It gets better

Så livet tog en annan väg på fler än ett sätt och mina första 18 år hade alltså inte givit någon som helst hint åt vilket håll det bar, utan chockade mig fullständigt. Det tvingade mig att ta itu med mig själv, min självbild och min förmåga att hantera saker. Eftersom jag är en obotlig fatalist söker jag hela tiden mening i det som händer för att kunna förstå det och acceptera det. Mycket är på något sätt till viss del förutbestämt vill jag tro.

Det fanns ingen annan utväg än att luta mig tillbaka på den av föräldrarna som alltid hade låtit mig bestämma själv över saker, som låtit mina funderingar hållas och inte oroat sig nämnvärt över nyckfulla utspel. Hans taktik till en pekfingrande omgivning vad gällde barnuppfostran hade alltid varit ”jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna”. Och det stod han fast vid, pappa.

När en självklar figur i familjemönstret rycks bort så ändras familjens roll och karaktär. Rollerna byts ut, omskapas. Någon annan familjemedlem måste ju ta vid i vakuumet som uppstår, i synnerhet när det gäller en mamma. Allt detta och lite till fick jag lära mig i den terapi som jag gick året efter min mammas bortgång.

Jag tyckte själv att jag hanterade min sorg och förlust relativt bra genom att stoppa huvudet i sanden och fortsätta mitt liv såsom min inre självbild formulerat det. Jag flyttade till Uppsala och började läsa teologi. Dels för att jag efter min Israelresa och kibbutzvistelse fått ett blomstrande intresse för världsreligioner och trosåskådning överlag, men även för att jag haft en mycket besynnerlig religionslärare på gymnasiet. Hon hade inspirerat mig till att någon bör revoltera och förändra religionsundervisningen på gymnasial nivå, och det skulle jag göra. Alternativt bli präst, om det inte hängde på den liturgiska sången.

Blott 20 år och clueless. Jag var inte alls beredd på studentlivet, religion eller akademisk undervisning överhuvudtaget. Jag hamnade som många andra i Uppsalas baltiska studentområde Flogsta där jag kände mig ensam och teoretiskt obegåvad. Vad hände med mitt åtminstone delvis fungerande läshuvud undrade jag ofta där jag satt och rökte i fönstret och svårmodigt tittade ut mot motorvägen och flygplanen som lyfte från Arlanda som exotiska löften. Stirrade med tom blick ner i kristendomens historia och tyckte att Tracy Chapman hade mer koll på livsåsåskådning än någon annan.

Jag hade vänner och familj omkring mig men ett stort hål i hjärtat som jag inte förstod. Tomrummet gjorde besvärliga saker med mitt sinne och min förmåga att hantera motgångar. Jag var väldigt ofta arg på den tiden, arg och tillbakadragen på samma gång. Lite koleriskt lagd plötsligt. Arg på alla kvinnoprästmotståndare i min kurs. Ilsken mot studentoveraller och de allmänt kufiska individer som bodde i samma studentkorridor som jag. Övervintrade pluggisar på minst 30 år som åt baljväxter och satt uppe på nätterna och tittade på Kvinnofängelset i korridorens allmänna utrymme. Tillslut hamnade jag i en slags andlig pluggkris och kom på helt av mig från alla lärar eller prästtankar. Allt pluggande med studentikosa inslag överlag. Jag hoppade av efter två terminer teologi och flyttade hem till pappa och tog anställning på ett servicehus och började alltså gå i samtalsterapi, på hans inrådan.

Jag har ett par telefonögonblick med pappa som ligger högt på min lista av oförglömligheter, och det ena var när jag en midsommarafton ringde och sent omsider beskäftigt informerade att jag skaffat mig en flickvän ”och så kommer det att vara hädanefter, bara så att du vet”. Det andra ögonblicket var just när pappa ringde mig på mitt studentrum i Uppsala för att efter mycket omsvep och förmodligen en hel del ansikts-gnugg bakom luren bekymmersamt berätta att han tyckte att jag blivit en annan. Affektlabil.
Nog för att jag var flyktig i mitt humör och mycket annat men lynnig och affektlabil? Pappa proklamerade vidare att jag som vuxen kunde få problem om jag inte bearbetade min sorg efter mamma ordentligt. Och då skulle han ju faktiskt få en del av barnuppfostrekritiken enlig egen utsago eftersom jag i så fall skulle bli vuxen och trots allt dysfunktionell.

Nu har det här med terapi och psyke varit lite stigmatiserat hemma hos oss så jag minns att jag kom av mig fullständigt. Men gjorde som pappa sa, på det enda stället jag kände att det skulle kunna gå, i Falun. För att kunna lomma hem till flickrummet efteråt och lägga mig på sängen och studsa en boll mot taket i flera timmar och tycka att mitt autistiska beteende nu var fullkomligt normalt. Under omständigheterna. Lyssna på Felicia Försvann på repeat och vältra mig i något slags icke identifierat melodramatisk ung-vuxen-syndrom.

(Det ska erkännas att det här med ostbåge-i-drinken incidenten lyftes fram hos terapeuten, när han frågade på vilket sätt det affektlabila yttrade sig. Jag upplevde att en mycket god vän till mig i berått mod placerat en ostbåge i min drink på en fest. Ostbågen luckrade upp sig och skapade en fetnad i drinken som enligt mig då blev flytande fett. Vilket skulle vara samma sak som att dricka ren grädde om jag drack upp drinken, och då omedelbart orsaka obesitas. Jag blev så rasande över denna rena och skära elakhet att jag i affekt lämnade festen omgående och i ursinnigt tempo cyklade från Krondiket till Stora torget mitt i natten, mitt i partyt. Mer behöver inte detta utvecklas).

Så vad var det för mening med att bli moderslös, flytta till Uppsala och bli affektlabil över ostbågar i drinkar? Och att komma ut, åtminstone för mig själv? Troligen ingen mer än att det är saker som kan hända i tillvaron i början av livet men som kanske omedvetet styrde mig åt ett annat håll. Som att ödet var en fysisk person som dragit i lite i mina livstrådar åt olika håll. Som Alf Henrikssons bok Ödets fingrar.

Om inte min mamma blivit sjuk hade jag förmodligen aldrig övervägt att jobba inom vården, än mindre bli sjuksköterska. Jag ville plötsligt vidga min referensram. Bort från likriktning och en homogen tillvaro. Hitta andra öden och fördjupa mig i andras lidande för att slippa mitt egna. Det hjälpte nog mer än själva terapin egentligen. Jag har nämligen väldigt svårt att anförtro mig åt främlingar och förmodligen satt jag där i terapin och skruvade på mig, gnuggade mig i ansiktet och svarade svävande och otydligt på frågorna. Fokuserade säkerligen på någon rolig detalj på skrivbordet istället som jag hellre ville prata om.

Och en dag uteblev jag från bokad tid. Färdigbehandlad på eget bevåg. På något sätt gick det alltså att ta sig ur livets första utmaning, om än något ärrad och tilltufsad. Jag skulle inte vilja uppleva det igen även om jag inte ångrar något eftersom jag i så fall varit en annan idag.

Varje gång jag passerar Uppsala fylls jag dock av obehag och önskar att It gets better projektet hade funnits på den tiden. Då hade kanske inte Flogstautsikten tett sig så metaforiskt dyster och Tracy Chapman hade kanske inte fått så stort inflytande. Felicia däremot, forsätter att försvinna och jag har lärt mig varför det måste vara så. Som Viktor säger; man vill mycket men får lite.

Däremot älskar jag fortfarande flygplan som lyfter. Jag tycker om tanken att gå vidare mott nytt och lämna gammalt bakom. Nu börjar äventyret, som min mamma uppspelt brukade säga om lite allt möjligt i livet.