If you like it then you should put a ring on it

Vi träffades på ett dansgolv in a time of turmoil.
Det var en fredagkväll i oktober, jag hade två kryss i ögonen och tyckte att hon hade snygga överarmar. Vilket jag också dansade/snubblade fram och berättade, ibland tar min ytlighet oanade proportioner. Resten är vi lite oense om.

Kvinnan med överarmarna i fråga hade aktuell kväll druckit ett par blygsamma öl hemma medan jag och två vänner hade slagit på stort med vin och Jäger nonstop sedan kl 17, ackompanjerat av Single ladies på repeat. Jag förmodar att min trovärdighet i sammanhanget alltså kan kännas något tveksam.

Kanske framstod jag som något onykter eftersom jag minns att hon föreslog där på dansgolvet att vi skulle ta en promenad för att få lite luft och hon bjöd mig på en läsk i gatuköket intill dansstället. Vi fick stå i kö länge och när vi väl var framme tog de inte kort. Vi hade inga kontanter. Jag hade en fräsande kommentar till kioskägaren men innan jag hann formulera tanken till ord i min något förslöade hjärna hann hon säga ”stå kvar så springer jag och tar ut pengar”.

Jag har naturligtvis varit med om fina gester förr, eller saker man gör för att få vänslas lite men jag minns att jag ändå i mitt onyktra sinne kände mig så speciellt omsorgsfullt bemött. Att hon bara sådär utan att tveka sprang 500 meter för att ta ut pengar för att verkligen köpa den där läsken till mig.

Vi slog oss ner på en trätrappa, det blåste lite kallt och vi hade ett fint samtal. Jag försökte som vanligt tramsa till en början och frågade lite fiskande ”hur gammal tror du att jag är” varpå hon med fortsatt allvarlig min svarar ” ja du är väl ungefär i min ålder skulle jag tro”. Hon föll alltså inte för trams eller med framtvingat smicker.
Jag minns att jag tänkte att jag inte vet hur man flörtar, det har hänt en del sedan jag sist befann mig i situationen. Och uppenbarligen vare sig dricker eller konverserar man på mitt sätt om man vill imponera på någon insåg jag panikartat.

Hon berättade att hon höll på att utbilda sig till polis och jag tänkte fanken också, nu blir min svägerska inte så nöjd. Jag frågade vidare om hon brukade gå till husläkaren ofta för småsaker och då tittade hon lite frågande tillbaka. Ingen idé att föreläsa om vårdkonsumtion heller alltså. Jag höll andan och frågade om hon var kattallergisk eftersom I come with cat. Icke, lättad suck.

Vi kom fram till att vi båda hade varit på kibbutz i Israel och att vi hade varsin LillBabskavalkad av separationer bakom oss. Och att hon skulle flytta till Malmö tre månader senare.
Vi bytte nummer och tog sällskap till tunnelbanan och sa hej då.

Några dagar senare gick vi på en första date. På ett sushiställe. Pinnar, dålig fingermotorik och för mycket wasabi kan lätt ödelägga den bästa förutsättningen.
På bordet stod en liten träbåt med salt, peppar, soja och tandpetare. I fören stod en liten träfigur med små svarta pärlor till ögon och just vid vårt bord hade träfiguren bara en pärla till öga. Det andra gapade tomt och plirade enträget åt vårt håll. Eftersom det hela gick en aning forcerat och nervöst från min sida tänkte jag att det var dags att testa det här med sinne för detaljer istället. Jag pekade på träfiguren och sa ”titta, vår gubbe har ett porslinsöga!” Till min lättnad skrattade hon, reste sig upp för att gå på toaletten och när hon passerade mig la hon en hand på min axel. And it was on.

Nu har vi nyligen firat vår allra första bröllopsdag, bomullsbröllop, och det fungerar fortfarande inte med trams eller framtvingat smicker och jag tycker som alltid att det är ett mirakel med kärleken. Det som utgör den där kärnan i hur två personer förenas och lyckas leva tillsammans i vardag och passion är fortfarande för mig obegriplig. Vad består det i? Är det för att vi delar corevalues? För att vi har samma humor och sinne för de små detaljerna i vardagen? Eller för att hon låter mig förstå att min kvällsrutin tar för lång tid genom den subtila gesten att lägga fram min tandborste laddad med tandkräm, istället för att säga något om det.

Efter diverse trial and errors tror jag mig nu veta svaret på gåtan om nyckeln till tvåsamhet. Det är Hello Saferidelåten The Quiz; "I like the way you nod after everything I say like it actually means something to you". Oavsett och alltid.