Ett får i ulvaklädsel

Jag har en liten regnbågsflagga på mitt skrivbord. Den är till för mina patienter, medarbetare och vem som nu kan tänkas ha ett ärende inne på mitt mottagningsrum. Och med Ryssland runt hörnet känns det alltmer av betydande vikt.

Egentligen ska en ju vara försiktig med brukandet av symboler om en inte är helt på det klara med betydelsen eller vad det sänder ut för signaler. Jag har ingen formell HBTQ kompetens ska tilläggas. Vare sig jag eller min vårdcentral är HBTQ certifierade, formellt sett. Så därför tvekade jag innan jag placerade flaggan där. Min farhåga handlade inte om huruvida själva grundbudskapet skulle väcka reaktioner utan snarare att jag skulle skylta med en kunskap jag egentligen inte formellt har förskansat mig. Lånta fjädrar. Ett får i ulvaklädsel, eller hur jag nu ska uttrycka det. Inte för ett ögonblick föresvävade det mig att det här med guilt by association skulle bli det mest primära med flaggan. En aning naivt kanske. Istället för den kunskap jag hoppades förmedla så blev det en fråga om min personliga sexualitet. För somliga.

Om jag själv besöker en mottagning med en regnbågsflagga så tänker jag ju bra, här är det inga krusiduller. Inte funderar jag över vad personalen där föredrar. Eller gör jag? Jag var tvungen att fundera en vända till på det.
Jag har bestämt mig för att det under omständigheterna är irrelevant. Och det är också vad jag har svarat de personer som har frågat; Är du gay, och varför måste du skylta med det isåfall? Ovidkommande, svarar jag med en imaginär Margareta i Varuhuset mimik. Fast inombords vill jag fnysa något elakt svar på tal.
Visst har flaggan väckt reaktioner. En person blev direkt provocerad, en annan undrade om barnen kunde få flaggan med sig, en tredje undrade varför i all sin dar jag har Sydafrikas flagga på rummet.

I julas fäste jag på eget bevåg en regnbågsflagga i toppen på vår plastjulgran som står i receptionen varje år. Istället för en prålig stjärna. En nyanserad arbetskamrat fäste då också sin Tapirfigur i plast och vips så hade vi undvikit att bli alltför kontroversiella. En ung man som i sällskap med åldrad släkting utbrast "titta farmor vilken fin gran, speciellt toppen. Fast undra om Jesus verkligen tycker det?" ”-Ja varför skulle han inte det?” svarade farmodern milt.

Den huvudsakliga anledningen till att flaggan kom till på mitt bord var enkom för att hindra människor från att vräka ur sig allt det som kan falla dem in. Som om mitt mottagningsrum vore en biktstol och vassego.

Tillexempel, en person kom in på mitt mottagningsrum som vid tidpunkten inte hade en flagga på bordet och började av någon outgrundlig anledning tala om samhället och att svenska kyrkan nu hade en gått för långt med denna tolerans mot homos och samkönade äktenskap ”snart tillåter man väl polygamiäktenskap också” (say no more).
Därför hade vederbörande nu vidtagit åtgärden att gå ur kyrkan och ville stolt proklamera detta och tittade på mig för att få medhåll. Jag som har stora glasögon, bor söder som söder men som är inte vegetarian.
Denna svada landade hursomhelst som en sten i mitt rum och känslan satt kvar länge. Dags att införskaffa profylax mot detta tänkte jag, därav flaggan.

Den reella HBTQ kompetensen finns som tur är på större delen på min arbetsplats numera. Även om det har tagit några år att nå dit, så behövs det inga flaggor i den bemärkelsen. Vilket naturligtvis torde vara en självklarhet överlag. Sorgligt nog är det inte det och då är det skönt att sticka en flagga i nyllet på den som vädrar inskränkthet.

På söndag är det kyrkoval och jag har gjort mitt bästa för att sätta mig in detta. Någon måste stanna kvar och rösta för allas lika värde. BÅDE homos och heteros kan ju inte gå ur kyrkan i ren protest. Vad liknar sånt? Och med flaggan på plats lindas alltså alla icke toleranta kyrkospörsmål redan i sin vagga, och då har den till viss del uppnått sitt syfte.