Så hur kommer det sig då att två av tre ättlingar Adolphsonare ändå valde praktiska yrken sin litterära uppfostran till trots? Yrkesvalen lärare, polis och sjuksköterska ser ju i teorin ut att vara en socialdemokratisk dröm och alltså återigen äpplen relativt långt från trädet. Åtminstone vad gäller blockpolitik. Ideologi och värdegrund är en annan sak och i det praktiska yrket kan en teoretiker ha mycket att komma med. I synnerhet med tidens tand av sociala medier, men även när det kommer till struktur och organisation.
Kanske var det därför min mamma inte tyckte att vårdyrket var lämpligt för mig. Kanske skulle jag ha lyssnat på mer på dem på den tiden. Jag ville egentligen bli något inom teatern eller arbeta på cirkus (!) men min scenskräck, höjdrädsla och mina föräldrar satte P för det. Det var innan jag förstått det här med revyer för det hade kanske passat mig.
Ändå kände jag att arbetet med omvårdnad och medicin intresserade mig, när jag väl lyft blicken från egen kropp som arbetsaredskap till andras. Helheten utifrån den sjuka delen. Vad jag däremot inte visste att jag gav mig in på var att man som sjuksköterska även bör ha en vaktmästarutbildning vid sidan om den medicinska/omvårdnadsutbildningen samt vilken hierarki som fortfarande präglar vården samt hur du uppnår status och prestige.
Så hur blir man en bra, proffsig och kunnig sjuksköterska? Om jag sticker en patient snabbt och smärtfritt, sätter dropp på en svårstucken arm, prioriterar patienten till rätt instans med min kliniska blick eller läker ett sår på nolltid? Samtidigt som jag får patienten att känna sig sedd och bekräftad? Får till ett mellanmänskligt möte som det heter i omvårdnadsteorierna.
Detta är naturligtvis avhängigt vilken organisation du arbetar, förebyggande eller åtgärdande eller både och. Och vems perspektiv som åsyftas.
Vårdvetenskap är sjuksköterskans autonoma specialistområde men som alltid kommer i kölvattnet bakom den som hanterar nålar bättre än den som inte gör det. Naturligvis, eftersom det när allt kommer omkring så måste ju nålen på plats och blodproverna bli tagna annars går det inte att sköta sitt jobb. Det som jag ställer mig frågande till är däremot den statusen och prestigen som är förbehållet den som är bäst praktiskt sett men som kanske inte är lika proffsig när det kommer till patientkontakten eller bemötande.
Dessa två komponenter behöver givetvis inte stå i motsatsförhållande eller utesluta varandra. Ändå utgör det ofta grunden för hur proffsig du anses som sjuksköterska. Det tillsammans med den kliniska blicken.
Frågar man patienten däremot så är det minst lika betydelsefullt att sjuksköterskan som med erfaren, varsam hand ger dig sprutan utan att det känns, också är snäll och inkännande. Mot alla oavsett. Med eller utan tapir, krucifix eller regnbågsflagga på skrivbordet alltså.
Sjuksköterskeyrket har blivit ett moment 22 där det sedan 1993 blivit en akademisk yrkesutbildning som dock inte är vatten värd när du väl står där med en kateter i handen utan praktisk erfarenhet. Yrket som sådant är fortfarande, med eller utan kandidatexamen, styrt av praktiska färdigheter och beprövad erfarenhet där den praktiska färdigheten är det som gäller väl på golvet och prestigen därefter.
Det är först dag ett på fältet med legitimationen färsk från tryckeriet som det blir uppenbart hur sjuksköterskeutbildningen har prioriterat. Den treåriga utbildningen gör dig till en teoretisk omvårdnadsexpert med en fil.kand i vårdvetenskap. All praktisk kunskap ska du däremot förskansa dig på den verksamhetsförlagda utbildningen och som jag tidigare skrivit så kan det sluta hursomhelst. Med uppenbara luckor i den specifika omvårdanden där allt det praktiska kommer in i bilden.
Det slår nämligen ofta högre att ta blodprover på de svårstuckna än att i teorin fundera över din värdegrund och hur du bemöter patienter.
Eftersom sjuksköterskeyrket grundar sig lika mycket på omvårdnad baserat på praktiska färdigheter och vårdvetenskapliga teorier så är det som det är med den saken. Fast i verkligheten får teorin alltså betydlige större utrymme än praktiken, åtminstone när jag utbildade mig 2003-2006. Det som broschen symboliserar vid examensdagen finns inte i händerna på ett bra tag, men väl i en C-uppsats. Det bryr sig emellertid dina erfarna kollegor sig betydligt mindre om, än om du inte kan lyckas med ett blodprov. Då hjälper det föga med en väl utvecklad teori i sinnet eller en färdigskriven C-uppsats. Det var ett par tuffa första år på fältet helt enkelt.
Efter åtta år i yrket är måttstocken för förkovran mig själv. Skulle jag som sjuk vilja vårdas av mig själv som sjuksköterska? Skulle jag vilja få en nål satt av mig själv? Skulle jag vilja ha mig själv som kollega? Om det ärliga svaret på frågan är nej så är det bara att sträva vidare. Om svaret är ja får man vara stolt men kanske fråga sig om det är skadligt att anse sig redan vara färdigutvecklad.
Som så mycket annat så är svaret på frågan givetvis fluktuerande och helt beroende på vilken vårdsituation det gäller. Jag skulle gärna få en såromläggning av mig själv men ogärna sätta en PPD tillexempel. Jag skulle hellre gå till en mottagning med regnbågsflagga än ingen flagga alls. Utan att för den sakens skull tro att inte alla (andra) människor också är välkomna dit för den sakens skull.
Problemet som lätt uppstår är att det mätbara i att vara en bra sjuksköterska just handlar om handlaget och praktiska färdigheter. För hur mäter man bemötande? På patientens reaktion eller det skonsamma handlaget vid blodprovstagning? Eller helt sonika att de prover som ordinerats är korrekt utförda?
Ett annat problem är just att prestigen blir ett hinder och den sårade stoltheten gör det svårt att be om hjälp om man mäter praktiska färdigheter som ett mått på framgång. Och det är där den riktiga faran ligger, att inte inse sina begränsningar istället för att be om hjälp och utvecklas.
För egen del sätter jag prestige i att vara prestiglös. Min yrkesstolthet handlar om helt andra saker, förutom att ständigt utveckla mina praktiska färdigheter eller brister så handlar det mest om samarbete och den kliniska blicken. Skulle jag vara bättre än alla andra på nålsättning, port a cather, blodprovstagning, katetrar etc så skulle jag troligen drabbas av hybris.
Kanske ligger det något i mitt hopplöst otekniska sinne att dessa moment som ingår i arbetet men som inte utgör en referensram på hur bra jag är i yrket. Kvittensen på det får jag i första hand från feedback av patienter och i andra hand mina kolleger och arbetskamrater.
Hemligheten är att ett taffligt utfört blodprov alltid kan döljas i en språkligt perfekt journaltext eller förvandlas till en ordrik anekdot. En teoretikers arbete i praktiken innebär att tanken som föregår handlingen är det som räknas, och inte tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar