Hela sviten av familjen krämpa inleddes drastiskt när jag var 18 år, gick mitt andra år på gymnasiet med tonårsbekymmer och Kevin Costner som Robin Hood på flickrummets väggar. Min tillvaro var på det hela egentligen ganska sorglös och bestod av vänner, Bevvan och folkölsfester.
Plötsligt insjuknade min mamma matriarken med trötthetssymtom och fick diagnosen obotlig hjärntumör. Hon och vi levde med detta i 2 ½ år, sedan somnade hon in en eftermiddag på Falu Lasarett i hjärtat av sommaren. Med mig och pappa vid sängkanten och det kaos som uppstår då allt man vet försvinner i ett andetag.
Fullt så fridfullt var det ju naturligtvis inte, det blev gradvis försämring och sista tiden var väldigt plågsam. Även om hon inte var vid medvetande de sista veckorna så verkade hon lida av någon slags primal smärta eller ångest. Vi fick aldrig riktigt klarhet i vilket som var vad, bara den förfärliga insikten att de aldrig lyckades dämpa det fullt ut.
Sommaren som tiden stannade hade jag precis fyllt 20 år och stod vid avsatsen för mitt fortsatta liv. Ville otåligt vidare, inte fastna i sorg och dessutom vara moderslös. Därtill hade jag helt andra bekymmer, nämligen insikten om att jag en dag skulle komma att behöva berätta om något ohyggligt jobbigt och life altering för min familj och mina vänner och för kommande nya vänner. Inte så hemskt som det vi och mamma varit med om men nästintill. Livet as I know it är troligen slut även för mig tänkte jag dystert. Skönt att jag slapp berätta för mamma åtminstone tänkte jag sedan. Sedan stoppade jag bandet. För var det så egentligen? Så här långt efter är det svårt att veta vad som är minnen, fakta och vad som är en efterhandskonstruktion.
Min mamma var en verksam person med ett stort umgänge, och en framträdande parant personlighet med tydliga gränser för vad som var rätt och fel här i världen. Och med en enorm humörskala där det gick från noll till hundra och tillbaka igen.
Hon såg med fast hand till att jag och de andra i familjen hade det bra, lärde mig att jag alltid skulle behandla människor väl, uppträda artigt och belevat samt fattade de flesta avgörande besluten åt mig.
I övrigt delade jag mina privata tankar och känslor med mina vänner, vilket innebär att mor-dotter relationen inte hann utvecklas förbi det stadiet innan det var försent. Med konsekvens att mina föräldrar och syskon stod ganska utanför större delen av mitt känsloliv.
Sjukdomen gjorde många saker, en av de bra sakerna var att jag uppfattade att min mamma blev mer lyhörd för känslolägen och mående på gott och ont. Vi spenderade mycket tid ihop hennes sista halvår och bland annat följde jag med henne på hennes rehab-övningar som innefattade sjukgymnastik, logogped och bad i tempererad bassäng. Det var vi och pensionärer.
Mamma som var ur-öbo från västkusten och van vid isande morgonbad hade alltid avskytt att bada i bassänger, än mindre en tempererad sådan. Hon hade många principer och en efter en betade vi av dem, och så befann oss där i en varm bassäng bland blåhåriga tanter och ironin undgick henne inte.
Så plötsligt en dag i bassängen ställde hon en fråga, eller ett påstående snarare. Att jag verkade så ledsen över något, och som inte handlade om henne; det faktum att min mamma var svårt sjuk. Nej, det var något utöver det fastställde hon. Någonting tyngde mig. Jag som inte var van att känna mig så iakttagen försäkrade henne att jag mådde bra, trots allt.
När man förlorar någon handlar det ofta mycket om att minnas, hålla levande och att ångra. Spola tillbaka tiden. I början mer, sedan ändrar det karaktär. Så även för mig. Allt utom en sak som är oförändrad hur tiden än går. Det finns fortfarande ett ögonblick jag vill spola tillbaka till och det är just det. I bassängen. För hon hade rätt, jag var ledsen och bekymrad. Framförallt var jag olyckligare än vad jag någonsin hade varit och skulle komma att bli.
Att ögonblicket passerade beror väl främst på att jag inte hade det formulerat orsaken för mig och inte heller orden. Bara känslan och magnituden av det.
Orsaken är egentligen mindre viktig om det inte vore för att det så småningom ändrade hela min självbild och konstruerade värld. Life as I knew it. Och hon borde ha haft förtur till det.
Jag känner däremot inte att jag slapp berätta för henne utan att jag valde, men att hon kanske visste, eller vet. Mamma och möjligen Kevin Costner som där på väggen i flickrummet hela tiden haft sin pilbåge siktad mot min trygga konstruerade idé om hur livet och kärleken såg ut. Bara väntat på att skicka iväg pilen.
torsdag 29 augusti 2013
måndag 26 augusti 2013
Örats karusell och vårdens lotteri
Efter min incident med sjukhusvistelse och återfall uppmanades jag att utredas vidare på vårdcentral. Behandlande doktor på sjukhuset frågade vid utskrivning vilken vårdcentral han skulle skicka mina papper till. Jag svarade att jag inte tillhör någon vårdcentral som patient, utan lovade honom att ta hand om detta själv.
Sagt och gjort, jag ringde den vårdcentral som är närmast mitt hem för att lista mig och sätta igång det hela. Dels för att jag vill ha en landstingsdriven vårdcentral och för att jag vill att det ska vara antingen nära mitt hem eller jobb. Vid området kring arbetsplatsen har jag för mycket känningar och vill naturligtvis inte vara patient därav alternativet nära hem.
Eftersom jag själv är den som tar emot rådgivande samtal och listningsförfrågningar är jag expert på vilken redskap jag ska ta till för att få motparten vänligt inställd eller motsatsen, oavsett om jag tar emot samtal i tjänsten eller ringer som patient.
Jag ringde således aktuell vårdcentral och använde mig av min mest tillmötesgående ton och inledde ödmjukt för att få vederbörande sköterska på andra sidan luren vänligt inställd till mig – som blivande patient hos dem. En drömpatient för att uttrycka det krasst, inte särskilt sjuk (åtminstone inte emellanåt), endast en åkomma, några få kontroller och lite vid behovsmedicin. Resten har jag redan tagit hand om på vårdcentralen där jag arbetar, vilket är större delen av det hela.
Döm av min förvåning när kvinnan i fråga avbryter med att snäsigt fråga vart jag bor. Jag ger henne lite förvånat min adress och när hon därpå ger mig svaret ”jaha ja,då kan vi ju inte neka dig” går det hela överstyr. Jag kör hela svadan med vårdval, att jag själv arbetar på en vårdcentral, mina rättigheter etc etc. Allt det som jag själv avskyr när en patient i luren kör mot mig.
Men jag kunde inte låta bli. Detta får avsedd effekt, jag får motvilligt numret till en doktor jag ska ringa följande dag. Samma visa, doktorn i fråga inleder med att säga att de har så lång väntelista men ”mjaa du bor ju området s’åatteeh…”.
Längre hinner hon inte innan jag avbryter. Den här gången med lite mer nyanserad kritik. Tills doktorn inser att jag faktiskt inte bor på den gatuadress som hon ansvarar för och avbryter mig. Lättad bollar hon över till en doktor som jag kan ringa nästnästnästa torsdag morgon (detta tilldrog sig mitt i brinnande semestertid) men då är verkligen mitt tålamod slut. Kör samma svada med tillägget att jag har berättat på min vårdcentral där jag själv arbetar om deras bemötande inför att ta emot nya patienter och att om vi gjorde likadant skulle vi bli arbetslösa. Tillägger att jag vill ha ett ord med deras verksamhetschef och att detta är helt oacceptabelt.
Det är för att sådana som vi tar dubbelt så många patienter som ni, som gör att ni kan överleva. Hade jag lust att vråla.
Det sistnämnda är faktiskt inte helt taget ur affekt, de landstingsdrivna vårdcentraler som jobbar mer serviceinriktat och effektivt kan få täcka upp ekonomiskt för de mindre bemedlade, och då menar jag inte socioekonomiskt mindre bemedlade. Det skeva ersättningssystemet påverkar i nämligen inte den vårdcentralen i mitt hemområde i den bemärkelsen. Flytta några stationer bort så hamnar saken i ett helt annat perspektiv.
Det handlar alltså om bekväma mottagningar i välbärgade områden som saknar vilja eller självbevarelsedrift.
Men mest sorgsen gör det mig att jag själv är en del av detta, i dubbel bemärkelse. Patient och vårdare i ett system som liksom kräver en trojansk bevakning mot patienter för att inte svämma över, av olika orsaker beroende på vilket inkomstområde det handlar om tydligen.
Det är en enorm skillnad på den typen av vårdcentraler som till patientklientelet är mer lik min egen än tillexempel de i Rinkeby, Akalla eller på landsorten för den delen, och som inte gynnas av ersättningssystemet och pinnstatistik.
Det är bara det att ingen torde bli särskilt långvarig eller välfungerande genom att urskillningslöst luta sig tillbaka på långa väntetider, vilket är en av många drivkrafter bakom att kunna känna någon som helst yrkesstolthet om dagarna.
Jag valde i slutändan ett wild card. En landstingsdriven vårdcentral någonstans i Stockholm och det återstår att se hur det går. Bedrövligt att det sker med känslan av ett lotteri, men också en reminder för min egen yrkesutövning. Även om det är en erfarenhet jag hellre hade varit förutan.
Sagt och gjort, jag ringde den vårdcentral som är närmast mitt hem för att lista mig och sätta igång det hela. Dels för att jag vill ha en landstingsdriven vårdcentral och för att jag vill att det ska vara antingen nära mitt hem eller jobb. Vid området kring arbetsplatsen har jag för mycket känningar och vill naturligtvis inte vara patient därav alternativet nära hem.
Eftersom jag själv är den som tar emot rådgivande samtal och listningsförfrågningar är jag expert på vilken redskap jag ska ta till för att få motparten vänligt inställd eller motsatsen, oavsett om jag tar emot samtal i tjänsten eller ringer som patient.
Jag ringde således aktuell vårdcentral och använde mig av min mest tillmötesgående ton och inledde ödmjukt för att få vederbörande sköterska på andra sidan luren vänligt inställd till mig – som blivande patient hos dem. En drömpatient för att uttrycka det krasst, inte särskilt sjuk (åtminstone inte emellanåt), endast en åkomma, några få kontroller och lite vid behovsmedicin. Resten har jag redan tagit hand om på vårdcentralen där jag arbetar, vilket är större delen av det hela.
Döm av min förvåning när kvinnan i fråga avbryter med att snäsigt fråga vart jag bor. Jag ger henne lite förvånat min adress och när hon därpå ger mig svaret ”jaha ja,då kan vi ju inte neka dig” går det hela överstyr. Jag kör hela svadan med vårdval, att jag själv arbetar på en vårdcentral, mina rättigheter etc etc. Allt det som jag själv avskyr när en patient i luren kör mot mig.
Men jag kunde inte låta bli. Detta får avsedd effekt, jag får motvilligt numret till en doktor jag ska ringa följande dag. Samma visa, doktorn i fråga inleder med att säga att de har så lång väntelista men ”mjaa du bor ju området s’åatteeh…”.
Längre hinner hon inte innan jag avbryter. Den här gången med lite mer nyanserad kritik. Tills doktorn inser att jag faktiskt inte bor på den gatuadress som hon ansvarar för och avbryter mig. Lättad bollar hon över till en doktor som jag kan ringa nästnästnästa torsdag morgon (detta tilldrog sig mitt i brinnande semestertid) men då är verkligen mitt tålamod slut. Kör samma svada med tillägget att jag har berättat på min vårdcentral där jag själv arbetar om deras bemötande inför att ta emot nya patienter och att om vi gjorde likadant skulle vi bli arbetslösa. Tillägger att jag vill ha ett ord med deras verksamhetschef och att detta är helt oacceptabelt.
Det är för att sådana som vi tar dubbelt så många patienter som ni, som gör att ni kan överleva. Hade jag lust att vråla.
Det sistnämnda är faktiskt inte helt taget ur affekt, de landstingsdrivna vårdcentraler som jobbar mer serviceinriktat och effektivt kan få täcka upp ekonomiskt för de mindre bemedlade, och då menar jag inte socioekonomiskt mindre bemedlade. Det skeva ersättningssystemet påverkar i nämligen inte den vårdcentralen i mitt hemområde i den bemärkelsen. Flytta några stationer bort så hamnar saken i ett helt annat perspektiv.
Det handlar alltså om bekväma mottagningar i välbärgade områden som saknar vilja eller självbevarelsedrift.
Men mest sorgsen gör det mig att jag själv är en del av detta, i dubbel bemärkelse. Patient och vårdare i ett system som liksom kräver en trojansk bevakning mot patienter för att inte svämma över, av olika orsaker beroende på vilket inkomstområde det handlar om tydligen.
Det är en enorm skillnad på den typen av vårdcentraler som till patientklientelet är mer lik min egen än tillexempel de i Rinkeby, Akalla eller på landsorten för den delen, och som inte gynnas av ersättningssystemet och pinnstatistik.
Det är bara det att ingen torde bli särskilt långvarig eller välfungerande genom att urskillningslöst luta sig tillbaka på långa väntetider, vilket är en av många drivkrafter bakom att kunna känna någon som helst yrkesstolthet om dagarna.
Jag valde i slutändan ett wild card. En landstingsdriven vårdcentral någonstans i Stockholm och det återstår att se hur det går. Bedrövligt att det sker med känslan av ett lotteri, men också en reminder för min egen yrkesutövning. Även om det är en erfarenhet jag hellre hade varit förutan.
tisdag 20 augusti 2013
Familjen Krämpa
Att jag valde att bli sjuksköterska satt långt inne och kom relativt sent i livet. Och det är något ironiskt över det.
Jag är uppvuxen med en mamma som var distriktssköterska till yrket, dock inte riktigt som dagens kavata Maud Olofssons distriktor utan mer som en rejäl och gammeldags variant. Hon vägrade att titulerade sig som syrra (så även jag) utan presenterade sig alltid som syster Anita gällande yrkesrollen.
Detta vet jag för att jag var något otrygg och osjälvständig som barn och således alltid ringde till henne på vårdcentralen för att fråga om precis allt. ”Vart står flingorna, var är mina stövlar, när ska vi äta, vad ska vi äta, Viktor är dum”, etc etc. Det vore en överdrift att säga att hon hade en ängels tålamod med mig men det var en trygghet att höra henne svara i telefonen sådär. ”Välkommen till vårdcentralen det är syster Anita”.
Själv har jag svårt att uppbringa den där paranta vänligheten när jag svarar i telefonrådgivningen på min vårdcentral och hur det än är så faller äpplet ibland långt från trädet. Jag är nog mer min fars dotter tror jag. Han var kurator till yrket, något som inte direkt kom till nytta i vår relation på den tiden efter som han vid mina raserianfall eller utspel lakoniskt brukade svara ” nu är du affektlabil tycker jag”. Med följden av en 9-åring som kom av sig.
Som barn var jag sällan sjuk, annat än den kraftiga magsjuka som drabbade mig årligen och som fortfarande gör det. Att vomera är lika avdramatiserat som att få ont i halsen för min del.
Mamma & pappa vabbade inte vad jag kan minnas utan det var mer en spann, lakansskydd och blåbärsoppa som iordningsställdes innan de gick till jobbet. Min storebror lämnade mig sitt bästa kassettband med Depeche Mode som sällskap. Min andra storebror, den mer jämnåriga tyckte jag var äcklig och borde sättas i karantän. Du är ju ändå en bortbyting, brukade han säga.
Som vuxen är jag inte heller sjuk särskilt ofta. Det är däremot min familj. Jag har fått otaliga telefonsamtal om diverse chockartade besked och sett samtliga familjemedlemmar ligga i en sjukhussäng mer eller mindre akut och ovisst undrat om utgången.
Det där otrygga och lite osjälvständiga fick en hastig törn när jag fyllde 18 år och livet tog en annan vändning. I vissa fall är jag det fortfarande, i andra fall stoiskt ihophållen när sjukdomen slagit till yet again. Hur många gånger kan blixten slå tänker jag, orubblig i min tro på det goda i det onda och försynens skickelse.
Jag har alltid satt en ära i att jag har -vad jag tror- ett bra immunförsvar och att jag känner min kropp väl och kan lita på den, likt pappas gamla klockradio från 80-talet. Jag är allergifri och jag får alltid en förkänning om när kräksjukan ofrånkomligen är på väg. Bortsett från en bihåleinflammation och en episod av laryngit är mina förkylningar lindriga och jag har aldrig haft influensa. Jag har själv svårt att klema bort människor och jag avskyr den delen av patientarbetet som handlar som sjukdomsvinst. Det är mer brysk vänlighet och fasta direktiv som får människor friska enligt mig.
Men så plötsligt händer det. Blixten slår ner. Igen. Och den här gången var det jag som hamnade i sjuksängen under tämligen obehagliga omständigheter. Det var en roll och situation jag var helt oförberedd på och som plågade mig enormt. Mer än symtomen. Det var en kontrollförlust av en kropp som jag trodde mig ha ett gott samarbete med. Det blev också en insikt om att fokusera annorlunda, kliché och klichai men så var det.
Min fru tillkallades under den akuta fasen och när jag efter diverse röntgenundersökningar kom inrullandes på avdelningen var hon redan där och när jag omtöcknad mötte hennes blick var det ett ögonblick som jag aldrig glömmer. Tapper och rädd försökte hon vara modig med mig. Hon hade med sig mina öronproppar och min lilla nalle Faderittan, den som min moster gav mig inför min ensamma Australienresa och som pappa vid samma tillfälle döpte. Jag fick den för att jag inte skulle vara så ensam på resan, 21 år, något otrygg och något osjälvständig.
Min fru satt bredvid mig och Faderittan i sjukhussängen långt över visiting hours och personlen lät det ske med ett leende i mjugg.
Hur många blixtar ska slå ner tänkte jag där jag låg och tittade ut över sommaren i väntan på besked om vad mina symtom kunde handla om. Om inte, så ska jag bjuda min fru på glass på Fogelsröms terrass låg jag och tänkte där på salen bland gamlingarna. Och att jag ska börja svara vänligt och parant i telefonrådgivningen om jag får komma tillbaka och arbeta igen.
Att ha gått från att vara potentiellt svårt sjuk till att bli frikänd från det värsta tänkbara. Att få göra en Anna och resa armarna mot skyn och skrika Livet är tillbaka, på riktigt, kan ha en mycket värdefull inverkan för den egna utvecklingen. Det vet vi nu alla i familjen, alla utom en. Fast som ändå kanske håller ett vakande och förmanande öga över mig när det behövs. I synnerhet över mitt yrkesval.
Jag är uppvuxen med en mamma som var distriktssköterska till yrket, dock inte riktigt som dagens kavata Maud Olofssons distriktor utan mer som en rejäl och gammeldags variant. Hon vägrade att titulerade sig som syrra (så även jag) utan presenterade sig alltid som syster Anita gällande yrkesrollen.
Detta vet jag för att jag var något otrygg och osjälvständig som barn och således alltid ringde till henne på vårdcentralen för att fråga om precis allt. ”Vart står flingorna, var är mina stövlar, när ska vi äta, vad ska vi äta, Viktor är dum”, etc etc. Det vore en överdrift att säga att hon hade en ängels tålamod med mig men det var en trygghet att höra henne svara i telefonen sådär. ”Välkommen till vårdcentralen det är syster Anita”.
Själv har jag svårt att uppbringa den där paranta vänligheten när jag svarar i telefonrådgivningen på min vårdcentral och hur det än är så faller äpplet ibland långt från trädet. Jag är nog mer min fars dotter tror jag. Han var kurator till yrket, något som inte direkt kom till nytta i vår relation på den tiden efter som han vid mina raserianfall eller utspel lakoniskt brukade svara ” nu är du affektlabil tycker jag”. Med följden av en 9-åring som kom av sig.
Som barn var jag sällan sjuk, annat än den kraftiga magsjuka som drabbade mig årligen och som fortfarande gör det. Att vomera är lika avdramatiserat som att få ont i halsen för min del.
Mamma & pappa vabbade inte vad jag kan minnas utan det var mer en spann, lakansskydd och blåbärsoppa som iordningsställdes innan de gick till jobbet. Min storebror lämnade mig sitt bästa kassettband med Depeche Mode som sällskap. Min andra storebror, den mer jämnåriga tyckte jag var äcklig och borde sättas i karantän. Du är ju ändå en bortbyting, brukade han säga.
Som vuxen är jag inte heller sjuk särskilt ofta. Det är däremot min familj. Jag har fått otaliga telefonsamtal om diverse chockartade besked och sett samtliga familjemedlemmar ligga i en sjukhussäng mer eller mindre akut och ovisst undrat om utgången.
Det där otrygga och lite osjälvständiga fick en hastig törn när jag fyllde 18 år och livet tog en annan vändning. I vissa fall är jag det fortfarande, i andra fall stoiskt ihophållen när sjukdomen slagit till yet again. Hur många gånger kan blixten slå tänker jag, orubblig i min tro på det goda i det onda och försynens skickelse.
Jag har alltid satt en ära i att jag har -vad jag tror- ett bra immunförsvar och att jag känner min kropp väl och kan lita på den, likt pappas gamla klockradio från 80-talet. Jag är allergifri och jag får alltid en förkänning om när kräksjukan ofrånkomligen är på väg. Bortsett från en bihåleinflammation och en episod av laryngit är mina förkylningar lindriga och jag har aldrig haft influensa. Jag har själv svårt att klema bort människor och jag avskyr den delen av patientarbetet som handlar som sjukdomsvinst. Det är mer brysk vänlighet och fasta direktiv som får människor friska enligt mig.
Men så plötsligt händer det. Blixten slår ner. Igen. Och den här gången var det jag som hamnade i sjuksängen under tämligen obehagliga omständigheter. Det var en roll och situation jag var helt oförberedd på och som plågade mig enormt. Mer än symtomen. Det var en kontrollförlust av en kropp som jag trodde mig ha ett gott samarbete med. Det blev också en insikt om att fokusera annorlunda, kliché och klichai men så var det.
Min fru tillkallades under den akuta fasen och när jag efter diverse röntgenundersökningar kom inrullandes på avdelningen var hon redan där och när jag omtöcknad mötte hennes blick var det ett ögonblick som jag aldrig glömmer. Tapper och rädd försökte hon vara modig med mig. Hon hade med sig mina öronproppar och min lilla nalle Faderittan, den som min moster gav mig inför min ensamma Australienresa och som pappa vid samma tillfälle döpte. Jag fick den för att jag inte skulle vara så ensam på resan, 21 år, något otrygg och något osjälvständig.
Min fru satt bredvid mig och Faderittan i sjukhussängen långt över visiting hours och personlen lät det ske med ett leende i mjugg.
Hur många blixtar ska slå ner tänkte jag där jag låg och tittade ut över sommaren i väntan på besked om vad mina symtom kunde handla om. Om inte, så ska jag bjuda min fru på glass på Fogelsröms terrass låg jag och tänkte där på salen bland gamlingarna. Och att jag ska börja svara vänligt och parant i telefonrådgivningen om jag får komma tillbaka och arbeta igen.
Att ha gått från att vara potentiellt svårt sjuk till att bli frikänd från det värsta tänkbara. Att få göra en Anna och resa armarna mot skyn och skrika Livet är tillbaka, på riktigt, kan ha en mycket värdefull inverkan för den egna utvecklingen. Det vet vi nu alla i familjen, alla utom en. Fast som ändå kanske håller ett vakande och förmanande öga över mig när det behövs. I synnerhet över mitt yrkesval.
söndag 18 augusti 2013
Praoeleven
Häromdagen pratade vi i fikarummet om studenter och vilken inställning de har till att göra praktik, eller verksamhetsförlagd utbildning som det heter numera, i primärvården.
Jag var till för något år sedan ansvarig för att ta emot studenter på vår arbetsplats och placera dem hos en handledare med en plan för respektive student. I samband med det gick jag på handledarträffar och förde samtal om hur primärvården kan bli mer lockande för studenter i grundutbildningen, även om det krävs en vidareutbildning i förlängningen.
Mycket handlar såklart om bemötande och engagemang från arbetsplatsen och handledarens sida. De flesta sjuksköterskor jag känner har alla vittnat om förfärliga erfarenheter med handledare från helvetet som liksom medvetet eller omedvetet varnat sina studenter för sin kommande yrkesroll.” vet du verkligen vad du ger dig in på ” med en bitter och olycksbådande skakning på huvudet. Det är alltså ett under att sjuksköterskor i vardande fortskrider sin utbildning efter att stött på diverse Nurse Ratcheds under tidens gång.
Jag funderade på mina egna erfarenheter och hittade mina dagboksanteckningar från min allra första praktikplacering som gick av stapeln på en medicinavdelning för diabetes och mage/tarm. Detta tilldrog sig hösten 2003 under termin två av sex.
” Jag är mycket spänd och förväntansfull inför min kliniska utbildning som innebär den första kontakten med mitt framtida yrke. Detta första pass hände allt och ingenting. Det var ett kvällspass 13:30-21:45 och den på förhand utsedda handledaren hade bytt pass vilket resulterade i att ingen annan verkade veta någonting. Efter många diskussioner bestämdes det att jag skulle gå bredvid en sköterska som heter Marja-Lena som inte tillhörde den fasta avdelningspersonalen. Hon verkade först skeptisk inför att ha en elev med sig just på grund av ovanstående faktum och att hon därmed inte var rätt person att handleda en elev. Hon mjuknade emellertid upp när hon insåg att det var min allra första dag och att jag således skulle ha ett ansikte som en fågelholk vad som än sades och gjordes.
Vi gick runt och presenterade oss och till min förvåning var det inte alls sån där mellanmänsklig interaktion sjuksköterska - patient emellan utan mer ett rutinmässigt möte då tiden är knapp.
Den första uppgiften som tilldelas mig är att ta blodtryck på två patienter, något som sker med varierande framgång. På den första mätningen stannar visaren så fort hjärtslagen hörs vilket leder till att jag inte kan fastställa något övertryck alltså inte något adekvat blodtryck. Känns oerhört taffligt och genant, i synnerhet eftersom Marja-Lena klarar det utmärkt med samma mätare. På den andra patienten går det bättre men jag oroas av det låga blodtrycket patienten ifråga verkar ha. Om jag gjort rätt vill säga. Kan man ha så lågt? Får för mig att jag plötsligt inte vet vad ett normalt blodtryck ligger på och upplever för ett ögonblick en inre kris för huruvida jag törs avlägga resultatet för Marja-Lena. Det visar sig vara rätt och skammens rodnad lägger sig för en stund.
Nu är det några dagar in på praktiken och jag känner mig inte alls så halsstarrig som de första dagarna. Inser att 1. Det är viktigt med kontinuitet med handledaren, 2. Om det är så viktigt för mig är det nog väldigt viktigt för patienten och 3. Kan inte Marja-Lena alltid jobba så jag har någon att gå med?
Denna dag i synnerhet varit innehållsrik, i alla fall vad gällande de mål jag har satt upp inför denna praktik. Likt en ankunge efter sin mamma följer jag Marja-Lena som ett plåster. Känner däremot att jag inte utfört så mycket omvårdnadshandlingar som jag önskar. Vilket är viktigt för patientkontakten. Det finns emellertid en patient som larmar ofta och som får mycket hjälp. Idag larmade hon för att få hjälp med att öppna en bit kexchoklad (på en diabetesavdelning). Jag hoppas att jag lyckades med att enligt diverse omvårdnadsteorier tillgodose hennes behov utan att hon kände sig dum. Eller så att jag kände mig dum, det är ju lite svårt att veta hur man ska bete sig. Jag får helt enkelt se till att gå med undersköterskorna lite mer, de hanterar ju allt galant.
Det är dock så att när vi studenter kommer så verkar det fortfarande som en överraskning. Idag är Marja-Lena inte här dessutom så efter lite diskussion får jag gå med en undersköterska, Lilian för att få en inblick i hur de jobbar. Något som passar mina omvårdnadsambitioner utmärkt. Lilian berättar att det idag skall tas diverse blodprov vilket stressar mig eftersom jag aldrig gjort det tidigare och inte gillar tanken på sticka en nål i armen på någon. Lilian förklarar tålmodigt det tekniska med stasandet, blodkärlsletandet och själva stickandet. Det hela går oväntat bra och patienten var dessutom mycket nöjd. I slutet av dagen är det möte med den klinsika adjunkten och vi tilldelas nu en eget patientsal att ansvara för resten av tiden. Omvårdnaden är alltså inom räckhåll.
Ett nytt år har nu tagit sin början och jag har försökt att läsa in allt möjligt matnyttigt i den gedigna Medicinsk Terminologi bok jag fått i julklapp av min far. Äntligen kan jag förstå vad VAS är och vad som är blodtryckssänkande medicin. Det går visst att lära gamla hundar att sitta tänker jag nöjt. Hur skulle det påverka yrket om inte det gick förresten?
Att stiga upp i ottan efter julledigt är dock ingen hit. Jag är så nyvaken att jag inte förstår vem som är sjuksköterska och vem som är undersköterska under morgonrapporten, jag känner inte igen någon av dem jag träffar. Dessutom har linserna torkat av kylan under den nätta morgonpromenaden hit att jag inte kan läsa vad som står på deras namnskyltar. Hade de några? Jag hinner inte reflektera över detta utan försöker hinna med vad som sägs om de nya patienterna, vilka de är, varför de ligger på avdelningen och vilken omvårdnad de behöver. Då alla reser sig plötsligt och försvinner ut i korridoren följer jag med två kvinnor som jag tror är sjuksköterskor men efter kommentaren ” jaha ska du gå med uskorna du?” förstår jag att så inte är fallet. Jag hittar slutligen sjuksköterskan som håller på med medicinutdelningen men som tycker att hon försenas i arbetet i och med alla mina frågor så jag skickas tillbaka till undersköterskorna. De behöver ju mer hjälp som hon uttrycker det. Känner att jag börjar lessna på det här bemötandet nu.
Fram emot förmiddagen får jag tillslut hänga med sjuksköterskan och ge läkemedel intravenöst. Det hela går bra förutom att det blir baksug och jag får vätskedrivandet i ansiktet.
Det här med att ansvara för patientsalen har dessutom kommit bort i all villervalla så jag byter sal i hemlighet. Där ligger bland annat en lite utmanade patient där det gäller att inte tappa tålamodet i den rutinmässiga toalettprocessen som det vätskedrivande genererar, och speciellt när patienten efter en omständig procedur ligger på plats i sängen och avslutar med ett ” ah du hämtar en kopp te när du ändå håller på, och ta med de här glasen samtidigt”.
Sista dagen, går mest för mig själv och utför diverse omvårdnadshandlingar. Sjuksköterskan som arbetar dagen till ära verkar totalt ointresserad av mig och jag har inte träffat henne tidigare. Orkar inte ge allt av mig själv längre och haka på henne utan skriver på min patientanalys. Samtalar lite patienterna på min sal och blir tillfrågad om jag har tid att promenera med en av dem i korridoren. Denna patient har alltid älskat att promenera men här tycks ingen ha tid. Jag lovar att hjälpa henne med detta.
Dagens sjuksköterska är inte heller särskilt pedagogisk utan behandlar mig som om jag efter fyra veckors praktik fortfarande är totalt okunnig. Hon förklarar tillexempel att subkutant betyder under huden. No shit Sherlock. Hon menar säkert väl, det bara inte känns så.
Fick min slutgiltiga bedömning av min handledare som dök upp. Jag blev godkänd med omdömet att jag kommer bli en bra sjuksköterska eftersom jag verkligen prioriterar omvårdnaden samt att jag har en behaglig personlighet som passar för yrket. Eh? Nåväl, redovisade min patientanalys och promenerade sedan hem lika stolt som ett barn som lät sig något utantill. Steg ett avklarat!”
Efter att ha läst detta tänker jag tre saker.
1. Jag hade ALDRIG tolererat det handledarbemötandet idag, förstår också varför jag instinktivt valde bort slutenvården.
2. Note to self,: var snäll och personlig mot kommande studenter
3. Mellanmänsklig interaktion mellan sjuksköterska och patient? Ett våldsamt pekoral även för att komma från mig. Att jag inte underkändes är en gåta.
Jag var till för något år sedan ansvarig för att ta emot studenter på vår arbetsplats och placera dem hos en handledare med en plan för respektive student. I samband med det gick jag på handledarträffar och förde samtal om hur primärvården kan bli mer lockande för studenter i grundutbildningen, även om det krävs en vidareutbildning i förlängningen.
Mycket handlar såklart om bemötande och engagemang från arbetsplatsen och handledarens sida. De flesta sjuksköterskor jag känner har alla vittnat om förfärliga erfarenheter med handledare från helvetet som liksom medvetet eller omedvetet varnat sina studenter för sin kommande yrkesroll.” vet du verkligen vad du ger dig in på ” med en bitter och olycksbådande skakning på huvudet. Det är alltså ett under att sjuksköterskor i vardande fortskrider sin utbildning efter att stött på diverse Nurse Ratcheds under tidens gång.
Jag funderade på mina egna erfarenheter och hittade mina dagboksanteckningar från min allra första praktikplacering som gick av stapeln på en medicinavdelning för diabetes och mage/tarm. Detta tilldrog sig hösten 2003 under termin två av sex.
” Jag är mycket spänd och förväntansfull inför min kliniska utbildning som innebär den första kontakten med mitt framtida yrke. Detta första pass hände allt och ingenting. Det var ett kvällspass 13:30-21:45 och den på förhand utsedda handledaren hade bytt pass vilket resulterade i att ingen annan verkade veta någonting. Efter många diskussioner bestämdes det att jag skulle gå bredvid en sköterska som heter Marja-Lena som inte tillhörde den fasta avdelningspersonalen. Hon verkade först skeptisk inför att ha en elev med sig just på grund av ovanstående faktum och att hon därmed inte var rätt person att handleda en elev. Hon mjuknade emellertid upp när hon insåg att det var min allra första dag och att jag således skulle ha ett ansikte som en fågelholk vad som än sades och gjordes.
Vi gick runt och presenterade oss och till min förvåning var det inte alls sån där mellanmänsklig interaktion sjuksköterska - patient emellan utan mer ett rutinmässigt möte då tiden är knapp.
Den första uppgiften som tilldelas mig är att ta blodtryck på två patienter, något som sker med varierande framgång. På den första mätningen stannar visaren så fort hjärtslagen hörs vilket leder till att jag inte kan fastställa något övertryck alltså inte något adekvat blodtryck. Känns oerhört taffligt och genant, i synnerhet eftersom Marja-Lena klarar det utmärkt med samma mätare. På den andra patienten går det bättre men jag oroas av det låga blodtrycket patienten ifråga verkar ha. Om jag gjort rätt vill säga. Kan man ha så lågt? Får för mig att jag plötsligt inte vet vad ett normalt blodtryck ligger på och upplever för ett ögonblick en inre kris för huruvida jag törs avlägga resultatet för Marja-Lena. Det visar sig vara rätt och skammens rodnad lägger sig för en stund.
Nu är det några dagar in på praktiken och jag känner mig inte alls så halsstarrig som de första dagarna. Inser att 1. Det är viktigt med kontinuitet med handledaren, 2. Om det är så viktigt för mig är det nog väldigt viktigt för patienten och 3. Kan inte Marja-Lena alltid jobba så jag har någon att gå med?
Denna dag i synnerhet varit innehållsrik, i alla fall vad gällande de mål jag har satt upp inför denna praktik. Likt en ankunge efter sin mamma följer jag Marja-Lena som ett plåster. Känner däremot att jag inte utfört så mycket omvårdnadshandlingar som jag önskar. Vilket är viktigt för patientkontakten. Det finns emellertid en patient som larmar ofta och som får mycket hjälp. Idag larmade hon för att få hjälp med att öppna en bit kexchoklad (på en diabetesavdelning). Jag hoppas att jag lyckades med att enligt diverse omvårdnadsteorier tillgodose hennes behov utan att hon kände sig dum. Eller så att jag kände mig dum, det är ju lite svårt att veta hur man ska bete sig. Jag får helt enkelt se till att gå med undersköterskorna lite mer, de hanterar ju allt galant.
Det är dock så att när vi studenter kommer så verkar det fortfarande som en överraskning. Idag är Marja-Lena inte här dessutom så efter lite diskussion får jag gå med en undersköterska, Lilian för att få en inblick i hur de jobbar. Något som passar mina omvårdnadsambitioner utmärkt. Lilian berättar att det idag skall tas diverse blodprov vilket stressar mig eftersom jag aldrig gjort det tidigare och inte gillar tanken på sticka en nål i armen på någon. Lilian förklarar tålmodigt det tekniska med stasandet, blodkärlsletandet och själva stickandet. Det hela går oväntat bra och patienten var dessutom mycket nöjd. I slutet av dagen är det möte med den klinsika adjunkten och vi tilldelas nu en eget patientsal att ansvara för resten av tiden. Omvårdnaden är alltså inom räckhåll.
Ett nytt år har nu tagit sin början och jag har försökt att läsa in allt möjligt matnyttigt i den gedigna Medicinsk Terminologi bok jag fått i julklapp av min far. Äntligen kan jag förstå vad VAS är och vad som är blodtryckssänkande medicin. Det går visst att lära gamla hundar att sitta tänker jag nöjt. Hur skulle det påverka yrket om inte det gick förresten?
Att stiga upp i ottan efter julledigt är dock ingen hit. Jag är så nyvaken att jag inte förstår vem som är sjuksköterska och vem som är undersköterska under morgonrapporten, jag känner inte igen någon av dem jag träffar. Dessutom har linserna torkat av kylan under den nätta morgonpromenaden hit att jag inte kan läsa vad som står på deras namnskyltar. Hade de några? Jag hinner inte reflektera över detta utan försöker hinna med vad som sägs om de nya patienterna, vilka de är, varför de ligger på avdelningen och vilken omvårdnad de behöver. Då alla reser sig plötsligt och försvinner ut i korridoren följer jag med två kvinnor som jag tror är sjuksköterskor men efter kommentaren ” jaha ska du gå med uskorna du?” förstår jag att så inte är fallet. Jag hittar slutligen sjuksköterskan som håller på med medicinutdelningen men som tycker att hon försenas i arbetet i och med alla mina frågor så jag skickas tillbaka till undersköterskorna. De behöver ju mer hjälp som hon uttrycker det. Känner att jag börjar lessna på det här bemötandet nu.
Fram emot förmiddagen får jag tillslut hänga med sjuksköterskan och ge läkemedel intravenöst. Det hela går bra förutom att det blir baksug och jag får vätskedrivandet i ansiktet.
Det här med att ansvara för patientsalen har dessutom kommit bort i all villervalla så jag byter sal i hemlighet. Där ligger bland annat en lite utmanade patient där det gäller att inte tappa tålamodet i den rutinmässiga toalettprocessen som det vätskedrivande genererar, och speciellt när patienten efter en omständig procedur ligger på plats i sängen och avslutar med ett ” ah du hämtar en kopp te när du ändå håller på, och ta med de här glasen samtidigt”.
Sista dagen, går mest för mig själv och utför diverse omvårdnadshandlingar. Sjuksköterskan som arbetar dagen till ära verkar totalt ointresserad av mig och jag har inte träffat henne tidigare. Orkar inte ge allt av mig själv längre och haka på henne utan skriver på min patientanalys. Samtalar lite patienterna på min sal och blir tillfrågad om jag har tid att promenera med en av dem i korridoren. Denna patient har alltid älskat att promenera men här tycks ingen ha tid. Jag lovar att hjälpa henne med detta.
Dagens sjuksköterska är inte heller särskilt pedagogisk utan behandlar mig som om jag efter fyra veckors praktik fortfarande är totalt okunnig. Hon förklarar tillexempel att subkutant betyder under huden. No shit Sherlock. Hon menar säkert väl, det bara inte känns så.
Fick min slutgiltiga bedömning av min handledare som dök upp. Jag blev godkänd med omdömet att jag kommer bli en bra sjuksköterska eftersom jag verkligen prioriterar omvårdnaden samt att jag har en behaglig personlighet som passar för yrket. Eh? Nåväl, redovisade min patientanalys och promenerade sedan hem lika stolt som ett barn som lät sig något utantill. Steg ett avklarat!”
Efter att ha läst detta tänker jag tre saker.
1. Jag hade ALDRIG tolererat det handledarbemötandet idag, förstår också varför jag instinktivt valde bort slutenvården.
2. Note to self,: var snäll och personlig mot kommande studenter
3. Mellanmänsklig interaktion mellan sjuksköterska och patient? Ett våldsamt pekoral även för att komma från mig. Att jag inte underkändes är en gåta.
fredag 16 augusti 2013
Five is a magic number
Jag har arbetat i vården i 15 år more or less och på samma arbetsplats i åtta år. Min pappa brukar säga att en bör byta arbetsplats vart femte år. Förvisso har jag bytt tjänster och titlar internt några gånger så på nuvarande position har jag nu varit i 5 år ganska exakt. Och jag kan förstå vad han syftar på.
Jag har hittills i mitt yrkesliv inte haft erfarenheten av att ha varit så länge i samma roll förrän nu och det blev jag smärtsamt medveten om just detta magiska femte år. Det är många komponenter inblandat naturligtvis, bekvämlighet, rädsla, leda etc.
Till exempel har jag alltid varit yngst i min arbetskategori. Det är ju i och för sig inte så svårt med tanke på att jag är den enda allmänsjuksköterskan på plats samt att medelåldern för distriktssköterskor är 60 år eller dylikt. I läkarkåren är det ju en helt annan föryngring i och med randning och specialistutbildning men för sjuksköterskor/distriktsköterskor i primärvården ser det lite annorlunda ut. Eller såg annorlunda ut. För plötsligt en dag var jag inte bara en person som inledde meningar med ”förr i tiden” eller ”det har vi redan provat här” (något som jag hatade att gamla morror svarade mig när jag var ny på arbetsplatsen och kom med pigga förslag), jag var dessutom omsprungen av vidareutbildade yngre förmågor.
Det finns en klok person i min närhet som jag lyssnar mycket på, och som har en lång erfarenhet av att jobba på ett och samma ställe betydligt längre än jag. Hon sa att det bör tas i beaktning att ju längre en är på samma arbetsplats desto mer inrutad och oflexibel kan en bli. Utveckla later och mista sin förmåga att gå utanför ramarna, ju längre tiden går. En sådan ville ju inte jag bli men var på god väg. Allt mindre tolerant mot uppstudsiga AT-läkare som inte förstår varför vi inte intuberar på vårdcentralen. Allt mindre sugen på att ta emot den där random patienten som vill ta bort stygn utan att boka tid först. Mer och mer allergisk mot prestige och paragrafryttare. Definitivt inte mottaglig för excentriska provinsialläkares tendens att bli omnipotenta så fort det gällde större beslut på vårdcentralen.
Jag som alltid älskat det där lite oförutsägbara i mottagningsarbetet och satt en ära i förmågan att tjänstvilligt bemöta och prioritera. Och som alltid uppskattat de där lite udda läkarna som drev en till vansinne men ändå fascinerade mig. Jag blev en annan, tappade lusten. Började slåss för rutiner, struktur och blev inblandad alla möjliga spörsmål med alla möjliga yrkeskategorier. Kom hem med huvudvärk och frustration dagarna i ända. Gnällde för hustrun som efter tionde middagskonversationen i rad föreslog att det kanske var dags att byta jobb.
Jag har ju inte direkt haft en masterplan med min karriär mer än att jag visste ganska omgående att jag ville arbeta i primärvården. Helst ha en egen mottagning av något slag där jag går runt lite som Kim Anderzon i Sällskapsresan och frågar om nån ska med på en kopp fika. Jag minns att jag formulerade detta för studievägledaren under sjuksköterskeutbildningen och hon föreslog bekymrat att jag kanske borde bli vårdlärare istället.
Hittills har jag haft turen att befinna mig på rätt plats i rätt tid för olika tjänster (sinkadus)så nu var den stora frågan vad som skulle hända härnäst, när det blev lite stiltje i karriären. Skulle något uppenbara sig? Jag är ju inte den driftigaste personen alltid utan snarare en aning bekväm och flegmatisk.
Så lika plötsligt som insikten att söka till sjuksköterskeutbildningen drabbade mig för 10 år sedan så kom jag på det; astma, lungor, tobak och allergi. Och vid en tillbakablick så ser jag att under mina 5 år på mottagningen så har det lite slumpartat pekat åt just det hållet. Först fick jag ju lov att både sluta röka och snusa och utbilda mig till astmasköterska, men nu så.
Målsättningen för de kommande fem åren har alltså utkristalliserats sig till att bli en egen mottagning för här patientgruppen med en alldeles egen astmaläkare som jag kan gå och ta en kopp fika med. Helst en Kim Anderzon typ av läkare också. Finns det?
Hursomhelst så spelar platsen mindre roll, för jag har åtminstone utvecklat min roll vart femte år (än så länge) vilket jag belåtet kan upplysa min pappa om som kommer på besök över helgen.
Jag har hittills i mitt yrkesliv inte haft erfarenheten av att ha varit så länge i samma roll förrän nu och det blev jag smärtsamt medveten om just detta magiska femte år. Det är många komponenter inblandat naturligtvis, bekvämlighet, rädsla, leda etc.
Till exempel har jag alltid varit yngst i min arbetskategori. Det är ju i och för sig inte så svårt med tanke på att jag är den enda allmänsjuksköterskan på plats samt att medelåldern för distriktssköterskor är 60 år eller dylikt. I läkarkåren är det ju en helt annan föryngring i och med randning och specialistutbildning men för sjuksköterskor/distriktsköterskor i primärvården ser det lite annorlunda ut. Eller såg annorlunda ut. För plötsligt en dag var jag inte bara en person som inledde meningar med ”förr i tiden” eller ”det har vi redan provat här” (något som jag hatade att gamla morror svarade mig när jag var ny på arbetsplatsen och kom med pigga förslag), jag var dessutom omsprungen av vidareutbildade yngre förmågor.
Det finns en klok person i min närhet som jag lyssnar mycket på, och som har en lång erfarenhet av att jobba på ett och samma ställe betydligt längre än jag. Hon sa att det bör tas i beaktning att ju längre en är på samma arbetsplats desto mer inrutad och oflexibel kan en bli. Utveckla later och mista sin förmåga att gå utanför ramarna, ju längre tiden går. En sådan ville ju inte jag bli men var på god väg. Allt mindre tolerant mot uppstudsiga AT-läkare som inte förstår varför vi inte intuberar på vårdcentralen. Allt mindre sugen på att ta emot den där random patienten som vill ta bort stygn utan att boka tid först. Mer och mer allergisk mot prestige och paragrafryttare. Definitivt inte mottaglig för excentriska provinsialläkares tendens att bli omnipotenta så fort det gällde större beslut på vårdcentralen.
Jag som alltid älskat det där lite oförutsägbara i mottagningsarbetet och satt en ära i förmågan att tjänstvilligt bemöta och prioritera. Och som alltid uppskattat de där lite udda läkarna som drev en till vansinne men ändå fascinerade mig. Jag blev en annan, tappade lusten. Började slåss för rutiner, struktur och blev inblandad alla möjliga spörsmål med alla möjliga yrkeskategorier. Kom hem med huvudvärk och frustration dagarna i ända. Gnällde för hustrun som efter tionde middagskonversationen i rad föreslog att det kanske var dags att byta jobb.
Jag har ju inte direkt haft en masterplan med min karriär mer än att jag visste ganska omgående att jag ville arbeta i primärvården. Helst ha en egen mottagning av något slag där jag går runt lite som Kim Anderzon i Sällskapsresan och frågar om nån ska med på en kopp fika. Jag minns att jag formulerade detta för studievägledaren under sjuksköterskeutbildningen och hon föreslog bekymrat att jag kanske borde bli vårdlärare istället.
Hittills har jag haft turen att befinna mig på rätt plats i rätt tid för olika tjänster (sinkadus)så nu var den stora frågan vad som skulle hända härnäst, när det blev lite stiltje i karriären. Skulle något uppenbara sig? Jag är ju inte den driftigaste personen alltid utan snarare en aning bekväm och flegmatisk.
Så lika plötsligt som insikten att söka till sjuksköterskeutbildningen drabbade mig för 10 år sedan så kom jag på det; astma, lungor, tobak och allergi. Och vid en tillbakablick så ser jag att under mina 5 år på mottagningen så har det lite slumpartat pekat åt just det hållet. Först fick jag ju lov att både sluta röka och snusa och utbilda mig till astmasköterska, men nu så.
Målsättningen för de kommande fem åren har alltså utkristalliserats sig till att bli en egen mottagning för här patientgruppen med en alldeles egen astmaläkare som jag kan gå och ta en kopp fika med. Helst en Kim Anderzon typ av läkare också. Finns det?
Hursomhelst så spelar platsen mindre roll, för jag har åtminstone utvecklat min roll vart femte år (än så länge) vilket jag belåtet kan upplysa min pappa om som kommer på besök över helgen.
torsdag 15 augusti 2013
Vårdande i vardande
De flesta människor har en åsikt om vården och vårdarnas syfte, utformning och stringens. Enbart den som lyckligt nog har haft turen att inte ännu ha varit patient eller anhörig i sammanhanget är kanske befriad från fördomar eller dogmer kring ämnet. Dessa är emellertid få, vilket är tur eftersom jag och många andra iså fall skulle vara arbetslösa.
Jag ställer mig per definition inte automatiskt på vården sida utifrån min valda yrkesroll i detta forum. Det är alltså icke ett försök till ett försvar av vården och dess utformning. Detta är enbart en subjektiv skildring av en vårdvardag med dess slitningar mellan de olika rollerna som vårdare, kollega och privatperson. Detta utan att nödvändigtvis ansvara eller stå för den politik som bestämmer över hur, vem och när du ska vårda. Inte helt olikt en marionettdocka där någon drar dig åt ett håll dit du instinktivt kanske inte skulle ha gått.
Vad menar jag då med vården? Detta obegripliga begrepp som nästan blivit som ett svärord. Eller lite som att vara full och tänka på rymden. I mitt fall menar jag primärvården om inte annat nämns. Vad gäller slutenvården står jag lika utanför som vem som helst, lika ovetande men ändå precis lika beredd med mina krav och rättigheter när det väl gäller.
Jag jobbar således på en vårdcentral i ett välbärgat område i Stockholm. Det är c:a 12000 listade, mestadels mammapappabarn, åldringar och random övriga. Det innebär en relativt likartad arbetssituation på ett sätt. Det är bostadsrätter och 75 åringar som inte har tid att komma för de ska till lantstället. Det är föräldrar som dagen efter förlossningen reser till Thailand på föräldraledighet och det är 90-talisterna som kräver garanti mot inkomstbortfall genom ständig tillgång till antibiotika mot allehanda karensdagar. Något tillspetsat men ändå.
Det är däremot få tropiska sjukdomar, tolkbehov eller papperslösa, vilket är ett innerstadsfenomen och inte unikt för just min arbetsplats. Sammanfattat och cyniskt; vårdkonsumtion går ibland före behov i dessa områden.
Förutom övre luftvägsinfektioner som är en av de vanligaste sökorsakerna på vårdcentral så är det ångest, psykisk sjukdom och allmän oro som också ryms i våra väntrum. Det är de kroniskt sjuka, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna och diverse utsatta människor. De grupper som i media ibland beskrivs som inte så ”lönsamma” patienter för vårdens ersättningssystem. Ändå är det allt det som faller inom ramen för allmänmedicin och som trängs med konsumtionen.
Vad är då min roll i allt detta? Som mottagningssköterska ägnar jag mina dagar åt planerade besök för blodtryckskontroller, lungfunktionskontroller, tobaksavvänjning, såromläggningar, sprutor, öronspolningar, EKG, minioperationer, hörselkontroller och telefonrådgivning (det sistnämnda är en besvärjelse och värt ett helt avsnitt i sig). Utöver detta har jag nyligen utbildat mig till astma/allergi sjuksköterska och hoppas kunna utveckla en sådan mottagning i egen form vad det lider.
Allt beror emellertid på vad och för vem de ansvariga vårdbeställarna i Stockholms Läns Landsting anser att vi ska syssla med. Något som inte alltid är i harmoni med befolkningens behov i det specifika området, eller vårdpersonalens prioriteringar. Är det inte astma så blir det inte astma. Och har du fler än en åkomma, ja då blir det genast problematiskt i ersättningssystemet. Och det systemet is what really matters. Där har jag lika många pekfingrar och ilskna synpunkter som gemene hen. Men dessa pekfingrar ska jag inte vifta och knäppa med här (såsom min pappa gör när han blir irriterad), det är det så många andra som redan gör.
Mitt huvudsakliga syfte är istället att ge en lite mer nyanserad bild av livet på en vårdcentral utöver de förutfattade meningarna om att tvätta dosetter och bensår.
Att som student bli placerad i primärvården för sin verksamhetsförlagda utbildning har enligt mig ett oförtjänt dåligt rykte. Detta för att många ofta inte vet vad allmänmedicin är och för att det verkar tråkigt i förhållande till exempelvis akutsjukvården. ”Har ni specialistläkare på er vårdcentral?” är tillexempel en vanlig fråga jag får i telefonrådgivningen och där någonstans startade mina funderingar kring varför primärvården är så dunkel för så många. Inte minst för blivande kollegor.
Mina betraktelser kring detta kommer nu inte alltid att vara helt vetenskapliga och inte helt konsekventa. Snarare en aning okonventionellt och möjligen lite excentriskt emellanåt.
För att nu inte någon ska sjukskriva sig av ren tristess kan det komma lite annat scoop då och då. Tillexempel om Eurovision eller ett kokande regnbågsdansgolv. Och däremellan om västkustens klippor eller Dalarnas skogar. Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)