Praoeleven

Häromdagen pratade vi i fikarummet om studenter och vilken inställning de har till att göra praktik, eller verksamhetsförlagd utbildning som det heter numera, i primärvården.
Jag var till för något år sedan ansvarig för att ta emot studenter på vår arbetsplats och placera dem hos en handledare med en plan för respektive student. I samband med det gick jag på handledarträffar och förde samtal om hur primärvården kan bli mer lockande för studenter i grundutbildningen, även om det krävs en vidareutbildning i förlängningen.
Mycket handlar såklart om bemötande och engagemang från arbetsplatsen och handledarens sida. De flesta sjuksköterskor jag känner har alla vittnat om förfärliga erfarenheter med handledare från helvetet som liksom medvetet eller omedvetet varnat sina studenter för sin kommande yrkesroll.” vet du verkligen vad du ger dig in på ” med en bitter och olycksbådande skakning på huvudet. Det är alltså ett under att sjuksköterskor i vardande fortskrider sin utbildning efter att stött på diverse Nurse Ratcheds under tidens gång.
Jag funderade på mina egna erfarenheter och hittade mina dagboksanteckningar från min allra första praktikplacering som gick av stapeln på en medicinavdelning för diabetes och mage/tarm. Detta tilldrog sig hösten 2003 under termin två av sex.

” Jag är mycket spänd och förväntansfull inför min kliniska utbildning som innebär den första kontakten med mitt framtida yrke. Detta första pass hände allt och ingenting. Det var ett kvällspass 13:30-21:45 och den på förhand utsedda handledaren hade bytt pass vilket resulterade i att ingen annan verkade veta någonting. Efter många diskussioner bestämdes det att jag skulle gå bredvid en sköterska som heter Marja-Lena som inte tillhörde den fasta avdelningspersonalen. Hon verkade först skeptisk inför att ha en elev med sig just på grund av ovanstående faktum och att hon därmed inte var rätt person att handleda en elev. Hon mjuknade emellertid upp när hon insåg att det var min allra första dag och att jag således skulle ha ett ansikte som en fågelholk vad som än sades och gjordes.
Vi gick runt och presenterade oss och till min förvåning var det inte alls sån där mellanmänsklig interaktion sjuksköterska - patient emellan utan mer ett rutinmässigt möte då tiden är knapp.
Den första uppgiften som tilldelas mig är att ta blodtryck på två patienter, något som sker med varierande framgång. På den första mätningen stannar visaren så fort hjärtslagen hörs vilket leder till att jag inte kan fastställa något övertryck alltså inte något adekvat blodtryck. Känns oerhört taffligt och genant, i synnerhet eftersom Marja-Lena klarar det utmärkt med samma mätare. På den andra patienten går det bättre men jag oroas av det låga blodtrycket patienten ifråga verkar ha. Om jag gjort rätt vill säga. Kan man ha så lågt? Får för mig att jag plötsligt inte vet vad ett normalt blodtryck ligger på och upplever för ett ögonblick en inre kris för huruvida jag törs avlägga resultatet för Marja-Lena. Det visar sig vara rätt och skammens rodnad lägger sig för en stund.

Nu är det några dagar in på praktiken och jag känner mig inte alls så halsstarrig som de första dagarna. Inser att 1. Det är viktigt med kontinuitet med handledaren, 2. Om det är så viktigt för mig är det nog väldigt viktigt för patienten och 3. Kan inte Marja-Lena alltid jobba så jag har någon att gå med?
Denna dag i synnerhet varit innehållsrik, i alla fall vad gällande de mål jag har satt upp inför denna praktik. Likt en ankunge efter sin mamma följer jag Marja-Lena som ett plåster. Känner däremot att jag inte utfört så mycket omvårdnadshandlingar som jag önskar. Vilket är viktigt för patientkontakten. Det finns emellertid en patient som larmar ofta och som får mycket hjälp. Idag larmade hon för att få hjälp med att öppna en bit kexchoklad (på en diabetesavdelning). Jag hoppas att jag lyckades med att enligt diverse omvårdnadsteorier tillgodose hennes behov utan att hon kände sig dum. Eller så att jag kände mig dum, det är ju lite svårt att veta hur man ska bete sig. Jag får helt enkelt se till att gå med undersköterskorna lite mer, de hanterar ju allt galant.

Det är dock så att när vi studenter kommer så verkar det fortfarande som en överraskning. Idag är Marja-Lena inte här dessutom så efter lite diskussion får jag gå med en undersköterska, Lilian för att få en inblick i hur de jobbar. Något som passar mina omvårdnadsambitioner utmärkt. Lilian berättar att det idag skall tas diverse blodprov vilket stressar mig eftersom jag aldrig gjort det tidigare och inte gillar tanken på sticka en nål i armen på någon. Lilian förklarar tålmodigt det tekniska med stasandet, blodkärlsletandet och själva stickandet. Det hela går oväntat bra och patienten var dessutom mycket nöjd. I slutet av dagen är det möte med den klinsika adjunkten och vi tilldelas nu en eget patientsal att ansvara för resten av tiden. Omvårdnaden är alltså inom räckhåll.

Ett nytt år har nu tagit sin början och jag har försökt att läsa in allt möjligt matnyttigt i den gedigna Medicinsk Terminologi bok jag fått i julklapp av min far. Äntligen kan jag förstå vad VAS är och vad som är blodtryckssänkande medicin. Det går visst att lära gamla hundar att sitta tänker jag nöjt. Hur skulle det påverka yrket om inte det gick förresten?
Att stiga upp i ottan efter julledigt är dock ingen hit. Jag är så nyvaken att jag inte förstår vem som är sjuksköterska och vem som är undersköterska under morgonrapporten, jag känner inte igen någon av dem jag träffar. Dessutom har linserna torkat av kylan under den nätta morgonpromenaden hit att jag inte kan läsa vad som står på deras namnskyltar. Hade de några? Jag hinner inte reflektera över detta utan försöker hinna med vad som sägs om de nya patienterna, vilka de är, varför de ligger på avdelningen och vilken omvårdnad de behöver. Då alla reser sig plötsligt och försvinner ut i korridoren följer jag med två kvinnor som jag tror är sjuksköterskor men efter kommentaren ” jaha ska du gå med uskorna du?” förstår jag att så inte är fallet. Jag hittar slutligen sjuksköterskan som håller på med medicinutdelningen men som tycker att hon försenas i arbetet i och med alla mina frågor så jag skickas tillbaka till undersköterskorna. De behöver ju mer hjälp som hon uttrycker det. Känner att jag börjar lessna på det här bemötandet nu.
Fram emot förmiddagen får jag tillslut hänga med sjuksköterskan och ge läkemedel intravenöst. Det hela går bra förutom att det blir baksug och jag får vätskedrivandet i ansiktet.

Det här med att ansvara för patientsalen har dessutom kommit bort i all villervalla så jag byter sal i hemlighet. Där ligger bland annat en lite utmanade patient där det gäller att inte tappa tålamodet i den rutinmässiga toalettprocessen som det vätskedrivande genererar, och speciellt när patienten efter en omständig procedur ligger på plats i sängen och avslutar med ett ” ah du hämtar en kopp te när du ändå håller på, och ta med de här glasen samtidigt”.

Sista dagen, går mest för mig själv och utför diverse omvårdnadshandlingar. Sjuksköterskan som arbetar dagen till ära verkar totalt ointresserad av mig och jag har inte träffat henne tidigare. Orkar inte ge allt av mig själv längre och haka på henne utan skriver på min patientanalys. Samtalar lite patienterna på min sal och blir tillfrågad om jag har tid att promenera med en av dem i korridoren. Denna patient har alltid älskat att promenera men här tycks ingen ha tid. Jag lovar att hjälpa henne med detta.

Dagens sjuksköterska är inte heller särskilt pedagogisk utan behandlar mig som om jag efter fyra veckors praktik fortfarande är totalt okunnig. Hon förklarar tillexempel att subkutant betyder under huden. No shit Sherlock. Hon menar säkert väl, det bara inte känns så.

Fick min slutgiltiga bedömning av min handledare som dök upp. Jag blev godkänd med omdömet att jag kommer bli en bra sjuksköterska eftersom jag verkligen prioriterar omvårdnaden samt att jag har en behaglig personlighet som passar för yrket. Eh? Nåväl, redovisade min patientanalys och promenerade sedan hem lika stolt som ett barn som lät sig något utantill. Steg ett avklarat!”


Efter att ha läst detta tänker jag tre saker.
1. Jag hade ALDRIG tolererat det handledarbemötandet idag, förstår också varför jag instinktivt valde bort slutenvården.
2. Note to self,: var snäll och personlig mot kommande studenter
3. Mellanmänsklig interaktion mellan sjuksköterska och patient? Ett våldsamt pekoral även för att komma från mig. Att jag inte underkändes är en gåta.