När tiden inte längre finns

Vi föds och vi dör och så har det alltid varit! Min bror citerade Mattis i Ronja Rövardotter i sitt tal på vår mosters begravning i vintras. Alltid så kloka Astrid Lindgren när det kommer till döden. Inte för att det på något sätt lindrar i stunden men fakta är ändå fakta.

Jag har ändock så svårt att förhålla mig till alltings slut, för det är ju ändå vad det är.

Idag möttes vi av beskedet att Kristian Gidlunds kamp nu är över och detta påverkade mig enormt. Trots att det var väntat. Trots att jag inte känner honom. Trots att det finns massor av Kristian-öden runtom oss, som kämpar och slocknar i tysthet. Varför just Kristian kan man fråga sig i dubbel bemärkelse. Kanske var det något i hans osentimentala sätt att närma sig sitt öde, utan att vältra sig men även utan att leva i förnekelse.

I arbetet med patienter märker jag att det ofta verkar vara det ena eller det andra av dessa komponenter för många som drabbas på det här sättet. Förnekelse eller vältrande.
Inte för Kristian. Hans ord och berättelse är en slags unik gåva och jag kommer bära det med mig. Orden. Förhållningssättet, såsom han valde att berätta.

Liv släcks hela tiden omkring oss, på avstånd, nära och i minnet. Det går ju emellertid inte att fundera alltför mycket över livets förgänglighet för om man står med ena benet i det förflutna och det andra i framtiden så kissar man på nuet, som det så käckt heter. Word.

Men ibland tränger sig som sagt var döden in i nuet och bryskt påminner om alltings slut, men även om vikten av att rusta sig för tillvarons nyckfullhet, avsked och sorg. Eller som Tomas Tranströmer säger det; ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”.

Kanske har mina egna erfarenheter gjort att jag införlivat förgänglighet i tillvaron. Funderat på kostymen och samtidigt byggt ett pansar mot tristess och missunnsamhet. Och mot att ta saker och ting för givna. Livet räcker inte till för det. Jag vande mig vid att bli selektiv i vad som berör mig och vad jag kan sortera bort. Processen att bli osentimental.
När jag var yngre kunde jag leva mig in i alla slags skeenden med hjärtat i handen och vältra mig i överdriven känslosamhet i olika lägen.
I jämförelse med den tiden skulle mitt nuvarande känsloregister snarare beskrivas som något avtrubbat och flackt. Som om någon smular ner Sobril i min morgongröt i lönndom.
Jag tänker att det kan bero på att när död och sorg klev in i min tillvaro orkade jag inte känna allt det andra. För att orka igenom det man inte kan påverka måste hjärtat besparas de slitsammaste av de vardagliga negativa känslopåfrestningarna på något underligt sätt.
Där hamnar nu min tidigare rastlöshet, separationsångest och lättstötthet. Teflon är en bättre beskrivning för dessa känslolägen och det är en befrielse. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt facebookskryt så bejakar jag ändå livets parallella förträfflighet allt vad jag kan.

Läste ett reportage i tidningen om att hemmasittande ungdomar är ett stort problem i Japan, så kallade hikikomoris som isolerar sig för att de inte klarar det stundande vuxenlivets krav och press. Viss forskning visade på att det hos en del av dessa ungdomar troligtvis finns en medfödd sårbarhet för yttre påfrestningar.
Sårbarhet för yttre påfrestningar tänkte jag. Medfödd eller ej, kanske har man en chans mot de yttre påfrestningarna om man lär sig selektera eller anamma ett teflon på ett eller annat sätt, vad vet jag.

Det finns emellertid en yttre påfrestning som inte kan besparas och det är naturligtvis dödens ofrånkomlighet. Förutom det att livet stannar upp och någon lämnas bakom har jag även så oerhört svårt för kontrasterna mellan glädje och sorg i detta samtida skeende.

På väg mot min mammas begravning mötte jag människor som glatt klev på bussen mot badplatsen i solskenet vid hållplatsen utanför kyrkan.
Natten min morfar somnade in gick jag Fåsåsmarchen en försommarnatt i Dalarna berusad på folköl och skratt.
Medan jag stressade runt i julruschen efter julklappar somnade min moster in.
Jag satt hos frisören och var exalterad över en ny frisyr när Kristian somnade in.
Allt sammantaget, ovetande om ett ögonblicks förändring. Före och efter. Glädje och sorg. Livets pågående förträfflighet i det förgängliga.
Var dag räknas.

Kanske är den finaste frasen ändå från Stad i ljus; ”Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns. Så ser jag oss tillsammans och då är resan slut. Det enda som vi minns.”

Så har det alltid varit.