När jag var liten önskade jag inget mer än att få leva enligt normen. Som på den tiden hette ”alla andra” och handlade om helt andra saker än vad jag i nuläget relaterar till när det kommer till begreppet norm.
I backspegeln inser jag att inget alls i mitt liv är eller har varit en norm enligt min egen definition. Kanske kände jag det på mig och kanske därför önskade jag det så hett.
Jag var någon av en pojkig flicka som barn, formligen avskydde klänningar och att ha långt hår. Allt som jag gick miste om för att jag inte var pojke. Jag klippte av mig håret för att kunna delta i grannpojkarnas gräskrig. Efter tredje kvällen på raken med gröntoviga flätor och gråtskrik gav mamma upp det där med håret åtminstone.
Ändå kände jag att jag inte riktigt var som det förväntades av mig som flickebarn. Jag var högljudd i vissa avseenden i skolan och åkte ut från lektionerna ända in på gymnasiet. Lyckligtvis fanns det andra flickor som också gjorde det och vi kände en viss samhörighet. Jag var bättre än vissa pojkar på bollsport och urusel på hopprep och redskapsgymnastik. Hopplös på Hage så att säga. Mina föräldrar var i snitt tio år äldre än alla andra. Vi hade ingen egen bil och dessutom var det mamma som bestämde och inte pappa. Lite annorlunda helt enkelt, tyckte jag själv åtminstone.
Inte för att det har präglat mig negativt särskilt mycket, jag har haft en enorm tur vad gäller mycket. Vänner tillexempel, många från den tiden. Vi hade väl alla kanske ett upplevt utanförskap på ett eller annat sätt som förenade oss och som gör att vi fortfarande håller ihop. Det har egentligen inte hämmat mig vad gäller självförtroende eller förmågan att knyta kontakter, men ändå finns det vissa spår av annorlunda-känslan kvar och som skulle komma att ta ut sin rätt.
Livet fortsatte nämligen att gå sin egen väg, utan hänsyn till min önskan om norm. Tillvaron kantades av sjukdom och konflikt. Det ena värre än det andra. Och on top of everything, det här att komma ut. Som om det inte vore tillräckligt med det utanförskap som jag redan tyckte mig lida utav. Och i mitt fall var komma ut processen ett skolboksexempel på hur man INTE ska göra. Jag tyckte länge att det var så onödigt att jag just jag skulle ha begåvats med att vara gay. Jag som inte ville ta ansvar, sticka ut eller kämpa för rättigheter. Jag som mest ville vara nöjd, och i fred. Som en flatversion av tjuren Ferdinand.
Jag struntar i det där tänkte jag ett tag. Jag var ändå ganska flyktig i mitt känsloliv och hade inte fäst någon större vikt vid hur jag kände eller för vem. Till exempel var jag ju kär på riktigt i Kevin Costner ganska länge, men även i Birgitta Andersson (!). Alltså van vid abstrakta och platoniska förälskelser som kom och gick.
Men en dag blev det liksom nödvändigt att ta ställning. Berätta, komma ut. Kliva utanför normen. Yet again. Men precis som med en del annat har jag även i det hänseendet haft en enorm tur och bemötts av tolerans, respekt och kärlek. Av min familj, vänner och arbetskamrater. Den största utanförkänslan stod jag själv för, i vanlig ordning.
Och efter 15 år så är jag nog fortfarande den fegaste i världen som tror att nya bekantskaper kanske inte ska tycka om mig när jag berättar hur det ligger till. Utanför. Inte som normen. Trots att jag aldrig någonsin har fått en negativ respons, från någon som helst. För att folk i regel är rätt ointresserade av läggning kanske, åtminstone i de kretsar jag befinner mig.
Men faktum kvarstår, jag gillar ändå inte det där ansvaret att berätta och komma ut i varje ny situation. Som ett ok av vardagsaktivism som ska förändra världen. Inte jag. Jag är hellre en Anja Pärson och icke ikon. Låter flaggan tala sitt tydliga språk, bara jag slipper.
Under gymnasiet gick jag och en kompis under en hösttermin en kvällskurs i Astrologi. Jag fick ställa mitt eget framtidshoroskop, och i detta horoskop fastställde kursledaren två saker om mitt liv:
1. Jag skulle glida på en räkmacka genom livet.
2. Jag skulle tidigt i livet bli faders eller moderslös.
Hur dessa två saker skulle förenas grubblade jag mer på än själva budskapet. Räkmacka? Föräldralös? Norm? Och med tanke på ur livet utvecklade sig kändes den där räkmackan alltmer som messmör och lingongrova.
Jag skulle som vuxen mitt i livet vilja ringa mig själv på 90-talet och berätta att det möjligen skulle handla om inställningen att glida på en räkmacka, dock utanför normen och utan mamma. Och det är något som kommer att gynna dig skulle jag säga, åtminstone vad gällande normen och inställningen.
Normer är begränsande och dåligt. Och tråkigt dessutom. Klänning och långt hår däremot, det är för alla. Men för mig - inte så mycket.
Astrologilärarinnan levde för övrigt ensam och snusade. Det var udda tyckte jag då. I’ll rest my case.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar