilja på ”den stora eller den lilla schlagern”. Alltså Melodifestivalen och Eurovision song contest. Jag skulle ändå kunna ringa in till Ordet fritt i radion och få exakt samma utbrott som dalafarbrorn, bara byta ut ordet midsommar mot schlager och melodifestival. Lätt!

Jag har sedan snart tio år vänt blicken mer och mer mot Europa och Eurovision song contest, denna kulturyttring som det ju ändå är. För där får mångfalden utrymme, det bisarra, skeva, och i viss mån det presigelösa har en given plats. Allt inramat av den politiska stämning som samtidigt blåser över deltagarländerna. DN:s Hanna Fahl skrev en gång i en krönika att ESC är lite som en cirkus. Hela arrangemanget är lite snett, lite vint, lite fusk och engelskan sitter sällan som det ska. Inget är perfekt. Och det behöver det inte vara. De som framför bidragen är inte klonade tandbortsfrippor med coola finslipade danssteg utan artister med låtar eller scenshower som allt som istället ofta ger känslan av men-hur-i-hela-friden-tänkte-man-här? Vilket är så befriande, att faktiskt känna något när en tittar. ESC väcker hela registret av reaktioner och engagemang hos mig, medan SVT:s och Björkmans melfest dukar under av sina krav på kvalitet, perfektion, utseende och självmedevetenhet att det tar udden av underhållningen och musiken. Slätstruket och då orkar jag inte ens gå in på avsaknaden av Edward af Silléns manus i år. Inget ont om programledarna.

En gång i tiden kände jag likadant för melodifestivalen som jag gör för Eurovision. 2004 närmare bestämt. Nu går jag vidare, glider genom melfeststormen, det är bara att hata och fortsätta prata. Värsta regnet som sagt var. Och snart alldeles snart är det äntligen dags att entra Köpenhamn och supporta förhoppningsvis Sanna eller Helena