torsdag 28 november 2013

Man tror man vet

Bo Sundströms tolkning av Titiyo/Kleerups Longing for Lullabies ”Sjungande sig till sömns” häromveckan är enligt mig en av de bästa omtolkningarna i Så Mycket Bättres historia. Tätt följt av Maja Ivarssons ”Mitt bästa för dig” då förstås.
Inte egentligen för just att Bo sjöng utan för själva bearbetningen av texten, signerat av briljanta Annika Norlin förstås som alltid lyckas fånga det där essentiella.

”Jag har burit på en skuld som blev för tung. Jag lade den på dig. En oförrätt som håller sig för evigt ung. Man tror man vet. Man lever lär. Man trampar snett. Blir den man är. Nånstans bor det vi tror vi glömt. Det ruvar där, sjungande sig till sömns”.

Det där med lev och lär är en trösterik tanke i allt sitt enkla vemod. Jag tror jag vet och jag trodde att jag visste. Vem jag är och hur jag står i tillvaron. Det kan exempelvis gälla förhållandet mellan sin fixerade självbild och omgivningens uppfattning.
På en afterwork nyligen lyftes tankeleken ”Who would play you in a movie?”. Jag svarade självsäkert Michelle Williams. Arbetskamraterna nickade artigt. När jag kom hem berättade jag det för min fru som försiktigt svarade ”nja jag tänker kanske att Renée Zellweger skulle spela dig i någon slags Bridget Jones roll”. Jag fick återigen omvärdera hur jag vill att saker ska vara och hur de kanske uppfattas, enligt my significant other då. Och hon är ju ändå den som ser alla mina sidor, dygnet runt. Jag får lita på det.

Att tro sig veta är kanske ett symtom på rädsla av kontrollförlust, att nagla sig fast de få säkra kort som ändå finns genom sin beprövade erfarenhet. Det torde resultera i att ju äldre man blir desto mer tror man sig veta och då är gränsen för cynism och inskränkthet farligt nära. Orsa kompani lovar ingenting bestämt som en läkare svarade mig på min fråga om garanterat resultat av en symtomlindrande medicin. Det finns inga säkra kort utan det är bara att fortsätta lära sig the hard way. Att trampa snett. Och det har ju hänt ett par gånger, och kommer att fortsätta hända. Jag har tolkat snedtrampen i fråga i mötet med andra människor, relationer, förhoppningar eller mindre lyckade beslut som kan ha tagits under åren.

Ett spår som teologistudierna lämnade (eller om det var Tracy Chapman) är att jag tog fasta på att vara något av en sinnelagsetiker i förhållande till konsekvensetiker. Hur jag än analyserade konsekvenser av en handling eller ett förutsett snedtramp så var det ändå mitt motiv och min intention som låg till grund för om handlingen sedan blev av. Därför att det är min inställning som är avgörande. Vem som än drabbas av konsekvensen. Och jag litar på mitt omdöme. Ett slags ändamål som helgar medlen. Ibland blir det rätt men konsekvensen väldigt fel. Fast ändå rätt, långsiktigt.

Som när jag fick en studsboll av mina föräldrar i 8 års present, en studsboll som jag älskade över allt annat, ett tag. Jag lekte nästan uteslutande med bollar som barn. Speciellt studsbollar eftersom rörelseenergin kunde göra dem kraftfulla och oberäkneliga- trots att de till ytan var oskyldigt rosa och glittrande. Den här studsbollen var just rosa och som ett äpple storleksmässigt och jag hade den med mig på skolavslutningen som inföll några dagar efter födelsedagen och detta var en högtidsdag, min allra första skolavslutning. Mamma hade mot alla odds fått på mig en klänning och en liten stråhatt (!) och kinaskor. Som en katt med halskrage ungefär men jag hade ju studsbollen som vägde upp. Efter ceremonin ville mamma växla några ord med fröken och vi blev sist kvar.
Södra skolans lågstadiebyggnad var en gammal tegelbyggnad med respektingivande takhöjd i den murriga vestibulen som avskilde klass 1A och 1B. Jag blev uttråkad och kände mig samtidigt allt mer fånig i klänningen. Mamma och fröken pratade och pratade. Jag ville ut i friheten till de andra. Till sist fick jag ett infall att studsa med studsbollen, bara lite. För att påkalla uppmärksamhet. Ingen märkte något utan pratet fortsatte. Så drog jag ytterligare ett studs för att avbryta samtalet. Lite hårdare denna gången. Alldeles för hårt och okontrollerat visade det sig och studsbollen for rätt upp i en av de stora vita cirkulära porslinslamporna i taket. Den sprack, det ekade över rummet och glasskärvorna liksom snöade ner och föll med ett kraftfullt klirrande mot marmorgolvet med fossiler i. Samtalet fick ett abrupt slut, fröken försäkrade oss om att det inte gjorde något med orden inget-kalas-utan-kras och jag och troligen mamma skämdes ihjäl. Men ut på skolgården kom jag med buller och bång.
Jag fick inga mera studsbollar men inte heller klänning och stråhatt, sensmoralen var slående. Man lever lär. Att vara och förväntas vara.

Fast om detta utspelats i England hade det troligen inte lagts någon större vikt vid det hela mer än den lakoniska sammanfattningen She’s a bit of an attentionseeker isn’t she? (Jag såg en kvinna ramla handlöst på det fulla dansgolvet på Eurovision i Oslo 2010 och folk rusade fram till undsättning utom just britterna som fällde detta uttalande och dansade obekymrat vidare).

Men trots det faktum att vi lär oss av misstagen, både de större och de mindre så hjälper det inte alltid. Inte när snedtrampen är en handling eller relation som förvandlas till oförrätt och blir evig ung. För precis som i sången; nånstans bor det vi tror vi glömt och ruvar där, sjungande sig till sömns. Det blir inte alltid som man tänkt sig och det utgör diskrepansen mellan det upplevda, det som faktiskt är och dess konsekvens. Men vem har tolkningsrätt?

Det finns många ögonblick i vuxenlivet som då och då tvingar mig tillbaka till södra skolan, mamma, fröken, stråhatten och studsbollen. Eller dansgolvet i Oslo för den delen. Att understryka något under omständigheten som blir viktigare än resultatet. Ibland händer det att jag i vissa lägen bildligt talat drar en studsboll i taket och som på vägen orsakar kaos och förödelse. Men om tanken var god från början är jag alltså utan skuld oavsett konsekvens.

Om det ändå vore så enkelt. För vad händer enligt Annika Norlin och Bo Sundström med en skuld som trots allt blivit för tung? Den läggs på motparten. Studs, studs och borta. Ändå ruvandes.
Men för ögonblicket så tror jag att jag vet. Orsa Kompani lovar ingenting bestämt.

Och att ramla på dansgolv kan vara en effektfull manöver för den som vill ha lite attention, ur ett brittiskt perspektiv.
Det där att vara britt och Bridget känns mer lockande än Michelle Williams när jag tänker efter, åtminstone när det gäller att hantera förmågan att ta sig ur penibla situationer.







onsdag 20 november 2013

A white coat syndrome

När man arbetar i Landstingsdriven vård får man som sagt var finna sig i att stå utanför modets ramar under arbetstid; kägelformade vita see-through-byxor med lång gylf ovan buk och tillhörande luftig bussarong i en urtvättad vattnig blå kulör. Till detta ett par birkenstocks eller foppatofflor. Och när man sitter i sin Kinnarpsstol med benet korslagt över det andra i ett rådgivande samtal kasar de vita byxbenen upp i ett högvatten och blottar ett vinterblekt underben och kulörta strumpor- vilket ger ett Lilla Fridolf intryck av det hela. Plus att byxornas storlekar sorteras efter vikt, vilket sitter märkt som en liten kråsnål framtill. ”Jasså, du väger mellan 60-70 nu ja, var det inte 50-60 innan sommaren har jag för mig?” Jag har övervägt att göra Bjursklippet i byxorna i ren protest, men avstår av fruktan för paragrafen Omplacering på grund av skadeverkan och egenmäktigt förfarande.

Förr i tiden däremot, om jag hade ätit lunch på stan och fick bråttom tillbaka till 13:00 patienten brukade jag ibland slänga på mig en vit rock över de civila kläderna eftersom jag av tidsnöd inte hann byta om till sedvanlig hygienriktig dresscode. Jag fäste min namnskylt, sjuksköterskebrosch och flerfärgspennan från Bic ovan bröstfickan och gick belåtet ut i väntrummet för att ropa upp min patient i tid. Nöjd med tilltaget eftersom det sparade mig tid och blivit en väl utnyttjad lunchrast. Tills jag mötte en doktor på vägen ”Jasså, är du doktor idag?” Ibland irriterat ibland bara ett konstaterande.
Min reaktion på detta blev alltid lite som Kalle Ankas reaktion i djungeln på julafton när han vinkat av sitt hembiträde och nöjt går till jobbet för att sen tvärstanna vid insikten att hembiträdet i själva verket var plågoanden Hacke Hackspett.




Det behöver inte ligga någon värdering i det men det faktum att just det klädbytet aldrig passerade obemärkt var spännande tycker jag. Det hade inte passerat obemärkt om jag dragit på mig bioanalytikernas outfit eller BVC sköterskornas förkläden heller. Men det är något med den vita rocken som väcker reaktioner långt utöver markören för titeln.
Läkarkårens snuttefilt, som en läkare en gång uttryckte det i en debattartikel. Vad står det för? Patienterna kan givetvis ha behov av att urskilja doktorn från sköterskan eller annan vårdpersonal sades det, därav rocken. Den urskiljningen kan vara mycket viktig för patienten ja, men då torde det räcka med en simpel presentation eller namnskylt kan tyckas.
I forna tider hade den vita rocken (och den röda lampan) en annan betydelse på vårdcentralen och vi övriga yrkeskategorier brukade skoja om det sinsemellan. Man kunde höra på doktorns steg och ljudet av rocken om man var i onåd. Ju snabbare steg och ju mer rocken fladdrade desto större tillrättavisning väntade. Om vi nu hade gjort en patientbokning eller receptförnyelse helt uppåt väggarna enligt personen i fråga vill säga.

Det var alltså inte helt lyckat att som sköterska iklä sig den heliga rocken trots tidsnöd, det spelar ingen roll om du sen hade ett lapptäcke av sjuksköterskebroscher över hela torson. Det var en klädkodex som bara inte skulle brytas. Ändå tyckte jag att det var praktiskt. Och kanske var det innerst inne ett litet uppror i överjaget mot den trökiga hierarkin.
Nu förtiden är den vita rockens betydelse som sådan mer eller mindre utdöd åtminstone där jag arbetar. Det är unisont piké/bussarong och de kägelformade Lilla Fridolfbyxorna som gäller för de vårdrelaterade kategorierna. Vilket mest beror på regler från vårdhygien och Socialstyrelsen för hur vårdpersonal bör klä sig. Ibland en vit rock ovanpå men mer för att det i vissa lägen är praktiskt oavsett kategori. I takt med den vita rockens avsymbolisering har dock titelfixeringen och grupperingarna avtagit och teamkänslan tilltagit.

Jag har slutat att göra rocklösningen numera eftersom det är både obekvämt och varmt. Och med min galopperande bacillrädsla vill jag ogärna ha civila kläder på arbetet även under en rock. Men kanske också för den attitydförändring som skett gentemot varandra och det är nog den största vinsten en vårdcentral kan göra. Allas lika värde i samarbetet kring patienten.

Utmaningen nuförtiden ligger i att medvetandegöra min egen yrkeskår om de illasittande koboltblåa koftor som sjavigt hängs över axlarna ovan bussarongen främst vintertid för att förebygga köld, vilket är nästa klädkodex som bör brytas. Nu när vi äntligen bekämpat foppatofflorna och andra statussymboler i klädseln. Det har alltså inget med titlar eller hierarki att göra utan är en rent estetisk fråga. Jag har för egen del tagit kontrollen genom välja ett par ortopediskt olämpliga skodon att kompensera för resten av kläderna med; träskor med kurbitsmotiv inköpta på Dalarnas museum. Dessa är i sig en viktig markering det ska erkännas, fast i ett helt annat avseende (när dialekten är urlakad så måste man skaffa man sig andra attribut).

Lilla Fridolfbyxorna däremot är mer av ett byxmodelltekniskt problem så när det gäller att kombinera stil, finess och hygien på arbetskläder är vi fast i Landstingets händer hur många uppror och Bjursklipp vi än må göra. Och säger de nej så är det nej. Nej!


torsdag 14 november 2013

Stolthet och fördom

Fotbollsgalan 2013. Tittade för en gångs skull för att jag var hemma och var sjuk. Och för att jag följt damlandslagets fantastiska insatser under EM i somras. Blev bara ledsen och irri dock. För trots deras bedrift och enorma publikstöd var det som vanligt mest fokus på det träliga herrlandslaget.
Therese Sjögran fick ingen bil för sina 187 landskamper. Det fick som de flesta vet Anders Svensson för sina 144 landskamper. Nu var det inte det jag främst hakade upp mig på, utan på de reaktioner som Nilla Fischer fick i sociala medier för sitt utseende och sitt tacktal för utmärkelsen årets back, där hon tackade sin fru (heja!).

Det var kränkande och nedsättande omdömen såsom ”hur kan en kille vinna årets back i damlandslaget, hon ser verkligen flatig ut” etc etc. Och det värsta vore ju om tillochmed Asslani skulle ”kasta in handduken och komma ut som flata”.
Alla trevligheter i sin helhet finns att läsa här: http://www.qx.se/sport/25142/flatforaktet-efter-fotbollsgalan …

Japp, som min fru brukar sammanfatta negativa besked. Det väcker reaktioner, still.

Jag tycker mig vara relativt förskonad från detta eller så lever jag med skygglappar, men fick en minisläng av sleven nyligen i ett av mina blogginlägg på Dagens Medicin. Jag hade modifierat ett av mina tidigare sinkadusinlägg om regnbågsflaggan, som jag publicerade där. Kontentan var densamma som tidigare, att jag alltså har en regnbågsflagga på mitt skrivbord i mitt mottagningsrum.

Responsen var för mig lite som ett uppvaknande. Speciellt i jämförelse med responsen i sinkadusbloggen av min privatra sfär. Naturligtvis var det mestadels positiva genmälen av läsarna men det kom även de mest bisarra, motsägelsefulla och korkade invändningar mot denna flagga. Någon tyckte tillexempel att då kunde man ju ha krucifix, islamistiska flaggan eller andra symboler och fylla skrivbordet med. En annan tänkte helt sonika undvika att gå till oss för att vi sysslade med politisk indoktrinering (!). Och en tredje sympatiserade med den personen som uttryckt sitt motstånd till homoäktenskap. Vederbörande utgick i sitt svar ifrån att jag syftat på en man och att jag nekat den mannen hans åsiktsfrihet på något sätt.

www.dagensmedicin/blogg och inlägget heter Hissa Flagg

Jag trodde ett tag att jag misstagit mig för att skriva för Flashback och inte Dagens Medicin. Även om redaktörerna stöttade det hela så blev jag så förvånad. Jag förutsatte att jag vände mig till en läsekrets av yrkesverksamma personer som verkar för människors lika värde i vården. Men icke. Jag tog först oerhört illa vid mig. Att tycka olika är en sak, men att ge sig på symbolen regnbågsflaggan som något negativt och uteslutande? Jag förstår inte.

Trollen finns överallt och de kommer fortsätta dyka upp sa min vän Sandra när jag vände mig till henne. Min fru orkade inte bli upprörd över världsfrånvändhet men gav mig rådet att Don’t play with fire if you can’t take the heat.

Under fotbollsgalan tänkte jag däremot på Pia Sundhage. Detta unikum av självförtroende som hon bara måste besitta. Hon dök upp i jeans, tisha och kavaj bredvid kostymvästen Hamrén och hon osade trygghet, stolthet och självförtroende. Pia som under 80-talet var allas gemensamma referensram till lesbiska OCH damfotboll. Bespottad och hånad. Truckflata. Tusen gånger värre än vad skönheten Nilla Fischer fick höra efter galan och ändå har Pia varit fotbollsvärlden ständigt trogen. Talang hjälper till viss del men inte hela vägen. Om sociala medier och galor funnits när Pia var aktiv fotbollsspelare så vågar jag inte ens spekulera i dåtidens eventuella omdömen och respons. Men att stå kvar i den manliga fotbollsvärlden med sin ständiga tro på förändring och positivism är beundransvärt. Att stå över omvärldens utseendefixering och kategorisering. Pia är bäst på fotboll och ledarskap men det har tagit decennier och framgång för att bli respekterad.

I somras under EM googlade jag på en av mina favoritspelare i landslaget, Lisa Dala Dahlqvist. Råkade då av misstag komma in på Flashback som hade en länk om fotbollsflator. Gravt nedsättande naturligtvis. Det var bara Jossan och Asslani som kom undan men vem vet, det kanske smittar även dem spekulerade dessa manliga snillen om.

Att vara öppet gay inom (dam)fotbollen är modigt och det behövs. Fördomar bekräftas visserligen av det fåtal inskränkta puckon som gör sin röst hörd men hur ska fördomar annars synliggöras och förändras? Varför hamnar fokus på läggning plötsligt och inte på prestation?

Likaså med min flagga alltså. Av de synpunkter och tankar jag dryftat på Dagens Medicin både före och efter flagginlägget så har just flaggan väckt en för mig sovande björn i vården. Det är ledsamt och beklagligt. Vi har en lång väg kvar till nolltolerans. Jag var helt enkelt inte beredd på att leka med elden med ett sådant inlägg, mestadels av män vad jag förstår. Det var kanske inte Nilla Fischer heller men Pia däremot.

Det tog tid att smälta den insikten känner jag. Nu har jag istället ett alster på gång om den vita rockens fenomen och som går under arbetsnamnet Ur askan in i elden. Orka gå i bräschen med maktsymboler eller inte, det är frågan. En vårdens Pia när det kommer till attitydförändring kanske. Eller är skriva silver och tiga still fortfarande en guldboll?

fredag 8 november 2013

It gets better

Så livet tog en annan väg på fler än ett sätt och mina första 18 år hade alltså inte givit någon som helst hint åt vilket håll det bar, utan chockade mig fullständigt. Det tvingade mig att ta itu med mig själv, min självbild och min förmåga att hantera saker. Eftersom jag är en obotlig fatalist söker jag hela tiden mening i det som händer för att kunna förstå det och acceptera det. Mycket är på något sätt till viss del förutbestämt vill jag tro.

Det fanns ingen annan utväg än att luta mig tillbaka på den av föräldrarna som alltid hade låtit mig bestämma själv över saker, som låtit mina funderingar hållas och inte oroat sig nämnvärt över nyckfulla utspel. Hans taktik till en pekfingrande omgivning vad gällde barnuppfostran hade alltid varit ”jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna”. Och det stod han fast vid, pappa.

När en självklar figur i familjemönstret rycks bort så ändras familjens roll och karaktär. Rollerna byts ut, omskapas. Någon annan familjemedlem måste ju ta vid i vakuumet som uppstår, i synnerhet när det gäller en mamma. Allt detta och lite till fick jag lära mig i den terapi som jag gick året efter min mammas bortgång.

Jag tyckte själv att jag hanterade min sorg och förlust relativt bra genom att stoppa huvudet i sanden och fortsätta mitt liv såsom min inre självbild formulerat det. Jag flyttade till Uppsala och började läsa teologi. Dels för att jag efter min Israelresa och kibbutzvistelse fått ett blomstrande intresse för världsreligioner och trosåskådning överlag, men även för att jag haft en mycket besynnerlig religionslärare på gymnasiet. Hon hade inspirerat mig till att någon bör revoltera och förändra religionsundervisningen på gymnasial nivå, och det skulle jag göra. Alternativt bli präst, om det inte hängde på den liturgiska sången.

Blott 20 år och clueless. Jag var inte alls beredd på studentlivet, religion eller akademisk undervisning överhuvudtaget. Jag hamnade som många andra i Uppsalas baltiska studentområde Flogsta där jag kände mig ensam och teoretiskt obegåvad. Vad hände med mitt åtminstone delvis fungerande läshuvud undrade jag ofta där jag satt och rökte i fönstret och svårmodigt tittade ut mot motorvägen och flygplanen som lyfte från Arlanda som exotiska löften. Stirrade med tom blick ner i kristendomens historia och tyckte att Tracy Chapman hade mer koll på livsåsåskådning än någon annan.

Jag hade vänner och familj omkring mig men ett stort hål i hjärtat som jag inte förstod. Tomrummet gjorde besvärliga saker med mitt sinne och min förmåga att hantera motgångar. Jag var väldigt ofta arg på den tiden, arg och tillbakadragen på samma gång. Lite koleriskt lagd plötsligt. Arg på alla kvinnoprästmotståndare i min kurs. Ilsken mot studentoveraller och de allmänt kufiska individer som bodde i samma studentkorridor som jag. Övervintrade pluggisar på minst 30 år som åt baljväxter och satt uppe på nätterna och tittade på Kvinnofängelset i korridorens allmänna utrymme. Tillslut hamnade jag i en slags andlig pluggkris och kom på helt av mig från alla lärar eller prästtankar. Allt pluggande med studentikosa inslag överlag. Jag hoppade av efter två terminer teologi och flyttade hem till pappa och tog anställning på ett servicehus och började alltså gå i samtalsterapi, på hans inrådan.

Jag har ett par telefonögonblick med pappa som ligger högt på min lista av oförglömligheter, och det ena var när jag en midsommarafton ringde och sent omsider beskäftigt informerade att jag skaffat mig en flickvän ”och så kommer det att vara hädanefter, bara så att du vet”. Det andra ögonblicket var just när pappa ringde mig på mitt studentrum i Uppsala för att efter mycket omsvep och förmodligen en hel del ansikts-gnugg bakom luren bekymmersamt berätta att han tyckte att jag blivit en annan. Affektlabil.
Nog för att jag var flyktig i mitt humör och mycket annat men lynnig och affektlabil? Pappa proklamerade vidare att jag som vuxen kunde få problem om jag inte bearbetade min sorg efter mamma ordentligt. Och då skulle han ju faktiskt få en del av barnuppfostrekritiken enlig egen utsago eftersom jag i så fall skulle bli vuxen och trots allt dysfunktionell.

Nu har det här med terapi och psyke varit lite stigmatiserat hemma hos oss så jag minns att jag kom av mig fullständigt. Men gjorde som pappa sa, på det enda stället jag kände att det skulle kunna gå, i Falun. För att kunna lomma hem till flickrummet efteråt och lägga mig på sängen och studsa en boll mot taket i flera timmar och tycka att mitt autistiska beteende nu var fullkomligt normalt. Under omständigheterna. Lyssna på Felicia Försvann på repeat och vältra mig i något slags icke identifierat melodramatisk ung-vuxen-syndrom.

(Det ska erkännas att det här med ostbåge-i-drinken incidenten lyftes fram hos terapeuten, när han frågade på vilket sätt det affektlabila yttrade sig. Jag upplevde att en mycket god vän till mig i berått mod placerat en ostbåge i min drink på en fest. Ostbågen luckrade upp sig och skapade en fetnad i drinken som enligt mig då blev flytande fett. Vilket skulle vara samma sak som att dricka ren grädde om jag drack upp drinken, och då omedelbart orsaka obesitas. Jag blev så rasande över denna rena och skära elakhet att jag i affekt lämnade festen omgående och i ursinnigt tempo cyklade från Krondiket till Stora torget mitt i natten, mitt i partyt. Mer behöver inte detta utvecklas).

Så vad var det för mening med att bli moderslös, flytta till Uppsala och bli affektlabil över ostbågar i drinkar? Och att komma ut, åtminstone för mig själv? Troligen ingen mer än att det är saker som kan hända i tillvaron i början av livet men som kanske omedvetet styrde mig åt ett annat håll. Som att ödet var en fysisk person som dragit i lite i mina livstrådar åt olika håll. Som Alf Henrikssons bok Ödets fingrar.

Om inte min mamma blivit sjuk hade jag förmodligen aldrig övervägt att jobba inom vården, än mindre bli sjuksköterska. Jag ville plötsligt vidga min referensram. Bort från likriktning och en homogen tillvaro. Hitta andra öden och fördjupa mig i andras lidande för att slippa mitt egna. Det hjälpte nog mer än själva terapin egentligen. Jag har nämligen väldigt svårt att anförtro mig åt främlingar och förmodligen satt jag där i terapin och skruvade på mig, gnuggade mig i ansiktet och svarade svävande och otydligt på frågorna. Fokuserade säkerligen på någon rolig detalj på skrivbordet istället som jag hellre ville prata om.

Och en dag uteblev jag från bokad tid. Färdigbehandlad på eget bevåg. På något sätt gick det alltså att ta sig ur livets första utmaning, om än något ärrad och tilltufsad. Jag skulle inte vilja uppleva det igen även om jag inte ångrar något eftersom jag i så fall varit en annan idag.

Varje gång jag passerar Uppsala fylls jag dock av obehag och önskar att It gets better projektet hade funnits på den tiden. Då hade kanske inte Flogstautsikten tett sig så metaforiskt dyster och Tracy Chapman hade kanske inte fått så stort inflytande. Felicia däremot, forsätter att försvinna och jag har lärt mig varför det måste vara så. Som Viktor säger; man vill mycket men får lite.

Däremot älskar jag fortfarande flygplan som lyfter. Jag tycker om tanken att gå vidare mott nytt och lämna gammalt bakom. Nu börjar äventyret, som min mamma uppspelt brukade säga om lite allt möjligt i livet.


tisdag 5 november 2013

Nurse Ratched

Så hur kommer det sig då att två av tre ättlingar Adolphsonare ändå valde praktiska yrken sin litterära uppfostran till trots? Yrkesvalen lärare, polis och sjuksköterska ser ju i teorin ut att vara en socialdemokratisk dröm och alltså återigen äpplen relativt långt från trädet. Åtminstone vad gäller blockpolitik. Ideologi och värdegrund är en annan sak och i det praktiska yrket kan en teoretiker ha mycket att komma med. I synnerhet med tidens tand av sociala medier, men även när det kommer till struktur och organisation.

Kanske var det därför min mamma inte tyckte att vårdyrket var lämpligt för mig. Kanske skulle jag ha lyssnat på mer på dem på den tiden. Jag ville egentligen bli något inom teatern eller arbeta på cirkus (!) men min scenskräck, höjdrädsla och mina föräldrar satte P för det. Det var innan jag förstått det här med revyer för det hade kanske passat mig.

Ändå kände jag att arbetet med omvårdnad och medicin intresserade mig, när jag väl lyft blicken från egen kropp som arbetsaredskap till andras. Helheten utifrån den sjuka delen. Vad jag däremot inte visste att jag gav mig in på var att man som sjuksköterska även bör ha en vaktmästarutbildning vid sidan om den medicinska/omvårdnadsutbildningen samt vilken hierarki som fortfarande präglar vården samt hur du uppnår status och prestige.

Så hur blir man en bra, proffsig och kunnig sjuksköterska? Om jag sticker en patient snabbt och smärtfritt, sätter dropp på en svårstucken arm, prioriterar patienten till rätt instans med min kliniska blick eller läker ett sår på nolltid? Samtidigt som jag får patienten att känna sig sedd och bekräftad? Får till ett mellanmänskligt möte som det heter i omvårdnadsteorierna.

Detta är naturligtvis avhängigt vilken organisation du arbetar, förebyggande eller åtgärdande eller både och. Och vems perspektiv som åsyftas.
Vårdvetenskap är sjuksköterskans autonoma specialistområde men som alltid kommer i kölvattnet bakom den som hanterar nålar bättre än den som inte gör det. Naturligvis, eftersom det när allt kommer omkring så måste ju nålen på plats och blodproverna bli tagna annars går det inte att sköta sitt jobb. Det som jag ställer mig frågande till är däremot den statusen och prestigen som är förbehållet den som är bäst praktiskt sett men som kanske inte är lika proffsig när det kommer till patientkontakten eller bemötande.
Dessa två komponenter behöver givetvis inte stå i motsatsförhållande eller utesluta varandra. Ändå utgör det ofta grunden för hur proffsig du anses som sjuksköterska. Det tillsammans med den kliniska blicken.
Frågar man patienten däremot så är det minst lika betydelsefullt att sjuksköterskan som med erfaren, varsam hand ger dig sprutan utan att det känns, också är snäll och inkännande. Mot alla oavsett. Med eller utan tapir, krucifix eller regnbågsflagga på skrivbordet alltså.

Sjuksköterskeyrket har blivit ett moment 22 där det sedan 1993 blivit en akademisk yrkesutbildning som dock inte är vatten värd när du väl står där med en kateter i handen utan praktisk erfarenhet. Yrket som sådant är fortfarande, med eller utan kandidatexamen, styrt av praktiska färdigheter och beprövad erfarenhet där den praktiska färdigheten är det som gäller väl på golvet och prestigen därefter.

Det är först dag ett på fältet med legitimationen färsk från tryckeriet som det blir uppenbart hur sjuksköterskeutbildningen har prioriterat. Den treåriga utbildningen gör dig till en teoretisk omvårdnadsexpert med en fil.kand i vårdvetenskap. All praktisk kunskap ska du däremot förskansa dig på den verksamhetsförlagda utbildningen och som jag tidigare skrivit så kan det sluta hursomhelst. Med uppenbara luckor i den specifika omvårdanden där allt det praktiska kommer in i bilden.
Det slår nämligen ofta högre att ta blodprover på de svårstuckna än att i teorin fundera över din värdegrund och hur du bemöter patienter.

Eftersom sjuksköterskeyrket grundar sig lika mycket på omvårdnad baserat på praktiska färdigheter och vårdvetenskapliga teorier så är det som det är med den saken. Fast i verkligheten får teorin alltså betydlige större utrymme än praktiken, åtminstone när jag utbildade mig 2003-2006. Det som broschen symboliserar vid examensdagen finns inte i händerna på ett bra tag, men väl i en C-uppsats. Det bryr sig emellertid dina erfarna kollegor sig betydligt mindre om, än om du inte kan lyckas med ett blodprov. Då hjälper det föga med en väl utvecklad teori i sinnet eller en färdigskriven C-uppsats. Det var ett par tuffa första år på fältet helt enkelt.

Efter åtta år i yrket är måttstocken för förkovran mig själv. Skulle jag som sjuk vilja vårdas av mig själv som sjuksköterska? Skulle jag vilja få en nål satt av mig själv? Skulle jag vilja ha mig själv som kollega? Om det ärliga svaret på frågan är nej så är det bara att sträva vidare. Om svaret är ja får man vara stolt men kanske fråga sig om det är skadligt att anse sig redan vara färdigutvecklad.

Som så mycket annat så är svaret på frågan givetvis fluktuerande och helt beroende på vilken vårdsituation det gäller. Jag skulle gärna få en såromläggning av mig själv men ogärna sätta en PPD tillexempel. Jag skulle hellre gå till en mottagning med regnbågsflagga än ingen flagga alls. Utan att för den sakens skull tro att inte alla (andra) människor också är välkomna dit för den sakens skull.

Problemet som lätt uppstår är att det mätbara i att vara en bra sjuksköterska just handlar om handlaget och praktiska färdigheter. För hur mäter man bemötande? På patientens reaktion eller det skonsamma handlaget vid blodprovstagning? Eller helt sonika att de prover som ordinerats är korrekt utförda?

Ett annat problem är just att prestigen blir ett hinder och den sårade stoltheten gör det svårt att be om hjälp om man mäter praktiska färdigheter som ett mått på framgång. Och det är där den riktiga faran ligger, att inte inse sina begränsningar istället för att be om hjälp och utvecklas.

För egen del sätter jag prestige i att vara prestiglös. Min yrkesstolthet handlar om helt andra saker, förutom att ständigt utveckla mina praktiska färdigheter eller brister så handlar det mest om samarbete och den kliniska blicken. Skulle jag vara bättre än alla andra på nålsättning, port a cather, blodprovstagning, katetrar etc så skulle jag troligen drabbas av hybris.
Kanske ligger det något i mitt hopplöst otekniska sinne att dessa moment som ingår i arbetet men som inte utgör en referensram på hur bra jag är i yrket. Kvittensen på det får jag i första hand från feedback av patienter och i andra hand mina kolleger och arbetskamrater.

Hemligheten är att ett taffligt utfört blodprov alltid kan döljas i en språkligt perfekt journaltext eller förvandlas till en ordrik anekdot. En teoretikers arbete i praktiken innebär att tanken som föregår handlingen är det som räknas, och inte tvärtom.