Stolthet och fördom

Fotbollsgalan 2013. Tittade för en gångs skull för att jag var hemma och var sjuk. Och för att jag följt damlandslagets fantastiska insatser under EM i somras. Blev bara ledsen och irri dock. För trots deras bedrift och enorma publikstöd var det som vanligt mest fokus på det träliga herrlandslaget.
Therese Sjögran fick ingen bil för sina 187 landskamper. Det fick som de flesta vet Anders Svensson för sina 144 landskamper. Nu var det inte det jag främst hakade upp mig på, utan på de reaktioner som Nilla Fischer fick i sociala medier för sitt utseende och sitt tacktal för utmärkelsen årets back, där hon tackade sin fru (heja!).

Det var kränkande och nedsättande omdömen såsom ”hur kan en kille vinna årets back i damlandslaget, hon ser verkligen flatig ut” etc etc. Och det värsta vore ju om tillochmed Asslani skulle ”kasta in handduken och komma ut som flata”.
Alla trevligheter i sin helhet finns att läsa här: http://www.qx.se/sport/25142/flatforaktet-efter-fotbollsgalan …

Japp, som min fru brukar sammanfatta negativa besked. Det väcker reaktioner, still.

Jag tycker mig vara relativt förskonad från detta eller så lever jag med skygglappar, men fick en minisläng av sleven nyligen i ett av mina blogginlägg på Dagens Medicin. Jag hade modifierat ett av mina tidigare sinkadusinlägg om regnbågsflaggan, som jag publicerade där. Kontentan var densamma som tidigare, att jag alltså har en regnbågsflagga på mitt skrivbord i mitt mottagningsrum.

Responsen var för mig lite som ett uppvaknande. Speciellt i jämförelse med responsen i sinkadusbloggen av min privatra sfär. Naturligtvis var det mestadels positiva genmälen av läsarna men det kom även de mest bisarra, motsägelsefulla och korkade invändningar mot denna flagga. Någon tyckte tillexempel att då kunde man ju ha krucifix, islamistiska flaggan eller andra symboler och fylla skrivbordet med. En annan tänkte helt sonika undvika att gå till oss för att vi sysslade med politisk indoktrinering (!). Och en tredje sympatiserade med den personen som uttryckt sitt motstånd till homoäktenskap. Vederbörande utgick i sitt svar ifrån att jag syftat på en man och att jag nekat den mannen hans åsiktsfrihet på något sätt.

www.dagensmedicin/blogg och inlägget heter Hissa Flagg

Jag trodde ett tag att jag misstagit mig för att skriva för Flashback och inte Dagens Medicin. Även om redaktörerna stöttade det hela så blev jag så förvånad. Jag förutsatte att jag vände mig till en läsekrets av yrkesverksamma personer som verkar för människors lika värde i vården. Men icke. Jag tog först oerhört illa vid mig. Att tycka olika är en sak, men att ge sig på symbolen regnbågsflaggan som något negativt och uteslutande? Jag förstår inte.

Trollen finns överallt och de kommer fortsätta dyka upp sa min vän Sandra när jag vände mig till henne. Min fru orkade inte bli upprörd över världsfrånvändhet men gav mig rådet att Don’t play with fire if you can’t take the heat.

Under fotbollsgalan tänkte jag däremot på Pia Sundhage. Detta unikum av självförtroende som hon bara måste besitta. Hon dök upp i jeans, tisha och kavaj bredvid kostymvästen Hamrén och hon osade trygghet, stolthet och självförtroende. Pia som under 80-talet var allas gemensamma referensram till lesbiska OCH damfotboll. Bespottad och hånad. Truckflata. Tusen gånger värre än vad skönheten Nilla Fischer fick höra efter galan och ändå har Pia varit fotbollsvärlden ständigt trogen. Talang hjälper till viss del men inte hela vägen. Om sociala medier och galor funnits när Pia var aktiv fotbollsspelare så vågar jag inte ens spekulera i dåtidens eventuella omdömen och respons. Men att stå kvar i den manliga fotbollsvärlden med sin ständiga tro på förändring och positivism är beundransvärt. Att stå över omvärldens utseendefixering och kategorisering. Pia är bäst på fotboll och ledarskap men det har tagit decennier och framgång för att bli respekterad.

I somras under EM googlade jag på en av mina favoritspelare i landslaget, Lisa Dala Dahlqvist. Råkade då av misstag komma in på Flashback som hade en länk om fotbollsflator. Gravt nedsättande naturligtvis. Det var bara Jossan och Asslani som kom undan men vem vet, det kanske smittar även dem spekulerade dessa manliga snillen om.

Att vara öppet gay inom (dam)fotbollen är modigt och det behövs. Fördomar bekräftas visserligen av det fåtal inskränkta puckon som gör sin röst hörd men hur ska fördomar annars synliggöras och förändras? Varför hamnar fokus på läggning plötsligt och inte på prestation?

Likaså med min flagga alltså. Av de synpunkter och tankar jag dryftat på Dagens Medicin både före och efter flagginlägget så har just flaggan väckt en för mig sovande björn i vården. Det är ledsamt och beklagligt. Vi har en lång väg kvar till nolltolerans. Jag var helt enkelt inte beredd på att leka med elden med ett sådant inlägg, mestadels av män vad jag förstår. Det var kanske inte Nilla Fischer heller men Pia däremot.

Det tog tid att smälta den insikten känner jag. Nu har jag istället ett alster på gång om den vita rockens fenomen och som går under arbetsnamnet Ur askan in i elden. Orka gå i bräschen med maktsymboler eller inte, det är frågan. En vårdens Pia när det kommer till attitydförändring kanske. Eller är skriva silver och tiga still fortfarande en guldboll?