När jag var liten önskade jag inget mer än att få leva enligt normen. Som på den tiden hette ”alla andra” och handlade om helt andra saker än vad jag i nuläget relaterar till när det kommer till begreppet norm.
I backspegeln inser jag att inget alls i mitt liv är eller har varit en norm enligt min egen definition. Kanske kände jag det på mig och kanske därför önskade jag det så hett.
Jag var någon av en pojkig flicka som barn, formligen avskydde klänningar och att ha långt hår. Allt som jag gick miste om för att jag inte var pojke. Jag klippte av mig håret för att kunna delta i grannpojkarnas gräskrig. Efter tredje kvällen på raken med gröntoviga flätor och gråtskrik gav mamma upp det där med håret åtminstone.
Ändå kände jag att jag inte riktigt var som det förväntades av mig som flickebarn. Jag var högljudd i vissa avseenden i skolan och åkte ut från lektionerna ända in på gymnasiet. Lyckligtvis fanns det andra flickor som också gjorde det och vi kände en viss samhörighet. Jag var bättre än vissa pojkar på bollsport och urusel på hopprep och redskapsgymnastik. Hopplös på Hage så att säga. Mina föräldrar var i snitt tio år äldre än alla andra. Vi hade ingen egen bil och dessutom var det mamma som bestämde och inte pappa. Lite annorlunda helt enkelt, tyckte jag själv åtminstone.
Inte för att det har präglat mig negativt särskilt mycket, jag har haft en enorm tur vad gäller mycket. Vänner tillexempel, många från den tiden. Vi hade väl alla kanske ett upplevt utanförskap på ett eller annat sätt som förenade oss och som gör att vi fortfarande håller ihop. Det har egentligen inte hämmat mig vad gäller självförtroende eller förmågan att knyta kontakter, men ändå finns det vissa spår av annorlunda-känslan kvar och som skulle komma att ta ut sin rätt.
Livet fortsatte nämligen att gå sin egen väg, utan hänsyn till min önskan om norm. Tillvaron kantades av sjukdom och konflikt. Det ena värre än det andra. Och on top of everything, det här att komma ut. Som om det inte vore tillräckligt med det utanförskap som jag redan tyckte mig lida utav. Och i mitt fall var komma ut processen ett skolboksexempel på hur man INTE ska göra. Jag tyckte länge att det var så onödigt att jag just jag skulle ha begåvats med att vara gay. Jag som inte ville ta ansvar, sticka ut eller kämpa för rättigheter. Jag som mest ville vara nöjd, och i fred. Som en flatversion av tjuren Ferdinand.
Jag struntar i det där tänkte jag ett tag. Jag var ändå ganska flyktig i mitt känsloliv och hade inte fäst någon större vikt vid hur jag kände eller för vem. Till exempel var jag ju kär på riktigt i Kevin Costner ganska länge, men även i Birgitta Andersson (!). Alltså van vid abstrakta och platoniska förälskelser som kom och gick.
Men en dag blev det liksom nödvändigt att ta ställning. Berätta, komma ut. Kliva utanför normen. Yet again. Men precis som med en del annat har jag även i det hänseendet haft en enorm tur och bemötts av tolerans, respekt och kärlek. Av min familj, vänner och arbetskamrater. Den största utanförkänslan stod jag själv för, i vanlig ordning.
Och efter 15 år så är jag nog fortfarande den fegaste i världen som tror att nya bekantskaper kanske inte ska tycka om mig när jag berättar hur det ligger till. Utanför. Inte som normen. Trots att jag aldrig någonsin har fått en negativ respons, från någon som helst. För att folk i regel är rätt ointresserade av läggning kanske, åtminstone i de kretsar jag befinner mig.
Men faktum kvarstår, jag gillar ändå inte det där ansvaret att berätta och komma ut i varje ny situation. Som ett ok av vardagsaktivism som ska förändra världen. Inte jag. Jag är hellre en Anja Pärson och icke ikon. Låter flaggan tala sitt tydliga språk, bara jag slipper.
Under gymnasiet gick jag och en kompis under en hösttermin en kvällskurs i Astrologi. Jag fick ställa mitt eget framtidshoroskop, och i detta horoskop fastställde kursledaren två saker om mitt liv:
1. Jag skulle glida på en räkmacka genom livet.
2. Jag skulle tidigt i livet bli faders eller moderslös.
Hur dessa två saker skulle förenas grubblade jag mer på än själva budskapet. Räkmacka? Föräldralös? Norm? Och med tanke på ur livet utvecklade sig kändes den där räkmackan alltmer som messmör och lingongrova.
Jag skulle som vuxen mitt i livet vilja ringa mig själv på 90-talet och berätta att det möjligen skulle handla om inställningen att glida på en räkmacka, dock utanför normen och utan mamma. Och det är något som kommer att gynna dig skulle jag säga, åtminstone vad gällande normen och inställningen.
Normer är begränsande och dåligt. Och tråkigt dessutom. Klänning och långt hår däremot, det är för alla. Men för mig - inte så mycket.
Astrologilärarinnan levde för övrigt ensam och snusade. Det var udda tyckte jag då. I’ll rest my case.
fredag 27 september 2013
onsdag 25 september 2013
I mörkret är alla katter grå
Jag har nyligen strecktittat mig igenom serien Orange is the new black. Reflekterade då över att det här med att jobba på en arbetsplats med samma arbetskamrater dagarna i ända med i stort sett samma ramar för rutiner faktiskt skulle kunna ha vissa likheter med tillvaron i ett fängelse. Bortsett från den givna skillnaden att vi är här på relativt frivillig basis och inte som dömda brottslingar.
Nu har jag förvisso inte suttit i fängelse, även om det var väldigt nära en gång när jag åkte fast med lånat busskort på bussen mellan Falun och Björbo med rubriceringen urkundsförfalskning. Jag klarade mig dock gråtandes ur det hela på polisstationen den gången, utan att behöva skylta offentligt i tjuvnadssammanhang. Det närmaste jag kommer fängelse är alltså en tillsvidareanställning i Landstinget.
Likheterna handlar mer om de grupperingar som tycks råda i fängelser, i synnerhet såsom det skildras i Orange i vilket jag tar min utgångspunkt. Det är rigida grupperingar med det etniska ursprunget som gemensam nämnare. Och det verkar svårt att röra sig över gränserna.
På en vårdcentral är grupperingarna delvis naturliga och istället för etnicitet är den avhängig din profession. Du har möten med de dina av förklarliga skäl. Det intressanta är istället vad som händer på de neutrala baserna såsom fikarum, lunchtid, konferenser och så vidare. Vem umgås du med och på vilka grunder?
När jag började mitt yrkesverksamma liv som sjuksköterska år 2006 i tideräkningen var det en enorm segregering som rådde i den tidens fikarum. Det var separata bord för sköterskor och husläkare och nåde den som satte sig vid fel bord oavsett titel.
Det var husläkarna och deras adepter/ST-AT som gick ut och åt lunch och sköterskor, undersköterskor och administrativ personal trängdes vid micron i fikarummet. Det var vattentätt emellan att som sköterska bjuda in sig själv till att hänga med ut på lunch, och den doktor som hade matlåda blev lätt uttittad och fick sitta ensam i fikarummet.
Det fanns även ett schema över vem som tömde diskmaskinen uppdelat på sköterskor och undersköterskor. Naturligt kan tyckas med tanke på att läkarkåren lunchade ute. Men även kafferasterna generade en uppsjö muggar som likväl måste diskas. Det var inte på tal om att inkludera samtliga nyttjare av fikarummet oavsett tid i diskschemat. Det hade vi inte råd med för doktorn kunde ta en patient istället för att syssla med disk hette det på den tiden. Samma sak gällde skötseln och rengöring av kaffemaskinen.
Denna hierarki och segregering genomsyrade kort sagt nästan samtliga av de neutrala baserna, åt båda hållen. Till och med när det kom till studenter. På läkarnivå hette det kandidat medan det för sjuksköterskor och undersköterskor rätt och slätt benämndes elev. Jag kan tycka att det råder en enorm skillnad mellan ordet student och elev som är direkt förminskande i sammanhanget.
Jag har, och har alltid haft svårt att rätta mig efter hierarkin i vården och de grupperingar de leder till oavsett det ekonomiska incitamentet. Ett tag övervägde jag att sluta som sjuksköterska på grund av denna rangordning när det kom till raster och annat. Jag fattade helt enkelt inte varför jag inte automatiskt blev tillfrågad att hänga med de andra i min ålder ut på lunch. Vi kunde prata och umgås på fikarasten (tvärs över borden) men på lunchen var det stopp. Då fick jag förpassas till sköterskorna som på den tiden var något styvmoderliga och 60+. Något som absolut inte behöver utgöra ett hinder för gemensamma nämnare, men där var det oftast de arbetsrelaterade spörsmålen vi hade gemensamt.
Jag brukade lyfta frågan i min grupp men många av sköterskorna hade liksom funnit sig i detta mönster sedan urminnes tider och hade inget större intresse eller ork att ta försöka bryta mönstret. Vi skulle istället stärka vår egen grupp och gemenskap på gott och ont.
Som nyanställd kändes det ungefär som att slussas runt i en orange fängelseoverall fast i primärvårdens smurffärger och lära sig koderna och fjättras vid dem. Placerad i ett yrkesfack vilket med insikten att jag per automatik var utesluten vissa grupper, även på raster. Till slut började jag skoj-niga för folk i korridoren och ironiskt erbjuda att komma med en kopp the till gode doktorns rum. If you can’t beat them - join them.
Detta var nu relativt många år sedan och processen är numera inte lika nödvändig, tiderna förändras tack och lov.
Det krävs nyanserade personer med ett utpräglat oliktänk samt ett generationsskifte för att kunna ändra på detta. Personer med teamkänsla (och matlådor) och ännu inte fostrade in i den där besynnerliga titelfixeringen. Något som återigen inte per automatik har med ålder att göra, utan en inställning. Likaså synen på det gemensamma arbetet och våra olika roller. Antingen tycker man om att fika eller luncha med en arbetskamrat eller så gör man det inte, det kan och ska inte vara avhängigt titeln.
Det går definitivt framåt även om det finns en del kvar att fortsätta jobba på överlag innan teamet helt övervunnit och kommit loss ur hierarkins bojor.
Det mest fängslande med arbetsdagen kommer ju då att vara huruvida fruktkorgen kommer i tid eller vem som av misstag utlöste inbrottslarmet i morse. Och vilken lyckodag hade inte detta varit?
Nu har jag förvisso inte suttit i fängelse, även om det var väldigt nära en gång när jag åkte fast med lånat busskort på bussen mellan Falun och Björbo med rubriceringen urkundsförfalskning. Jag klarade mig dock gråtandes ur det hela på polisstationen den gången, utan att behöva skylta offentligt i tjuvnadssammanhang. Det närmaste jag kommer fängelse är alltså en tillsvidareanställning i Landstinget.
Likheterna handlar mer om de grupperingar som tycks råda i fängelser, i synnerhet såsom det skildras i Orange i vilket jag tar min utgångspunkt. Det är rigida grupperingar med det etniska ursprunget som gemensam nämnare. Och det verkar svårt att röra sig över gränserna.
På en vårdcentral är grupperingarna delvis naturliga och istället för etnicitet är den avhängig din profession. Du har möten med de dina av förklarliga skäl. Det intressanta är istället vad som händer på de neutrala baserna såsom fikarum, lunchtid, konferenser och så vidare. Vem umgås du med och på vilka grunder?
När jag började mitt yrkesverksamma liv som sjuksköterska år 2006 i tideräkningen var det en enorm segregering som rådde i den tidens fikarum. Det var separata bord för sköterskor och husläkare och nåde den som satte sig vid fel bord oavsett titel.
Det var husläkarna och deras adepter/ST-AT som gick ut och åt lunch och sköterskor, undersköterskor och administrativ personal trängdes vid micron i fikarummet. Det var vattentätt emellan att som sköterska bjuda in sig själv till att hänga med ut på lunch, och den doktor som hade matlåda blev lätt uttittad och fick sitta ensam i fikarummet.
Det fanns även ett schema över vem som tömde diskmaskinen uppdelat på sköterskor och undersköterskor. Naturligt kan tyckas med tanke på att läkarkåren lunchade ute. Men även kafferasterna generade en uppsjö muggar som likväl måste diskas. Det var inte på tal om att inkludera samtliga nyttjare av fikarummet oavsett tid i diskschemat. Det hade vi inte råd med för doktorn kunde ta en patient istället för att syssla med disk hette det på den tiden. Samma sak gällde skötseln och rengöring av kaffemaskinen.
Denna hierarki och segregering genomsyrade kort sagt nästan samtliga av de neutrala baserna, åt båda hållen. Till och med när det kom till studenter. På läkarnivå hette det kandidat medan det för sjuksköterskor och undersköterskor rätt och slätt benämndes elev. Jag kan tycka att det råder en enorm skillnad mellan ordet student och elev som är direkt förminskande i sammanhanget.
Jag har, och har alltid haft svårt att rätta mig efter hierarkin i vården och de grupperingar de leder till oavsett det ekonomiska incitamentet. Ett tag övervägde jag att sluta som sjuksköterska på grund av denna rangordning när det kom till raster och annat. Jag fattade helt enkelt inte varför jag inte automatiskt blev tillfrågad att hänga med de andra i min ålder ut på lunch. Vi kunde prata och umgås på fikarasten (tvärs över borden) men på lunchen var det stopp. Då fick jag förpassas till sköterskorna som på den tiden var något styvmoderliga och 60+. Något som absolut inte behöver utgöra ett hinder för gemensamma nämnare, men där var det oftast de arbetsrelaterade spörsmålen vi hade gemensamt.
Jag brukade lyfta frågan i min grupp men många av sköterskorna hade liksom funnit sig i detta mönster sedan urminnes tider och hade inget större intresse eller ork att ta försöka bryta mönstret. Vi skulle istället stärka vår egen grupp och gemenskap på gott och ont.
Som nyanställd kändes det ungefär som att slussas runt i en orange fängelseoverall fast i primärvårdens smurffärger och lära sig koderna och fjättras vid dem. Placerad i ett yrkesfack vilket med insikten att jag per automatik var utesluten vissa grupper, även på raster. Till slut började jag skoj-niga för folk i korridoren och ironiskt erbjuda att komma med en kopp the till gode doktorns rum. If you can’t beat them - join them.
Detta var nu relativt många år sedan och processen är numera inte lika nödvändig, tiderna förändras tack och lov.
Det krävs nyanserade personer med ett utpräglat oliktänk samt ett generationsskifte för att kunna ändra på detta. Personer med teamkänsla (och matlådor) och ännu inte fostrade in i den där besynnerliga titelfixeringen. Något som återigen inte per automatik har med ålder att göra, utan en inställning. Likaså synen på det gemensamma arbetet och våra olika roller. Antingen tycker man om att fika eller luncha med en arbetskamrat eller så gör man det inte, det kan och ska inte vara avhängigt titeln.
Det går definitivt framåt även om det finns en del kvar att fortsätta jobba på överlag innan teamet helt övervunnit och kommit loss ur hierarkins bojor.
Det mest fängslande med arbetsdagen kommer ju då att vara huruvida fruktkorgen kommer i tid eller vem som av misstag utlöste inbrottslarmet i morse. Och vilken lyckodag hade inte detta varit?
onsdag 18 september 2013
När tiden inte längre finns
Vi föds och vi dör och så har det alltid varit! Min bror citerade Mattis i Ronja Rövardotter i sitt tal på vår mosters begravning i vintras. Alltid så kloka Astrid Lindgren när det kommer till döden. Inte för att det på något sätt lindrar i stunden men fakta är ändå fakta.
Jag har ändock så svårt att förhålla mig till alltings slut, för det är ju ändå vad det är.
Idag möttes vi av beskedet att Kristian Gidlunds kamp nu är över och detta påverkade mig enormt. Trots att det var väntat. Trots att jag inte känner honom. Trots att det finns massor av Kristian-öden runtom oss, som kämpar och slocknar i tysthet. Varför just Kristian kan man fråga sig i dubbel bemärkelse. Kanske var det något i hans osentimentala sätt att närma sig sitt öde, utan att vältra sig men även utan att leva i förnekelse.
I arbetet med patienter märker jag att det ofta verkar vara det ena eller det andra av dessa komponenter för många som drabbas på det här sättet. Förnekelse eller vältrande.
Inte för Kristian. Hans ord och berättelse är en slags unik gåva och jag kommer bära det med mig. Orden. Förhållningssättet, såsom han valde att berätta.
Liv släcks hela tiden omkring oss, på avstånd, nära och i minnet. Det går ju emellertid inte att fundera alltför mycket över livets förgänglighet för om man står med ena benet i det förflutna och det andra i framtiden så kissar man på nuet, som det så käckt heter. Word.
Men ibland tränger sig som sagt var döden in i nuet och bryskt påminner om alltings slut, men även om vikten av att rusta sig för tillvarons nyckfullhet, avsked och sorg. Eller som Tomas Tranströmer säger det; ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.
Kanske har mina egna erfarenheter gjort att jag införlivat förgänglighet i tillvaron. Funderat på kostymen och samtidigt byggt ett pansar mot tristess och missunnsamhet. Och mot att ta saker och ting för givna. Livet räcker inte till för det. Jag vande mig vid att bli selektiv i vad som berör mig och vad jag kan sortera bort. Processen att bli osentimental.
När jag var yngre kunde jag leva mig in i alla slags skeenden med hjärtat i handen och vältra mig i överdriven känslosamhet i olika lägen.
I jämförelse med den tiden skulle mitt nuvarande känsloregister snarare beskrivas som något avtrubbat och flackt. Som om någon smular ner Sobril i min morgongröt i lönndom.
Jag tänker att det kan bero på att när död och sorg klev in i min tillvaro orkade jag inte känna allt det andra. För att orka igenom det man inte kan påverka måste hjärtat besparas de slitsammaste av de vardagliga negativa känslopåfrestningarna på något underligt sätt.
Där hamnar nu min tidigare rastlöshet, separationsångest och lättstötthet. Teflon är en bättre beskrivning för dessa känslolägen och det är en befrielse. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt facebookskryt så bejakar jag ändå livets parallella förträfflighet allt vad jag kan.
Läste ett reportage i tidningen om att hemmasittande ungdomar är ett stort problem i Japan, så kallade hikikomoris som isolerar sig för att de inte klarar det stundande vuxenlivets krav och press. Viss forskning visade på att det hos en del av dessa ungdomar troligtvis finns en medfödd sårbarhet för yttre påfrestningar.
Sårbarhet för yttre påfrestningar tänkte jag. Medfödd eller ej, kanske har man en chans mot de yttre påfrestningarna om man lär sig selektera eller anamma ett teflon på ett eller annat sätt, vad vet jag.
Det finns emellertid en yttre påfrestning som inte kan besparas och det är naturligtvis dödens ofrånkomlighet. Förutom det att livet stannar upp och någon lämnas bakom har jag även så oerhört svårt för kontrasterna mellan glädje och sorg i detta samtida skeende.
På väg mot min mammas begravning mötte jag människor som glatt klev på bussen mot badplatsen i solskenet vid hållplatsen utanför kyrkan.
Natten min morfar somnade in gick jag Fåsåsmarchen en försommarnatt i Dalarna berusad på folköl och skratt.
Medan jag stressade runt i julruschen efter julklappar somnade min moster in.
Jag satt hos frisören och var exalterad över en ny frisyr när Kristian somnade in.
Allt sammantaget, ovetande om ett ögonblicks förändring. Före och efter. Glädje och sorg. Livets pågående förträfflighet i det förgängliga.
Var dag räknas.
Kanske är den finaste frasen ändå från Stad i ljus; ”Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns. Så ser jag oss tillsammans och då är resan slut. Det enda som vi minns.”
Så har det alltid varit.
Jag har ändock så svårt att förhålla mig till alltings slut, för det är ju ändå vad det är.
Idag möttes vi av beskedet att Kristian Gidlunds kamp nu är över och detta påverkade mig enormt. Trots att det var väntat. Trots att jag inte känner honom. Trots att det finns massor av Kristian-öden runtom oss, som kämpar och slocknar i tysthet. Varför just Kristian kan man fråga sig i dubbel bemärkelse. Kanske var det något i hans osentimentala sätt att närma sig sitt öde, utan att vältra sig men även utan att leva i förnekelse.
I arbetet med patienter märker jag att det ofta verkar vara det ena eller det andra av dessa komponenter för många som drabbas på det här sättet. Förnekelse eller vältrande.
Inte för Kristian. Hans ord och berättelse är en slags unik gåva och jag kommer bära det med mig. Orden. Förhållningssättet, såsom han valde att berätta.
Liv släcks hela tiden omkring oss, på avstånd, nära och i minnet. Det går ju emellertid inte att fundera alltför mycket över livets förgänglighet för om man står med ena benet i det förflutna och det andra i framtiden så kissar man på nuet, som det så käckt heter. Word.
Men ibland tränger sig som sagt var döden in i nuet och bryskt påminner om alltings slut, men även om vikten av att rusta sig för tillvarons nyckfullhet, avsked och sorg. Eller som Tomas Tranströmer säger det; ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.
Kanske har mina egna erfarenheter gjort att jag införlivat förgänglighet i tillvaron. Funderat på kostymen och samtidigt byggt ett pansar mot tristess och missunnsamhet. Och mot att ta saker och ting för givna. Livet räcker inte till för det. Jag vande mig vid att bli selektiv i vad som berör mig och vad jag kan sortera bort. Processen att bli osentimental.
När jag var yngre kunde jag leva mig in i alla slags skeenden med hjärtat i handen och vältra mig i överdriven känslosamhet i olika lägen.
I jämförelse med den tiden skulle mitt nuvarande känsloregister snarare beskrivas som något avtrubbat och flackt. Som om någon smular ner Sobril i min morgongröt i lönndom.
Jag tänker att det kan bero på att när död och sorg klev in i min tillvaro orkade jag inte känna allt det andra. För att orka igenom det man inte kan påverka måste hjärtat besparas de slitsammaste av de vardagliga negativa känslopåfrestningarna på något underligt sätt.
Där hamnar nu min tidigare rastlöshet, separationsångest och lättstötthet. Teflon är en bättre beskrivning för dessa känslolägen och det är en befrielse. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt facebookskryt så bejakar jag ändå livets parallella förträfflighet allt vad jag kan.
Läste ett reportage i tidningen om att hemmasittande ungdomar är ett stort problem i Japan, så kallade hikikomoris som isolerar sig för att de inte klarar det stundande vuxenlivets krav och press. Viss forskning visade på att det hos en del av dessa ungdomar troligtvis finns en medfödd sårbarhet för yttre påfrestningar.
Sårbarhet för yttre påfrestningar tänkte jag. Medfödd eller ej, kanske har man en chans mot de yttre påfrestningarna om man lär sig selektera eller anamma ett teflon på ett eller annat sätt, vad vet jag.
Det finns emellertid en yttre påfrestning som inte kan besparas och det är naturligtvis dödens ofrånkomlighet. Förutom det att livet stannar upp och någon lämnas bakom har jag även så oerhört svårt för kontrasterna mellan glädje och sorg i detta samtida skeende.
På väg mot min mammas begravning mötte jag människor som glatt klev på bussen mot badplatsen i solskenet vid hållplatsen utanför kyrkan.
Natten min morfar somnade in gick jag Fåsåsmarchen en försommarnatt i Dalarna berusad på folköl och skratt.
Medan jag stressade runt i julruschen efter julklappar somnade min moster in.
Jag satt hos frisören och var exalterad över en ny frisyr när Kristian somnade in.
Allt sammantaget, ovetande om ett ögonblicks förändring. Före och efter. Glädje och sorg. Livets pågående förträfflighet i det förgängliga.
Var dag räknas.
Kanske är den finaste frasen ändå från Stad i ljus; ”Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns. Så ser jag oss tillsammans och då är resan slut. Det enda som vi minns.”
Så har det alltid varit.
måndag 16 september 2013
Evert Bäckström
Polisförbundets ordförande Lena Nitz skriver om att yrkesvalet polis påverkar hela livssituationen, både för den enskilde polisen och för nära och kära. Så ur ett anhörighetsperspektiv då:
Jag har levt med polisnärvaro i familjen 13 år (förvisso en pöp-brorsa men ändå) och inte intresserat mig nämnvärt för hans eller andra polisers arbetsmiljö eller vardag. Inte ens under Malexandermorden eller kravallerna i Göteborg eller Rosengård funderade jag mer än över det självklara.
Inte förrän jag själv gifte mig med en polis så började jag reflektera över vad polismyndigheten faktiskt betyder för mig och för henne. Det här att vara polis. Som alla har en åsikt om och där alla tycks äga frågan.
Min och min hustrus middagskonversationer ala ”hur var det på jobbet idag då, eller är du ledig nästa helg?” har ofrivilligt öppnat en dörr till polisvardagen vilket tvingar mig att reflektera vare sig jag vill eller inte. Då möter jag en polis tillika hustrus frustrerade och kluvna perspektiv över sin yrkesroll både internt organisatoriskt och på fältet.
Jag ser någon som är ålagd att verka i samhällets tjänst under ofta absurda omständigeter och som ständigt möts av kritik, fördomar och hets så fort det bränner till. Jag får under våra middagskonversationer även höra avtrubbade historier om mord, våldtäkt, misshandel, självmord, fylla, hot och ilskna påhopp. Men också om människor som då och då är tacksamma över att ”en snäll polis” var på plats. Är du det då, frågar jag, snäll? Finns det? Hur är man en snäll/bra polis?
Är det för att man inte använder rasistiska tillmälen till buset under stenkastning eller freebasar med batongslag under tveksamma hotsituationer? Är det inte egentligen en kåranda ala Evert Bäckström?
Polisen satsar miljoner på att utbilda sin personal i värdegrund. Bara det faktumet gör dem till pajasar enligt många, men likväl lynchade när det brister.
Vidare ser jag någon som på sin fritid ofta blir ifrågasatt eller uppmärksammad för sin yrkesroll på diverse middagar och fester så fort frågan ”vad jobbar du med då ” kommer upp. Ungefär som att som sjuksköterska tvingas titta på folks leverfläckar eller eksem under Melodifestivalen, fast inte tillnärmelsevis lika laddat.
Jag ser också uppgivenheten över samhällets destruktivitet och okunskap. Jag ser oron över den ökande frånvaron från familj och vänner då det för femte kvällen i rad blivit inställd middag pga övertid eller dubbla pass. Detta är givetvis inte på något sätt enbart förbehållet poliser och deras närstående men likväl ett frustrerande inslag i sammanhanget för alla kring ett skiftarbete.
Jag ser hennes oro över att vetskapen om hon gör mig orolig inför varje nattpass; att jag ibland liksom inte kan hjälpa att skrämma upp mig själv när det åks iväg på skottlossning eller social oro; kommer hon hem? Eller kommer det komma ett telefonsamtal eller en polis och knacka på? Argumentet att det inte händer så ofta att poliser i Sverige blir skadade biter liksom inte i vargtimmen när tankarna inte går att avleda.
Någon skojade om att polisens utryckningslåt är Holding out for a hero. Jag tänker istället på Vintersaga och att kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen.
Jag har levt med polisnärvaro i familjen 13 år (förvisso en pöp-brorsa men ändå) och inte intresserat mig nämnvärt för hans eller andra polisers arbetsmiljö eller vardag. Inte ens under Malexandermorden eller kravallerna i Göteborg eller Rosengård funderade jag mer än över det självklara.
Inte förrän jag själv gifte mig med en polis så började jag reflektera över vad polismyndigheten faktiskt betyder för mig och för henne. Det här att vara polis. Som alla har en åsikt om och där alla tycks äga frågan.
Min och min hustrus middagskonversationer ala ”hur var det på jobbet idag då, eller är du ledig nästa helg?” har ofrivilligt öppnat en dörr till polisvardagen vilket tvingar mig att reflektera vare sig jag vill eller inte. Då möter jag en polis tillika hustrus frustrerade och kluvna perspektiv över sin yrkesroll både internt organisatoriskt och på fältet.
Jag ser någon som är ålagd att verka i samhällets tjänst under ofta absurda omständigeter och som ständigt möts av kritik, fördomar och hets så fort det bränner till. Jag får under våra middagskonversationer även höra avtrubbade historier om mord, våldtäkt, misshandel, självmord, fylla, hot och ilskna påhopp. Men också om människor som då och då är tacksamma över att ”en snäll polis” var på plats. Är du det då, frågar jag, snäll? Finns det? Hur är man en snäll/bra polis?
Är det för att man inte använder rasistiska tillmälen till buset under stenkastning eller freebasar med batongslag under tveksamma hotsituationer? Är det inte egentligen en kåranda ala Evert Bäckström?
Polisen satsar miljoner på att utbilda sin personal i värdegrund. Bara det faktumet gör dem till pajasar enligt många, men likväl lynchade när det brister.
Vidare ser jag någon som på sin fritid ofta blir ifrågasatt eller uppmärksammad för sin yrkesroll på diverse middagar och fester så fort frågan ”vad jobbar du med då ” kommer upp. Ungefär som att som sjuksköterska tvingas titta på folks leverfläckar eller eksem under Melodifestivalen, fast inte tillnärmelsevis lika laddat.
Jag ser också uppgivenheten över samhällets destruktivitet och okunskap. Jag ser oron över den ökande frånvaron från familj och vänner då det för femte kvällen i rad blivit inställd middag pga övertid eller dubbla pass. Detta är givetvis inte på något sätt enbart förbehållet poliser och deras närstående men likväl ett frustrerande inslag i sammanhanget för alla kring ett skiftarbete.
Jag ser hennes oro över att vetskapen om hon gör mig orolig inför varje nattpass; att jag ibland liksom inte kan hjälpa att skrämma upp mig själv när det åks iväg på skottlossning eller social oro; kommer hon hem? Eller kommer det komma ett telefonsamtal eller en polis och knacka på? Argumentet att det inte händer så ofta att poliser i Sverige blir skadade biter liksom inte i vargtimmen när tankarna inte går att avleda.
Någon skojade om att polisens utryckningslåt är Holding out for a hero. Jag tänker istället på Vintersaga och att kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen.
måndag 9 september 2013
Ett får i ulvaklädsel
Jag har en liten regnbågsflagga på mitt skrivbord. Den är till för mina patienter, medarbetare och vem som nu kan tänkas ha ett ärende inne på mitt mottagningsrum. Och med Ryssland runt hörnet känns det alltmer av betydande vikt.
Egentligen ska en ju vara försiktig med brukandet av symboler om en inte är helt på det klara med betydelsen eller vad det sänder ut för signaler. Jag har ingen formell HBTQ kompetens ska tilläggas. Vare sig jag eller min vårdcentral är HBTQ certifierade, formellt sett. Så därför tvekade jag innan jag placerade flaggan där. Min farhåga handlade inte om huruvida själva grundbudskapet skulle väcka reaktioner utan snarare att jag skulle skylta med en kunskap jag egentligen inte formellt har förskansat mig. Lånta fjädrar. Ett får i ulvaklädsel, eller hur jag nu ska uttrycka det. Inte för ett ögonblick föresvävade det mig att det här med guilt by association skulle bli det mest primära med flaggan. En aning naivt kanske. Istället för den kunskap jag hoppades förmedla så blev det en fråga om min personliga sexualitet. För somliga.
Om jag själv besöker en mottagning med en regnbågsflagga så tänker jag ju bra, här är det inga krusiduller. Inte funderar jag över vad personalen där föredrar. Eller gör jag? Jag var tvungen att fundera en vända till på det.
Jag har bestämt mig för att det under omständigheterna är irrelevant. Och det är också vad jag har svarat de personer som har frågat; Är du gay, och varför måste du skylta med det isåfall? Ovidkommande, svarar jag med en imaginär Margareta i Varuhuset mimik. Fast inombords vill jag fnysa något elakt svar på tal.
Visst har flaggan väckt reaktioner. En person blev direkt provocerad, en annan undrade om barnen kunde få flaggan med sig, en tredje undrade varför i all sin dar jag har Sydafrikas flagga på rummet.
I julas fäste jag på eget bevåg en regnbågsflagga i toppen på vår plastjulgran som står i receptionen varje år. Istället för en prålig stjärna. En nyanserad arbetskamrat fäste då också sin Tapirfigur i plast och vips så hade vi undvikit att bli alltför kontroversiella. En ung man som i sällskap med åldrad släkting utbrast "titta farmor vilken fin gran, speciellt toppen. Fast undra om Jesus verkligen tycker det?" ”-Ja varför skulle han inte det?” svarade farmodern milt.
Den huvudsakliga anledningen till att flaggan kom till på mitt bord var enkom för att hindra människor från att vräka ur sig allt det som kan falla dem in. Som om mitt mottagningsrum vore en biktstol och vassego.
Tillexempel, en person kom in på mitt mottagningsrum som vid tidpunkten inte hade en flagga på bordet och började av någon outgrundlig anledning tala om samhället och att svenska kyrkan nu hade en gått för långt med denna tolerans mot homos och samkönade äktenskap ”snart tillåter man väl polygamiäktenskap också” (say no more).
Därför hade vederbörande nu vidtagit åtgärden att gå ur kyrkan och ville stolt proklamera detta och tittade på mig för att få medhåll. Jag som har stora glasögon, bor söder som söder men som är inte vegetarian.
Denna svada landade hursomhelst som en sten i mitt rum och känslan satt kvar länge. Dags att införskaffa profylax mot detta tänkte jag, därav flaggan.
Den reella HBTQ kompetensen finns som tur är på större delen på min arbetsplats numera. Även om det har tagit några år att nå dit, så behövs det inga flaggor i den bemärkelsen. Vilket naturligtvis torde vara en självklarhet överlag. Sorgligt nog är det inte det och då är det skönt att sticka en flagga i nyllet på den som vädrar inskränkthet.
På söndag är det kyrkoval och jag har gjort mitt bästa för att sätta mig in detta. Någon måste stanna kvar och rösta för allas lika värde. BÅDE homos och heteros kan ju inte gå ur kyrkan i ren protest. Vad liknar sånt? Och med flaggan på plats lindas alltså alla icke toleranta kyrkospörsmål redan i sin vagga, och då har den till viss del uppnått sitt syfte.
Egentligen ska en ju vara försiktig med brukandet av symboler om en inte är helt på det klara med betydelsen eller vad det sänder ut för signaler. Jag har ingen formell HBTQ kompetens ska tilläggas. Vare sig jag eller min vårdcentral är HBTQ certifierade, formellt sett. Så därför tvekade jag innan jag placerade flaggan där. Min farhåga handlade inte om huruvida själva grundbudskapet skulle väcka reaktioner utan snarare att jag skulle skylta med en kunskap jag egentligen inte formellt har förskansat mig. Lånta fjädrar. Ett får i ulvaklädsel, eller hur jag nu ska uttrycka det. Inte för ett ögonblick föresvävade det mig att det här med guilt by association skulle bli det mest primära med flaggan. En aning naivt kanske. Istället för den kunskap jag hoppades förmedla så blev det en fråga om min personliga sexualitet. För somliga.
Om jag själv besöker en mottagning med en regnbågsflagga så tänker jag ju bra, här är det inga krusiduller. Inte funderar jag över vad personalen där föredrar. Eller gör jag? Jag var tvungen att fundera en vända till på det.
Jag har bestämt mig för att det under omständigheterna är irrelevant. Och det är också vad jag har svarat de personer som har frågat; Är du gay, och varför måste du skylta med det isåfall? Ovidkommande, svarar jag med en imaginär Margareta i Varuhuset mimik. Fast inombords vill jag fnysa något elakt svar på tal.
Visst har flaggan väckt reaktioner. En person blev direkt provocerad, en annan undrade om barnen kunde få flaggan med sig, en tredje undrade varför i all sin dar jag har Sydafrikas flagga på rummet.
I julas fäste jag på eget bevåg en regnbågsflagga i toppen på vår plastjulgran som står i receptionen varje år. Istället för en prålig stjärna. En nyanserad arbetskamrat fäste då också sin Tapirfigur i plast och vips så hade vi undvikit att bli alltför kontroversiella. En ung man som i sällskap med åldrad släkting utbrast "titta farmor vilken fin gran, speciellt toppen. Fast undra om Jesus verkligen tycker det?" ”-Ja varför skulle han inte det?” svarade farmodern milt.
Den huvudsakliga anledningen till att flaggan kom till på mitt bord var enkom för att hindra människor från att vräka ur sig allt det som kan falla dem in. Som om mitt mottagningsrum vore en biktstol och vassego.
Tillexempel, en person kom in på mitt mottagningsrum som vid tidpunkten inte hade en flagga på bordet och började av någon outgrundlig anledning tala om samhället och att svenska kyrkan nu hade en gått för långt med denna tolerans mot homos och samkönade äktenskap ”snart tillåter man väl polygamiäktenskap också” (say no more).
Därför hade vederbörande nu vidtagit åtgärden att gå ur kyrkan och ville stolt proklamera detta och tittade på mig för att få medhåll. Jag som har stora glasögon, bor söder som söder men som är inte vegetarian.
Denna svada landade hursomhelst som en sten i mitt rum och känslan satt kvar länge. Dags att införskaffa profylax mot detta tänkte jag, därav flaggan.
Den reella HBTQ kompetensen finns som tur är på större delen på min arbetsplats numera. Även om det har tagit några år att nå dit, så behövs det inga flaggor i den bemärkelsen. Vilket naturligtvis torde vara en självklarhet överlag. Sorgligt nog är det inte det och då är det skönt att sticka en flagga i nyllet på den som vädrar inskränkthet.
På söndag är det kyrkoval och jag har gjort mitt bästa för att sätta mig in detta. Någon måste stanna kvar och rösta för allas lika värde. BÅDE homos och heteros kan ju inte gå ur kyrkan i ren protest. Vad liknar sånt? Och med flaggan på plats lindas alltså alla icke toleranta kyrkospörsmål redan i sin vagga, och då har den till viss del uppnått sitt syfte.
onsdag 4 september 2013
If you like it then you should put a ring on it
Vi träffades på ett dansgolv in a time of turmoil.
Det var en fredagkväll i oktober, jag hade två kryss i ögonen och tyckte att hon hade snygga överarmar. Vilket jag också dansade/snubblade fram och berättade, ibland tar min ytlighet oanade proportioner. Resten är vi lite oense om.
Kvinnan med överarmarna i fråga hade aktuell kväll druckit ett par blygsamma öl hemma medan jag och två vänner hade slagit på stort med vin och Jäger nonstop sedan kl 17, ackompanjerat av Single ladies på repeat. Jag förmodar att min trovärdighet i sammanhanget alltså kan kännas något tveksam.
Kanske framstod jag som något onykter eftersom jag minns att hon föreslog där på dansgolvet att vi skulle ta en promenad för att få lite luft och hon bjöd mig på en läsk i gatuköket intill dansstället. Vi fick stå i kö länge och när vi väl var framme tog de inte kort. Vi hade inga kontanter. Jag hade en fräsande kommentar till kioskägaren men innan jag hann formulera tanken till ord i min något förslöade hjärna hann hon säga ”stå kvar så springer jag och tar ut pengar”.
Jag har naturligtvis varit med om fina gester förr, eller saker man gör för att få vänslas lite men jag minns att jag ändå i mitt onyktra sinne kände mig så speciellt omsorgsfullt bemött. Att hon bara sådär utan att tveka sprang 500 meter för att ta ut pengar för att verkligen köpa den där läsken till mig.
Vi slog oss ner på en trätrappa, det blåste lite kallt och vi hade ett fint samtal. Jag försökte som vanligt tramsa till en början och frågade lite fiskande ”hur gammal tror du att jag är” varpå hon med fortsatt allvarlig min svarar ” ja du är väl ungefär i min ålder skulle jag tro”. Hon föll alltså inte för trams eller med framtvingat smicker.
Jag minns att jag tänkte att jag inte vet hur man flörtar, det har hänt en del sedan jag sist befann mig i situationen. Och uppenbarligen vare sig dricker eller konverserar man på mitt sätt om man vill imponera på någon insåg jag panikartat.
Hon berättade att hon höll på att utbilda sig till polis och jag tänkte fanken också, nu blir min svägerska inte så nöjd. Jag frågade vidare om hon brukade gå till husläkaren ofta för småsaker och då tittade hon lite frågande tillbaka. Ingen idé att föreläsa om vårdkonsumtion heller alltså. Jag höll andan och frågade om hon var kattallergisk eftersom I come with cat. Icke, lättad suck.
Vi kom fram till att vi båda hade varit på kibbutz i Israel och att vi hade varsin LillBabskavalkad av separationer bakom oss. Och att hon skulle flytta till Malmö tre månader senare.
Vi bytte nummer och tog sällskap till tunnelbanan och sa hej då.
Några dagar senare gick vi på en första date. På ett sushiställe. Pinnar, dålig fingermotorik och för mycket wasabi kan lätt ödelägga den bästa förutsättningen.
På bordet stod en liten träbåt med salt, peppar, soja och tandpetare. I fören stod en liten träfigur med små svarta pärlor till ögon och just vid vårt bord hade träfiguren bara en pärla till öga. Det andra gapade tomt och plirade enträget åt vårt håll. Eftersom det hela gick en aning forcerat och nervöst från min sida tänkte jag att det var dags att testa det här med sinne för detaljer istället. Jag pekade på träfiguren och sa ”titta, vår gubbe har ett porslinsöga!” Till min lättnad skrattade hon, reste sig upp för att gå på toaletten och när hon passerade mig la hon en hand på min axel. And it was on.
Nu har vi nyligen firat vår allra första bröllopsdag, bomullsbröllop, och det fungerar fortfarande inte med trams eller framtvingat smicker och jag tycker som alltid att det är ett mirakel med kärleken. Det som utgör den där kärnan i hur två personer förenas och lyckas leva tillsammans i vardag och passion är fortfarande för mig obegriplig. Vad består det i? Är det för att vi delar corevalues? För att vi har samma humor och sinne för de små detaljerna i vardagen? Eller för att hon låter mig förstå att min kvällsrutin tar för lång tid genom den subtila gesten att lägga fram min tandborste laddad med tandkräm, istället för att säga något om det.
Efter diverse trial and errors tror jag mig nu veta svaret på gåtan om nyckeln till tvåsamhet. Det är Hello Saferidelåten The Quiz; "I like the way you nod after everything I say like it actually means something to you". Oavsett och alltid.
Det var en fredagkväll i oktober, jag hade två kryss i ögonen och tyckte att hon hade snygga överarmar. Vilket jag också dansade/snubblade fram och berättade, ibland tar min ytlighet oanade proportioner. Resten är vi lite oense om.
Kvinnan med överarmarna i fråga hade aktuell kväll druckit ett par blygsamma öl hemma medan jag och två vänner hade slagit på stort med vin och Jäger nonstop sedan kl 17, ackompanjerat av Single ladies på repeat. Jag förmodar att min trovärdighet i sammanhanget alltså kan kännas något tveksam.
Kanske framstod jag som något onykter eftersom jag minns att hon föreslog där på dansgolvet att vi skulle ta en promenad för att få lite luft och hon bjöd mig på en läsk i gatuköket intill dansstället. Vi fick stå i kö länge och när vi väl var framme tog de inte kort. Vi hade inga kontanter. Jag hade en fräsande kommentar till kioskägaren men innan jag hann formulera tanken till ord i min något förslöade hjärna hann hon säga ”stå kvar så springer jag och tar ut pengar”.
Jag har naturligtvis varit med om fina gester förr, eller saker man gör för att få vänslas lite men jag minns att jag ändå i mitt onyktra sinne kände mig så speciellt omsorgsfullt bemött. Att hon bara sådär utan att tveka sprang 500 meter för att ta ut pengar för att verkligen köpa den där läsken till mig.
Vi slog oss ner på en trätrappa, det blåste lite kallt och vi hade ett fint samtal. Jag försökte som vanligt tramsa till en början och frågade lite fiskande ”hur gammal tror du att jag är” varpå hon med fortsatt allvarlig min svarar ” ja du är väl ungefär i min ålder skulle jag tro”. Hon föll alltså inte för trams eller med framtvingat smicker.
Jag minns att jag tänkte att jag inte vet hur man flörtar, det har hänt en del sedan jag sist befann mig i situationen. Och uppenbarligen vare sig dricker eller konverserar man på mitt sätt om man vill imponera på någon insåg jag panikartat.
Hon berättade att hon höll på att utbilda sig till polis och jag tänkte fanken också, nu blir min svägerska inte så nöjd. Jag frågade vidare om hon brukade gå till husläkaren ofta för småsaker och då tittade hon lite frågande tillbaka. Ingen idé att föreläsa om vårdkonsumtion heller alltså. Jag höll andan och frågade om hon var kattallergisk eftersom I come with cat. Icke, lättad suck.
Vi kom fram till att vi båda hade varit på kibbutz i Israel och att vi hade varsin LillBabskavalkad av separationer bakom oss. Och att hon skulle flytta till Malmö tre månader senare.
Vi bytte nummer och tog sällskap till tunnelbanan och sa hej då.
Några dagar senare gick vi på en första date. På ett sushiställe. Pinnar, dålig fingermotorik och för mycket wasabi kan lätt ödelägga den bästa förutsättningen.
På bordet stod en liten träbåt med salt, peppar, soja och tandpetare. I fören stod en liten träfigur med små svarta pärlor till ögon och just vid vårt bord hade träfiguren bara en pärla till öga. Det andra gapade tomt och plirade enträget åt vårt håll. Eftersom det hela gick en aning forcerat och nervöst från min sida tänkte jag att det var dags att testa det här med sinne för detaljer istället. Jag pekade på träfiguren och sa ”titta, vår gubbe har ett porslinsöga!” Till min lättnad skrattade hon, reste sig upp för att gå på toaletten och när hon passerade mig la hon en hand på min axel. And it was on.
Nu har vi nyligen firat vår allra första bröllopsdag, bomullsbröllop, och det fungerar fortfarande inte med trams eller framtvingat smicker och jag tycker som alltid att det är ett mirakel med kärleken. Det som utgör den där kärnan i hur två personer förenas och lyckas leva tillsammans i vardag och passion är fortfarande för mig obegriplig. Vad består det i? Är det för att vi delar corevalues? För att vi har samma humor och sinne för de små detaljerna i vardagen? Eller för att hon låter mig förstå att min kvällsrutin tar för lång tid genom den subtila gesten att lägga fram min tandborste laddad med tandkräm, istället för att säga något om det.
Efter diverse trial and errors tror jag mig nu veta svaret på gåtan om nyckeln till tvåsamhet. Det är Hello Saferidelåten The Quiz; "I like the way you nod after everything I say like it actually means something to you". Oavsett och alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)