Bo Sundströms tolkning av Titiyo/Kleerups Longing for Lullabies ”Sjungande sig till sömns” häromveckan är enligt mig en av de bästa omtolkningarna i Så Mycket Bättres historia. Tätt följt av Maja Ivarssons ”Mitt bästa för dig” då förstås.
Inte egentligen för just att Bo sjöng utan för själva bearbetningen av texten, signerat av briljanta Annika Norlin förstås som alltid lyckas fånga det där essentiella.
”Jag har burit på en skuld som blev för tung. Jag lade den på dig. En oförrätt som håller sig för evigt ung. Man tror man vet. Man lever lär. Man trampar snett. Blir den man är. Nånstans bor det vi tror vi glömt. Det ruvar där, sjungande sig till sömns”.
Det där med lev och lär är en trösterik tanke i allt sitt enkla vemod. Jag tror jag vet och jag trodde att jag visste. Vem jag är och hur jag står i tillvaron. Det kan exempelvis gälla förhållandet mellan sin fixerade självbild och omgivningens uppfattning.
På en afterwork nyligen lyftes tankeleken ”Who would play you in a movie?”. Jag svarade självsäkert Michelle Williams. Arbetskamraterna nickade artigt. När jag kom hem berättade jag det för min fru som försiktigt svarade ”nja jag tänker kanske att Renée Zellweger skulle spela dig i någon slags Bridget Jones roll”. Jag fick återigen omvärdera hur jag vill att saker ska vara och hur de kanske uppfattas, enligt my significant other då. Och hon är ju ändå den som ser alla mina sidor, dygnet runt. Jag får lita på det.
Att tro sig veta är kanske ett symtom på rädsla av kontrollförlust, att nagla sig fast de få säkra kort som ändå finns genom sin beprövade erfarenhet. Det torde resultera i att ju äldre man blir desto mer tror man sig veta och då är gränsen för cynism och inskränkthet farligt nära. Orsa kompani lovar ingenting bestämt som en läkare svarade mig på min fråga om garanterat resultat av en symtomlindrande medicin. Det finns inga säkra kort utan det är bara att fortsätta lära sig the hard way. Att trampa snett. Och det har ju hänt ett par gånger, och kommer att fortsätta hända. Jag har tolkat snedtrampen i fråga i mötet med andra människor, relationer, förhoppningar eller mindre lyckade beslut som kan ha tagits under åren.
Ett spår som teologistudierna lämnade (eller om det var Tracy Chapman) är att jag tog fasta på att vara något av en sinnelagsetiker i förhållande till konsekvensetiker. Hur jag än analyserade konsekvenser av en handling eller ett förutsett snedtramp så var det ändå mitt motiv och min intention som låg till grund för om handlingen sedan blev av. Därför att det är min inställning som är avgörande. Vem som än drabbas av konsekvensen. Och jag litar på mitt omdöme. Ett slags ändamål som helgar medlen. Ibland blir det rätt men konsekvensen väldigt fel. Fast ändå rätt, långsiktigt.
Som när jag fick en studsboll av mina föräldrar i 8 års present, en studsboll som jag älskade över allt annat, ett tag. Jag lekte nästan uteslutande med bollar som barn. Speciellt studsbollar eftersom rörelseenergin kunde göra dem kraftfulla och oberäkneliga- trots att de till ytan var oskyldigt rosa och glittrande. Den här studsbollen var just rosa och som ett äpple storleksmässigt och jag hade den med mig på skolavslutningen som inföll några dagar efter födelsedagen och detta var en högtidsdag, min allra första skolavslutning. Mamma hade mot alla odds fått på mig en klänning och en liten stråhatt (!) och kinaskor. Som en katt med halskrage ungefär men jag hade ju studsbollen som vägde upp. Efter ceremonin ville mamma växla några ord med fröken och vi blev sist kvar.
Södra skolans lågstadiebyggnad var en gammal tegelbyggnad med respektingivande takhöjd i den murriga vestibulen som avskilde klass 1A och 1B. Jag blev uttråkad och kände mig samtidigt allt mer fånig i klänningen. Mamma och fröken pratade och pratade. Jag ville ut i friheten till de andra. Till sist fick jag ett infall att studsa med studsbollen, bara lite. För att påkalla uppmärksamhet. Ingen märkte något utan pratet fortsatte. Så drog jag ytterligare ett studs för att avbryta samtalet. Lite hårdare denna gången. Alldeles för hårt och okontrollerat visade det sig och studsbollen for rätt upp i en av de stora vita cirkulära porslinslamporna i taket. Den sprack, det ekade över rummet och glasskärvorna liksom snöade ner och föll med ett kraftfullt klirrande mot marmorgolvet med fossiler i. Samtalet fick ett abrupt slut, fröken försäkrade oss om att det inte gjorde något med orden inget-kalas-utan-kras och jag och troligen mamma skämdes ihjäl. Men ut på skolgården kom jag med buller och bång.
Jag fick inga mera studsbollar men inte heller klänning och stråhatt, sensmoralen var slående. Man lever lär. Att vara och förväntas vara.
Fast om detta utspelats i England hade det troligen inte lagts någon större vikt vid det hela mer än den lakoniska sammanfattningen She’s a bit of an attentionseeker isn’t she? (Jag såg en kvinna ramla handlöst på det fulla dansgolvet på Eurovision i Oslo 2010 och folk rusade fram till undsättning utom just britterna som fällde detta uttalande och dansade obekymrat vidare).
Men trots det faktum att vi lär oss av misstagen, både de större och de mindre så hjälper det inte alltid. Inte när snedtrampen är en handling eller relation som förvandlas till oförrätt och blir evig ung. För precis som i sången; nånstans bor det vi tror vi glömt och ruvar där, sjungande sig till sömns. Det blir inte alltid som man tänkt sig och det utgör diskrepansen mellan det upplevda, det som faktiskt är och dess konsekvens. Men vem har tolkningsrätt?
Det finns många ögonblick i vuxenlivet som då och då tvingar mig tillbaka till södra skolan, mamma, fröken, stråhatten och studsbollen. Eller dansgolvet i Oslo för den delen. Att understryka något under omständigheten som blir viktigare än resultatet. Ibland händer det att jag i vissa lägen bildligt talat drar en studsboll i taket och som på vägen orsakar kaos och förödelse. Men om tanken var god från början är jag alltså utan skuld oavsett konsekvens.
Om det ändå vore så enkelt. För vad händer enligt Annika Norlin och Bo Sundström med en skuld som trots allt blivit för tung? Den läggs på motparten. Studs, studs och borta. Ändå ruvandes.
Men för ögonblicket så tror jag att jag vet. Orsa Kompani lovar ingenting bestämt.
Och att ramla på dansgolv kan vara en effektfull manöver för den som vill ha lite attention, ur ett brittiskt perspektiv.
Det där att vara britt och Bridget känns mer lockande än Michelle Williams när jag tänker efter, åtminstone när det gäller att hantera förmågan att ta sig ur penibla situationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar