Evert Bäckström

Polisförbundets ordförande Lena Nitz skriver om att yrkesvalet polis påverkar hela livssituationen, både för den enskilde polisen och för nära och kära. Så ur ett anhörighetsperspektiv då:

Jag har levt med polisnärvaro i familjen 13 år (förvisso en pöp-brorsa men ändå) och inte intresserat mig nämnvärt för hans eller andra polisers arbetsmiljö eller vardag. Inte ens under Malexandermorden eller kravallerna i Göteborg eller Rosengård funderade jag mer än över det självklara.
Inte förrän jag själv gifte mig med en polis så började jag reflektera över vad polismyndigheten faktiskt betyder för mig och för henne. Det här att vara polis. Som alla har en åsikt om och där alla tycks äga frågan.

Min och min hustrus middagskonversationer ala ”hur var det på jobbet idag då, eller är du ledig nästa helg?” har ofrivilligt öppnat en dörr till polisvardagen vilket tvingar mig att reflektera vare sig jag vill eller inte. Då möter jag en polis tillika hustrus frustrerade och kluvna perspektiv över sin yrkesroll både internt organisatoriskt och på fältet.

Jag ser någon som är ålagd att verka i samhällets tjänst under ofta absurda omständigeter och som ständigt möts av kritik, fördomar och hets så fort det bränner till. Jag får under våra middagskonversationer även höra avtrubbade historier om mord, våldtäkt, misshandel, självmord, fylla, hot och ilskna påhopp. Men också om människor som då och då är tacksamma över att ”en snäll polis” var på plats. Är du det då, frågar jag, snäll? Finns det? Hur är man en snäll/bra polis?
Är det för att man inte använder rasistiska tillmälen till buset under stenkastning eller freebasar med batongslag under tveksamma hotsituationer? Är det inte egentligen en kåranda ala Evert Bäckström?
Polisen satsar miljoner på att utbilda sin personal i värdegrund. Bara det faktumet gör dem till pajasar enligt många, men likväl lynchade när det brister.

Vidare ser jag någon som på sin fritid ofta blir ifrågasatt eller uppmärksammad för sin yrkesroll på diverse middagar och fester så fort frågan ”vad jobbar du med då ” kommer upp. Ungefär som att som sjuksköterska tvingas titta på folks leverfläckar eller eksem under Melodifestivalen, fast inte tillnärmelsevis lika laddat.

Jag ser också uppgivenheten över samhällets destruktivitet och okunskap. Jag ser oron över den ökande frånvaron från familj och vänner då det för femte kvällen i rad blivit inställd middag pga övertid eller dubbla pass. Detta är givetvis inte på något sätt enbart förbehållet poliser och deras närstående men likväl ett frustrerande inslag i sammanhanget för alla kring ett skiftarbete.

Jag ser hennes oro över att vetskapen om hon gör mig orolig inför varje nattpass; att jag ibland liksom inte kan hjälpa att skrämma upp mig själv när det åks iväg på skottlossning eller social oro; kommer hon hem? Eller kommer det komma ett telefonsamtal eller en polis och knacka på? Argumentet att det inte händer så ofta att poliser i Sverige blir skadade biter liksom inte i vargtimmen när tankarna inte går att avleda.

Någon skojade om att polisens utryckningslåt är Holding out for a hero. Jag tänker istället på Vintersaga och att kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen.