Bringing it back

Min kloka och goda vän påpekade oroligt för mig i ett sms när tillvarons snökula än en gång lyfts upp och skakats om så att snöflingorna bara yrde; ”tänk vad du lever på ytterligheterna hela tiden”. Jag läste den meningen om och om igen där jag satt på Sahlgrenska sjukhuset på akuten en fredagsnatt i november och bevakade min sovande pappa på britsen. Som ännu en gång fallit offer för en ilsken bakterie som letat sig in i blodet på något målmedvetet sätt. Det var långt ifrån första gången men likväl otäckt, skrämmande och ledsamt. Och oroligt. Som en blixt från klar himmel slår det till när det är som mest olämpligt.

Den här gången ställdes skärgårdens infrastruktur på prov. Det gällde att få ut en ambulans till ön och detta skedde på ett för mig oväntat smidigt sätt och i tre steg. Trots en envis pappa som menar att det här nog går över bara han får en kopp te, alltmedan han frossar rytmiskt under sina dubbla täcken i soffan. Ambulansbil kom till huset och efter snabb bedömning av läget for vi till färjeläget där en ambulansbåt stod redo och som forsade fram på vågorna in till Göteborg på nolltid. Pappa medtagen, men lyckades ändå konstatera att det var första gången för mig på ambulansbåten. Inte för honom. Det var tredje gången kom han fram till.

Alla dessa moment var ganska skrämmande för ögonblicket. Att med en klump i halsen packa en liten nattväska till pappa. Handfallet fundera över min egen situation men att inte hinna längre än till att bara jag får med mig mina mediciner. Ta oraltemp på pappa innan de kommer mest för att kunna svara på ambulanspersonalens frågor. Att sedan betrakta ambulansmännen (för det var två buttra män) som attackerar pappa med frågor som han inte kan eller orkar svara på. Och de verkar inte gilla när jag försiktigt försöker svara på frågorna.

Två fraser maler i huvudet när ambulansbåten rusar över havet. Det är dags att ge tillbaka nu, och the naked leads the blind. För jag är ju inte riktigt kurant jag heller.

Kanske får jag ohyggliga flashbacks av att vara tillbaka i akut sjukvårdsmiljö och samma koboltblåa skynken runt sängarna, för jag börjar gråta stilla där i bakgrunden där jag har placerats med våra små väskor för att inte vara i vägen.

Men oavsett så är det nu det gäller. Nu ska jag ge tillbaka det han har skapat genom sin papparoll. Nu får han skörda det som såtts. Jag tänker på alla upptänkliga vinterpromenader till och från tennisträningarna i sträng kyla till fots eller på spark (!) eller hur många timmar pappa tillbringat i tennishallen med mig. Hur många sagor han nattat mig med för att berika mitt språk. Hur han konstant inkluderade närvaro med sina barn på sin fritid. Och hur han än idag, på sitt lilla vis alltid finns där om jag behöver hjälp. Eller sällskap, resan till Styrsö var tänkt som ett botemedel min mörkrädsla.  

Ja det är nu jag ger tillbaka, även om det inte sker på det sättet jag önskat.

En av ambulansmännen sätter nål och den andra sköter sambandscentralen medan han nyser över sina plasthandskar. Jag håller ett strängt öga på sjukvårdarna bakom mina tårar tills vi klivit av. På Saltholmen, färjeläget inne i Göteborg är det ambulansbyte. Två snälla ambulanskarlar tar vid. Det är så oerhört skönt att få sjunka ner i förarsätet och låtsas som om jag aldrig satt min fot på sjukhus eller råkat ut för någon åkomma whatsoever. Ambulansföraren är snäll och förklarar utförligt vad som kommer hända. Min far kommer att få antibiotika intravenöst, vilket betyder att det går rakt in i blodet. Osv. Han berättar om infektioner i blodet och jag lyssnar. Det är skönt att bara lyssna ibland. De uttalar Jörgen på samma sätt min mamma gjorde slår det mig. Jörg'önn.

Sedan sker det som skett tidigare, bakterier konstateras, antibiotika sätts in och pang pappa är sig lik igen. Samma pappa med nutidens fel och brister där tiden tagit sig en tugga till. Och jag blir arg och lite, men bara lite missunnsam. Tänk om det jag lider av också bara kunde botas med ett antibiotikadropp eller två.

Det jag lider av. Som har varit höljt i dunkel för många, tills för alldeles nyligen. Det senaste numret av Pralin, lördagsbilagan till min lokaltidning Falu Kuriren har nämligen fått min story. Varför undrar många. Modigt tycker andra. Ja men lever en på ytterligheterna så kan en lika bra göra något av det.

Att komma ut som cancersjuk är det svåraste jag någonsin genomlidit. En miljard gånger värre än att komma ut som homosexuell även om jag gör båda sakerna lika ofta. Kommer ut alltså.
Att vara bäraren av dåliga nyheter sliter hjärtat ur kroppen på mig, att se vad min nyhet som sjuk gör med dem som valt att älska mig. Och även de som inte valt att älska mig men likväl gör det, det är långt mer plågsamt än den andra komma ut processen var ens i sin begynnelse. Även om det fortfarande finns familjer som blir mer upprörda av homosexualitet än av cancer.

Tack och lov är kärleken trots allt större, det har jag fått bevis på många gånger, i synnerhet sedan jag blev sjuk och nu senast genom Pralin. Jag tackar ödmjukast inför all support och omtanke som reportaget i Pralin genererat den senaste veckan när jag tog bladet för munnen. Det värmer och det stärker.

Att offentliggöra en sådan här sak och ge bort det innersta till en okänd journalist är ett stort steg för mig och har skett under noggrant övervägande. Pros and cons.

Att ge tillbaka. Och here it goes.

Det handlar i grunden om att försöka förändra och förbättra vården av denna patientgrupp som jag numera tillhör. Det är hög tid att luckra upp bilden av den rökande farbrorn med läskig hosta. Lungcancer och lungsäckscancer drabbar allt fler av befolkningen, yngre tillsynes friska icke rökande människor. Allt medan diagnostik, vård och behandling inte hänger med den utvecklingen. Detta måste förändras, hela apparaten och detta genom forskning och genom synliggörande.

Därutöver handlar det om att lära sig krishantering och sorg genom familj och vänner. Att vännerna lär sig att tolka min närvaro eller brist på densamma.

Det handlar om ompröva sitt liv, att lära sig att kämpa när det verkligen behövs och om att för allt i världen inte ge upp. Inte ens när chemon förvandlat allt i din kropp till just det, kemi. När du inte kan ställa dig upp eftersom allt du försöker äta smakar cellgifter och därför får du inte i dig någon näring. Och blodkärlen är för sköra av alla cellgifter och efterföljande näringsbrist att inte ens en fullblodsnarkoman skulle fått en nål på plats, så ett dropp är inte att tänka på.

Det gäller då att minnas att du lovat din framtid till andra, till de som valt dig. Du har en skyldighet och vad som än händer så måste du kämpa.

I dessa fall skulle det då underlätta för alla inblandade att veta att utvecklingen inte har stannat i takt med den rökande äldre farbrorn. Tänk att slippa chemo och ta en tablett istället eller få två påsar dropp på akuten och allt är frid och fröjd?

Jag har haft tur, ändå. För det är inte bara kvinnor som drabbas, det är även män och vi vet ju vilken betydelse den faktorn har i den medicinska fakulteten. Lucky me alltså.
Men där är vi inte ännu, så därför gör jag det enda jag kan göra i sammanhanget. Jag gör något åt det. Jag tackar min zonterapeut varje dag för att vederbörande till slut såg till att en lungröntgen sent omsider blev av och indirekt ställde min diagnos. En lungröntgen vid mitt första besök på vårdcentralen i februari hade inte ändrat min diagnos, men det hade givit mig en vår och en sommar. Och givit betydligt mindre varianter av de små odågorna i min lunga.

Så det här är för nästa 37-åring som söker vård hos en specialist i allmänmedicin för diffusa smärtor i thorax. Att förebygga och diagnostisera genom tidig lungröntgen.

Det här är för att det i framtiden ska finnas ett botemedel eller bättre behandling. För att forskningen och vetenskapen ska ligga steget före. För döm av min förvåning så är inte verkligheten ett avsnitt av Grey’s Anatomy.

Att bli offentlig för att offentliggöra. På så sätt går det att leva på ytterligheterna. Eller göra ytterligheten meningsfull.

Att slippa se min hustrus oroliga blick och veta att den där studien jag snart ska till att medverka i, det kan vara min enda framtid. Eller någon annans framtid, denna någon som ännu inte drabbats. Denna ickerökande människa med förmodat diskbråck och en pappa som gör allt han kan men detta rår han inte på.

Att veta att mina vänners kampanj inte är den enda behandlingen.

Att leva på ytterligheterna är kanske inte ett val men det går att påverka. Act don’t react som Xena warrior princess säger det. Det ligger något i det. Att påverka. Att styra de omskakade snöflingorna åt rätt håll. Åt mitt håll. Att ge tillbaka. Till pappor och familj. Att ge tillbaka till de som valt dig. Till den jag lovat min framtid.

Så detta är min fuck cancer fast jag är 37 och inte 25. Det är min snöflinga och min yttersta ytterlighet. Nu är det cementerat, låt oss göra något åt det.
Let's bringbackhelle.